Jory Restaurant den 26 maj

När David Adelsheim köpte mark i Chehalem Mountains 1971 och året därpå mödosamt började plantera de första stockarna vin, kunde han aldrig drömma om att han över fyra decennier senare skulle vara en levande legend i den amerikanska vinkulturen.

   ”Vi som var de första att plantera vin visste ju ingenting om vinodling, vi hade inga pengar och hade ingen tradition eller kunskap att luta oss tillbaka på, men vi visste att vi ville försöka och vi förstod att det enda vi kunde göra var att sikta på att göra de allra bästa viner vi någonsin kunde göra”, säger han ödmjukt när man frågar om hur det var på den tiden.

   Oregon är en liten vinregion och den skulle komma att förbli väldigt liten ända in till slutet av 1990-talet. För 15 år sedan fanns här bara drygt 4 100 hektar vinodling, idag med över 700 vinproducenter finns det faktiskt drygt 12 500 hektar. Men när David köpte druvorna till den 1989 Pinot Noir Seven Springs Vineyard han gjorde för sin firma Adelsheim Vineyards, var Oregon fortfarande ett mer eller mindre okänt vinområde för de allra flesta i vinets värld. 

   Med tanke på hur långt tillbaka vi var i vinets historia i Oregon, är det svårt att ha alltför stora förväntningar på ett så gammalt vin som detta, men jag hade druckit det förut (förra året) och visste att det var underbart gott med en läcker mognadskomplexitet, nyanser av torkad frukt, tobak och te, och även med en liten ton av skogsgolv, eller sous bois som man mer tjusigt säger i Frankrike. Exakt den känslan fick jag också i det här vinet, som fortfarande håller sig kvar på rätt sida drickbarhetens gräns – det är nog till och med så att jag skulle våga ha kvar vinet ett par år till om jag hade en flaska eller två. Smaken var sammetslen och så där läckert mognadssöt och härligt. Wow, ett litet stycke historia helt enkelt.

 

Allison Inn and Spa är det utan jämförelse bästa hotellet i hela Willamette Valley. Det ligger på sluttningarna ovanför den medelstora orten Newberg, centralt om man vill åka runt och besöka vinegendomarna i faktiskt alla distrikt i Willamette Valley. Under våra dagar i Oregon var det här vår bas, men vi åt också en trevlig middag i deras Jory Restaurant, som varmt kan rekommenderas även för den som inte bor på hotellet. Man har en ganska stor vinlista och såklart är dess fundament byggt av den oregoniska vinkulturen.

   Vi inledde vår middag med mousserande vin från Gran Moraine, som är jätteföretaget Jackson Family Wines vinegendom här uppe i Oregon. Från dem hade jag valt 2014 Brut Rosé som görs av Pinot Noir (mestadels, och till liten del gjort som rött vin att blanda i) och lite Chardonnay, enligt den klassiska metoden med den andra jäsningen i flaska. Det är ett gott och fruktigt mer än ett komplext vin, men jag gillade nyansen av röda vinteräpplen och den svagt hallonnyanserade tonen i den försiktigt brödiga och friskt fruktiga smaken. Det blev en helt okej aperitif.

 

Köket bjöd på en liten aptitretare till bubbelvinet, en tartar av lax som för min egen del gärna kunde ha fått en liten extra smaksättning av salt, då hade den blivit godare. Av någon underlig anledning hade man också lagt på lite krossade hallonbitar på tartaren, vad nu hallon och lax har med varandra att göra. Nej, det blev en märklig överambition som jag beskriver som ”stolpe ut”.

Stolpe ut blev det verkligen inte med första vinet jag hade beställt in, 2013 Clos Electrique från den lilla firman Cameron Wines. John Paul, som är delägare i och vinmakare för den här firman, har bara 2.45 hektar vingård i Dundee Hills, men därtill köper man druvor från ytterligare sju hektar. Han gör ett flertal viner, alla i liten volym, bland annat ett par viner av Pinot Noir och sedan 2006 också ett vin av Nebbiolo från en 0.20 hektar liten lott. Det här vinet var dock vitt och det är en intressant cuvée av drygt 80 procent Chardonnay och resten Pinot Blanc och Pinot Gris på så sätt som man gjorde vinerna i det gamla Bourgogne. Druvorna skördas samtidigt, de pressas tillsammans och musten jäses sedan i neutrala franska ekfat, 228 liter stora. Vinet hade en något guldgul färgnyans, men var inte oxiderat, det hade en medelstor och något gulfruktig doft med en liten nyans av färska hasselnötter och honung, men också en fräschör med god syra och en liten mineralitet i den något feta smaken. Det var gott, väldigt gott till och med om jag ska tro på mina vänner runt bordet. 

Som förrätt tog jag in en bruschetta med en krämig burrata, en tapenade av bondbönor, lite lätt torkad prosciutto och en fint fruktig olivolja. Enkelt och väldigt gott, och just den feta texturen och den salt skinkan gjorde verkligen mötet med vinet från Cameron riktigt bra.

Résonance Vineyard är en ung firma, grundade för en handfull år sedan av den i Bourgogne väldigt framgångsrika storfirman Maison Louis Jadot, som både verkar som domän (man har ett par egendomar och stora arealer med egna vingårdar i Côte d’Or och Beaujolais) och négociant. Den här delen av rörelsen drivs idag av den smått legendariska vinmakaren Jacques Lardière, som efter närmare 40 år i Bourgogne tog sig an den här nya utmaningen i distriktet Yamhill-Carlton i Willamette Valley. Man har en nästan 13 hektar stor egendom som till 8.10 hektar är planterad med Pinot Noir, bland annat har man en vingård på 80 till 150 meters höjd med stockar som planterades 1981 på sina egna rötter i en havssedimentär jord man kallar willakenzie.

   Här gör man en kvartett viner, ett av Chardonnay och tre av Pinot Noir, och jag hade beställt in 2013 Pinot Noir Résonance Vineyard (119 dollar på listan) som jämfört med många andra pinotviner vi hade njutit av i veckan var en liten lite sötare i frukten och dessutom hade en diskret kryddighet från ekfaten. Trots det burgundiska arvet och med Jacques Lardière som vinmakare, var det här långt ifrån det mest burgundiska vinet vi drack under veckan i Oregon. Gott var det i alla fall, i sin lite yppigare och kryddigare stil.

 

Ett vin som däremot imponerade på alla var den 2014 Pinot Noir The Beaux Frères Vineyard från firman Beaux Frères som grundades 1986 av Michael Etzel, som efter fyra år som assisterande vinmakare hos Ponzi Vineyards köpte en före detta svinfarm i det som idag är vindistriktet Ribbon Ridge och under de kommande åren röjde mark och lät plantera sammanlagt 12.95 hektar vingård. Till en början var tanken att man skulle sälja druvorna, bland annat till Ponzi Vineyards, men redan 1990 började man göra lite vin själv. En detalj som gjorde den här firman världskänd redan från början var att Michaels svåger Robert Parker, den berömda vinskribenten, också var delägare i firman.

   Det här vinet kommer från vingårdslotter som ursprungligen planterades mellan 1988 och 1995, mestadels av klonerna Wädenswil och Pommard, och då på sina egna rötter. Större delen av den här vingården har senare behövts planteras om till följd av phylloxera, vinlusen, men till 2014 hade dessa nya stockar ändå hunnit nå en god ålder. Det här är ett riktigt klassiskt och komplext vin som i stil påminner lite om dem från Côte de Nuits, särskilt Nuits-Saint-Georges, med ett fint fruktdjup, något mörka bärtoner som lyfts av finare sirliga och höga rödfruktiga aromer. Samtidigt finns det också något jordigt och komplext över doften. Det har en seriös men mogen och väl balanserad tanninstruktur, och även om det var riktigt gott redan nu, särskilt efter 15–20 minuters luftning i glaset, är det ett vin som vinner på att bli mellan sju och tio år gammalt, men sedan håller längre än så.

 

Till varmrätt hade jag beställt in en biffrad, stekt i ett större stycke till medium rare, och sedan trancherats i mindre skivor. Till den hörde smörstekta murklor och grillad sparris, en sallad med blad och tunt råhyvlad grön sparris samt en mörk kalvfond. Den här rätten passade i och för sig de båda pinotvinerna väl, men jag kände ändå att vi behövde lite större smakrikedom i glasen för att den smakrika kötträtten skulle passa verkligt bra till.

Bob Betz är en av förgrundsfigurerna i Washington State. Han bana inom vinet tog sin början på 1970-talet och efter resor runt om i Europas vingårdar fick han anställning som vinmakare hos Chateau Ste Michelle i Washington State, en av de första och idag den överlägset största producenten i delstaten. Där skulle han bli kvar i 28 år, en stor del av tiden som chefsvinmakare, innan han 1997 grundade sitt eget vineri, Betz Family Winery.

   Bob Betz hade redan från början filosofin klar för sig, han skulle producera viner gjorde som cuvéer av druvor från flera vingårdar, eftersom han tidigt insåg att de finaste och mest komplexa vinerna var de där de olika vingårdarna kompletterade varandra. Bra exempel på det är Cabernet Sauvignon som ger ett riktigt bra vin i vingården Ciel du Cheval, men att den där får en så tanninrik struktur att man behöver blanda den med druvor från andra vingårdar.

   Jag hade hittat en 2012 Père de Famille Cabernet Sauvignon som är en cuvée av cirka 85 procent Cabernet Sauvignon från ett block i Red Willow Vineyard i Yakima Valley som planterades 1973 och resten mestadels Merlot med ett par procent Petit Verdot. Det här är det mest komplexa och strukturerade av firmans två bordeauxtolkningar, något mörkare och tätare och har en fint bläckig nyans till de toner av ceder och grafit som också bidrar med komplexiteten, men som ungt kan vinet te sig lite knutet och stramt. Nu har det börjat öppna upp sig och det har en läckert mörk, tät och mogen frukt, men helt torr smak. Det här blev ett riktigt uppskattat vin, för de flesta av gästerna också det första mötet med den här utmärkta producenten.

 

En av gästerna hade med sig ett annat riktigt bra vin, 2002 Cabernet Sauvignon från Quilceda Creek, en av de firmor i Washington State som har fått allra flest toppbetyg på sina viner. De grundades redan 1978 av familjen Golitzin och blev tidigt kända för sina cabernetviner. Till en början hade man inga egna vingårdar utan köpte druvor från flera av de mest kända vingårdarna. Först 1997 köpte man in sig i den berömda Champoux Vineyard och 2001 köpte man också in sig en annan av de mest omtalade vingårdarna i Washington State, den 6.88 hektar stora Ciel du Cheval Vineyard i appellationen Red Mountain. År 2006 köpte man ytterligare 1.82 hektar vingård alldeles intill Champoux Vineyard, och den senare vingården blev man ensamägare till 2014 när de tidigare ägarna valde att dra sig tillbaka.

   Det vin vi hade fått serverat, efter ungefär en timmas dekantering, var gjort till 97 procent av Cabernet Sauvignon, två procent Merlot och en ynka procent Petit Verdot, druvor som hade skördats i Champoux Vineyard, Ciel du Cheval Vineyard, Klipsun Vineyard och Tapteil Vineyard. Här var det täthet och koncentration av mörk fruktighet som gällde, samt en tydlig tanninstruktur, detta trots att vinet faktiskt har blivit 15 år gammalt, lite drygt. Det är ett mäktigt vin, stort och intensivt, fortfarande ungt och drivet av sin frukt och det har fortfarande kvar en liten sötma från ekfaten.

   Om jag ska vara helt ärlig har jag aldrig riktigt gått igång på vinerna från Quilceda Creek, och än mindre förstått den enorma hypen kring dem. Jag har i och för sig alltid tyckt om dem för deras intensitet och kraft precis som många andra av Robert Parker hyllade viner, vinerna från Quilceda Creek har mer eller mindre prenumererat på skyhöga poäng, men som unga har de alltid varit ganska monolitiska och inte alls särskilt märkvärdiga. Men med ålder händer det alltid något som gör dem väldigt eleganta och imponerande, och efter snart 16 år är det här vinet fortfarande ungt med bara en svagt förnimbar första nyans av något som kan liknas vid mognad. Kanske är det så att vinerna behöver bortåt 20 års ålder innan det magiska inträffar? 

 

Dessert stod jag över, jag var helt enkelt för mätt av de två ganska stora portionerna. Däremot snodde jag åt mig lite kanderade citronskal och marmelad av björnbär, och det var gott och lagom.

   Jory Restaurant är en trevlig och bra restaurang i ganska typiskt modern amerikansk anda. Serviceambitionen är hög och maten vällagad och god utan att vara enastående och är man sugen på goda viner från trakten hittar man ytterligare en bra anledning att komma hit.

 

Det sista besöket vi gjorde i dalgången den här resan var på White Rose Estate uppe i Dundee Hills, en liten (bara 5.65 hektar vingård) och otroligt vacker egendom. Vinerna är precis lika vackra, slanka och parfymerade med silkiga tanniner, stor fräschör och fin mineralisk jordighet.  

   Här provade vi bland annat deras 2014 The Neo-Classical Objective Pinot Noir som kommer från flera vingårdslägen, bland annat deras två egna White Rose Vineyard och Guillen Vineyard som ligger alldeles intill vineriet. Druvorna vinifieras i hela druvklasar efter några dygns cold soak och jäses musten med sin naturliga jäst i små öppna jästankar med regelbunden remontage innan det självavrunna vinet och en liten mängd fint pressvin dras över till franska ekfat, 228 liter stora och bara 15 procent nya, för att genomgå malolaktisk jäsning och lagring under tolv månader. Det här är ett av firmans allra finaste viner, det har en stor och intensiv doft med en nästan yppigt rödfruktig och blommig arom som får en extra finess och komplexitet av det lätt kryddiga inslaget av stjälkarna. Texturen är rik och silkig och eftersmaken lång och nyanserad.

 

Besöket på White Rose Estate blev det sista på resan i Washington State och Oregon med min vinklubb. Det är ju 16 år sedan jag gjorde min första vinresa i den här delen av världen och det har varit otroligt intressant att följa utvecklingen, från två små vinregioner till två idag ganska stora, från två pionjärområden till två fullvuxna och mogna, från ett fåtal producenter till idag närmare tvåtusen för båda delstaterna, från viner som var goda till viner som idag är i absolut världsklass. Numera åker jag till åtminstone Oregon en gång om året, det känns som att det är ett måste för att följa med i den minst sagt fantastiska utvecklingen.