Walla Walla är ett stort vindistrikt i den inre delen av Columbia Valley i Washington State. Det är ett vidsträckt område med böljande landskap, men det är också torrt med en årsnederbörd som sällan överstiger 300 millimeter, vilket kategoriserar området som öken. Därför måste man på de flesta håll bevattna vingårdarna. Men förutsättningarna för viner av absolut högsta kvalitet är stora och härifrån kommer många av delstatens bästa viner och det är framför allt druvorna i Rhônefamiljen som står för kavalkaden av toppviner i absolut världsklass.
Vi hade börjat
dagen med ett besök hos Reynvaan Family Vineyards, som ligger mitt ute på
slättlandet med vetefält en knapp halvtimma utanför staden Walla Walla. Här
skulle vi möta Matt Reynvaan (bilden), en före detta golfare som blev biten av
vinet och började arbeta hos den klassiska vinfirman l’Ecole No 41 (år 2003)
och Charles Smith för att lära sig grunderna inom vin, sedan blev protegé till
Christophe Baron på Cayuse Vineyards (en av de verkliga toppstjärnorna i
delstaten) och 2006 hann med praktik under fyra månade på Château Smith Haut
Lafitte i Bordeaux. Men redan 2004 hade Matt och hans hustru Gale köpt en 15
hektar stor egendom och året därpå börjat plantera vin. Ytterligare två år
senare köpte han och lät plantera en 10.54 hektar stor vingård i det som senare
skulle bli The Rocks District of Milton-Freewater, en krävande men helt magisk
plats för vinodling. Det var också 2007 som Reynvaan Family Vineyards
grundades.
Precis som alla andra vinmakare med fascination för Rhônedalens druvsorter och vinkultur, har Matt en fäbless för vinerna från Côte-Rôtie, bland annat Domaine Jamet och såklart toppvinerna från E Guigal. Det är således inte överraskande att han gör två tolkningar på vinerna från Côte-Rôtie och de två vinerna från Reynvaan Family Vineyards är några av mina favoriter på just det temat utanför Côte-Rôtie.
Det ena vinet
var 2015 In The Hills, en cuvée av
95 procent Syrah och fem procent Viognier som kommer från vingården på
sluttningarna på cirka 600 till 650 meters höjd i vingården Foothills in the
Sun ovanför vineriet. Precis som det andra vinet är druvorna i det här
samjästa, delvis i hela klasar i små öppna jäsningstankar, och vinet har sedan
mognat i 228 liter stora franska ekfat, cirka 15 procent nya, under 18 månader.
Av de två vinerna är det här det mest kryddiga, lite stramare och något mer
jordrökiga, en aning mer blommigt och med större fräschör och mineralitet – på
så sätt är det också det vin som mest liknar viner med inslag av Viognier från
Côte-Rôtie.
I glaset intill 2015 In The Rocks, som är gjort på exakt samma sätt men från den
10.54 hektar stora vingården i The Rocks District of Milton-Freewater, där
vingårdarna ligger på cirka 270–280 meters höjd i ett mycket varmare klimat och
i jordar som är mycket är stenigare. Det här vinet är tätare, har en mörkare
frukt och lite yppigare kropp, det också lite köttigare och mer stenrökigt och
har dessutom den för området så typiskt rödfruktiga och syrliga nyansen av röd
citrus, vildhallon och rabarber. Vilka magiskt goda viner!
Totalt sett är
appellationen 1 550 hektar stor, men i nuläget odlas vin på bara 122
hektar. Det finns en möjlighet att plantera ytterligare 200–250 hektar vin här,
och så kommer det troligen bli i takt med att de gamla fruktlundarna
avvecklas.
Han gav firman
namnet Cayuse efter den indianstam som en gång i tiden levde här som kallades
Cayuse, med innebörden ”folket bland stenarna”. Idag täcker hans vinodling
25.10 hektar med ytterligare ett par hektar mark som ska planteras 2019, och
odlingen har alltid skötts ekologiskt och är idag fullt ut inriktad på
biodynamiska metoder.
Ett annat vin
som alltid imponerar med motsvarande elegans och fräschör är 2015 Widowmaker, ett druvrent vin av
Cabernet Sauvignon från stockar planterade 2000 i En Chamberlin Vineyard en
liten bit bort från vineriet, lagrat i franska ekfat som till hälften var nya
under 18 månader. Här finns en god tanninstruktur, men tanninerna är fint mogna
och uppfattas väldigt fint integrerade i den mörka och lite jordiga frukten.
Syrah är annars
den druvsort som dominerar odlingarna och vi provade ett antal viner på temat.
Ett av dem var 2014 Syrah En Chamberlin
Vineyard, druvrent och kryddigt med en underbart stenrökig nyans med toner
av dillfrö och rabarber mitt i den annars djup mörkfruktiga och peppriga
doften. Ett annat var den superläckra, Côte-Rôtie-liknande 2012 Syrah Cailloux Vineyard, i vilken fem procent Viognier har
fått krydda upp Syrah med sina blommighet och nyanser av violpastill och
aprikos. Det är ett sensationellt läckert vin.
Det finns alltfler trevliga och också bra restauranger i Walla Walla och Passatempo Taverna på 215 E Main Street i hjärtat av staden är en av de bästa. Maten drar åt det italienska och man har en uppsättning riktigt fina pastarätter här, såklart av eget gjord pasta, men också både smårätter och huvudrätter. Dessutom har man en cocktailbar som precis alla i trakten talar om. Trots det har jag inte druckit en enda cocktail här, det blir mest vin – mycket vin. Och fortfarande ingen cocktail.
Man har en matsal inomhus och en uteservering som man har spänt en segelduk över så att man får känslan av att sitta inomhus men ändå ute i friska luften. Det var här vi bänkades oss. Vi fick en helt fantastisk, glad och flink, kunnig och servicevillig servitris som blev en ren fröjd att bli uppassad av. Hon föreslog av vi skulle ta in lite små tilltugg till det vita vinet vi hade beställt, medan vi beställde våra maträtter. Det blir ett par skålar med smakrika och något pikanta marinerade oliver som var riktigt goda, samt luftigt grillat bröd med lufttorkad tunt skivad skinka och med kikärtskräm.
På vinlistan hade jag hittat en 2016 Viognier Marsanne Bouschey Vineyard från den unga firman aMaurice, som har sina 8.10 hektar egna vingårdar i Walla Walla men sitt vineri i Woodinville strax norr om Seattle, ungefär fem timmar bort från vinrankorna. Att många producenter gör så här i Washington State är för att marknaden finns i storstaden Seattle och i området däromkring, och att väldigt få personer tar sig tid att köra hela vägen till Walla Walla. Firman grundades 2004 av Tom Schafer och numera är det hans dotter Anne som gör vinerna. Vinet görs till lika delar av Viognier och Marsanne som kommer från den välkända Bouschey Vineyard som ligger på ungefär 300 meters höjd i Yakima Valley i hjärtat av Columbia Valley. Med jäsning i neutrala franska ekfat och en kort lagring som bara sträcker sig över fyra månader, har vinet knappt fått någon karaktär av ekfaten, mer en fin textur som matchar den lött blommiga frukten.
Jag hittade direkt min förrätt, ganska hårt träkolsgrillad bläckfisk med perfekt konsistens i köttet och en god och lite knaprig grillyta. Den serverade med små skivor av små potatisar, en god salsa verde och lite finskuren röd lök. Det var en himmels rätt som passade perfekt till det fruktiga vinet, som hade tillräcklig smakrikedom för att matcha grilltonerna.
Dagen innan hade vi träffat Steve Robertson på Delmas, som började plantera sin SRJ Vineyard i utkanten av det som senare skulle bli The Rocks District of Milton-Freewater år 2007. Idag är vingården 4.05 hektar stor och är till 3.25 hektar planterad med Syrah och resten med lika små andelar Viognier och Grenache. Som vinmakare anlitar han Billo Navarane (Master of Wine sedan 2017) från Rasa Vineyards, som delar samma klassiska filosofi med elegans och mineralitet före kraft. Produktionen av vinet är liten, fram till 2016 gjordes det inte mycket mer än cirka 2 300 flaskor årligen, från 2017 ligger produktionen på cirka 4 000 flaskor per år. Mycket mer än så kommer det inte att bli.
Det är otroligt
svårt att få tag på vinet, så gott som allt säljs genom den lilla firmans mejllista,
som sedan länge är fulltecknad och idag har 15 000 personer på väntelistan
för att komma in på den riktiga listan! När jag såg att man hade 2015 Syrah från Delmas på vinlistan (125
dollar), ringde jag genast till sommelieren och lade undan tre flaskor till
oss. Vi hade i och för sig druckit vinet tillsammans med Steve dagen innan, men
man måste verkligen ta tillfällena när de kommer. Det här är alltid en cuvée av
Syrah med omkring åtta procent Viognier, vilket lyfter en underbar blommighet
och kryddighet i det annars närmast silkigt texturerade vinet. Helt klart har
The Rocks District en egen parfym, den talar Steve alltid om, och den är tydlig
i vinet. Kryddigt, lite dillaromatiskt, blommigt och alltid stenrökigt, och superläckert!
Vi hade ett vin till den här kvällen, ett otroligt unikt och sällsynt vin som vi hade fått med oss av Christophe Baron på Cayuse Vineyards när vi lämnade vårt fyra timmar långa och helt magiska besök. Emellanåt gör han specialbuteljeringar som inte är vingårdsspecifika, vilket annars är en av grundidéerna, och det var en sådan magnumbutelj vi nu har fått, 2014 Wallah Wallah #6, vilket var den sjätte upplagan av detta minimalt producerade vin. Det här var ett betydligt tätare, mer kryddigt och pepprigt och mer strukturerat vin än det från Delmas, i min gom det godare av de två även om båda vinerna var fantastiska.
Jag misstänkte
dock att det unga vinet kunde vara lite knutet, genom åren har jag druckit
väldigt mycket vin från Cayuse Vineyards, och även om det är doft- och smakrika
och vansinnigt goda redan som unga, är det viner som utvecklas väldigt positivt
med bara ett par års ålder. Därför brukar jag lufta dem när jag dricker dem unga
– och det bad vi vår trevliga servitris att göra. Det var nog klokt, för även i
glasen kände vi under en halvtimma eller så hur vinet tog alltmer för sig i
takt med att syret öppnade upp det.
Med ytterligare
en fantastisk dag i Walla Walla och The Rocks District of Milton-Freewater, och
två riktigt fina restaurangupplevelser, var det dags att återvända till
Portland – för vidare upplevelser på temat Pinot Noir i Willamette Valley.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar