Middag den 19 juni

Jag minns inte exakt när Pete och jag träffades första gången, men jag undrar om det inte var i Kalifornien för ungefär 15 år sedan. Vi åkte runt och besökte vingårdar och vi åt på The French Laundry – det var faktiskt min allra första måltid där. Vi hade roligt och provade och drack väldigt mycket gott. Därefter har vi setts lite då och då, tyvärr alldeles för sällan eftersom Pete bor i Kanada och i Kalifornien. Men varje gång Pete kommer över till Sverige, och det är tyvärr alldeles för sällan, träffas vi och återupplivar gamla minnen och dricker väldigt mycket gott. Nu var han här i Sverige igen och då blev en middag på Café Rotsunda absolut självklar.

 

Trots ett lite instabilt och svalt väder ville försöka hinna med lite luft på uteserveringen. Lite kallskuret i form av fänkålssalami, en korv av pata negra från Baskien samt fin lufttorkad italienska skinka, därtill friterad potatis och kalamataoliver dukades fram.

 

I glaset min favorit av champagner, den fantastiskt förföriskt rödbäriga och blommiga 2010 Rosé från Louis Roederer. Jag kan bara inte låta bli att älska den här champagnen, som är så elegant och mjukt texturerad, den har kropp samtidigt som den är lätt, den är helt torr men ändå ljuvligt fruktigt, den har en god längd, fin mousse och en underbar balans.  

 

När det är ett mindre sällskap som gästar Café Rotsunda inleds oftast middagen vid chefs table inne i köket. Vi var bara sex personer den här kvällen, helt perfekt för ett par smårätter uppe i köket med andra ord. Den första rätten var så klassiskt som tunt skivad färskpotatis med fint skuren matjessill från Norröna, på det lite kvarnpeppar, gräslök och brynt smör. Det är ju trots allt snart midsommar och vi gästades ju av svenskar från USA …

 

Vinet var ljust halmgyllene, en aning disigt eftersom det hade buteljerats ofiltrerat, dess doft var svalt fruktig men med en lätt smörig nyans och en rikedom som vittnade om att det borde ha vuxit i ett relativt soligt klimat. Men smaken var stram, helt torr och mineralisk, med en frisk syra och en i många avseenden klassisk struktur … nästan en känsla av tanniner som Pete uttryckte det. Eftersom Pete och Cayu inte hade druckit 2011 Chardonnay Gap’s Crown från södra Sonoma Coast och vår egen etikett Soil and Soul, tyckte jag det var läge att korka upp en av de få återstående flaskorna jag har kvar i vinkällaren. Och tack vare fruktigheten och den fina syran mötte vinet matjessillen helt perfekt.

 

Nästa lilla rätt gjordes av pilgrimsmusslor som hastigt halstrades på ena sidan under eldslåga, ytan var en aning sotad men kärnan fortfarande rå. Salt och peppar, lite citron, sedan delades musslorna i bitar och serverades med en god majonnäs slagen av havskräftolja (skalen rostas i rikligt med majsolja som sedan får svala, silas av och slås till en vackert rödaktig och smakrik majonnäs) och till det en dashi kokt av alger, lätt rökt och torkad bonito och torkad svamp, slutligen med en fin smaksättning med sojasås och limejuice.

 

Gun och Lenny hade tagit med sig ett vitt vin som serverades blint, så gör vi alltid eftersom det är roligt att utmana sig själv och med blindgissningarna också lära sig med om hur man själv uppfattar olika viner vid olika tillfällen. Det här vinet hade en superfin parfym, medelstor men blommig och ganska kryddig, men också med en liten vaniljton som tillsammans med en medelfyllig och ganska frisk smak fick mig att gissa på vitt vin från Bordeaux eller motsvarande. Samtidigt var jag inte nöjd med gissningen, parfymen var mer blommig och nästan lite Muskatliknande. Nej, jag var helt borta, för det här vinet hade jag aldrig tidigare druckit (mina gissningar gick till Australien eller Kalifornien, men mer precist än så kunde jag inte placera druvsorter eller vinproducenter), när facit kom förstod jag att jag hade hört talas om producenten, Arbe Garbe i St Helena i Napa Valley. Den här lilla firman grundades 2007 av Letizia and Enrico Maria Bertoz och fokus ligger på småskaligt hantverksmässiga gjorda viner av italienska druvsorter. Vinet V 2014 Arbe Garbe är en unik cuvée av 45 procent Tocai Friulano från den gamla vingården Pagani Ranch i Sonoma Valley, 35 procent Malvasia Bianca från
Catie’s Corner Vineyard i Russian River Valley och 20 procent Ribolla Gialla från Tanya’s Vineyard i Russian River Valley, allt jäst med mellan tolv och 24 timmars skalkontakt i 500 liter stora franska ekfat som till en tredjedel var nya. Ett fantastiskt gott och trevligt vin.

 

Den tredje smårätten var perfekt mogen avokado som togs ur sitt skal och grillades med lite olivolja, smaksattes med salt, peppar och citron och serverades med köttet från snökrabba och lite grand av samma dashi som till förra rätten. Också det här en fantastiskt god rätt som krävde ett intensivt vitt vin som gärna kunde få ha en fet textur för att möta upp den krämiga fetman i avokadon.

 

Jag kunde inte låta bli att plocka fram ett av de vita husvinerna på Café Rotsunda, 2013 Crozes-Hermitage Blanc från Alain Graillot, ett vitt vin gjort uteslutande av Marsanne från en vingård i den södra delen av appellationen, där jorden är grusig och bidar till en viss mineralisk karaktär. Det här vinet har redan nu en ganska tydlig mognadston med inslag av gula äpplen, honung och rostade nötter, därtill en fet känsla av vax. Precis vad som behövdes till den här rätten. Samtidigt en elegans och även om syran inte är särskilt hög, upplevs vinet ändå ha en spänst och fräschör tack vare mineraliteten.

   Senare på kvällen gjorde vi en jämförelse med ett annat motsvarande vin, 2013 Crozes-Hermitage Les Pends från Charles et François Tardy på den 25 hektar stora Domaine des Entrefaux som har sina vingårdar med gröna druvor på sluttningar i Mercurol strax öster om Hermitage. Här gör man de allra flesta av de bästa vita vinerna i appellationen och det här vinet var påtagligt mer elegant och mineraliskt, och något syrafriskare, än vinet från Alain Graillot var.

 

När Pete hälsade på i Sverige för ett antal år sedan, bjöd han på en mogen kalifornisk pinot, en vinstil man tyvärr alltför sällan kommer i kontakt med nuförtiden. Stilmässigt skulle jag nog säga att doft och smak landade någonstans mitt emellan klassisk röd bourgogne med mognad (en silkighet, röd fruktighet, god syra och den stjälkkryddighet som kännetecknar vissa producenter) och de ljuvliga vinerna av Grenache från Château Rayas i Châteauneuf-du-Pape (en djupare kropp, jordigare ton, hallon och lite kryddighet, samt en viss rustik känsla). När det framgick att vi var i Kalifornien tog det inte lång tid att placera producenten, Calera Wine Cellars – på den här tiden (vi hade gissat på 1980-tal) var det egentligen bara Calera Wine Cellars, Williams Selyem, Au Bon Climat, Rochioli, Rodney Strong och ett par firmor till) som gjorde bra pinotviner. Och vinet var deras 1989 Jensen, alltså Pinot Noir planterad 1975 på 670 meters höjd i kalkstensjord i San Benito County och vinifierat precis så som grundaren Josh Jensen hade lärt sig hos Domaine Dujac och Domaine de la Romanée-Conti … i hela druvklasar! Superhärligt att få återbesöka detta vin, även om det idag är moget och ganska rustikt. Sa jag att det var en magnumbutelj?

 

Under tiden som varmrätten slutfördes serverades ett uppfriskande vitt vin, 2008 Chassagne-Montrachet Premier Cru Les Caillerets från Domaine Fontaine-Gagnard, en firma som gör klassiska vita men något smakrikare viner. Vingården Les Caillerets har ett högt läge på sluttningen ovanför byn där jorden är grund och tydligt dominerad av ljus kalksten. Det ger alltid ett vin med markerad mineralitet. Så var det här. Årgången 2008 är klassisk och har gett strama viner med uttalad känsla av vingårdens läge. Så var de också här. Och åtta år är att anse som en viss ålder på vit bourgogne, som är känslig för lagring, och därför hade vi nu en något gulare och mer mogen frukt med viss nötighet, dock var vinet fortfarande vitalt … och gott.

 

Två bogar från baskiskt dilamm hade gått i ugnen med olivolja, vatten, rosmarin, timjan och vitlök vid först 200 grader, sedan ner mot 100 grader, till dess köttet var tillagat. Det plockades av benen och revs i bitar som sedan fick koka upp i lammfonden (lammfond, rött vin, sydfranska örter) till en ragu, som serverades i botten på djupa tallrikar. Över det rosagrillad lammkotlettrad och som tillbehör en ragu av tomat, vita bönor, kikärter, vitlök och rosmarin samt en touch av citron. Dessutom en getostkräm med citron och timjan. Lika enkelt som rustikt och gott.

 

För mig är vissa viner starkt kopplade till enskilda personer. Det kan vara så att man har ett starkt gemensamt minne till ett visst vin, att personen ifråga har uttryckt sin förtjusning till ett visst vin eller att densamma kanske aldrig har druckit just det vinet men verkligen vill göra det. Således har otroligt många viner i min vinkällare namn på mina vänner på sig … och så är det bland annat med vinerna från Alban Vineyards i Edna Valley i den södra delen av San Luis Obispo i Kalifornien. John Alban är tveklöst en av de allra främsta av Rhône Rangers i Kalifornien och hans viner är allt som oftast magnifika. Den här kvällen skulle vi gå tillbaka lite i tiden och se hur vinerna uppför sig med mognad (i min vinklubb gör jag väldigt många vertikalprovningar med de bästa vinerna från Kalifornien, så jag har ganska bra koll redan).

   I det första glaset ett enastående djupt fruktigt och elegant vin som inte alls uppförde sig så gammalt det egentligen var, detta trots att cuvéen dominerades till drygt två tredjedelar av den ofta tidigt utvecklade och oxidationskänsliga Grenache (resten var Syrah). Det här sällsynta vinet, 2000 Pandora, som John Alban sällan gör mer än 1 200 flaskor om året av, är idag fortfarande generöst fruktigt och ungdomligt med en fin kryddighet, rätt lena tanniner och lång härlig eftersmak.

   Vinet i glaset intill var faktiskt något lättare i kroppen, det hade en mer uttalad kryddighet med toner av lakritsrot och krossad peppar, toner som är helt naturliga i vinerna från den här svala vingården men som döljs i det unga vinet då frukten är betydligt mer tät, mörk och solmoget söt. Nu, med 16 års ålder, hade denna 2000 Reva Syrah utvecklats till ett påtagligt komplext och läckert vin.

 

Eftersom det finns en koppling mellan Alban Vineyards och Sine Qua Non, en annan makalös producent av kraftfulla viner av Rhônedruvor, kunde jag inte låta bli att bygga vidare på temat 2000 av Rhônedruvor från kaliforniska toppfirmor med en 2000 Incognito från just Sine Qua Non. Redan på den här tiden hade Manfred Krankl gjort Sine Qua Non till ett närmast kultförklarat vineri, men det var väl också ungefär vid den här tiden som hans viner började anta en mer komplex och nyanserad karaktär. Förklaringen till det var att han hade utvecklat sitt eget hantverk i vingård och vineri sedan han började göra de egna vinerna 1994, men också att han mer och mer premierade svalare vingårdslägen. Det här är en cuvée av cirka 90 procent Grenache och tio procent Syrah som köpts från Alban Vineyard i Edna Valley och Stolpman Vineyard i Santa Ynez Valley. Musten jästes i ståltankar och vinet drogs sedan över till franska ekfat, omkring 50 procent nya, för att genomgå malolaktisk jäsningen och sammanlagt drygt 18 månaders lagring.

   ”Namnet säger allt, Grenache är, trots att druvan ligger bakom så fantastiskt cuvéer som de i Châteauneuf-du-Pape, ibland till och med är ensam i dessa viner, allra mest använd här i USA som basen i enkla viner, i bag-in-box, och därför tyckte vi att namnet var minst sagt passande”, förklarade Manfred Krankl när vi talade om vinet för ett par år sedan.

   ”Vi har också provat sensationella viner av Grenache från Australien under flera års tid, och vi har svårt att förstå att så få odlare, vinmakare och konsumenter här i Kalifornien tar Grenache på fullaste allvar”, lade han till. Det ligger en del i det och tittar man noggrannare på det hela noterar man att bara 2 420 av Kaliforniens totalt 230 000 hektar stora vingårdsareal är planterad med Grenache – och det allra mesta av det göms faktiskt i cuvéer med större andel andra druvor.

  Särskilt mycket gjorde han inte av det här vinet, totalt 1 578 flaskor, och det känns verkligen som en ynnest att idag få dricka det här fortfarande täta, generösa och fruktmättade vinet, som bjöd på en så läckert len textur och lång, underbart väl sammansatt och lite kryddig eftersmak.

 

Gun och Lenny kontrade med ett vin som jag faktiskt hade provat en gång tidigare, men inte alls kände igen just nu. Det kan mycket väl bero på att vi hade så täta viner i glasen intill och att jag var så exalterade över dessa. Andremily Wines i Ventura i södra Kalifornien är en minst sagt småskalig vinproduktion, man gör bara ett enda vin och den första årgången som gjordes var 2012. Det vi nu hade i glasen var 2013 Andremily No 2 som är en cuvée av 85 procent Syrah som hade samjäst med lite Viognier, för att slutligen blandas med sammanlagt elva procent Mourvèdre. En del av druvklasarna har vinifierats hela med sina stjälkar och vinet har sedan uppfostrats i omkring två tredjedelar nya franska fat i nästan två år. Vingårdarna är det allra bästa i regionen, White Hawk Vineyard i Cat Canyon och Larner Vineyard i Ballard Canyon i Santa Barbara County. Just White Hawk Vineyard är att betrakta som en grand cru här och det är därför inte märkligt att de bästa producenterna i södra Kalifornien, däribland Manfred Krankl på Sine Qua Non, så gärna köper druvor härifrån. Och utöver just detta faktum finns det en riktigt intressant koppling till, grundaren Jim Binns har nämligen varit assisterande vinmakare på Sine Qua Non i ungefär tio år! Visst fanns kopplingen med Sine Qua Non där, det rika och täta, men det var också ett förhållandevis elegant vin som på så sätt skiljde sig från de tre vinerna innan. Gott var det, men ungt. Det här ska bli kul att följa i framtiden.

 

Då det var första gången Cayu var på plats på Café Rotsunda fick Cayu också chans att ur vinkällaren välja en vinstil att servera blint för gästerna. Syrah skulle det vara, gärna ett riktigt bra vin, något som alla andra skulle blir glada över att dricka. Redan där visste jag precis vad som skulle serveras, ett vin från makalösa Cayuse Vineyards i Walla Walla Valley i Washington State (egentligen det nordöstra hörnet av Oregon om man ska vara petnoga). Det vin jag hade i åtanke var deras 2010 Syrah Cailloux Vineyard, ett druvrent vin av Syrah som har fötts i en 3.45 hektar stor vingård planterad 1998 i en jord som ser identisk ut med den i Châteauneuf-du-Pape och Lirac, således enbart knytnävsstora rullstenar. I det här vinet finns det ett par procent Viognier som tillför en fin krydda och blommighet, men som vanligt är det en påfallande Rhônelik animalisk och örtig ton i den mörka bärfrukten som ramar in de härliga vinerna från Cayuse Vineyards. I den bästa av världar skulle jag ha gett vinet 45-60 minuter i karaff, nu serverades vinet källarsvalt och helt nydekanterat – ett världsligt problem om man frågar mig.

 

Dessert stod på meny och det blev svenskt så det förslår. Färska svenska jordgubbar fick bottna en djup tallrik och över dem slogs en lag kokt av rabarber, socker och vitt vin. Över det lite krossade drömmar för att få en krispig textur och däröver en hemgjord hjortronglass. Slutligen ett par rasp med rosépeppar ur kvarn. En sanslöst fin kombination.

 

Ett sista vin fick avsluta kvällen och med tanke på tidigare serverade viner såg jag ett gyllene tillfälle att slå upp lite 2005 The Straw Man från Sine-Qua-Non i glasen. Det är ett intensivt sött vin gjort av Marsanne som har lufttorkats under sex sju veckor och sedan jästs till ett kraftfullt vin med silkig på gränsen till fet textur med en sötma som klockar in strax över 400 gram per liter och som bjuder på en tät, söt tropisk frukt med en liten vaniljsötma från ekfaten. Det blev en helt perfekt avslutning på en helt perfekt kväll.

 

Summering: 6 gäster, 13 viner och 36 Riedelglas