Grenache, Carignan, Mourvèdre, Cinsault … och så lite
Syrah.
Sol och värme, lite rosmarin, lavendel och lagerblad.
Och så
Medelhavet och kombinationen med nordliga mistralvindar och högre belägna något
svalare vingårdar upp mot bergsryggarna i den sydöstra delen av Rhônedalen. Och
ofta vingårdar med mellan 40 och 90 eller till och med över 100 år gamla
stockar!
Facit på det;
fantastiskt läckra, solmoget rika, druvtypiska av vingårdens och appellationens
säregna egenskaper och riktigt bra kvalitetsdrivna och unika viner, men från
för den vanliga konsumenten nästan helt okända ursprung.
Prislappen på
det då … alldeles för låg. Vi talar om fåniga 10-15 euros för viner som är
supergoda, om än sällan ultrakomplexa och exklusiva ur ett mer traditionellt
sätt att se på vin.
Hit åker jag minst en gång om året, till södra Rhône, men
inte till metropolen Châteauneuf-du-Pape som är det överlägset mest kända och
omtalade distriktet, utan till de betydligt mindre kända appellationerna bara
ett par stenkast därifrån. Inspirationen att plantera de många druvsorterna i
samma vingårdar finns nämligen också här, men det som skiljer är att flera
vinbyar har ett högre och svalare läge och därför ger viner med större fräschör
och tydligare mineralitet än dem i Châteauneuf-du-Pape. Och det är just
kombinationen av söderns solvärme, de personliga och ofta fruktmättade och av
omgivningens dofter kryddiga druvsorterna och traditionen och appellationernas regler
att blanda samman sorterna som gör att vinerna från exempelvis Gigondas,
Vacqueyras och Cairanne kan vara precis lika bra som de från mycket mer berömda
och dyrbara Châteauneuf-du-Pape.
En av kvällarna åt jag middag på restaurangen Le Mesclun som ligger högst upp i den
lilla charmiga byn Séguret som formligen klänger sig fast på bergsryggen
Dentelles de Montmirail. Att ta sig till restaurangen med bil är inte att tänka
på, att gå två personer i bredd i de smala kullerstensklädda gränderna genom
byn till restaurangen är heller inte den bästa idén. Men när man väl har
vandrat fram till restaurangen blir man glad, utsikten är magnifik, personalen
vänlig och gen gastronomiska ambitionen ganska hög.
Vi började med
ett vitt vin från trakten, en 2013 Côtes
du Rhône Villages Cairanne från Domaine Boisson. Mina värdar för
kvällen menade att 2013 är att betrakta som en mogen årgång för vita viner från
Rhône, att de vita inte håller särskilt bra eftersom flera av druvsorterna är
oxidationsbenägna. Visst fanns här nyanser av gula plommon och äpplen, vilket
är tecken på en viss mognad, men de typiska gröna Rhônedruvorna kan redan
tidigt visa dessa karaktären utan att vinet därmed är att betrakta som moget. Kroppen
var fet, syran måttlig och mineraliteten likaså, samtidigt fanns det något fräscht
över doften och smaken.
Jag beställde en brandade
av torsk (en puré som slås av kokt potatis och halstrad eller lätt rökt fisk)
som serverades med halstrade pilgrimsmusslor och tunt skurna råa grönsaker
(betor, fänkål, morot, med mera) och ett krispigt brödflarn med inslag av
aromatisk peppar. Rätten som sådan var väldigt fint planerad, genomförandet
nådde kanske 90 procent vilket för mig är en väldigt hög träffsäkerhet mot vad jag
normalt sett förväntar mig när jag är på franska restauranger.
Lammet var dock riktigt bra om än stekt en liten grad
över min preferens. Men smaken och saftigheten var det minsann inget fel på. Det
kom med en röra av matvete (en rätt trött råvara, i min värld i alla fall) och
rostade sydfranska grönsaker (zucchini, aubergine, tomat) med inslag av vitlök
och lokala örtkryddor. En liten skvätt lammfond hörde också till … och det var
en fantastiskt god rätt som i alla avseenden var trovärdigt lokal och genuin.
Vinet i glaset var kanske inte så märkvärdigt att jag hade
tänkt springa och köpa det. Vinet kom från Cave de Rasteau, det egentligen enda
riktiga kooperativet i den omkring 1 170 hektar stora appellationen
Rasteau, där deras drygt hundra medlemmar äger och kontrollerar nästan 700
hektar vingård. Här satt jag nu med ett av deras viner, 2011 Rasteau Les Hautes de Villages, från ett flertal av de
vingårdslotter i den lägre delen byn, den centrala delen av byn och de högre
belägna lotterna i byn som medlemmarna äger. God frukt, mörk sådan, medelfyllig
kropp, en fin krydda och någon slags mineralitet, inte stort och komplext, men
helt klart gott och i allra högsta grad drickbart. Kostade troligen inte en
cent över 11 euros.
Byn Gigondas levererar många av de riktigt bra och av
kvalitet konkurrenskraftiga vinerna i den här delen av södra Rhônedalen. Här
finns det gott om kvalitetsproducenter (en av mina absoluta favoriter är
Château Saint-Cosme) och fantastiska vingårdsmiljöer, men det finns också ett
gastronomiskt uttryck som är berömvärt, i alla fall på sina håll. Det jag
närmast tänker på är restaurangen Oustalet
mitt i byn, en ambitiös restaurang som ägs av familjen Perrin från Château de
Beaucastel i Châteauneuf-du-Pape. Här har jag ätit ett par gånger och håller
restaurangen som den bästa och mest ambitiösa i regionen.
Att det är en vinfamilj som äger restaurangen märks inte
minst på den enastående vinlistan, en bibel med säkert över tusen titlar – många
av dem allt från fantastisk till enastående bra. Såklart ligger huvudfokus på
Rhône, men man har också ett fint urval av vita och röda bourgogner och en hel
del gott från Bordeaux. Jag själv tycker att man ska dricka lokalt, här på
Oustalet finns det hur mycket magnifikt som helst från Domaine Pegau, Domaine
Marcoux, Domaine de la Janasse, Henri Bonneau, lite moget vitt från Château
Rayas, mängder med vin från M Chapoutier, vita och röda viner från J-L Chave,
med mera. Och såklart en massiv lista med familjens egna viner från framför allt
Château de Beaucastel, en hel del äldre årgångar av detta godis också!
Maten är också väldigt bra, det bjöds först på små
aptitretande ostron och ett gott hembakat hårt kryddbröd med ett luftigt
gräslökssmör och därefter lite lättrökt kolja med spenat och en len äggröra.
Förvisso hade vi bara röda viner den här kvällen och de lirade inte särskilt
bra till detta bjudgodis. Hade vi däremot haft ett vitt Rhônevin är jag säker
på att det hade passat helt perfekt till maten.
Ett sådant vin skulle ha varit det jag drack strax innan
middagen, det cementjästa 2015 Sablet
från den utmärkta firman Domaine de Verquière. Det här vinet
görs till hälften av Grenache Blanc och resten nästan lika stora delar
Clairette, Bourboulenc och Roussanne. Ett supergott, rent fruktigt och elegant
vin med måttlig syra (man har blockerat den malolaktiska jäsningen för att
bevara så stor fräschör som möjligt) men i gengäld en livlig mineralitet. Under
11 euros kostar flaskan på plats, en smash hit om du frågar mig. Men så är det
med hundratals andra vita och röda viner från de mindre kända byarna i södra Rhône.
Det här området är en enda stor skattkammare där mycket är nästan gratis!
Det roliga med den här kvällen var att en av topparna
från morgonens omfattande provning var medbjuden på middagen, Gilles Ferran
från Domaine
des Escaravailles, vars vingårdar ligger högst upp i den norra delen av
Rasteau. Han hade tagit med två tankprover från den fantastiska årgången 2015
som är tänkta att buteljeras först om ett år. En skön förhandssmak med andra
ord.
Det första av
dem var 2015 Rasteau La Ponce som
görs till 80 procent av cementjäst Grenache från gamla stockar och 20 procent
Syrah från yngre vingårdar, den senare komponenten lagrad i tre år gamla små
ekfat. Vinet bjuder på en ljuvlig sötmogen men ändå sval och elegant mörk
fruktighet, en god struktur av fina tanniner och en livlig mineralitet som
enligt Gilles beror på det höga läget och den gråblå lerjorden som dominerar i
de högre vingårdarna. Återigen, drygt elva euros, en larvig struntsumma för det
goda vinet.
I glaset intill
en 6 000 flaskor stor toppselektering från de äldsta stockarna av Grenache
i samma vingårdar, 2015 Rasteau Héritage
1928 – med det senare årtalet som angivelse för stockarnas plantering. Jag
är väldigt svag för eleganta druvspecifika viner av Grenache från gamla vingårdar
med mineraliska jordar. Det blir något sensuellt över dem, i den rödblommiga
och samtidigt lakrits- och fänkålskryddiga parfymen, i den rika och runda
texturen, med den värmande men inte störande alkoholen och den livliga
mineraliteten. Det här är just ett sådant vin och för det vill Gilles ha 18
euros per flaska. Arton euros! Jag tar det igen, etta åtta, ARTON EUROS!
Som förrätt hade jag beställt in en risotto med smörstekt
svamp och citron, en rätt som jag har ätit här tidigare och tycker är lika fräsch
som matchande till de smakrika lokala röda vinerna (den krämiga texturen fångar
på ett perfekt sätt upp vinernas unga strävhet).
Varmrätten var en långsamt och saftig bakad fläskfilé som
serverades med en örtstinn polenta, konfiterad schalottenlök och lufttorkad och
sedan ugnsrostad skinka. Till de bara en god steksky.
Gilles var också generös nog att ta med sig en magnum av
sin 2010 Rasteau Héritage 1928,
vilken han bara gjorde 24 magnumbuteljer av. Det var kul att prova vinet med
några års mognad, eller rättare sagt med några års ålder – för moget var det
inte. Det var snarare så att den yppiga frukten jag kände i det unga vinet hade
knutit sig lite. Gilles menade på att vinet behövde tid, antingen ett par års
lagring till eller lite mer luft, det senare stämde bra för efter ungefär 15
minuter började vinet långsamt att öppna upp sig och blev allt mer komplext. En
sak bestämde jag för direkt på plats här, det här vinet ska jag köpa närhelst
jag ser någon av de rara flaskorna, oavsett vilken årgång det rör sig om.
Kooperativ kan man säga mycket om – bra eller dåligt.
Står man kvar i det gamla blir det dåligt, är man modern och öppen blir
diskussionen en helt annan. Så nu satt jag på restaurang Le Dolium som ligger i anslutning till Cave de Beaumes de Venise
men drivs i privat regi, en restaurang med en ambitiös kock och en servitris
som var så flink, kunnig, glad, servicegillande och duktig att jag hade
anställt henne direkt till precis vilken lön som helst. Tänk att det
fortfarande finns superstars som henne i serveringsyrket!
Det blev mycket
gott och trevligt här, bland annat en kall tomatsoppa med fruktig olivolja och
en fin lufttorkad skinka som tillbehör – och till det ett ganska ovanligt vin i
form av en knastertorr lätt 2015 Muscat Sec
från Rhonea,
sammanslutningen av Cave de Beaumes de Venise och Cave de Vacqueyras. Att göra
torra viner av Muscat Blanc à Petit Grains diskvalificeras från status som
appellation eller ens lantvin och landar alltså i det anonyma ursprunget Vin de
France.
Vi fick en terrin av färskbakad anklever med mango och till
det lite rostat lantbröd och som drickbart komplement ett nytt vin som
kooperativet Rhonea gör för att visa för myndigheten INAO (som bestämmer över vinernas
ursprung i Frankrike) att man framöver bör godkänna torra vita viner
appellationen Beaumes-de-Venise. Vinet var en torr cuvée av 60 procent Muscat
Blanc med inslag av Grenache Blanc, Clairette och Viognier, svaljäst och med en
kort tids lagring i cement med regelbunden bâtonnage.
Det är alltid intressant att följa en regions utveckling och strävan efter att
visa de mer specifika och unika delarna av en appellation, och visst händer det
att förändringarna kommer och då får stort genomslag. Det här vinet, som kallas
Dom Venitia, är kanske en sådan
vågbrytare.
Varmrätten var väldigt god, en långsamt rödvinsbräserad oxkind
med grillad grön sparris, en puré av potatis som var ordentligt smaksatt med
den första lokala sommartryffeln och till det lite grön och en bakad tomat.
Vinet till köttet kom också från kooperativet, Rhonea,
och var deras nyligen buteljerade 2015
Beaumes de Venise Terres de Bel Air. Efter att på morgonen ha provat ett
50-tal viner från den här appellationen måste jag nog säga att det här vinet
bara kvalade in på mellannivå. Visst fanns här en god fruktighet och fin
krydda, lite lakrits och krossad vitpeppar och med cirka 70 procent Grenache i
cuvéen kunde man notera både den röda fruktigheten, fänkålskrydda och värmen,
så det blev ett rätt gott vin, särskilt till maten, även om det aldrig fullt ut
imponerade.
Det blev också lite dessert, en ytterst intressant och
god somrig sådan av solmogna jordgubbar som serverades med ett honungsflarn och
en skrikande klorofyllgrön sorbet av något slag. Den visade sig vara gjord av
persilja, som vid närmare smakande på desserten blev allt tydligare. Och det
var riktigt
gott!
Vinet till, ja vi höll oss trogna till kooperativets
ursprung och domäner, Beaumes de Venise. Vi började först med en förvisso
ganska ovanligt ekfatsjäst variant av Muscat Beaumes de Venise, ett
fylligt och lite väl vaniljdoftande men ändå gott sött
vin, för att nästan direkt (på min önskan om att få prova det) övergå till den
mycket mer unika röda tappningen av den
ursprungliga blå versionen av Muscat à Petit Grains. Denna Muscat Beaumes de Venise Rougexlusif från kooperativet Rhonea
hade en vackert klarröd färg, en rik och yppig doft av söta röda frukter och
bär samtidigt som den druvtypiska blommigheten fanns kvar i doften. Den rika
och söta fruktkroppen balanserade sina 15.5 procent alkohol på ett föredömligt
sätt och den mjuka syran ersattes av den fräschör som sommarfrukten, blommighet
och den svala serveringstemperaturen (cirka 10 grader) gav. Det här gillade
jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar