Bortamatch den 17 juni

Lika roligt det är att öppna upp portarna till sitt eget etablissemang, är det att gå bort på bjudning hos goda vänner. När Cat Woman bjuder till kalas är det mest största glädje man packar ihop sig själv och lite medhavt och beger sig till Söders fröjder, att ta med egna fantastiska viner att bjuda sina vänner på är något vi alltid har gjort. Som vanligt står Some E vid spisen och gör det med bravur, maten är alltid klassisk och god, smaker som gifter sig perfekt med alla de viner som plockas fram för först en blind genomgång och sedan njutning i fulla klunkar när etiketterna har visats.

Vi börjar alltid med champagne och det brukar bli en kavalkad av flera sorter eftersom Cat Woman är så förtjust i och på gränsen till besatt av champagne. Den första av de fyra var helt fantastisk, ung och citrusfrisk, mjukt briochebrödig och ett diskret inslag av gula äpplen, och helt torr såklart. Min spontana känsla var blanc de blancs, just för den stora elegansen och citrusfrukten, och den känslan gick hem. Dock missade jag producenten, gissningarna gick ett tag Cristal (bland annat) och det var också Louis Roederer som stod som producent, men det var inte just Cristal utan deras småskaliga 2010 Blanc de Blancs, en champagne om kommer att lanseras på den svenska marknaden först i höst. Underbart god!

Nästa champagne var helt annan till stilen, både större i doften och bredare i smaken, dessutom upplevdes nyanser av aldehyder som troligen kom från vinets mognad – jag gissade först en ålder på närmare 20 år, men det var fel. Vinets nötiga och mognadskomplexa aromer kom snarare från jäsningen och lagringen i ekfat, och när den tanken slog mig landade gissningarna på ett par firmor, dock inte Agrapart et fils i Avize (det förekom någon gissning på Jacques Selosse, men jag är inte alls förtjust  deras oxiderade och obalanserade stil – den champagnen vi hade i glaset var ju faktiskt riktigt god). Jag har egentligen druckit alldeles för lite från den här bland många sommelierer högt hållna producenten och den 2007 Avizoise Blanc de Blancs Extra Brut vi nu satt med var både elegant, nyanserad, komplex och som sagt vansinnigt god. Citrusfrukten var lite fetare jämfört med den i vinet från Louis Roederer, dessutom var smaken djupare och lite längre.

Some E och Cat Woman hade gjort lite trevliga tilltugg att njuta av till champagnerna. Det blev krustader fyllda med lax, rostad bröd med rejäla skivor anklever, små spröda parmesankex samt fint syrliga boquerones i olivolja – salta smaker och feta texturer, precis som det bör vara.

Nog fanns där en tanke på att det kunde vara Pol Roger som låg bakom nästa champagne, även om Bollinger också dök upp. Helt klart hade vinet en fin mognad med inslag av bokna äpplen, lätt rostad brioche, nyanser av apelsinskal och även mandel. När jag snurrade champagnen i glaset växte det fram toner av champinjoner, något som vittnade om mognaden och återigen (efter lite gissningar) landade hos Pol Roger. Åldersmässigt var vi nere på allt från slutet av 1980-talet till slutet av 1990-talet, själv trodde jag 1995 eftersom vinet hade en ganska god kropp och balanserad syra, men inte så stram syra som 1996. Men så var det inte, i glaset hade vi just 1996 Cuvée Sir Winston Churchill.

Den fjärde champagnen hade också en fin mognadsnyans med stråk av gula äpplen och nötter, men på samma gång upplevdes vinet ungt och friskt, stramt och citrusfruktigt som en blanc de blancs, och det var precis också så det var – hundra procent Chardonnay och en cuvée av ungt och moget. Den kom från Pierre Peters och var deras NV Réserve Oubliée Grand Cru, en unik cuvée av 15 årgångar från 1988 till 2008 som just är skapad för att kombinera det unga pigga friska med det mogna och komplexa.

Som förrätt blev det vit sparris, som hade fått ett snabbt uppkok i saltat vatten och sedan bara legat däri och sjudit långsamt i ett par minuter till perfekt konsistens. Till det bara hollandaisesås som hade fått ett litet tillskott av brynt smör för en fint nötigt nyans. Och så en rejäl sked med löjrom från Kalix. 

Två vita hörde till, det första ljust, det andra mörkare gyllengult med en uppenbar mognad. Det som förvånande mig lite var att det nu tolv år gamla 2004 Riesling Berg Schlossberg från Weingut Breuer i Rheingau var så pass ungt, fortfarande blekljust till utseende och stramt och primärfruktigt i doften. Riesling, självklart, Tyskland lika självklart, men med en fetma jag tolkade som ett annat ursprung än just Rheingau, och till ålder kanske 2009 eller 2010. Typ så. Det var ett helt makalöst gott, elegant och mineraliskt vin med en perfekt fetma för att matcha den feta såsen till sparrisen.

   Det mogna vinet hade vi en diskussion om – medan jag och någon med mig till höll det som typiskt och även ganska gott, menade andra på att vinet var för gammalt och dessutom att det var en sämre flaska med ett något oxiderat vin, gränsande till defekt. Kanderade citronskal, honung och nötter, karamell och lite tropisk frukt, en medelfyllig och smakrik kropp med en fruktighet som helt klart har varit rikare förut men som nu har torkat ut. Min tanke gick direkt till Alsace, till årgång 1990 och producenten Trimbach, och det var väldigt rätt: 1990 Riesling Clos Ste Hune. Rätt gott, men helt klart lite för gammal för min smak, och troligen en sämre flaska.

Ett vitt extravin dök upp och när det fortfarande var kallt, cirka 10 grader skulle jag tro, hade det tydliga burgundiska drag och känslan pendlade någonstans mellan Puligny-Montrachet och Meursault för rikedomens skull och grand cru i Chablis för den utmejslade mineraliteten. En liten nyans av ekfat noterades, den kändes också väldigt franskt. Men när det avslöjades att vinet inte kom från Bourgogne eller ens Frankrike, kunde jag inte tänka mig något annat ursprung än Australien – utvecklingen av australiska chardonnayviner har varit fantastisk sedan man gick mer mot kalla vingårdar och en mer klassisk vinifiering. Och det vi hade i glasen var 2007 Yattarna Chardonnay från Penfolds, den första årgången man hade en tonvikt av druvor från Derwent Valley på kalla Tasmanien. Resten kom från Adelaide Hills. Även om vi hade haft lite olika gissningar på vinets ursprung och ett par av vännerna menade att det absolut inte kunde ha kommit från Bourgogne, var vi rörande överens om att vinet var makalöst bra!

De första röda vinerna kom i en uppställning om fyra. En snabb genomsniffning gav besked om att det troligen var bordeauxblandningar i samtliga viner, men att de var fyra olika producenter och högst troligt också ett par helt olika ursprung. Att det första kom från Bordeaux och där från Pauillac eller Saint-Estèphe kände jag som mest troligt – det var moget utan att vara gammalt, den hade en tät doft och smak men stor elegans, det fanns en god struktur men det var lent och ytterst elegant. En nyans av ekfat och även en liten släng av brettanomyces hörde också till detta vin, som vi efter lite lirkande placerade i Saint-Estèphe och mer lite årgångshjälp på 1986 Château Cos d’Estournel. Ett helt fantastiskt vin som nu var i ett underbart skede i sitt liv.

   Vinet i nästa glas var lite dovare, det kändes ganska mycket yngre och bjöd på en mer intensiv mörk fruktighet som upplevdes spänstig. Också syran och tanninerna var tydligare, ytterligare ett tecken på ungdom. Och med den känslan gick jag totalt fel, om det här vore Bordeaux (för jag var inte helt säker) så borde det vara ett omkring 15 till som allra mest 20 år gammalt. I själva verket var det 1988 Château Cos d’Estournel vi hade i glaset. Kvaliteten på det här vinet kan man inte ifrågasätta och det har ett långt liv framför sig.

   Det tredje vinet var mycket mer bordeauxkaraktäristiskt, precis som det första, dessutom var det ungefär lika moget som det. En läckert intorkad frukt, nyanser av tobak och blyerts, en medelfyllig kropp med sandiga tanniner och lång, sensuell och superhärlig eftersmak beskrev den här härliga 1989 Château Cos d’Estournel, som hade den kanske finaste texturen av dem alla.

   Det rådde nu inget tvivel om varifrån det fjärde vinet kom och jag var verkligen förtjust i den 1994 Château Cos d’Estournel som fick avsluta kvartetten. Det här vinet visar också tydligt att årgången inte alltid bestämmer vinets kvalitet, början av 1990-talet var minsann inte det bästa i Bordeaux. Det här vinet var dock fortfarande ungt och så generöst att jag till att börja med inte direkt hade satt det i Bordeaux och 1990-talet – jag tyckte att vinet bar betydligt yngre än så.

   En intressant detalj att lägga till, Some E hade dekanterat och till och med hällt upp vinerna i glasen nästan tre timmar innan vi drack dem – en ganska vågad handling som absolut gick hem och visade vilken enastående kvalitet och stryktålighet vinerna hade.

Rosastekt kalv med en svampragu och blandade grönsaker (morot, potatis, sparris, gröna ärter och haricots verts) fick göra bordeauxvinerna sällskap. Och som rätten matchade vinerna – klassiska maträtter till klassiska viner är en väldigt bra grundidé att utgå från.

Så kom gästernas viner in och allra först ut kom mitt medhavda vin som hade dekanterats ungefär tre timmar tidigare. Det hade en djup och tät doft och smak med mörk fruktighet som vittnade om ett soligt ursprung, men det fanns också stråk av mognad i form av ceder, kaffe, tryffel och skogsgolv. Jag noterade också en stenig mineralitet som gick igen i smaken och tillsammans med fortfarande markerade tanniner vittnade om vinets ursprung i vulkaniska jordar högt upp i Howell Mountain i Napa Valley. Det jag hade tagit med var en fortfarande ung 1992 Cabernet Sauvignon 11th Anniversary Release från La Jota Vineyards, ett vin som gjordes av Helen Turley. Generellt sett är vinerna från La Jota Vineyards väldigt bra och klassiskt strukturerade, men serien Anniversary Release är minst sagt är enastående – och påfallande lagringsbara.

Le Soul kontrade med en annan klassiker från 1990-talet, men en betydligt mer elegant och lent strukturerad sådan än mitt vin. Frukten var finstilt, drag av mörka vinbär med ett uns sötma, fina nyanser av vanilj från ekfaten och även en härlig blommighet noterades i denna 1996 Sassicaia från Tenuta San Guido i Bolgheri i Toscana. Sassicaia är alltid ett bordeauxliknande vin, totalt dominerat av Cabernet Sauvignon och framställt precis som toppvinerna från Bordeaux, men det har i regel en något yppigare frukt och jag var särskilt imponerad av den här årgången, nu 20 år gammal, trots att den inte räknas till de bättre. Återigen, kvalitet handlar mer om producenten än om årgången.

Det är alltid roligt att följa utvecklingen hos en producent. En domän i Bourgogne som jag har följt sedan första årgången, som kan sägas vara 2005, är Domaine du Comte Liger-Belair i Vosne-Romanée. Familjens vingårdar var fram till 1999 utarrenderade till Bouchard Père et fils som gjorde vinerna härifrån under sin egen etikett och därefter, fram till 2004, hade samarbete med den stora négociantfirman för att 2005 buteljera alla vinerna under den helt egna etiketten Domaine du Comte Liger-Belair. Vinerna från de första av deras egna årgångar upplevde jag som hårt extraherade och alltför ekfatskryddiga för att vara goda, Louis-Michel Liger-Belair saknade erfarenhet och den rätta känslan och tog i lite för mycket i vinifieringen, och jag tyckte dessvärre att 2007 Nuits-Saint-Georges Premier Cu Aux Cras också led av det, inte minst den överdrivna ekfatssjukan. Vilket såklart var synd, eftersom hallon- och än mer körsbärsfrukten i sig var ypperlig, saftigt rik och intensiv på ett sätt som den annars ganska svåra årgången 2007 inte alltid har bjudit på.

   Jag höll vinet intill som det bättre av de två, dels hade det en tydligare mineralitet och finare struktur, dels hade det inte alls något uttryck av ekfat. Men det jag hyllade mest med vinet var den utsökta körsbärsparfymen och det läckra uttrycket av rosor. Förvisso tyckte jag att 2007 Gevrey-Chambertin Premier Cru Clos St-Jacques kunde beskrivas som lite knuten och även lite kärv i smaken, men det är hustypiskt för Domaine Bruno Clair. Deras viner är alltid ganska rustika och i sin ungdom lite strama och det är lätt att förstå att de inte tilltalar alla. Det var nämligen i den riktningen som diskussionen runt bordet gick. Det är alltid intressant med viner där vi som dricker dem har så diametralt olika uppfattningar. Emellanåt köper jag vinerna från Bruno Clair, men jag låter dem mogna i minst tio år och med det vinner de den komplexitet de saknar när de är unga och knutna och frukten kan kännas vara lite gles.

Ytterligare en röd bourgogne ramlade in, den hade både större djup och intensitet och större mognad och var med det också den mest komplexa. Trots åldern i denna 1989 Chambertin Grand Cru från Louis Trapet Père et fils upplevdes frukten fortfarande rödaktigt parfymerad och hade också en slags sötma – det är en högst intressant egenskap hos bra bourgogner att de kan bevara känslan av sin primärfrukt i många decennier.

En firma som har gjort ett remarkabelt kvalitetslyft de senaste åtta till tio åren är Domaine Ponsot i Morey-Saint-Denis. Från slarv under jäsningen, till orena jästankar, gammal buteljeringsanläggning och en osedvanligt hög frekvens av korkdefekter, tog Laurent Ponsot tag i problem och gjorde en totalgenomgång av varje detalj i framställningen. Till skörden 2008 hade han nått sina kvalitetsmål och sedan dess är vinerna remarkabla. Ett av de mest säregna vinerna i portföljen, som toppas av ett par enastående grand crus, är deras vita vin från Morey-Saint-Denis, som jag nu serverade i skepnad av 2009 Morey-Saint-Denis Premier Cru Clos des Monts Luissant Vieilles Vignes. Vinet kommer från en 1.18 hektar liten lott i Monts Luissant som ligger precis ovanför grand cru Clos de la Roche, där marken är klassificerad som premier cru och egentligen bara för rött vin. Men just den här lotten lät man 1911 plantera med gröna druvor och faktiskt enbart Aligoté. Förvisso är 2009 en varm årgång och det är alltid till nackdel för vita bourgogner, men med nästan hundra år gamla stockar och den syrarika Aligoté som druvsort har det här vinet ändå vunnit en god fräschör till den rika på gränsen till honungslika och feta fruktkroppen. Och det är vansinnigt gott!

Egentligen var det på det viset att det blev rätt förvirrat av alla viner som singlade in från höger och vänster, minnet spelar en ett spratt och de exakta detaljerna för vinerna kanske inte stannar kvar. Men i lite med vida ordalag måste jag ändå säga att jag blev imponerad av den djupa och silkigt eleganta 2000 Quintessa, ett fortfarande primärt yppigt fruktigt cabernetvin med begynnande mogna nyanser från Quintessa Estate i östra Rutherford i Napa Valley. Årgången omtalas som en mellanårgång, men även sådana har en tendens att ge bra viner i Kalifornien, särskilt när så skickliga vinmakare som Philippe Melka gör vinerna. Gott idag, men med potential till vidare lagring om man så önskar.

Helt ärligt är de exakta smakdetaljerna för 2004 Grand Millésime Brut från Gosset inte heller helt klara, det vinet närmast rann genom mitt glas under ett livligt samtal med en av vännerna. Men det är ju någonstans så en härlig middag med goda vänner kan vara. Gott var det i alla fall, det kan jag också uttyda av provningsnoteringar från tidigare tillfällen. Men att prova vin i mer sterila och för bästa provningsresultat optimala förhållanden och att dricka vin i goda vänners lag är faktiskt två helt olika saker. Medan en provningsnotering är precis och perfekt, är middagens upplevelser definierade av känslor och gemenskap … och helt ärligt är det precis så som vinet ska upplevas, tillsammans med vänner och tillsammans med mat.