Det är drygt 50 år sedan Franciacorta blev ett vindistrikt, man kan således säga att det är ett ungt distrikt. Av Italiens alla appellationer sticker det 40 kilometer långa och 20 kilometer breda och inte ens 3 000 hektar stora Franciacorta ut, man gör nämligen bara mousserande vin här. Mycket mousserande vin – de 115 producenterna här gör sammanlagt 16.5 miljoner flaskor förra året och i just år troligen lite mer än så. Det gör Franciacorta till det största mousserande vinet i Italien. Det är dessutom klassificerat som DOCG, men det nämner man inte ens på etiketterna, odlarna här tycker nämligen (med all rätt) att Franciacorta är ett så bra vinområde att man inte behöva draghjälp av någon kvalitetsbeteckning för att marknadsföra vinet.
En vackert solig vårkväll
samlades en grupp sommelierer och ett par representanter för distriktet
Franciacorta på Villa Källhagen i
Stockholm, en restaurang om under mina 18 år där med min vinklubbhar blivit
väldigt duktiga på att arrangera vinmiddagar. Vi började på verandan med ett
glas väl kyld 2010 Franciacorta Satèn
från Contadi
Castaldi som hade en mjuk citrusfruktig och charmerande smak med god
men inte stram syra men i gengäld en fin kolsyra. Ett trevligt sommarvin, inte
särskilt komplext, men rätt god och lättdrucken.
Satèn
är en speciell typ av vin härifrån, alltid blanc
de blancs och alltid torrt (dock aldrig extra
brut) och med ett kolsyretryck som ligger under fem bar, således strax under champagne.
Glas nummer två innehöll 2011 Franciacorta Satèn från Barone
Pizzini, som hade ungefär samma typ av fruktighet (citrus och gula
äpplen) men upplevdes lite torrare och friskare och med det också mer elegant. Någon
större komplexitet av jästfällningen kände jag inte, men det fanns en liten
nyanserad brödig ton som jag härledde till lagringen. Framställningen är
klassisk och man reglerar lagringens tid till minst 18 månader för årgångslösa
viner (det längsta lagringskravet i världen för mousserande vin) och 36 månader
för årgångstappningarna (av vilket minst 30 månader måste vara på jästen före dégorgering).
Det blev ytterligare en aperitif, 2010 Franciacorta Pas Dosé från Cavalleri
som inte alls hade någon dosage och
därför kvalade in i kategorin extra brut
men inte satèn. Den hade också en
tydligt torr smak och god syra, men frukten var stramare och hade en lite mer
uttalad ton av gula äpplen. Samtliga tre viner var gjorda uteslutande av
Chardonnay, som är den totalt sett dominerande druvsorten i Franciacorta. Pinot
Bianco är en annan godkänd druvsort för den torra stilen satèn, och såklart för andra stilar på det mousserande vinet
härifrån. Pinot Noir är den tredje druvan för mousserande vin här.
Den första serveringen
bestod traditionella svenska smaker; en gravad lax med senapssås och sill,
Skagenröra, löjrom, hårt bröd och vispad crème fraiche. Och så lite rå rödlök
och gräslök. Helt ärligt är det här inte mat för vin, viner trivs inte alls
särskilt bra till den här typen av råvaror och smaksättningar. Även om vinet vi
nu hade klarade sig förhållandevis hyggligt, mycket tack vare sin fruktighet
och goda syra, kan jag inte påstå att det var en önskvärd eller rekommenderad
kombination.
NV Alma Franciacorta Brut från Bellavista, dominerat av Chardonnay
(med 22 procent Pinot Nero och en liten skvätt Pinot Bianco) från flera av
distriktets underområden på 250-300 meters höjd, blev det vin som fick
uppdraget att möta den goda men inte särskilt vinvänliga första rätten. Trots
att det var en årgångslös cuvée upplevde jag vinet som mer nyanserat och
komplext (tack vare en 40 månader lång lagring på jästen) med en fint brödig
och citrusfruktig doft, en helt torr och mycket frisk smak. Ett riktigt gott
vin med klassisk finess, helt klart av hög kvalitet och med en känsla av att
kunna utveckla ännu större komplexitet under fem till tio års flasklagring. Det
serverades svalt i en hög champagneflöjt.
Nästa rätt var mycket mer
vinanpassad. En slät och elegant soppa av potatis och lök, kokt med buljong och
vitt vin och sedan inkokt med grädde och mixades slöt, som serverades i med
lite friterad savojkål och forellrom. En klassisk, god och till vinet mycket
väl matchande soppa. Bravo!
Nästa vin blev en satèn, serverad i ett glas i en lite
större kupa. Det tycker jag är trevligt och det gör att vinets doft upplevs
lite mer intensiv. Vinet, gjort uteslutande av Chardonnay, var en 2011 Franciacorta Satèn Brut från Mosnel
som började göra mousserande viner 1976 (innan det sålde de sina druvor och
viner till andra tillverkare). Omkring 40 procent av vinet har lagrats en kort
tid i ekfat innan blandning och den andra jäsningen och därefter har det mognat
36 månader på sin jästfällning innan dégorgering.
Också det här vinet har en mycket fint nyanserad doft, det finns en fin
citrusfrukt och en delikat nötighet som jag upplevde hörde både till druvorna
och jästfällningen och möjligen också ekfaten. Jodå, det här var också riktigt
gott, och absolut helt torrt i slutet av smaken.
För att visa våra
italienska vinvänner mer av svensk gastronomi, blev det ännu en svensk klassiker:
en halstrad torskfilé serverad med räkor, ägg och riven pepparrot, till det
brynt smör och dill. Egentligen är inte heller det här den mest vinvänliga
rätten, vare sig hackat kokt ägg eller räkor brukar lyfta fram det bästa ur
vinet. Det som fungerar som en brygga och gör kombinationen hygglig, är det
brynta smöret och faktiskt ren rivna pepparroten. Därmed fungerade det hela
rätt bra, måste jag tillstå.
I en stor bourgognekupa
serverades 2009 Franciacorta Brut
från Lo
Sparviere. Det här är en liten firma, bara 25 hektar stor, det här
vinet är gjort av Chardonnay och basvinet får först sex månaders lagring på sin
jästfällning innan assemblage och den
andra jäsningen och efter den långa lagringen innan dégorgering har man get vinet en dosage på sex gram per liter. Det här var också ett riktigt gott
vin, det kändes ha lite mer extrakt, om än till en början lite knuten och
nästan en aning reduktiv, men med luft i det stora glaset vann vinet en utsökt
och stram fruktighet, den typiska nötigheten och en subtil och trevlig
blommighet.
Vi skulle serveras ett
rosévin och det var till det som varmrätten serverades. Det blev ankbröst med
halstrad anklever och tryffel, en smörbakad potatis, lite smörstekt svamp och
en sås kokt med mousserande vin från Franciacorta. Ankan var helt perfekt
stekt, vackert rosa och saftig med en hög och rik smak som kom att matcha
vinets fruktighet på ett fantastiskt bra sätt. Den feta texturen i anklevern
blev en mycket lyckad komponent till vinets rika frukt och trots att rätten
uppfattades som kraftig och vinet var ett mousserande rosa, kom mötet att bli
helt förträffligt. Det berodde allra mest på vinets rika fruktighet.
Det rosa vinet NV Berlucchi ’61 har fått sitt namn
efter pionjären Berlucchi som 1961 var den första här i Franciacorta att
producera mousserande vin enligt den klassiska metoden. För rosévin måste man
enligt regelverket ha minst 25 procent Pinot Nero i cuvéen, men i det här vinet
utgörs cuvéen av 40 procent Pinot Nero och resten Chardonnay, således mer av
röd bärighet i doft och smak. Fyra år på jästen har vinet fått och med det
också en fin mognadskomplexitet. Färgen är vackert djupt rosa, doften medelstor
och bärigt fruktig i en charmerande men inte söt stil och denna sötaktiga
känsla noterar man i den inledande fasen av smaken, som bjuder på toner av
blodapelsin, men slutet var helt torrt.
Så, hur var det då till ankan? Jodå, det
blev en riktigt bra kombination, trots att vinet i sig inte hade samma tyngd
som rätten. Det som gjorde mötet var den intensiva fruktigheten i vinet.
Middagen avslutades med en
dessert av rabarber som serverades med en sabayonne gjord med vin från
Franciacorta. Tack vare dessertens syra och måttliga sötma, kom vinet därtill
att fungera rätt bra, dock inte helt perfekt. Vinet var en NV Franciacorta Nuvola Demi-Sec från Bersi Serlini, det hade
en viss sötma men kan inte beskrivas som ett sött eller ens halvsött vin. Det
som gifte sig med desserten var nog mest vinets frukt och fräschör …
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar