Spätburgunder på 19 Glas den 12 april

Solen sken och jag hade ett par timmar slå ihjäl mellan ett jobb och en vinmiddag. Så jag slank helt enkelt in på en trevlig loungebar och satte mig tillrätta, slog upp datorn och började jobba lite. Det är en underbar miljö att jobba i, en bar med skön musik, lagom liv i luckan av sorl från andra gäster och något gott i glaset framför en. Eftersom det var ett par timmar kvar till middagen tog jag också in lite smått tilltugg i form av vanliga lantchips, saltrostade mandlar och lite Manchego som hade marinerats i en mild olivolja med lite färska örter. Lagom mycket, egentligen var det bara lite salt och för stunden hungersdämpande jag behövde.

Eftersom temat för kvällens vinmiddag av Spätburgunder (Pinot Noir) från Tyskland, tänkte jag grunda med lite Pinot Noir från annan ort. Det blev ett glas 2014 Pinot Noir Cumberland Reserve från Bergström Wines i Newberg i centrala Willamette Valley, det dominerande distriktet i Oregon. Firman har en svensk anknytning, den grundades av läkaren John Bergström (från Härjedalen) och hans son Josh sedan de hade köpt en 6.10 hektar stor egendom 1999 och började plantera sina första egna vingårdar. Det goda ryktet kom snabbt och Bergström Wines kom snabbt att omtalas som en riktigt bra producent i det fortfarande unga vindistriktet. Vinerna har lika mycket elegans som rikedom och från de idag 24.39 hektar stora ägorna och ett par kontrakterade vingårdslotter man köper druvor från, gör man idag fem vita viner, ett rosévin, åtta röda viner av Pinot Noir och ibland också ett sött vin av Riesling.

   Det pinotvin jag hade i glaset kommer från fem sex vingårdar, bland andra de egna Bergström Vineyard och De Lancenlotti Vineyard samt den välkända Shea Vineyard i ett granndistrikt. Vinet har en riktigt fint aromatiskt röd fruktighet med inslag av vildhallon och lite syrliga röda körsbär, det växte ganska ordentligt i glaset (särskilt i det andra och än mer i det tredje glaset) med luften och blev alltmer elegant. Det blev den trevlig eftermiddag med gott vin och trevligt sorl i baren.

Kvällen skulle tillbringas på den lilla populära, rustika och hyllade restaurangen 19 Glas i Gamla Stan. Vi gästades av den utmärkta tyska kvalitetsproducenten Weingut Stadt Klingenberg i Franken som jag tidigare har imponerarats stort av genom ett par viner av Spätburgunder (Pinot Noir) som jag har druckit. Vi började dock med ett glas champagne, NV La Closerie Les Beguines Extra Brut från Jerôme Prevost, för att rensa gommen. Lätt, frisk, lite mineralisk, en aning brödig och lätt citrusfruktig. God utan att sticka ut och locka till hurrarop.

Weingut Stadt Klingenberg fick nytt liv 2008 då Benedikt Baltes köpte den, firman har totalt 12 hektar, av vilket cirka 90 procent utgörs av Spätburgunder, den druvsort som sedan hundratals år är allra mest typisk för Churfranken i den norra delen av Franken där egendomen ligger. Man har också lite Riesling och även en gammal vingårdslott med Blauer Portugieser. Spätburgunder är dock i fokus och har så alltid varit här, jorden i de branta vingårdarna är rödaktig och är mycket bättre för Spätburgunder än för andra druvsorter.

   Det första vinet vi drack var ett vitt vin, 2015 Buntsandstein Blanc de Noir, som uteslutande är gjord av Spätburgunder men vinifierat utan skalen till ett vitt vin. Det är ett vin med en ren och elegant fruktighet som till aromer drar åt riktigt fin Pinot Blanc till, men här finns också en liten nyans av röda äpplen som mer hör hemma hos Pinot Noir.

   ”Vi tar specifika vingårdslotter och kloner, bland annat från Champagne, när vi gör det här vinet och vi pressar alltid druvorna väldigt försiktigt”, säger Benedikt när han presenterar vinet, som är jäst i 500 liter stora neutrala tyska ekfat. Han lägger till att druvorna från vingården Schlossberg bidrar till vinets fina mineralitet.

De röda vinerna inleddes dock med viner från den unga vinmakaren Julia Bertram och hennes nystartade firma med viner från vingårdar i Ahr. När Julia började 2013 hade hon bara 0.50 hektar, idag har hon 3.00 hektar och ser med det sin vingårdsareal som komplett. Julia skördar manuellt och transporterar druvorna i små lådor till vineriet i Klingenberg, där de vinifieras varsamt och uppfostras i ekfat som köps från hennes vänner på Meyer-Näkel (hon har arbetat där) eller helt nya fat av tysk ek.

   ”Vi har haft väldigt stora problem med regelverket, som säger att man inte får transportera druvor från ett distrikt till ett annat för att vinifiera vinet där, det känns både dumt och jobbigt, vinet är ju bra och vi tycker inte att det spelar så stor roll att jag inte har ett eget vineri, min produktion är ju så otroligt liten”, säger Julia.

   Det första vinet var hennes instegsvin, 2014 Handwerk Spätburgunder som kommer från yngre stockar över hela dalgången. Färgen är ljus, doften är lätt och elegant med en frisk och finstilt röd bärfrukt, smaken är lite lätt, den är frisk och syrlig med en viss viskositet. Det är blommigt och väldigt gott, kanske lite kort i smaken, men rent och friskt till skillnad från majoriteten av tyska pinotviner jag har druckit.

   ”Jag tror att det behöver lite mer tid för att öppna upp sig”, säger Julia.

Vi gick över till hennes nästa vin, 2014 Ahrweiler Spätburgunder, som kommer från byn Ahrweiler där hon har merparten av vingårdslotterna, som är planterade med flera olika franska och tyska kloner. Om Julia ser Handwerk Spätburgunder som sitt instegsvin, är det här vinet hennes villages. Det känns rimligt, det här vinet har en lite djupare frukt utan att vara mer koncentrerat jämfört med instegsvinet. Det är lika fint parfymerat, rödfruktigt och blommigt, och elegant, och det här är väldigt gott, på riktigt!

   Hon gör också en annan villages, 2014 Dernauer Spätburgunder, från den by där hon själv bor. Hon berättar att jorden är lite stenigare. Planteringen är snarlik, åldern på stockarna likaså (cirka 25 år), det som skiljer är jordarna som här är mycket magrare och stenigare. Doft och smak är lika eleganta, men det finns något mer subtilt och precist över det här vinet. Möjligen fanns det lite mer uttalad mineralitet och energi i det här vinet och jag höll det som det bättre av de två.

   Så kom första rätten, bakad palsternacka i sin klara buljong med spenat och lite rostade nötter. En ganska enkel och rustik rätt som fungerade bra till vinerna tack vare den milda sötman som på ett utmärkt sätt speglade vinets diskreta bärsötma. 

”Det är svårt att säga hur olik Pinot Noir den är, det finns släktskap med Pinot Noir men den är mycket mer känslig för vind och den mognar alltid mycket senare”, säger Julia och lägger till att vinet också är lite mer elegant.

   ”Dessutom är det en dyrare druvsort”, säger Julia och skrattar.

   Den druvsort hon talar om är Früburgunder (även kallad Pinot Madeleine), som ligger bakom vinet 2014 Neuenahrer Sonnenberg, ett vin som kommer från en högt belägen vingård med nästan 50 år gamla stockar. Liksom de andra vinerna är det här vinet framställt genom fullständig avstjälkning och ett par dagars inledande cold soak innan musten jäses med sin naturliga jäst. I det ljusröda vinet finns det en lätt gräsig och försiktigt blommig nyans, dessutom en liten kryddig ton som jag själv först tolkade som en liten stjälknyans. Smaken är elegant, fint rödbärig, silkig och mineralisk stringent med en frisk syra och god energi. Jag måste säga att jag är riktigt förtjust i vinerna från Julia.

Rätten såg god ut, men det är ändå med viss tveksamhet jag närmar mig den här typen av rätter till goda viner; ett långsamt bakat ägg som serverades med stekta nässlor och bakad färsk vitlök. Ägg i den här formen är sällan passande till vin, som kan få en lätt metallisk bismak som jag ser som negativ. Tack vare en ganska tydlig sälta i rätten, och lite grand av en buljong med viss fetma, kom det att fungera rätt hyggligt ändå.

Julia serverade ytterligare ett par vingårdsspecifika viner. Först ut av dem var 2014 Ahrweiler Forstberg från en förhållandevis sval vingård med gamla stockar. Hon förklarar att vingården i sig inte är så spektakulär, men att stockarnas ålder och de lokala klonerna bidrar till att ge vinet lite mer komplexitet. Den lilla kryddiga ekfatsnyansen förklaras av att faten var helt nya, (och rostade medium till medium plus!) men att det skulle vara så pass stor andel nya fat kunde jag inte drömma om. Trots vinets elegans och sirliga kropp hade det förmågan att svälja ek på ett imponerande sätt. För övrigt är smaken medelfyllig, len och god med en frisk syra och god mineralitet. Okej då, det smög upp en liten ekfatskrydda i slutet av smaken. En liten sådan…

   I glaset intill hälldes en 2014 Mayschosser Mönchberg upp, också det lagrat i helt nya ekfat som inte heller här tog över den fina rödfrukten, som här var mer intensiv och djup. Hallon, söta röda körsbär och bara en liten kolanyans och vaniljton kunde skönjas. Vingården ligger på en mycket brant sluttning med mager skifferjord (som värms upp under dagen och bevarar värmen under natten, vilket bidrar till en förhöjd mognad i druvorna), den är terrasserad och har omkring 40-50 år gamla stockar. Återigen ett vin som imponerar, ett vin med livlig fruktighet och uppfriskande fruktsyra, mineralisk energi och läcker längd.

   Vin nummer tre fortsatte i samma spår som de två föregående, dock med en diskret jordig nyans som tillförde krydda och viss komplexitet. Den 2014 Ahrweiler Rosenhtal som Julia skänkte upp är till skillnad från de tidigare vinerna uppfostrat i 228 liter stora ekfat mot 300 liter stora för de andra. Nog fanns här en lite kryddigare fatton, men så var också både frukten intensiv nog att ta emot faten. Sett till smaken var kroppen lite större än i de tidigare, men jag måste säga att elegans fortfarande är det bäst beskrivande ordet för vinet.

Till de tre vingårdsbetecknade vinerna serverades en liten rätt med grillad romansallad med radicchio och parmesanostflarn och lite grand av en god kycklingfond. Rätten som sådan var väldigt fräsch och god, kanske lite märkligt vald till röda viner, men tack vare den salta parmesanosten och kycklingfonden fanns det en vinvänlig brygga i rätten som gjorde att den gick rätt hyggligt ihop med vinerna.

Så gick vi över till vinerna från Weingut Stadt Klingenberg med 2014 Klingenberg Portugieser som det första, ett lätt och svalt serverat rött vin med lena tanniner och låg alkohol, omkring 12 procent.

   ”Det är vårt enklaste vin, ett lätt och lättdrucket vin”, säger Benedikt och lägger till att det inte var meningen att ta med det här vinet, som kommer från unga stockar och bör drickas ungt. Samtidigt tyckte han att det var roligt att visa upp vinet, inte minst när han såg hur nyfiken jag själv var.

Till det lätta röda vinet serverades en bakad torskrygg med syrad fänkål och verjus, en lika okomplicerad och lätt som elegant och god rätt. Torsken var helt perfekt tillagad, den kunde i och för sig ha varit lite varmare, men så tillagades den till bara 43 grader. Vinet till var varken bra eller dåligt, jag har själv inte valt det till fisken, men ibland blir det så här och då är det att köra på… 

Vi gick vidare med instegsvinet av Pinot Noir, 2013 Klingenberg Buntsandstein, en cuvée av druvor från flera vingårdar med unga stockar (under tio år).

   ”Det kan vara några av våra bästa vingårdar, våra grand crus, men det här vinet kommer alltid från yngre stockar och har därför inte det djup som toppvinerna har”, säger Benedikt.

   Gott, det var mitt första intryck, här fanns både fruktintensitet och mineralisk energi, lena tanniner och en viss längd. Jag hittade också en liten blommighet som jag tyckte var tilltalande. Gott och friskt, men ett vin att drickas ungt och gärna svalt.

På nivån villages erbjöds 2014 Klingenberg Spätburgunder, en cuvée av omkring 80 procent Schlossberg (den grand cru man ser på firmans etiketter) som har röd sandsten, och resten från en vingård som inte är känd. Fin doft, en kombination av både mörka och ljusare körsbär, här finns en fräschör och en liten jordighet, fina tanniner och en god fräschör.

   Nu, efter ett ganska stort antal pinotviner, upplever jag att både Julia Bertram och Weingut Stadt Klingenberg gör betydligt mer eleganta, parfymerade viner och silkiga viner än nästan allt annat jag tidigare har druckit från Tyskland. Superkul!

   Till varmrätt serverades en väldigt god lammfilé, rosastekt och serverad med en slags gröt av olika sädesslag med vitlök och persilja, därtill lite tunt skuren och syrad kålrabbi (som gärna hade kunnat värmas på, inte serverats ”rå”) och en sås av lammfond. Den här rätten fungerade utmärkt till de olika pinotvinerna, som singlade in ett efter ett under måltiden.

Från omkring 30 och 40 år gamla stockar kom vinet 2014 Klingenberg Spätburgunder R (”R” kan uttydas som ”reserve” om man vill, men 2014 var sista årgången man benämnde vinet som R). Nog fanns här ett lite större djup, men mer fann jag en lite tydligare struktur av tanniner och mineral, kanske var också eftersmaken något längre. Även det här är ett seriöst och väldigt läckert vin som mycket väl kan mäta sig med bra pinotviner på internationell nivå. I Tyskland kostar det 38-40 euros, om man vill ha en referens.

Vi gick tillbaka till druvsorten Blauer Portugieser. Druvsorten har ett ganska svalt rykte, den ger mest stora volymer av enkelt vin som ska drickas ungt och därför brukar de flesta odlarna rycka upp vingårdarna när de har nått en viss ålder och inte längre producerar volymer nog för att ge ett billigt vin. Vinet 2014 Klingenberg Portugieser R (”reserve”) kommer från grand cru Schlossberg (men får inte buteljeras som grand cru eftersom druvsorten inte är tillåten för det) och stockar som planterades på sina egna rötter strax efter andra världskriget.

   ”Det är väldigt ovanligt med gamla stockar av Blauer Portugieser”, fyller Benedikt i för att markerad hur sällsynt det är (han gör det inte ens varje år), han säger också att han låter druvorna mogna väldigt väl för att balansera den höga syra och tydliga mineralitet som druvan ge vinet i den här vingården.

   Här finns ett större djup än i den vanliga tappningen, dessutom en liten blommighet och något jordig komplexitet. Mineraliteten är verkligen påtaglig och jag tyckte om vinet – det är nog det allra bästa vin jag har druckit av druvsorten Blauer Portugieser. Ettusen tvåhundra flaskor blev det av den här tappningen.

Efter varmrätten serverades en lokal getost som hade rivits och serverades med ett rågkrisp. Till det lite fryst smörmjölk med honung. Det var väl ingen större finess i den här rätten, men rent smakmässigt gick den väl ihop med vinerna.

   Vi fick återigen ett vitt vin av Pinot Noir, en 2012 Blanc de Noirs R från en lott med gamla stockar av Spätburgunder i Schlossberg, vinifierad i 500 liter stora ekfat. Det var helt knasigt, min första doftassociation landade i Saint-Aubin eller Meursault, typ, doft och smak bjöd på en fet och nästan kalkstenskomplex känsla, lägg till en frisk syra och livlig mineralitet. De få åren sedan födseln har get vinet en stor komplexitet och eftersmaken är lång, god och nyanserad. Oj vad jag skulle vilja servera det här vinet blint och bara lyssna på alla vilda förslag på vad det skulle kunna vara …

Sista vinet blev det allra bästa och mest komplexa, 2013 Spätburgunder Schlossberg, en tappning av cirka tusen buteljer från de bästa och äldsta stockarna i denna grand cru. Det är ett fantastiskt vin, klart till utseende, yppigt och intensivt rödbärigt till doften, men det som mer imponerar i doften är den kalkiga mineraliteten och jordigheten som precis som i Bourgogne tillför en ljuvlig komplexitet i vinet – detta på en nivå som jag aldrig tidigare har upplevt i ett tyskt pinotvin. Smaken är precis lika läcker och nyanserad, tanninerna finns där men upplevs lika silkiga som vinet kropp är, syran är frisk och mineralkänslan livlig. Det var tveklöst kvällens vin – vilken fantastisk final på en middagsprovning som jag länge hade sett fram emot.

 

Kommentar: Spätburgunder är ingalunda ett nytt påfund i Tyskland. Druvsorten introducerad av Bernard de Clairvaux från Bourgogne redan 1136 då han grundade Kloster Eberbach (bilden). Idag odlas Spätburgunder på cirka 11 800 hektar i Tyskland, vilket gör druvsorten till den tredje mest planterade totalt sett. Ungefär hälften av den arealen ligger i Baden och Pfalz (1 585 hektar), Rhenhessen (1 350 hektar) och Würtemberg (1 280 hektar) är också viktiga ursprung. Generellt sett kommer dock de finaste vinerna från Ahr och Franken. Det bekräftades också av kvaliteten under den här middagsprovningen.