Solen sken och jag hade ett par timmar slå ihjäl mellan
ett jobb och en vinmiddag. Så jag slank helt enkelt in på en trevlig loungebar
och satte mig tillrätta, slog upp datorn och började jobba lite. Det är en underbar
miljö att jobba i, en bar med skön musik, lagom liv i luckan av sorl från andra
gäster och något gott i glaset framför en. Eftersom det var ett par timmar kvar
till middagen tog jag också in lite smått tilltugg i form av vanliga lantchips,
saltrostade mandlar och lite Manchego som hade marinerats i en mild olivolja
med lite färska örter. Lagom mycket, egentligen var det bara lite salt och för
stunden hungersdämpande jag behövde.
Eftersom temat för kvällens vinmiddag av Spätburgunder
(Pinot Noir) från Tyskland, tänkte jag grunda med lite Pinot Noir från annan
ort. Det blev ett glas 2014 Pinot Noir
Cumberland Reserve från Bergström Wines i Newberg i centrala
Willamette Valley, det dominerande distriktet i Oregon. Firman har en svensk
anknytning, den grundades av läkaren John Bergström (från Härjedalen) och hans
son Josh sedan de hade köpt en 6.10 hektar stor egendom 1999 och började
plantera sina första egna vingårdar. Det goda ryktet kom snabbt och Bergström
Wines kom snabbt att omtalas som en riktigt bra producent i det fortfarande
unga vindistriktet. Vinerna har lika mycket elegans som rikedom och från de
idag 24.39 hektar stora ägorna och ett par kontrakterade vingårdslotter man
köper druvor från, gör man idag fem vita viner, ett rosévin, åtta röda viner av
Pinot Noir och ibland också ett sött vin av Riesling.
Det pinotvin jag
hade i glaset kommer från fem sex vingårdar, bland andra de egna Bergström
Vineyard och De Lancenlotti Vineyard samt den välkända Shea Vineyard i ett
granndistrikt. Vinet har en riktigt fint aromatiskt röd fruktighet med inslag
av vildhallon och lite syrliga röda körsbär, det växte ganska ordentligt i
glaset (särskilt i det andra och än mer i det tredje glaset) med luften och
blev alltmer elegant. Det blev den trevlig eftermiddag med gott vin och
trevligt sorl i baren.
Kvällen skulle tillbringas på den lilla populära, rustika
och hyllade restaurangen 19 Glas i
Gamla Stan. Vi gästades av den utmärkta tyska kvalitetsproducenten Weingut
Stadt Klingenberg i Franken som jag tidigare har imponerarats stort av genom
ett par viner av Spätburgunder (Pinot Noir) som jag har druckit. Vi började
dock med ett glas champagne, NV La Closerie
Les Beguines Extra Brut från Jerôme Prevost, för att rensa
gommen. Lätt, frisk, lite mineralisk, en aning brödig och lätt citrusfruktig. God
utan att sticka ut och locka till hurrarop.
Weingut Stadt Klingenberg fick nytt
liv 2008 då Benedikt Baltes köpte den, firman har totalt 12 hektar, av vilket
cirka 90 procent utgörs av Spätburgunder, den druvsort som sedan hundratals år
är allra mest typisk för Churfranken i den norra delen av Franken där egendomen
ligger. Man har också lite Riesling och även en gammal vingårdslott med Blauer
Portugieser. Spätburgunder är dock i fokus och har så alltid varit här, jorden
i de branta vingårdarna är rödaktig och är mycket bättre för Spätburgunder än
för andra druvsorter.
Det första vinet vi drack var ett vitt vin, 2015 Buntsandstein Blanc de Noir, som
uteslutande är gjord av Spätburgunder men vinifierat utan skalen till ett vitt
vin. Det är ett vin med en ren och elegant fruktighet som till aromer drar åt
riktigt fin Pinot Blanc till, men här finns också en liten nyans av röda äpplen
som mer hör hemma hos Pinot Noir.
”Vi tar
specifika vingårdslotter och kloner, bland annat från Champagne, när vi gör det
här vinet och vi pressar alltid druvorna väldigt försiktigt”, säger Benedikt
när han presenterar vinet, som är jäst i 500 liter stora neutrala tyska ekfat.
Han lägger till att druvorna från vingården Schlossberg bidrar till vinets fina
mineralitet.
De röda vinerna inleddes dock med viner från den unga
vinmakaren Julia Bertram och hennes nystartade firma med viner från
vingårdar i Ahr. När Julia började 2013 hade hon bara 0.50 hektar, idag har hon
3.00 hektar och ser med det sin vingårdsareal som komplett. Julia skördar
manuellt och transporterar druvorna i små lådor till vineriet i Klingenberg,
där de vinifieras varsamt och uppfostras i ekfat som köps från hennes vänner på
Meyer-Näkel (hon har arbetat där) eller helt nya fat av tysk ek.
”Vi har haft
väldigt stora problem med regelverket, som säger att man inte får transportera
druvor från ett distrikt till ett annat för att vinifiera vinet där, det känns
både dumt och jobbigt, vinet är ju bra och vi tycker inte att det spelar så
stor roll att jag inte har ett eget vineri, min produktion är ju så otroligt
liten”, säger Julia.
Det första vinet
var hennes instegsvin, 2014 Handwerk
Spätburgunder som kommer från yngre stockar över hela dalgången. Färgen är
ljus, doften är lätt och elegant med en frisk och finstilt röd bärfrukt, smaken
är lite lätt, den är frisk och syrlig med en viss viskositet. Det är blommigt
och väldigt gott, kanske lite kort i smaken, men rent och friskt till skillnad
från majoriteten av tyska pinotviner jag har druckit.
”Jag tror att
det behöver lite mer tid för att öppna upp sig”, säger Julia.
Vi gick över till hennes nästa vin, 2014 Ahrweiler Spätburgunder, som kommer från byn Ahrweiler där hon
har merparten av vingårdslotterna, som är planterade med flera olika franska
och tyska kloner. Om Julia ser Handwerk Spätburgunder som sitt instegsvin, är
det här vinet hennes villages. Det
känns rimligt, det här vinet har en lite djupare frukt utan att vara mer
koncentrerat jämfört med instegsvinet. Det är lika fint parfymerat, rödfruktigt
och blommigt, och elegant, och det här är väldigt gott, på riktigt!
Hon gör också en
annan villages, 2014 Dernauer Spätburgunder, från den by där hon själv bor. Hon
berättar att jorden är lite stenigare. Planteringen är snarlik, åldern på
stockarna likaså (cirka 25 år), det som skiljer är jordarna som här är mycket
magrare och stenigare. Doft och smak är lika eleganta, men det finns något mer
subtilt och precist över det här vinet. Möjligen fanns det lite mer uttalad
mineralitet och energi i det här vinet och jag höll det som det bättre av de
två.
Så kom första rätten, bakad palsternacka i sin klara
buljong med spenat och lite rostade nötter. En ganska enkel och rustik rätt som
fungerade bra till vinerna tack vare den milda sötman som på ett utmärkt sätt
speglade vinets diskreta bärsötma.
”Det är svårt att säga hur olik Pinot Noir den är, det
finns släktskap med Pinot Noir men den är mycket mer känslig för vind och den
mognar alltid mycket senare”, säger Julia och lägger till att vinet också är
lite mer elegant.
”Dessutom är det
en dyrare druvsort”, säger Julia och skrattar.
Den druvsort hon
talar om är Früburgunder (även kallad Pinot Madeleine), som ligger bakom vinet 2014 Neuenahrer Sonnenberg, ett vin som
kommer från en högt belägen vingård med nästan 50 år gamla stockar. Liksom de
andra vinerna är det här vinet framställt genom fullständig avstjälkning och
ett par dagars inledande cold soak
innan musten jäses med sin naturliga jäst. I det ljusröda vinet finns det en
lätt gräsig och försiktigt blommig nyans, dessutom en liten kryddig ton som jag
själv först tolkade som en liten stjälknyans. Smaken är elegant, fint rödbärig,
silkig och mineralisk stringent med en frisk syra och god energi. Jag måste
säga att jag är riktigt förtjust i vinerna från Julia.
Rätten såg god ut, men det är ändå med viss tveksamhet
jag närmar mig den här typen av rätter till goda viner; ett långsamt bakat ägg som
serverades med stekta nässlor och bakad färsk vitlök. Ägg i den här formen är
sällan passande till vin, som kan få en lätt metallisk bismak som jag ser som
negativ. Tack vare en ganska tydlig sälta i rätten, och lite grand av en
buljong med viss fetma, kom det att fungera rätt hyggligt ändå.
Julia serverade ytterligare ett par vingårdsspecifika
viner. Först ut av dem var 2014
Ahrweiler Forstberg från en förhållandevis sval vingård med gamla stockar. Hon
förklarar att vingården i sig inte är så spektakulär, men att stockarnas ålder
och de lokala klonerna bidrar till att ge vinet lite mer komplexitet. Den lilla
kryddiga ekfatsnyansen förklaras av att faten var helt nya, (och rostade medium till medium plus!) men att det skulle vara så pass stor andel nya fat
kunde jag inte drömma om. Trots vinets elegans och sirliga kropp hade det
förmågan att svälja ek på ett imponerande sätt. För övrigt är smaken
medelfyllig, len och god med en frisk syra och god mineralitet. Okej då, det
smög upp en liten ekfatskrydda i slutet av smaken. En liten sådan…
I glaset intill
hälldes en 2014 Mayschosser Mönchberg
upp, också det lagrat i helt nya ekfat som inte heller här tog över den fina
rödfrukten, som här var mer intensiv och djup. Hallon, söta röda körsbär och
bara en liten kolanyans och vaniljton kunde skönjas. Vingården ligger på en
mycket brant sluttning med mager skifferjord (som värms upp under dagen och
bevarar värmen under natten, vilket bidrar till en förhöjd mognad i druvorna),
den är terrasserad och har omkring 40-50 år gamla stockar. Återigen ett vin som
imponerar, ett vin med livlig fruktighet och uppfriskande fruktsyra, mineralisk
energi och läcker längd.
Vin nummer tre
fortsatte i samma spår som de två föregående, dock med en diskret jordig nyans
som tillförde krydda och viss komplexitet. Den 2014 Ahrweiler Rosenhtal som Julia skänkte upp är till skillnad
från de tidigare vinerna uppfostrat i 228 liter stora ekfat mot 300 liter stora
för de andra. Nog fanns här en lite kryddigare fatton, men så var också både
frukten intensiv nog att ta emot faten. Sett till smaken var kroppen lite
större än i de tidigare, men jag måste säga att elegans fortfarande är det bäst
beskrivande ordet för vinet.
Till de tre vingårdsbetecknade vinerna serverades en
liten rätt med grillad romansallad med radicchio och parmesanostflarn och lite
grand av en god kycklingfond. Rätten som sådan var väldigt fräsch och god,
kanske lite märkligt vald till röda viner, men tack vare den salta
parmesanosten och kycklingfonden fanns det en vinvänlig brygga i rätten som
gjorde att den gick rätt hyggligt ihop med vinerna.
Så gick vi över till vinerna från Weingut Stadt Klingenberg
med 2014 Klingenberg Portugieser som
det första, ett lätt och svalt serverat rött vin med lena tanniner och låg
alkohol, omkring 12 procent.
”Det är vårt
enklaste vin, ett lätt och lättdrucket vin”, säger Benedikt och lägger till att
det inte var meningen att ta med det här vinet, som kommer från unga stockar
och bör drickas ungt. Samtidigt tyckte han att det var roligt att visa upp
vinet, inte minst när han såg hur nyfiken jag själv var.
Till det lätta röda vinet serverades en bakad torskrygg
med syrad fänkål och verjus, en lika
okomplicerad och lätt som elegant och god rätt. Torsken var helt perfekt
tillagad, den kunde i och för sig ha varit lite varmare, men så tillagades den
till bara 43 grader. Vinet till var varken bra eller dåligt, jag har själv inte
valt det till fisken, men ibland blir det så här och då är det att köra
på…
Vi gick vidare med instegsvinet av Pinot Noir, 2013 Klingenberg Buntsandstein, en
cuvée av druvor från flera vingårdar med unga stockar (under tio år).
”Det kan vara
några av våra bästa vingårdar, våra grand crus, men det här vinet kommer alltid
från yngre stockar och har därför inte det djup som toppvinerna har”, säger
Benedikt.
Gott, det var
mitt första intryck, här fanns både fruktintensitet och mineralisk energi, lena
tanniner och en viss längd. Jag hittade också en liten blommighet som jag
tyckte var tilltalande. Gott och friskt, men ett vin att drickas ungt och gärna
svalt.
På nivån villages
erbjöds 2014 Klingenberg Spätburgunder,
en cuvée av omkring 80 procent Schlossberg (den grand cru man ser på firmans etiketter) som har röd sandsten, och
resten från en vingård som inte är känd. Fin doft, en kombination av både mörka
och ljusare körsbär, här finns en fräschör och en liten jordighet, fina tanniner
och en god fräschör.
Nu, efter ett
ganska stort antal pinotviner, upplever jag att både Julia Bertram och Weingut
Stadt Klingenberg gör betydligt mer eleganta, parfymerade viner och silkiga
viner än nästan allt annat jag tidigare har druckit från Tyskland. Superkul!
Till varmrätt serverades en väldigt god lammfilé,
rosastekt och serverad med en slags gröt av olika sädesslag med vitlök och
persilja, därtill lite tunt skuren och syrad kålrabbi (som gärna hade kunnat
värmas på, inte serverats ”rå”) och en sås av lammfond. Den här rätten
fungerade utmärkt till de olika pinotvinerna, som singlade in ett efter ett
under måltiden.
Från omkring 30 och 40 år gamla stockar kom vinet 2014 Klingenberg Spätburgunder R (”R”
kan uttydas som ”reserve” om man vill, men 2014 var sista årgången man benämnde
vinet som R). Nog fanns här ett lite större djup, men mer fann jag en lite
tydligare struktur av tanniner och mineral, kanske var också eftersmaken något
längre. Även det här är ett seriöst och väldigt läckert vin som mycket väl kan
mäta sig med bra pinotviner på internationell nivå. I Tyskland kostar det 38-40
euros, om man vill ha en referens.
Vi gick tillbaka till druvsorten Blauer Portugieser.
Druvsorten har ett ganska svalt rykte, den ger mest stora volymer av enkelt vin
som ska drickas ungt och därför brukar de flesta odlarna rycka upp vingårdarna
när de har nått en viss ålder och inte längre producerar volymer nog för att ge
ett billigt vin. Vinet 2014 Klingenberg
Portugieser R (”reserve”) kommer från grand
cru Schlossberg (men får inte buteljeras som grand cru eftersom druvsorten
inte är tillåten för det) och stockar som planterades på sina egna rötter strax
efter andra världskriget.
”Det är väldigt
ovanligt med gamla stockar av Blauer Portugieser”, fyller Benedikt i för att
markerad hur sällsynt det är (han gör det inte ens varje år), han säger också
att han låter druvorna mogna väldigt väl för att balansera den höga syra och
tydliga mineralitet som druvan ge vinet i den här vingården.
Här finns ett
större djup än i den vanliga tappningen, dessutom en liten blommighet och något
jordig komplexitet. Mineraliteten är verkligen påtaglig och jag tyckte om vinet
– det är nog det allra bästa vin jag har druckit av druvsorten Blauer
Portugieser. Ettusen tvåhundra flaskor blev det av den här tappningen.
Efter varmrätten serverades en lokal getost som hade
rivits och serverades med ett rågkrisp. Till det lite fryst smörmjölk med
honung. Det var väl ingen större finess i den här rätten, men rent smakmässigt
gick den väl ihop med vinerna.
Vi fick återigen ett vitt vin av Pinot Noir, en 2012 Blanc de Noirs R från en lott med
gamla stockar av Spätburgunder i Schlossberg, vinifierad i 500 liter stora
ekfat. Det var helt knasigt, min första doftassociation landade i Saint-Aubin eller
Meursault, typ, doft och smak bjöd på en fet och nästan kalkstenskomplex
känsla, lägg till en frisk syra och livlig mineralitet. De få åren sedan
födseln har get vinet en stor komplexitet och eftersmaken är lång, god och
nyanserad. Oj vad jag skulle vilja servera det här vinet blint och bara lyssna
på alla vilda förslag på vad det skulle kunna vara …
Sista vinet blev det allra bästa och mest komplexa, 2013 Spätburgunder Schlossberg, en
tappning av cirka tusen buteljer från de bästa och äldsta stockarna i denna grand cru. Det är ett fantastiskt vin,
klart till utseende, yppigt och intensivt rödbärigt till doften, men det som
mer imponerar i doften är den kalkiga mineraliteten och jordigheten som precis
som i Bourgogne tillför en ljuvlig komplexitet i vinet – detta på en nivå som
jag aldrig tidigare har upplevt i ett tyskt pinotvin. Smaken är precis lika
läcker och nyanserad, tanninerna finns där men upplevs lika silkiga som vinet
kropp är, syran är frisk och mineralkänslan livlig. Det var tveklöst kvällens
vin – vilken fantastisk final på en middagsprovning som jag länge hade sett
fram emot.
Kommentar:
Spätburgunder är ingalunda ett nytt påfund i Tyskland. Druvsorten introducerad
av Bernard de Clairvaux från Bourgogne redan 1136 då han grundade Kloster
Eberbach (bilden). Idag odlas Spätburgunder på cirka 11 800 hektar i Tyskland,
vilket gör druvsorten till den tredje mest planterade totalt sett. Ungefär
hälften av den arealen ligger i Baden och Pfalz (1 585 hektar), Rhenhessen
(1 350 hektar) och Würtemberg (1 280 hektar) är också viktiga
ursprung. Generellt sett kommer dock de finaste vinerna från Ahr och Franken.
Det bekräftades också av kvaliteten under den här middagsprovningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar