Jason Bourne Film Festival på Café Rotsunda den 31 mars

Ett par gånger om året är det filmtema på Café Rotsunda. Som vin- och matälskare är cafévärden och hans närmaste vänner lika intresserade av andra kulturyttringar såsom film och musik och att kombinera våra intressen kan göra en temadag särskilt lyckad.

 

Vår filmhjälte för dagen var Jason Bourne, skapat av den framgångsrika författaren Robert Ludlum som från 1980 till 1990 skrev tre böcker om specialagenten inom CIA (efter Roberts död skrev Eric Van Lustbader ytterligare sex böcker om Jason Bourne). Böckerna hoppade vi över, att ägna sig åt vindrickande av rang och högläsning samtidigt fungerar inte särskilt bra, istället fokuserade vi på filmvisning i den stora salongen på Café Rotsunda. Richard Chamberlin var den första att gestalta Jason Bourne, men jag är mer förtjust i Matt Damon som tolkar rollen på ett fantastiskt sätt. Den första av hans filmer, The Bourne Identity, kom 2002 och det var den och därefter The Bourne Supremacy (2004) och The Bourne Ultimatum (2007) som fyllde upp storbilden den här supertrevliga dagen.

Vi inleder alltid alla luncher, middagar, tillställningar och filmvisningar med ett glas mousserande eller vitt vin, den här dagen ett svalt vitt. Blint såklart. Det hade en trevligt citrusfruktig och friskt blommig doft, bara svagt mineraliskt. Gott var det, elegant också, och klassiskt. Jag tog mig direkt till centrala Loire och druvsorten Chenin Blanc, men det var fel. Vit bourgogne var det inte, även om likheten fanns. Kanske Furmint från Tokaj? Nej, idén om att det kunde komma från Chablis hintades det om och först motvilligt men sedan väldigt följsamt köpte jag idén och gissade mig vilt totalt fel. Vinet kom inte från Chablis, eller ens Frankrike, och inte heller kom det från Ungern och Tokaj. Det kom från Turkiet!

   Eftersom min skolning inom vin inte omfattade kapitlet ”Turkiet” medger jag här och nu att jag är helt ovetandes om landets vindistrikt, vinlagar och viner och ber där om ursäkt för att jag kanske återger vinet fel. Det jag tror att jag drack var 2014 Mutlu Hata Chardonnay från Chamlija Wines i Turkiet. Snacka om årets örfil och uppläxning, årets dikeskörning – och årets roligaste vinupplevelse. Jag är nämligen inte alls rädd för att gissa totalt fel när jag provar vin. Det är ju bara ur felen man lär sig, man hittar nytt, man utvecklas. Tack för en underbar dikeskörning! Turkiet nästa, med andra ord!

Lite rostad brioche, på det en gnutta aprikosmarmelad från Undhof-Salomon i Kremstal i Österrike, på det grovt skuren ankleverterrin och på det riven tryffel från Périgord. Sjukt enkelt, sjukt gott. Café Rotsunda style!

Därefter blev ett en klassisk bisque d’homard, rostade hummerskal som kokades in med rostade rotgrönsaker, vitt vin och grädde till en smakrik hummersoppa. Den spetsades med lite cognac och serverades sedan i en djup tallrik med lite hastigt halstrade pilgrimsmusslor. Enkelt och galet gott.

I glaset en god kalifornisk chardonnay som jag och mitt dåvarande resesällskap Gertrud köpte när vi besökte den lilla fantastiska producenten Clos Pepe Estate i Santa Rita Hills i december 2011. Den här firman har en rätt kall vingård i den norra delen av Santa Rita Hills, där de framför allt gör goda pinotviner, men de gör också en liten mängd mousserande vin och även lite stilla vitt vin (1.60 hektar, mot 10.15 hektar med Pinot Noir). Jag hade köpt med mig lite 2009 Chardonnay som nu kom väl till pass att servera, hastigt dekanterat vid cirka 10 grader, med en hyggligt snabb och önskad stegring i temperatur under ett par minuter. Vinet är jäst i ståltankar, därav den absoluta renheten, men det har genomgått full malolaktisk jäsning och har med det vunnit en viss komplexitet och framför allt en fint avrundad textur. Fullträff i min näsa och gom.

Vi körde som vanligt på med vår lek ”Kalifornien vs Bordeaux” och satte upp fyra viner mot varandra, totalt blint i så mening att vi inte visste vilken ordning de två kaliforniska och de två bordeauxvinerna serverades i. Det tog som vanligt inte ens en sekund per vin för att sätta ursprunget rätt. Vi gör den här leken för att det är kul, inte för att säga vad som är bäst och vad som är sämst – eller än värre, vilket ursprung som är bäst och vilket som är sämre. Sådant håller vi i regel inte på med. Dessutom varierar det enormt från producent till producent, från årgång till årgång, från vin till vin.

  Det stod klart redan efter fem sekunder genomsniffning (på fyra viner) att det första vinet, 2001 Château Léoville-Poyferré från Saint-Julien, var det mest eleganta och i alla avseenden ett skolboksmässigt bordeauxvin. Jag upplevde det nog som något mindre parfymerad än vd jag har blivit bortskämd med att vinerna från den här egendomen brukar leverera. Strukturellt var vinet lika stadigt som lent, perfekt balanserat i det avseendet alltså. Året som sådant är bra, men kanske lite bättre för Merlot än för Cabernet Sauvignon, men det fanns en fantastisk elegans i doft och smak som tog mig med storm.

Vin två hade jag stora förhoppningar på, men denna (mestadels från To Kalon Vineyard) från den lilla roliga och högt satsande och poängstinna firman Behrens and Hitchcock var dessvärre ett vin som inte alls gick hem – helt uppenbarligen var druvorna till denna 2001 Oakville Cabernet Sauvignon Becksdoffer Vineyards skördade vid en sådan mognad eller hanterade på ett sådant sätt att vinet visade på uppenbara problem med orenhet och oxidation. Således ströks viner ur listan. Grannvinet 2001 Le Defi Fontenil från Château Fontenil i Fronsac (det ägs av Michel Rolland) kom till fantastisk undsättning. Det hade också en stiltypisk bordeauxfiness men också en så pass generös och solmogen (eller Merlotrik?) frukt att man för en sekund eller kanske två skulle kunna ha fått vinet till Kalifornien, blint gissat. Men så kom vi till smaken. Där strukturen var lite stramare än snittet i Kalifornien och även smaken var torrare. Helt klart bordeauxlik.

Mitt andra kaliforniska vin kom från den klassiska men idag alltför sällan omtalade firman Flora Springs i Rutherford. I denna 1999 Cabernet Sauvignon Rutherford Hillside Reserve fanns nästan samma eleganta och klassiska struktur, men doften var lite rikare fruktig, inte söt, men helt klart mer solmogen. Tanninerna var troligen inte så markerade från början, idag upplevdes de närmast silkeslena. Gott var det, men tydligt mer fruktigt än sina franska kamrater på bordet.

Det blev säsongspremiär för grillen på uteserveringen, men vi höll oss inne när vi väl skulle äta. Fyrahundra gram svensk entrecôte per gäst, väl marmorerad och tjockt skuren. Salt och peppar, grillad (utomhus, säsongspremiär!) medium rare, serverad med en riktigt fin sauce béarnaise och till det bara lite späda grönsaker. En bra rätt till gott rött helt enkelt.

Min tanke var också att vi skulle ha ett halvtorrt vin från Madeira till osten, men nu föll det sig så att vi helt enkelt glömde bort madeiravinet. Sånt händer. Och vad gjorde det när vi hade så goda röda viner kvar i glasen.

   Osten då? Det blev en god Gruyère som jag kompletterade med en kräm av svensk getost (ost och crème fraiche som mixades slät med lite timjan, citron och salt) som jag sedan rev fransk tryffel över.

Desserten gick i den goda chokladens tecken. En fyllig rumstempererad fondant av mörk choklad låg i botten, på en den slät chokladkräm med nyanser av karamelliserat råsocker. Till det körsbärs inlagda i klosterlikör, en frisk sorbet gjord av svenska äpplen, lite krossade chokladdrömmar samt flakes av mörk choklad med havssalt.

   Ett gott sött vin hade sparats i många år i vinkällaren på Café Rotsunda just för ett tillfälle som detta, 2001 Opitz One från den smått galna österrikiska vinmakaren Willi Opitz. Det är ett så kallat schilfwein, ett vin gjord av druvor (100 procent Zweigelt i just detta vin) som har torkats i flera månader (fem månader för det här vinet) och sedan jästs till ett innerligt sött och intensivt vin. Alkoholhalten har landat på 11.5 procent och restsötman (om jag minns det rätt) kan precis klockats in under 200 gram. Jag har alltid varit väldigt förtjust i det här vinet, särskilt den särbuteljering som Willi gjorde under namnet Mr President för den amerikanska presidenten Bill Clinton, men det nu 15 år gamla vinet hade kanske tappat lite av den fräschör det hade som yngre och som är oumbärligt för största upplevelse av det. Gott var det hur som helst, särskilt till desserten, men det borde nog ha druckits innan det fyllde tio år.

Och så kom vi till spriten – aveclistan på Café Rotsunda är riktigt bra och eftersom jag för stunden trodde att vi bara skulle dricka två sorters sprit, tog jag till ordentligt och plockade fram två riktigt dräpare. I det första glaset en ljusare halmgul sprit, bara lagrad i någon sorts fat under en kort tid och med en doft av druvor, gula russin och halm, kunde man inte gå fel. Grappa, helt klart. Elegant, men också lite rustik. Och god såklart. Den kultförklarade mästarfirman Levi Serafino i Nieve i Piemonte hade bränt druvskalen till denna 2006 Romano Levi, en lika svindyr som svingod grappa som jag väldigt sällan häller upp eftersom den är väldigt sällsynt.

   I glaset intill en betydligt mörkare, djupare, sötare, mer karamellig och vaniljkryddig sprit, helt klart av annan typ. Det var såklart en cognac det rörde sig och den smakrika, långt smakande och sötaktigt eleganta 1960 Delamain Grande Champagne från toppfirman med samma namn, Delamain. 

”Mer sprit, kan vi köra lite whisky nu?”

Självklart, sådan nobel dryck finns det i stora massor av här på Café Rotsunda. Således blev den en räd ner i sprit ner i spritkällaren, där det finns hundratals sorter, för att helt spontant plocka ut tre sorter att njuta av. I det första glaset slog jag upp lite The Yamazaki Single Malt Whisky 18 Years Old från det japanska destilleriet Yamazaki Distillery. Mörk i färgen, djup och lite karamellig i doften, nyanser av kola och till och med choklad, men det är ändå elegant med ett finessrikt och till och med lätt anslag. Väldigt gott, sjukt gott. Ja, det blev påfyllning av just den här makalösa japanen.

   The Dalmore Single Malt 18 Years Old från Dalmore Distillery i Highlands har alltid varit en favorit och jag tyckte väldigt mycket om det även idag. Bara försiktigt rökigt av torv, men det vore en lögn att påstå att doft och smak var direkt rökig, istället är det en ren och rik maltkropp som dominerar smakupplevelsen. En lätt karamellig ton finns där också, och en fint vaniljsöt fatkaraktär.  

   Jag tog också fram en blandad whisky av rang, Johnnie Walker Blue Label från Johnnie Walker and Sons. Det här är deras super premium blended whisky, större andel maltwhisky och totalt sett mycket äldre sorter i, och doften är också avsevärt mycket mer maltig och komplex jämfört med deras andra tappningar. Jo du, det här är en fantastiskt god whisky, men jag måste samtidigt säga att jag är mäkta imponerad över hur 170 miljoner flaskor årligen av Johnnie Walker Red Label och Johnnie Walker Black Label kan smaka så förbaskat gott. Att göra småskaliga topptappningar är inget bevis på särskild begåvning och kvalitet, att göra stora volymer som smakar mäkta gott imponerar mer på mig. Med det sagt, Blue Label är en magnifikt god whisky. Men ikväll röstade jag på Japan.