Artadi Wine Dinner på Villa Källhagen den 7 april

 

Det var väl någon gång i början av 1990-talet som jag först kom i kontakt med vinerna från Artadi, jag minns att jag imponerades stort av deras kraft, deras djup och nyansrikedom. De stod för något nytt, något spännande som tydligt skiljde sig från det Rioja jag fram till dess hade lärt känna. Rioja stod i början av 1990-talet inför förändringar, en modernisering i vinmakningen som innebar en övergång från gamla amerikanska fat och lång lagring enligt crianza-systemet till en kortare lagring i fat av fransk ek som till större del var nya och fräscha. Artadi var en av de firmor som tog den här vägen (Bodegas Roda och Finca Allende var två andra).

   Artadi hade grundats 1985 av Juan Carlos López de Lacalle (bilden) som ett slags kooperativ med 13 medlemmar och idén var till en början att framställa lättdruckna viner av Tempranillo, viner som inte behövde lång lagring i ekfat för att bli och vara njutbara. Juan Carlos kände sig dock inte nöjd med de viner de gjorde från 1988 (den första årgången) och köpte därför 1992 ut de andra medlemmarna för att gå sin egen väg helt och hållet. Det var ett lyckat drag – inom ett par år hade Artadi positionerat sig som en av de bästa vinfirmorna i Rioja.

Att få arrangera en middag med några av deras viner kändes som en fantastisk utmaning (en positiv sådan) och utifrån vinlistan skapade chef Xavier i köket en läcker meny med både svenska och spanska inslag. Vi skulle dock börja med champagne, något lätt och uppfriskande vitt eller mousserande vin från Artadi hade vi inte. Det blev ett glas NV Brut Réserve från Billecart-Salmon, en cuvée av Chardonnay, Pinot Meunier och Pinot Noir från vingårdar i Vallée de la Marne ….

Som trevligt tilltugg hade köket gjort tostadas de huevas de arenqua, små toasts av brioche med Avruga-kaviar och lite crème fraiche, enkelt och lättgillat, och till det bara ett litet sprött chips av friterad potatis.

Bodegas Artazu är en annan firma som ägs av Juan Carlos, den ligger i byn Artazu i granndistriktet Navarra och införlivades i kvalitetsprojektet som ett led i att lyfta fram den lokala, klassiska vinkulturen. Här i Navarra blev fokusdruvan Garnacha, den historiskt mest typiska druvsorten i trakten. De totalt 29 olika vingårdslotterna om totalt nästan 20 hektar är uteslutande planterade med Garnacha och en del lotter har över hundra år gamla stockar!

   Middagen inleddes med deras 2014 Garnacha Rosado, gjort genom metoden saignée och jäst i ståltankar för den absoluta rena druvfruktighetens skull. Vackert rosaröd, rent fruktig med en tydlig ton av hallon och jordgubbar, där finns en försiktig nyans av den lakritsrot som är så typisk för Garnacha. Fruktig smak, absolut, men med en fin fräschör och en liten struktur av de få timmars skalkontakt som sker under den inledande jäsningen.

Tanken med rätten till rosévinet var sprungen ur en klassisk paella. Chef gjorde en rätt han kallade för caldereta de langosta con hinojo. Riset var kokt i en god hummerfond och rättens finaste råvara blev hummerkött, därtill hade vi gröna ärter, lite bakad plommontomat och en fänkål som hade kokats in med saffran. Helt enkelt en paella, om än tillagad i olika delar. Saffran och klassiska röda spanska viner eller än hellre en god rosé av Garnacha är helt klart goda vänner – att vi fick lite lakritsdoftande fänkål till gav en fin spegling till vinets lite lakritskryddiga toner.

Kring byn Artazuri fann man flera gamla utmärkta vingårdar, från vilka druvorna landade i byns kooperativs enkla viner. Tidigare hade kooperativet skördat cirka 2 000 ton druvor från vingårdar kring byn, men på grund av minskad efterfrågan på vin från Navarra, därmed minskade förtjänst, revs många vingårdar upp och ersattes med spannmål. År 1996 började man därför göra viner under egen etikett. Idag skördar man 150 ton druvor, bara en bråkdel av den tidigare produktionen i området. Nu hade vi deras enklare röda vin i glaset, 2014 Garnacha (de gör också en exklusivare cuvée av druvorna från de äldsta stockarna, som är över hundra år gamla). Frukten är mörk och sötaktig, inslag av hallon finns här men med djupare och tätare nyanser också, och så lite lakrits och kryddighet, kanske rent av en liten vaniljsötma från ekfaten. Kryddigheten är nästan mer framträdande i smaken, som är medelfyllig och något mineralisk med en fin tanninstruktur och hygglig längd. Wow, vad gott utan att det kostar. Och så en liten alkoholskjuts i slutet av smaken.

   I glaset intill hade vi ett vin från Artadi i Rioja, en slags motsvarighet till instegsvinet från Navarra, 2014 Tempranillo, gjort av druvor från yngre stockar (upp mot 20 år, ungefär), jäst i stockar och lagrat en kort i små ekfat. Här är frukten mörkare och något mer koncentrerad jämfört med den i vinet av Garnacha, tanninerna är tydligare men fortfarande fina och en liten sötaktig nyans av ekfaten noterades också. För priset (cirka 150 kronor) är det ett ytterst välgjort, snyggt och gott vin, inte komplext och nyanserat … men gott!

Bröst av kyckling från Bjäre smörstektes och bakades sedan i smör vid låg temperatur i långpanna i ugn. Jösses vad saftigt och välsmakande. Kycklingfond och vitt vin kokades in, på med grädde och ytterligare inkokning. Smaken blev fyllig, av grädden len, vinet tillförde en syra som skapade fin balans. Fint tärnat sidfläsk bryntes och lades i såsen som garnityr, det blev också en fin brytning i både smak (sälta), doft (en mild rökighet) och textur (lite krispighet). Kycklingbröstet lades på en skiva konfiterad och sedan friterad potatis.

Sedan 1998 gör man ett vin som heter Viñas del Gain (”gain” betyder hög på lokal dialekt och syftar på att vingårdarna ligger på sluttningar), också det ett druvrent vin av Tempranillo, men från stockar som i ålder ligger på cirka 25 till 45 år. Framställningen är klassisk, jäsning i ståltankar och lagring 225 liter stora franska ekfat under ett år ungefär.

   Vi fick två årgångar av det här vinet, med 2013 Viñas de Gain i det första glaset. Jämfört med den vanliga tempranillotappningen är det här vinet tätare och djupare, det har en lite större jordig komplexitet, förvisso en liten ekfatsnyans och med en liten ton av ekfaten. Smaken är medelfyllig, mer livlig till mineralitet och syra, tanninerna är tydligare men fint mogna, men jag tyckte nog ändå att vinet skulle behöva ett till ett par års ytterligare flaskmognad för att öppna upp de sista bitarna i smaken.

   Jag tyckte klart bättre om 2012 Viñas de Gain, gjort på precis samma sätt men med en lite yppigare och djupare frukt. Här upplevde jag en större parfym och just den lilla fina blommiga nyans och trevligt komplexa bläckiga kryddighet som jag ofta finner i riktigt fin rioja. Av de två var det här vinet också det mest strukturerade, men tanninerna var också fint mogna och gav mer sken av ryggrad än stramhet. Jag skulle gärna se det här vinet igen om tre till fyra år, alldeles oavsett det är gott redan idag.

   I takt med att vingårdarna har blivit äldre, kommer de lotter som ger det här vinet att i framtiden användas till ett par viner med mer ursprungssprifika lägen eller delområden i Rioja Alavesa. Vi är alltså inne på de sista årgångarna av Viñas de Gain. Har inte riktigt bestämt om jag är ledsen över det … jag hoppas däremot på att de eventuellt nya vinerna är minst lika bra!

 

Cordero con lentejas, så stod det på menyn. Lammläggen hade kokats möra så att köttet föll av benen i en buljong med grönsaker och örtkryddor, buljongen hade sedan använts för att koka linserna i och det hela blev till en smakrik ragu. Lammköttet serverades som ett garnityr i detta. Lite friterad persilja (egentligen ska det bara spenat, enligt spansk tradition) fick göra det hela lite grönt och sprött sällskap.

Från dalgången Val de Gines ett par kilometer öster om Laguardia och vingårdslotter om totalt 5.30 hektar, kommer 2012 Valdegines, ett av flera vingårdsbetecknade viner som Artadi producerar (Viña El Pison, El Carretil, Viña Cerradillo och La Poza de Bellesteros är de andra). Doften är ganska generös, djupt mörkfruktig, lite lätt kryddig och med en nyans av ekfat, vinet är fortfarande ungt och skulle visa sig behöva en kvart eller så i glaset innan den blommade ut. Och då minsann, då kom blommigheten, frukterna och en liten rostad och komplex jordig nyans som jag verkligen uppskattade. Smaken är medelfyllig, lite drygt, full av liv, fin syra och mineralisk energi, tanninerna är tydliga men fint polerade och ger vinet en utsökt balanserad smak. I slutet av smaken dyker det upp en lätt kryddig nyans som påminner om Läkerol.

Den rätt som Xavier hade tillagat till de sista två vinerna var, på spanska, cochinillo a la brasa, ciruelas, puré de patatas, en bräserad karré av spädgris som hade lindats in i bacon och bakats till en rulle, serverad med en slät puré av mandelpotatis, sin egen sky och ett plommon som var bakat. Allt var helt perfekt till vinerna, sånär som på att det var lite för mycket plommon (egentligen sötma) för vinernas allra bästa.  

 

Från flera utmärkta vingårdslotter som har minst 50 år gamla stockar kommer det läckra vinet 2006 Pagos Viejos som nu vid nio års ålder har börjat rundas av i tanninstrukturen, kanske skönjde man också lite komplexa mognadsnyanser i doften, men totalt sett skulle jag säga att vinet fortfarande är ungt. Doften var förvisso ganska stor redan då vinet föll ner i glaset, men trots först 15 och sedan 30 och till slut närmare 45 minuter öppnade vinets doft och smak bara upp sig lite grand. Jag fann det vara omåttligt läckert, sin ungdom till trots, för det fanns en hel den mineralisk energi i den fortfarande något återhållna smaken. Av erfarenhet vet jag att det här vinet utvecklar en fantastisk komplexitet med lagring, den första årgången gjordes nämligen 1990 och flera årgångar på 1990-talet är idag underbart läckra att dricka.
     

Vinerna från Artadi hör till de allra bästa i Rioja, och är alla lysande exempel på den stora potential som Tempranillo har. De finaste vinerna bjuder på ett stort djup med både mörk och ljus fruktighet, en ordentlig med mogen och fint polerad tanninstruktur samt en uppfriskande syra och även nerv av mineral. Sedan 2007 har vinerna blivit något elegantare, med en lite finare struktur av syra och mineral. Grundidén är att göra alla vinerna på samma sätt, det som skiljer dem år är i slutändan vingårdarna och deras egenskaper. Stilen på vinerna kan annars sägas vara modern, men Juan Carlos López de Calle vill inte tala om sina viner som vare sig moderna eller traditionella.

   ”Det finns bara två typer av viner, bra viner och dåliga”, menar han.

   Tittar man närmare på hela produktionen, ingår ett par traditionella moment, som exempelvis jäsning i stora ekfat och trampning av skalkrosset, men resten av framställningen är av modernt snitt. Man har aldrig använt amerikanska ekfat, här är det enbart franska fat som gäller och man arbetar med tio franska tunnbindare, däribland Remond, Berthoumieu, Demptos och Seguin-Moreau.

   Hos Artadi har man aldrig använt sig av benämningar som crianza eller reserva, man anser att det är vinet i sig och inte längden på lagringen som ska styra vinets namn och rykte. Det är en klok idé som är sprungen ur de fantastiska vingårdar som finns här i Rioja Alavesa, ett distrikt som jag närmast jämför med Bourgogne när det kommer till vingårdslotternas unika förmåga att ge högst personliga viner.