För 27 år sedan träffades vi över en flaska 1985 Château
Lynch Bages – vi blev helt hänförda och kom under den följande kvarten av
samtal att förstå att vi borde träffas igen för att prova vin, prata vin,
umgås. Det var början på en lång och djup vänskap. Sedan dess hängde vi ihop i
vått och torrt, vi gick på restaurang, vi reste, vi provade vin, vi arrangerade
lika hedonistisk som legendariska middagar (ur det föddes också Café Rotsunda),
vi pratade och vi skrattade. Ing-Marie Nowak hade en magnifik vinkällare, till
bredden fylld med enastående champagner och bordeauxviner, där fanns det bästa
från Rhône och Spanien och Italien, men vi drack också superviner från andra
områden som ännu inte hade blivit omtalade, knappt ens provade av Decanter,
Wine Spectator eller Robert Parker. Det var hos Ing-Marie Nowak som mitt
intresse för Kalifornien föddes i början av 1990-talet. Ing-Marie var inte bara
en god vän, en leverantör av sällan (och tidigare aldrig) skådade
vinupplevelser, hon blev också spindeln i nätet som förde oss samman, hon kände
nämligen alla, och vänkretsen kring henne blev inte bara stor, den blev också
bestående. Det var en stor förlust för oss att hon lämnade jordelivet strax
före julen 2014. Vi vänner träffas fortfarande väldigt ofta i olika sammanhang
och vi samlas också för att tillägna en hel kväll vår älskade vän Ing-Marie
Nowak, och såklart äter vi mat som hon själv älskade, och såklart dricker vi
viner som hon älskade och bjöd oss på. Den här kvällen var det Café Rotsunda
som stod värd för minnesmiddagen.
Medan vi förberedde middagen servera Tom Nicola ett
uppfriskande vitt, 2012 Chablis Premier
Cru Fourchaume Vieilles Vignes från den nyetablerade toppfirman Domaine
d’Henri (grundad av Michel Laroche med just 2012 som första årgång). Här
finns precis allt man kan önska av en riktigt bra chablis, den mineraliska
stringensen, livligheten, renheten och fräschören, men också ett djup och en
längd. Det är helt enkelt förtvivlat gott, och den 2014 som snart kommer på
marknaden är faktiskt ett steg bättre!
Den första champagnen var vackert rosa, oväntat djup
faktiskt, och den hade en enastående läcker och förföriskt rödbärig doft. Jag
noterade en viss mognad i doften, en svag känsla av svenska röda äpplen, men
smaken var pigg och frisk, ganska generöst fruktigt men helt torr. Vilken
härlig smakstart, denna 2004 Comtes de
Champagne Rosé från Taittinger.
Av alla champagner vi drack hos Ing-Marie kom nog ändå
Comtes de Champagne att bli signumet, vår champagne så att säga. Vi har nog
druckit nästan alla tänkbara årgångar av den eleganta chardonnaychampagnen där,
och med Ing-Marie på andra ställen. Nu hade vi en fortfarande ungdomlig men
fint nyanserad 1999 Comtes de Champagne
Blanc de Blancs från Taittinger i våra glas, torr och
frisk, len och nästan något fet till texturen, men frisk, citrusfruktig,
mineralisk och absolut torr. Jag tyckte inte att den kändes särskilt mogen, det
var knappt att jag tyckte att den uppförde sig särskilt mycket äldre än den
vibrerande mineraliska och friska 2006
Comtes de Champagne Blanc de Blancs som landade i glaset efter. Det va
första gången jag drack den här nylanserade årgången och även om jag tycker att
Comtes de Champagne är fabulöst god med viss eller till och med tydlig mognad,
uppskattar jag alltid att dricka dem pinfärska, då de nästan spritter av
fräschör.
Eftersom champagnestunderna alltid blir långa serverar vi
små goda tilltugg till dem. Det blev lite smakrika ostron, serverade som de var
med citron, gott så det förslår.
Cat Woman hade gjort små spröda smördegssnittar som
fylldes med en riktigt god stuvning av svamp, ett lite smakrikare tilltugg som
lirade väldigt bra till framför allt roséchampagnen.
På tal om rosa champagne, den blev en till av den varan,
en än mer förföriskt elegant 2008 Rosé
från Louis
Roederer, serverad ur pampig magnumbutelj dagen till ära. Den här
champagnen är mer elegant och sirlig än rosébubblet från Taittinger, här finns
smultron och röd citrus, en svag antydan tull blommighet, smaken är helt torr
och underbart lätt med god fräschör. Jag är precis lika förtjust i den här
årgången som i 2010, som jag tack och lov har köpt en hel bunt av!
Vår i luften (om än fortfarande något svalt), då är det
sparris som gäller. Fin tysk sparris skalades och kokades långsamt till
perfektion, det är viktigt att den inte har för mycket kärna, då blir den besk.
Vi gjorde en klassisk hollandaise till, men vi smaksatte den med lite brynt
smör för att ge den en extra dimension. Det skulle visa sig vara att klokt val,
eftersom två av vinerna till hade lätt nötiga nyanser som speglades helt
perfekt i den nötigt brynta smörtonen.
Riesling så det förslår, tysk riesling, Mosel, mogna
druvor och lite rikare än vanligt (inte åtta utan 13.0% alkohol), och
supergott. Vid en snabb och ouppmärksam sniff skulle man kanske ha kunnat få
för sig att vinet hade en viss mognad, men det var inte mognadsrostade nyanser
utan doften av skiffer som gav den rent fruktiga vinet en så fin komplexitet.
Det läckra vinet var 2010 Brauneberg
Juffer Sonnenuhr Riesling Trocken från Fritz Haag. Troligen hade druvorna
skördats vid en mognad på nivån spätlese
(doften upplevdes så sötmogen), men vinet hade jästs ut till ett helt torrt
vin, därför den lite högre alkoholhalten.
Nästa vin kom helt klart från Bordeaux, det hade precis
alla tydliga tecken på det: Sauvignon Blanc med god mognad och djup,
passionsfrukt, grapefrukt, vaniljen från ekfaten, fylligheten och fräschören,
och en viss mognad av ålder. Jag gissade logiskt och landade på 1999 Pavillon
Blanc du Château Margaux … och fick fel på det. Vi var i Loire, i Sancerre!
Vinet kom från toppfirman Henri Bourgeois och var en
specialtappning från deras branta vingård Mont Damnée, 2000 Sancerre Le Chêne Saint-Etienne, en unik buteljering som hade
jästs i fat från en omkring 500 år gammal ek i Saint-Etienne som hade blåst ner
under en storm. Att vinet kom från Sancerre väckte en hel del uppståndelse runt
bordet, att det vid 15 års ålder fortfarande var piggt och friskt väckte också
en hel del uppståndelse. Tack för den här referensbreddaren.
Det tredje vinet hittade vi hem direkt på, det kunde
nämligen inte vara något annat än en vit bourgogne av riktigt bra snitt,
troligen från Meursault (tack vare fetman och smörigheten) eller
Chassagne-Montrachet (tack vare den mineraliska strukturen). Jag tänkte först
att det kanske var en grand cru,
detta tack vare fetman, men stramheten i vinet gjorde att jag tänkte på en
producent som gör strama och eleganta viner – det senare var rätt, Domaine
Marc Morey et fils. Vinet var deras 2012 Chassagne-Montrachet Premier Cru Les Vergers. Det här var
också ett vansinnigt gott vin till sparrisen, mycket tack vare den smörigt feta
såsen.
Jag hade köpt fin matjesssill från Norröna och ville göra
en god liten rätt av den till ett speciellt vin jag ville tillägna Ing-Marie.
Den sötsalta sillen skars i fina strimlor som lades på en sockel av
mandelpotatis som hade stompats lätt med lite brynt smör och finskuren gräslök
och dill. Lite brynt smör napperades över, detta för att möta vinets lätt kryddiga
och nötiga ekfatskaraktär.
Att jag hittade vinerna från Peter Michel Winery i
östra Sonoma County och började dricka dem för över 20 år sedan berodde helt på
och hållet på Ing-Marie. Det var således självklart att servera ett vin från
dem, 2010 Ma Belle Fille, en läckert
fet och fruktig chardonnay från en högt belägen vingårdslott, kryddig av ekfat
och smörig till texturen, samtidigt frisk och helt torr i eftersmaken. Jag hade
dekanterat vinet fyra timmar tidigare och slagit tillbaka det i flaskan – något
som hade gjort att vinets sötare ungdomliga frukt mattades av lite till förmån
för finess och mineralitet.
Alban Vineyards i Edna Valley är en
annan firma som jag introduceras för genom Ing-Marie. Jag minns tidiga årgångar
av syrahvinerna (framför allt Lorraine) som något banbrytande, något helt annat
än vinerna från Rhône som egentligen var de enda av Syrah jag fram till början
av 1990-talet var bekant med. Någon Lorraine hade jag i min egen cave, däremot
ett par andra toppviner som den fortfarande påfallande unga 2003 Reva Syrah från en av de lägre
vingårdslotterna i firmans vingårdar. Det här vinet var mörkt och tätt, djupt
bärfruktigt och köttigt med en tydlig pepprighet och en fortfarande lätt
kryddig ekfatskaraktär. Jag förstår att gissningarna delvis gick till
Côte-Rôtie, själv tyckte jag nog att frukten var en aning söt för det. Men å
andra sidan, så upplevs ju också toppvinerna från Guigal, så varför inte.
Vinet i glaset
intill var ännu tätare och djupare, också det kryddigt och välstrukturerat med
en ordentlig längd. Det fanns helt klart ett släktskap med det föregående
vinet, men det var som att här fanns lite mer av precis allt och trots den
påfallande värmande alkoholen (som klockade in på galna 16.5 procent!) fanns
det ändå en friskhet och mineralisk finess mitt i all kraft. Vinet kom också
från Alban
Vineyards, men var deras 2003
Syrah Seymour’s från den högst belägna vingårdslotten. Kanske inget
aperitifvin, men det fungerade alldeles utmärkt till varmrätten.
Det blir lätt så när alla väljer vin lite hur som helst
och serverar dem lite hur som helst, att vissa viner faller i skuggan av de
föregående. Så var det helt klart med 2001
Barolo Bric dël Fiasc från Paolo Scavino, som upplevdes tunn
och syrlig med en ganska gles frukt. Mer rättvist hade varit att servera vinet
före de andra. Därför lät jag det stå ett tag så att intrycken från
syrahvinerna falnade lite, då kunde jag uppskatta finessen, den finstilta röda
bärfrukten, mineraliteten och blommigheten i barolovinet.
Sedan hade vi två bordeauxviner i våra glas. Det första
skrek ”Jag är en superfin rackare från Médoc”, trots att det hade hällts upp i
ett bourgogneglas. Intressant att se hur tydligt vinet vann över teorin att
olika glas är olika bra till olika typer av viner. Jag slog därför upp
bordeauxvinet i ett bordeauxglas för att jämföra mina intryck. Märkligt nog
upplevde jag doften mycket större och mer parfymerad i bourgognekupan, medan
vinet upplevdes djupare och mer komplext och finstämt i bordeauxkupan. Det
fantastiska vinet var 1998 Château
Talbot från Saint-Julien, läckert mognadskomplex i doften med ett litet uns
av kaffe och tryffel, medan smaken fortfarande kändes relativt ung och fast
strukturerad. Det här vinet vann alltmer finess och nyansrikedom ju längre det
stod i glaset.
Det andra bordeauxvinet var precis lika komplext, det
hade en underbar nyans av moget torkad frukt, torkad svamp, ceder och cigarr,
en tydlig men ytterst fin tanninstruktur som kändes lite lenare än den i vinet
från Château Talbot. Doften var verkligen magnifik. Bordeaux var fel! Jag kunde
i och för sig tänka mig ett klassiskt kaliforniskt vin (Togni, Chappellet,
Dunn, Montelena, Mayacamas, etcetera), de brukar uppföra sig så här, men
Kalifornien skulle också vara fel ursprung för detta vin, som vid summeringen
skulle vara ett av kvällens allra bästa. Italien skulle det vara, men jag fick
inte ihop det med klassikerna från Bolgheri. Istället kom vinet från Panzano i
Chianti Classico och firman Castello di Rampolla. Och det var
deras excellenta vin 1990 Sammarco,
ett vin jag vid flera tillfällen fick njuta av ur vinkällaren hos Ing-Marie.
Vilket sanslöst läckert vin!
Till varmrätt blev det hamburgare, gjord av finaste
blandad färs från ett slakteri ute på Värmdö. Tjocka, feta burgare, grovmalda
och ordentligt ”marmorerade” av fett kött så att de blev saftiga när de
grillades medium rare, såsom en
burgare ska grillas.
Vi fick bygga våra egna burgare med grillat hembakat
briochebröd, syrad rödlök, inlagd gurka, god ekologisk bifftomat, machésallat,
utsökt ketchup, en god dressing samt riven vällagrad Comté. Pommes frites
hoppade vi över, det blev rejält med mat ändå.
Det är alltid roligt att prova viner som inte finns,
eller som bara har gjorts för ett unikt tillfälle och aldrig har sålts. Penfolds
lät till en stor middag på ett slott i Bordeaux, där tanken var att visa
toppviner av Cabernet Sauvignon från hela världen, i magnumbuteljer
särbuteljera 2009 Claret av Shiraz och Cabernet Sauvignon från Coonawarra
och nu hade vi alltså en sådan på bordet till hamburgarna. Druvorna är
huvudsakligen de som ger det superexklusiva vinet Bin 60A som bara har gjorts
ett par gånger sedan 1962. Doften är djup och generös, yppig och inbjudande med
en känsla av sötma och smaken är fyllig, silkigt texturerad i lika generös
stil, men det finns också något friskt och elegant över smaken. Helt klart
australiskt, men väldigt finlemmat. Tack för att jag fick dricka det här unika
vinet.
Vi fortsatte på spåret Cabernet Sauvignon men i en mycket
mer klassisk stil. Med det fruktmättade australiska vinet i närminnet landade
gissningen på det nya vinet rakt i Bordeaux. Frukten var mörk, men det fanns en
mognadsnyans i vinet som gav stråk av ceder, fin tobak och lite grafit, jag
noterade också en liten blommighet i den något vinbärssöta frukten. Jag tog min
gissning cirka 15 år tillbaka i tiden, mycket tack vare stråken av mognad och
de fina tanninerna, men jag hann inte själv gissa förrän någon annan knep åt
sig rätt svar, Tenuta dell’Ornellaia och deras 2000 Ornellaia. Och jag som hade tänkt servera 2001 Ornellaia, ett
vin som Ing-Marie och jag drack vid flera tillfällen (vi arrangerade två
omfattande vertikalprovningar på 12-15 årgångar vardera av Ornellaia och
Masseto och besökte också Tenuta dell’Ornellaia tillsammans).
Glaset intill
innehöll ett helt annat vin, tätt och koncentrerat och fortfarande pur ungt och
mättat av primärfrukt. Jag tog det direkt till Kalifornien och Napa Valley och
utgick från att det måste vara ett modernt dyrbart projekt, en första gissning
hade varit något av vinerna från Bond (troligen Pluribus eller Quella), men
just Bond var fel. Vinmakaren bakom vinet var Heidi Peterson-Barrett och med
tanke på rikedomen och känslan av mineralisk bergsfrukt och struktur kom vi ätt
högt upp i bergen och fick det bekräftat av etiketten, 2008 Au Sommet Cabernet Sauvignon från Au Sommet Wine. Kul att
prova det här, det var några år sedan och jag har kvar två flaskor i
vinkällaren. Och där lär de få ligga i minst fem år till för att utveckla lite
större komplexitet.
Champagne är en ständigt återkommande dryck på Café
Rotsunda. Vi dricker den före middagen, till maten, mellan rätterna och efter
middagen. En 1995 Dom Pérignon Brut
från Moët
et Chandon hade vi nu att se fram emot och med det hedervärda temat för
kvällen kändes det extra vördnadsfullt att det var formatet magnum som
öppnades. Doften var något utvecklad, så där läckert kanderad och lite
kafferostad som ”Dompan” kan vara, en svag nyans av torkad svamp kunde också
skönjas, liksom en liten ton av gula äpplen och smaken var en som en dröm –
lång och intensiv, frisk och helt torr. Precis så som man vill att en god
champagne ska vara.
En kväll med gänget utan extra champagne och sabrering är
ingen fulländad kväll, således fram med sabeln och en flaska champagne. Det
blev för mig en helt ny champagne som jag fick av en god vän bara några dagar
tidigare, den kom från Henri Giraud och var deras NV Blanc de Craie Brut. Tjoff bort med
korken (med grimman kvar, såklart) och sedan upp i glasen. Diskret brödig, fint
citrus- och äppelfruktig, en god medelfyllig kropp med god syra, helt torr smak
och viss längd. Jodå, den satt riktigt bra så här på kvällen!
Summering: 8
gäster, 18 viner (3 ur magnum) och 48 Riedelglas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar