36 timmar i Cairanne den 28-29 juli

Södra Rhônedalen har ett flertal byar och appellationer med fina vinodlartraditioner.  Cairanne är en av dessa byar. Den ligger inte alls långt från de mer berömda byarna Rasteau, Gigondas och Vacqueyras, som alla har status som egna appellationer och därför får sälja sina viner under respektive bys namn. Cairanne har ännu inte uppnått sådan status, byn lyder alltjämt under den mer övergripande appellationen Côtes du Rhône Villages, dock med rätt att i tillägg sätta ut sitt namn på etiketten. Nu stundar dock en uppgradering och redan i början av nästa år kommer Cairanne med allra största sannolikhet få sin status som egen cru och får därmed sälja vinerna enbart med ursprunget Cairanne.

   Här odlas vin på drygt 1 300 hektar, av vilket bara en ytterst liten areal planterat med gröna druvor. Istället är det Grenache, Syrah och Mourvèdre som dominerar, med tillåtelse att blanda i andra klassiska sydfranska druvor som Cinsault, Carignan och Counoise med flera. Vinerna från Cairanne har därför likheter med vinerna från många andra appellationer här nere. Fokus under ett par dygn var att ta reda på mycket mer om Cairanne och dess viner.
 

Klokast är därför att börja i rätt ända, att äta middag med presidenten för odlarna och producenterna i Cairanne, Denis Alary från den 30 hektar och över 300 år gamla familjeegendomen Domaine Alary, som har lett organisationen i över två decennier. Vi möttes på en av traktens bättre restauranger, Coteaux et Fourchettes en liten bit utanför byn Cairanne. Här har jag ätit förut och varit nöjd, även om restaurangen snarare än att vara på topp landar på en god mellanklass.
  Denis hade tagit med sig sitt vita vin, 2014 Cairanne l’Estévenas, en cuvée av cirka 60 procent Roussanne och 40 procent Clairette som hade jästs i emaljerade cementtankar och därför var mycket mer dominerat av druvor och ursprung än av vinmakaren. Vinet hade en fin blommighet och en nyans av gula plommon och gula äpplen, en medelfyllig och elegant kropp med viss fräschör och en liten mineralisk spänst. Det var rent och gott, särskilt när det serverades vid cirka tolv grader i den fortfarande ljumna kvällssolen.

Jag tog in en tartar av kalvkött, som förvisso hade en fin köttsmak men var lite för grovt skuren så att en del av upplevelsen stördes av nödvändan att tugga och tugga och tugga. Ett rent slarv från kökets sida. Smaksättningen var utsökt, en mycket försiktig och perfekt anlagd ton av curry och med fina nyanser av rostade pinjenötter. Till detta en späd sallad av olika slag, god i sig men tyvärr lite för syrliga dressad. Detta är något jag anser att kockar måste bli bättre på, att förstå att en för skarp syra i maten förstör helhetsupplevelsen med vinerna som serveras till.

Vi drack ett antal av hans röda viner den här kvällen. Till de yngsta hörde hans 2010 Cairanne Le Font d’Estévenas som är en cuvée av ungefär 60 procent Grenache och 40 procent Syrah från omkring 60 år gamla stockar. Druvorna hade blivit helt avstjälkade och jäsningen ägde rum i tankar med en dryg månads skalkontakt och pigeage under de första tio dagarna, sedan fick must och druvor sköta sig själva utan vidare hjälp till extraktion. Lagringen var lika försiktig, här fick inga nya ekfat störa uttrycket för druva och vingård. Därför var det en djup och generös men inte tät och koncentrerad mörk frukt jag kände, en medelfyllig och något yppig kropp med fina tanniner, en god syra och en liten ungdomlig och rätt läcker bitterhet precis i slutet av smaken.

   ”Vinet är fortfarande ungt, därför känner du bitterheten”, förklarade Denis för mig.
 

Som varmrätt beställde jag in en långsamt ugnsbakad lammskuldra som serverades på en bädd av bulgur och fint hackade torkade frukter (vilket skulle visa sig spegla de röda vinernas solvarma frukt på ett fint sätt) som hade fått en fin smaksättning med citron och till detta en välsmakande och lagom hårt reducerad lammfond. Återigen en god men inte exceptionell rätt. Det smakade dock väldigt mycket södra Frankrike om den och till de temperamentsfulla röda vinerna och ljudet av de sjungande cikadorna var stämningen fulländad.

Ytterligare två årgångar skulle hinnas med innan lammrätten gått hädan helt. I det första av de nya glasen en 2007 Cairanne Le Font d’Estévenas som i stort sett hade precis samma druvkomposition och vinifikation, men som nu hade fått ett par års extra mognad och därför var lite lenare rent strukturellt och dessutom hade något som kunde liknas vid första mognadstoner.  Jag tyckte om vinet, men höll ändå 2010:an som det bättre vinet tack vare ett större djup och en lite större struktur.

   Däremot föll jag närmast platt för nästa vin, 2001 Cairanne Le Font d’Estévenas, som mycket mer kunde liknas vid en rätt komplex buteljering från en klassisk producent i Châteauneuf-du-Pape med mognad. Nu var i och för sig årgången utmärkt, men det var ju även 2010. Det här vinet hade dock en helt annan dimension i framför allt doften (smaken var kanske en liten aning vekare) som för ett par sekunder fick mig att förnimma vissa årgångar av Château Rayas med ålder, eller snarare Château Pignan. Läckert var det hur som helst och jag tyckte dessutom att stilen var lite annan i vinet, det rörde sig inte bara om årgången eller mognaden.

   ”Nej, det är sant, det är som du säger, fram till ungefär den här tiden avstjälkade vi inte druvorna, det har med allra största sannolikhet bidragit till den helt andra karaktären och komplexiteten”, förklarar Denis och lade till att hans son nu vill återgå till det gamla sättet, just för komplexitetens skull.
 

Besöket hos hans kusin François Alary på Domaine l’Oratoire Saint Martin var fantastiskt, särskilt de vita vinerna därifrån berörde mig. Denna omkring 25 hektar stora sedan 2010 biodynamiskt certifierade producent måste räknas in bland toppskiktet i appellationen. Hans vingård ligger på en sluttning på cirka 200-250 meters höjd ovanför byn, vilket är det bästa läget i hela appellationen. På den mer sydligt exponerade delen av sluttningen odlas de blå druvsorterna, och de röda vinerna är också verkligt bra, men det som fångade mitt intresse mest var lotterna med de gröna druvorna, som ligger lite högre upp på sluttningen och har en svalare exponering mot nord och nordost.

   ”Vi är ovanliga så tillvida att de vita vinerna utgör omkring 20 procent av vår produktion, i hela appellationen står de vita vinerna bara för åtta procent”, berättar François när han korkar upp ett antal flaskor.

Det första vinet är hans lite enklare vita vin, 2014 Cairanne Réserve des Seigneurs, som till hälften består av Clairette som tillsammans med 20 procent Grenache Blanc jäses i cementtankar, medan de resterande 30 procenten av Roussanne får jäsas och lagras en tid i äldre ekliggare. Färgen är grönskimrande gyllene, redan utseendet vittnar om koncentration, doften är förhållandevis stor och läckert blommig och gulfruktig med en nyans av honung. I smaken möts man av en fantastiskt fin kombination av fyllighet och elegans, av fetma och friskhet, av mineral och krydda. Att det här vinet bara kostar 10 euros på plats var något jag funderade över resten av dagen. Om jag någonsin blir snål och börjar tänka på priset på vinerna jag dricker, då ska jag bara dricka det här vinet!

Av rädsla för att vita viner från Rhône har en förmåga av oxidera, särskilt om de innehåller en betydande del Roussanne, har jag själv nästan aldrig lagrat den här typen av viner och heller ytterst sällan beställt in en flaska på någon restaurang. Här fick jag mig en åktur som hette duga när François öppnade upp en 1999 Cairanne Haut Coustias, hans cuvée av lika delar Clairette, Roussanne och Grenache Blanc med tio procent Marsanne från drygt 80 år gamla stockar. Helt plötsligt började det smaka moget vin från Hermitage om vinet, i och för sig utan den kraft som sådana viner normalt sett har, men nötterna, plommonen, honungen, fetman, den fenoliska stukturen, de vita liljorna och ett och annat magiskt gott fanns där … men kanske inte kraften. Men hallå … för 18 euros och lite väntan? Jodå, jag skulle tveklöst köpt ett par lådor av det här vinet. Fy bubblan vad gott det var!

Att vinet lockar turister märker man mest under sommarmånaderna, då vägarna fylls av bilar som kör runt mellan byarnas vingårdar och slussar kunskapstörstande, upplevelsetörstande och vintörstande turister från gård till gård. Det har ökat behovet av både hotell och restauranger och kvaliteten på dessa kan emellanåt vara riktig bra. På vingården Domaine de Cabasse nedanför för pittoreska byn Seguret, som klänger sig fast på den branta bergsryggen har man installerat ett rätt modernt och trevligt hotell med tillhörande restaurang. Här trivdes jag gott och kommer gärna tillbaka för både miljöns, rummets och frukostens skull.
 

Genom ett par byar i 16 nyanser av kalksten, tvåtusen år tillbakablick i historien av romare och deras lämningar, silvergrönskimrande olivträd och sluttningar och flackland med friväxande knotiga vinstockar som kan vara allt från några till upp mot hundra eller till och med hundratjugo år gamla av druvsorter som heter Grenache, Mourvèdre, Syrah, Counoise och så vidare kom vi den lilla byn Malaucème och Restaurant La Chevalerie. Här träffade jag ett par bekanta firman Pierre Amadieu i Gigondas för att äta middag, koppla av och skratta. Chef Philippe skulle tydligen vara ambitiös och skicklig.

Ett glas perfekt kylt 2014 Gigondas Rosé av framför allt Grenache och lite Syrah och Clairette från Pierre Amadieu fick inleda middagen, passande nog till lite krustader med en god tapenade. Grenache är verkligen en av världens bästa druvsorter för roséviner, den ger en god men inte fyllig kropp av både hallon- och jordgubbsfruktig karaktär, en förvisso måttlig syra men när druvorna kommer från gamla stockar (som här) en kittlande mineralsälta som kompenserar syran. Dessutom får vinerna oftast en läckert kryddig nyans av lakritsrot. Den biten hittade jag också i det här vinet och den bidrog till att plocka in olivkaraktären i kombinationen.

Sardin är en fisk jag alldeles för sällan äter färsk, inte konstigt eftersom alla sardiner färdas i konservburkar när de lämnar Medelhavets omedelbara närhet. Här serverades en citronmarinerad färsk sardin med en friskt smakande sås av basilika och andra färska gröna örter. Den här rätten passade mig perfekt, och även rosévinet.
 

Dock var jag mer nyfiken på de vita vinerna från Pierre Amadieu och siktade först in mig på deras första årgång av druvor de köper från odlare som har lämnat kooperativet i Cairanne, 2014 Cairanne Les Hautes Riva. Man har lyckats knyta till sig odlare med lägen högre upp i byn, där jorden är mer kalkstensrik och vinerna därför får en mer nyanserad mineralitet. Drygt en tredjedel i cuvéen utgörs av Clairette, den druvsort man håller som allra bäst här i området. Resten av cuvéen bestod a v Grenache Blanc och lite Viognier. Efter en kort tid i neutrala ekfat har det vinet vunnit en mjuk textur, men det har en god syra och livlig mineralitet, därtill en svalt blommig parfym med nyanser av mandel. Ett riktigt trevlig tillskott till den redan fina portföljen familjen har.

   Det andra vinet var deras utmärkta 2014 Côtes du Rhône Villages Domaine Grand Romane, gjort så gott som uteslutande av Clairette från vingårdar högt upp i bergen i Gigondas. Det här vinet är djupare, något fetare och mineraliskt och det är det bättre vinet av de två.

Från en annan högt belägen vingård i samma område kommer 2012 Gigondas Le Pas de l’Aigle, ett djupt och tätt men samtidigt elegant rött vin med tydlig tannin- och mineralstruktur som fortfarande håller den unga frukten från de drygt 95 procent Grenache cuvéen utgörs av i ett fint grepp. Det här vinet krävde mer luft än de andra vi drack under kvällen, täta toner av plommon, nästan svarta körsbär och grafit blommade långsamt upp. Även om jag anser att vinet behöver minst två års flasklagring till för bästa upplevelse, kommer jag inte ifrån att det är ett underbart vin, faktiskt ett av de allra bästa av drygt hundra jag provade under mina 36 timmar på orten. Den här cuvéen är verkligen ett fantastiskt uttryck för Grenache, attityd från altitud om man så vill.
 

Lamm gillar jag, bräss gillar jag, lammbräss älskar jag. Tyvärr ser jag det alltför sällan på en meny och när den finns där är den mest ett tillbehör till en lammrätt. Här hade chef Philippe gjort en hel varmrätt av den, fint stekt och serverad med en lätt kryddig och fint rödvinssyrlig lammfond, en fylld liten aubergine, en fylld tomat och en mild kräm av potatis. Det var verkligen i grevens tid vi kom hit, den här veckan var den sista som slaktaren skulle kunna leverera lammbrässen.

Kalaset fortsatte med lite lagrade ostar och hyggligt lokal långlagrad druvsprit, en Vieux Marc du Châteauneuf-du-Pape Hors d’Age Réserve de Légats från destillatören A Blanchère i Châteauneuf-du-Pape. Tyvärr görs det inte så mycket marc nuförtiden, intresset för den här oftast ganska rustika, lite halmkryddiga och russinfruktiga spriten verkar avta allt mer. Jag tog mitt ansvar och köpte ett glas med påfyllning, för kulturens skull.

När chef Philippe och jag började språka lite om lokala drycker tog han fram en Apéritif du Coing, en dryck motsvarande starkvinet Pineau de Charentes från Cognac men som görs i Ventoux genom att till en färskpressas kvittenmust tillsätta sprit till omkring 15 procents styrka. Därmed kan jäsningen undvikas och allt kvittensocker stannar kvar som restsötma i drycken. Det var verkligen en trevlig nyhet i mitt annars ganska välprovade dryckesliv. 

Innan det bar av hemåt igen hann jag med en lunch på den trevliga restaurangen l’Oustalet mitt i byn Gigondas. Den här restaurangen ägs av familjen Perrin från Château Beaucastel, som också äger en liten vinbar, butik och ett lite boutiquehotell precis intill. Här bodde och åt jag vid förra årets djupdykning i Gigondas o h trivdes så bra att jag gärna ville tillbaka, om så bara för en lunch. En liten naggande god kall velouté av grön sparris med en mild crème fraiche och tryffel blev en trevlig aptitretare, tillsammans med lagrad parmesanost och gott surdegsbröd som doppades i en milt fruktig lokal olivolja.

Förrätten bestod av en lite för fegt saltad med citronfrisk risotto med smörstekta kantareller som serverades med en parmesanemulsion och lite jamón iberico. Tanken var väl bra, men rätten saknade lite finish.

Egentligen skulle det väl ha varit ett medelfylligt vitt eller något lättare rött vin till, men den 2013 Côtes du Rhône Villages Plan de Dieu Domaine Longue Toque från Domaines Gabriel Meffre jag hade fått mig serverad fungerade rätt bra, mycket tack vare att 2013 är en lite lättare och friskare årgång. Vinet är gjort till cirka 60 procent av Grenache och med tanke på att Plan du Dieu är en ganska vidsträckt appellation (med cirka 950 hektar vingård) på flacklandet nedanför byarna Gigondas, Sablet, Seguret och Rasteau, får vinet en något mer fruktaccentuerad karaktär än vinerna från de stenigare vingårdarna upp mot sluttningarna. För bara 10 euros är det här vinet nästan oförskämt billigt.

Lammryggfilén var hastigt stekt runt om och sedan bakad rosa under ett täcke av färska örter. Lamm, örter och röda viner från Rhône är en given kombination, här kompletterad med smörstekta kantareller, lättblancherade och i smör svängda sockerärter och rädisor.

Det röda vin vi drack till lammet var möjligen i kraftigaste laget, men det känns som onödigt gnäll eftersom 2013 Côtes du Rhône Villages Laurus, som är det bästa vinet för ursprungskategorin från Domaines Gabriel Meffre, är ett riktigt bra vin. Det är inte ovanligt att den här typen av viner överlevererar i kvalitet och karaktär för sin prislapp, vilket såklart är en av framgångsnycklarna en generiska vintypen Côte du Rhône. Receptet på den här årgången lyder77 procent Grenache, 18 procent Syrah och fem procent Mourvèdre från 55 till 90 år gamla stockar i appellationerna Seguret och Plan du Dieu, två och ett halvt stenkast från Gigondas där firman har sitt säte. Frukten var ovanligt mörk för årgången, strukturen mer uttalad än jag hade förväntat mig, men vinet hade ändå den rondör och solsötma som är så typisk för vinerna från Côtes du Rhône. Mörka bär, lite lakrits, en skvätt av örtkryddighet och lufttorkat kött hörde till upplevelsen av detta vin, som vann en hel del karaktär på den luft som vinet fick i glaset. Nästa gång jag dricker vinet ska jag lufta det i karaff.

   Med detta var dygnen i norra och södra Rhône över för den här gången. Men cafévärden är snart tillbaka i vinmarkerna igen … det finns tusentals intressanta viner, människor och upplevelser att hitta därute.