Borta bra men hemma fest den 8 juli

Café Rotsunda är sommarstängt, sommeliereleverna har sommarlov och dricker säkert mer vin än läser om det (pluspoäng!), alla artiklar till tidningens kommande nummer är skrivna, konsultuppdragen ligger vilade och själv har cafévärden för första gången på många år något som kan liknas vid semester. Då känns det inte mer än rätt att på hemmaplan ha lite kalas i goda vänners lag mellan resorna till vindistrikten.

 

Trots uteblivet sommarväder tändes grillen för sommarmat och till doften av grillade revben dracks en somrig NV Rosé Grand Cru Brut från Champagne RL Legras, en lätt men samtidigt friskt bärig roséchampagne byggd av Chardonnay med ett litet inslag av rött vin av Pinot Noir. Den har en mjuk fruktighet som skänker en viss rondör, men smaken är helt torr, den är uppfriskande fräsch och har en fin mousse. Det var inte stort, men det var rätt gott ... och somrigt. Det här var det enda vin som serverades helt öppet, som vanligt tycker vi det är roligt att prova alla viner blint och diskutera dofter, smaker och karaktärer och utifrån det leda gissningarna till rätt ursprung. Det går ofta rätt bra, men inte alltid.

 

Till champagnen serverades ett trevligt tilltugg, grillade stora räkor på en bädd av sallad av alger och gurka med en fint syrlig smaksättning och ett litet sting av chile.

 

Det första vita vinet hade ett så tydligt uttryck att det inte gick att placera det någon annanstans än i Chablis. Doften var mycket elegant, svalt fruktig med bara diskreta nyanser av citrus och mandel, men i gengäld med en påtagligt kritig mineralitet och känsla av hav. Vinet var fortfarande ungt och därmed lite knutet, särskilt i smaken noterades detta i form av en markerad mineralitet och frisk syra som knöt ihop kroppen och gav vinet en stramhet. Det Tom Nicola hade serverat var en 2011 Chablis Grand Cru Les Clos från Domaine Vincent Dauvissat, toppvinet från en av de allra bästa producenterna i Chablis. Det här var en riktigt bra tappning från ett år som lite grand kan beskrivas som ett mellanår, jämfört med 2008, 2010 och 2012 som annars är de stora åren här.

 

Nästa vita vin hade delvis samma personliga drag, åtminstone sett till finess och mineraliska kvaliteter, men det var fetare till kroppen och hade dessutom en lätt avrundad vaniljnyans av ekfaten. Ett tag, innan vinet hade blommat ut i hela sin prakt i de stora runda kuporna, fick jag för mig att vinet kom från Kalifornien och hörde till den nya generationen av vinmakare som gör viner från tidigare skördade druvor, med blockerade malolaktisk jäsning, lägre alkohol och mindre andre nya fat. Det som drog vinet till Bourgogne var det torra och stramt mineraliska eftersmaken. Det här tyckte jag verkligen om och än mer efter det underverk som luftningen gjorde vinet. Vit bourgogne bör alltid luftas, allra helst i karaff cirka 20-30 minuter före servering. I glaset en elegant från ett varmare år, 2009 Saint-Aubin Premier Cru Chatenière från Maison Olivier Leflaive, en firma som de senaste fem åren har rest sig märkbart ur sin tidigare mer standardmässiga position och idag ska ses som ett riktigt bra vinhus med allt större andel vin från egna vingårdar.

 

Det vin jag hade tagit med imponerade inte alls, i alla fall inte till en början. Det var tungt och fruktmättat, det fanns något soligt varmt över vinet som trots en rätt fin rödaromatisk frukt nästan drog det till Amarone della Valpolicella eller en varm årgång i Châteauneuf-du-Pape. Jag kände ju till firman och vet att de gör den här rikare stilen av pinotviner, men det var först när vinet kyldes ner till cirka 15 grader och det slogs över i ett litet glas istället för ett stort bourgogneglas som denna 2009 Ma Danseuse från Sonoma Coast och Peter Michael Winery verkligen visade sig från sina bästa sidor. Det här var den första årgången man gjorde från den nyplanterade egna Seaview Vineyard och vinet har uppfostrats under 15 månader i franska ekfat som till 50 procent var nya. Jodå, faten var en liten aning överdimensionerade.

   Jag tyckte bättre om det andra amerikanska pinotvinet som serverades, 2011 Pinot Noir Double L Vineyard från Morgan Vineyards i Santa Lucia Highlands, en långsmal appellation som ligger på en östexponerad sluttning ovanför Salinas Valley i Monterey. Det var förvisso också av lite kraftigare slag (det hör appellationen till) och det hade en lätt fatkryddighet, men jag tyckte bättre och den friskare rödaromatiska frukten som också var av lite bäriga slag och därför gjorde vinet med druvkaraktäristiskt.

 

 För omkring 80 dollar måste man säga att 2007 Howell Mountain Cabernet Sauvignon från Ladera Vineyards var ett fynd. Det hade precis alla fina anletsdrag av en stor cabernet från Napa Valley, frukten var mörk och solmogen, det fanns nyanser av körsbär, valnötter, krossad sten (typiskt för området Howell Mountain) och även toner som vittnade om några års mognad. Kroppen var fyllig och len utan att vara överdådig och även om man noterade ekfaten i form av en avrundad vaniljsötma (20 månader i till hälften nya franska ekfat), kändes helheten riktigt fin. Det som röjde att det inte var ett av dalens allra största prestigeviner var nog mest att det inte var lika djupt och koncentrerat. Gott som katten var det hur som helst.

 

Hade man för en stund trott att vinet från Ladera kom från Bordeaux skulle man direkt ha kommit på andra tankar när näsan lades ner i glaset intill. Här var Bordeaux nämligen den självklara gissningen. De klassiska tonerna av jordighet, ceder och fin cigarr stod strax över en god men inte särskilt tät frukt, tanninerna var tydliga men fint polerade och gav vinet en finlemmad men inte helt mogen struktur. Klassiskt vin från Médoc, jag gissade omkring 15-20 års ålder, men slott han jag inte med att tänka på innan flaskan 2000 Château Clerc-Milon från Pauillac avtäcktes. Riktigt gott, men jag föredrog faktiskt vinet från Napa Valley.

 

Nu var det äntligen dags för grillat, i all somrig enkelhet. Goda revbensspjäll, feta burgare med grillad bacon, därtill ost och grönsaker samt lite kryddiga och något söta såser. Precis som det ska vara på sommargrillkalas. Såklart passade de lite fruktigare och fylligare vinerna bättre till den här typen av mat än vad det eleganta bordeauxvinet gjorde.

 

På tal om hamburgare. Jag är väldigt förtjust i hamburgare, enkla snabbmatsburgare såväl som goda hemgjorda burgare. Är man i USA väljer man såklart de bästa kedjorna, som är Five Guys Burgers and Fries, Carl's Jr och In and Out, men Gott's Roadside i Napa Valley och San Francisco slår allt. Hamburgare är i grunden riktigt vinvänlig mat; brödet passar till alla viner, köttet passar till alla viner, osten passar till alla viner, frites passar till alla viner. Det som kan ställa till det är rå lök (en vedervärdig styggelse som borde grundlagsförbjudas av alla oss vinälskare), picklade grönsaker (går nästan aldrig ihop med något vin) och söta, syrliga eller heta såser. Bygg därför din burgare klokt så kan du servera nästan vilket vin som helst till.

 

Ett vin jag verkligen tyckte om var 2012 The Single Vineyard Syrah Landau från Murdoch Hill Wines i Adelaide Hills i Australien. Det hade en ypperligt rik och intensiv frukt som mer byggde på aromatisk än på den typen av koncentration man oftast noterar i vinerna från Barossa Valley. Inte heller fathanteringen var sådan att vinet passade in i Barossa Valley, det kändes mer franskt ur den aspekten. På så sätt var vinets fruktighet inte av den typen att jag direkt satte vinet i Australien, men att jag ändå gjorde det berodde på en fint parfymerad och lätt mintig nyans av eukalyptus, inte påträngande, men ändå noterbar. Det här var för mig ett av kvällens roligaste viner att dricka, det var nämligen en helt ny upptäckt, en bra sådan också!

 

Nästa vin kom definitivt från Australien, jag placerade det i Barossa Valley tack vare den rikare frukten, koncentrationen och den silkiga kroppen. Det fanns också något mer amerikanskt fatkryddigt över vinet (upplevde jag i alla fall), men det var så pass elegant att jag placerade det till den superfina årgången 2010. På så vis var det rätt, och Penfolds fick jag också rätt på. Däremot var vinet inte alls det som efter ett tag dök upp i mitt huvud, i alla fall inte enligt etiketten som lät oss veta att vinet var 2010 Cellar Reserve Cabernet Sauvignon, en specialtappning som vinmakarna gör för att egentligen säljas lokalt. Just det här vinet, eller rättare sagt den här årgången av vinet är dock lite speciellt, druvorna kommer nämligen från Block 42 i vingården Kalmina i norra Barossa Valley. Av någon anledning gjorde man inte det superexklusiva och superdyra vinet Cabernet Sauvignon Block 42 detta år och eftersom vinmakaren Peter Gago ansåg att vinet i de tre faten var alldeles för tätt och intensivt för att blandas in i Grange, lät han särbuteljera vinet som just Cellar Reserve och sälja det till ett överdrivet underpris. Tack för det!

 

Château de Beaucastel har legat på min lista bland pålitliga producenter i södra Rhônedalen i ett kvartssekel. Den här kvällen serverades vi deras 2009 Châteauneuf-du-Pape som jag fann vara lite mörkare och tätare fruktig än väntat, dessutom lite bläckigt och nästan stenigt mineraliskt och knutet. Tack vare att den blott 30 procent lilla andelen Grenache har blandats med en hyggligt stor andel tanninrik Mourvèdre (30 procent) och Syrah (10 procent) har vinet en god struktur och jag upplever det därför inte riktigt lika sötaktigt fruktigt som många ande viner från Châteauneuf-du-Pape. Det här var gott, men egentligen alldeles för ungt för att visa den komplexitet jag har lärt mig uppskatta det mer mogna vinerna för. Tio till 20 års ålder brukar vara lagom för att jag fullt ut ska spinna loss på vinet.

 

Men god var även denna nollnia, såklart, och så här på nattkröken passade vinet riktigt bra till osten, en god krämig Brie och en fint salt och nötig Manchego till vilka vi serverades en supergod och lite kryddig tomatmarmelad på temat Bloody Mary.

 

Är det sommarfest så är det, alldeles oavsett solen skiner eller regnet strilar. Alltså blev det glass med fruktsallad till dessert. Och till sådant sommargodis dricker man såklart anständigt sött vitt vin, 1998 Château d’Yquem från Sauternes. Här möttes gul tropisk frukt med söt citrus, ljus karamell och honung, en liten vaniljnyans från ekfaten och den karaktäristiska tonen av saffran som är sprungen ur den ädla rötan, botrytis. Jag är rätt bortskämd att dricka dessa dyrbara droppar, men det hör inte till vardagen att njuta av dem ur helflaska. En ynnest, tack vare en mycket geners värd. Och bli bortskämd på det här viset, det kände jag verkligen för den här kvällen (som för övrigt slutade med ett rejält glas Meursault från Henri Boillot … i poolen mitt i natten).