Tillbaka i Napa Valley, igen!

 

Det blev rätt precis en vecka hemma i Sverige innan cafévärden tog sitt pick och pack och sin Rose och for tillbaka till Napa Valley. När allt kommer omkring är ju faktiskt Napa Valley nästan lika mycket hemma som Stockholm är. Dessutom känns det skönt att få lite sommar på sig när det ändå faktiskt är sommar, och sommar finns det väldigt gott om i Napa Valley under sommaren. Den här resan till Napa Valley skulle ha et lite lugnare tempo än den för två veckor sedan, besöken skulle bli färre och mer fokus sattes till möten med personer och att botanisera bland dalgångens allt mer imponerande restaurangutbud. Då är såklart Gott’s Roadside i St Helena, vars ursprungliga namn är Taylor’s Refresher, ett av de absolut mest betydelsefulla restaurangbesöken. Den här hamburgerbaren är nämligen en av dalgångens allra första restauranger (grundad 1949) och den måste stå på listan för alla matälskare som besöker Napa Valley. Sedan några år tillbaka finns Gott’s Roadside också vid Oxbow Market i staden Napa och även i Ferry Building i San Francisco, men det är originalet i St Helena som gäller.

Innan vi kom så långt att vi började besöka vingårdar och restauranger blev en första natt på Chateau Eklund uppe i bergen i östra Napa Valley. En somrig och god middag stod på tur och vi kom inte helt oförberedda, på vägen hade vi stannat vid en vinbutik och köpt en väl kyld flaska 2013 Rosé Cinsault Bechthold Vineyard från Onesta Wines och över 130 år gamla stockar i Lodi. Vinet var såklart riktigt gott, bärigt och fruktigt till karaktären, lent till texturen och charmerande sötfruktigt i den första delen av smaken men torrt och även en aning mineraliskt i slutet av den. Ett superbt rosévin som jag vill dricka mycket av, och ofta.

   Jag måste betona två detaljer som är viktiga för vinmänniskor som lever i ett fritt samhälle, 1) att man får ta med sig goda viner till etablissemang (såvida de inte har desamma på sina vinlistor) mot en slags korkavgift, och 2) att vinbutiker är så pass kundorienterade och servicemässiga att de har ett litet sortiment av goda mousserande, vita och rosa viner kylda för den spontana kunden som vill köpa med sig något till en middag. I Sverige skulle det aldrig ske, Systembolagets mindre intelligenta ledning tror då nämligen att kunden skulle bli sugen att dricka det kalla vinet och därigenom bli alkoholist. Vilket såklart är sant … att man vill dricka vinet vill säga.  

Rosévinet och det nästkommande vita vinet avnjöts i solnedgången över bergsvingårdarna till den somrigaste av alla rätter, små späda, solmoget söta ljuvligt välsmakande tomater som hade plockats bakom huset och till det en lokalt tillverkar burrata (man gör numera fantastiska ostar i Kalifornien) som var så krämig att den nästan påminde om vispad grädde, som med en segare konsistens och en mild sälta. Till detta hörde en utsökt lokal olivolja och späda blad av basilika som hade ryckts från sin familj av ljusgröna blad på plantan bara två minuter innan servering. Fantastiskt gott!

Paul Lato var länge en av mina favoriter bland vinmakare nere i södra Kalifornien, inte nog med att han är en vansinnigt passionerad och detaljorienterad vinmakare, han är också väldigt trevlig. Hans viner hör dock till de större och mer fruktmättade och även om jag tycker att de är välgjorda och goda har jag alltmer gått ifrån den här stilen på vin till förmån för lite lättare och friskare viner. Den 2010 Chardonnay Le Souvenir Sierra Madre Vineyard från Paul Lato Wines vi nu serverades hade en generöst fruktigt och något smörigt fet kropp, men det fanns också en svalka och syrafräschör som är typiskt för området.

   Chardonnayvinets fat gav sig ganska tydligt tillkänna genom en vaniljsötma och nejlikekryddighet och jag tyckte kanske att vinet passade bättre till den rökta bläckfisken med puré av romanesco (en korsning mellan blomkål och broccoli) och en smakrik hummersås, än till tomatsalladen.

Etzel Brothers är en firma grundad av Jarred, Mike och Nathan, söner till ägaren och vinmakaren Mike Etzel på Beaux Frères uppe i Willamette Valley i Oregon. Bröderna stod som värdar för nästa två viner med 2012 Cabernet Sauvignon The Sleeping Lady Vineyard som det första (vi drack det till en grillad fläskkotlett). Bröderna har inga egna vingårdar utan köper alla druvor, i det här fallet från en vingård belägen på dalbotten i den västra delen av södra Yountville som flera vinmakare köper druvor till även rätt exklusiva viner från. Färgen var mörk, frukten djup och koncentrerad, vinet var fortfarande så ungt att det hade en lätt kryddig och även diskret besk ekfatskaraktär (den poleras och göms i vinet med ett par års flasklagring) och det var ett gott vin utan att lämna några djupare avtryck i mig.

   Däremot blev jag mäkta förtjust i och även djupt imponerad av deras 2013 Coattails Willamette Valley Pinot Noir från Oregon, ett ypperligt och klassiskt designat pinotvin som också fortfarande är ungt, friskt rödfruktigt och ursprungstypiskt jordig och kryddig. Det serverades svalt direkt från vinkällaren och behövde en hel del luft innan det blommade ut och bjöd på just den stora och aromatiska doft som faktiskt var rätt förförisk och som fick mig att le i kapp med de sista solstrålarna. Friskt var det, något mineraliskt, lent också för den delen. Det här vinet vill jag definitivt ha mer av.

Jo, jag är väldigt förtjust i Zinfandel, särskilt när vinet kommer från firmor som mer eller mindre specialiserar sig på Zinfandel och därför förstår sig på druvan och kan lyfta fram det bästa ur dess personlighet. Storybook Mountain Vineyards är en sådan firma, belägen i den allra nordligaste delen av Napa Valley och deras 2012 Zinfandel Mayacamas Range vi nu fick serverad var just ett exempel på föredömlig odling och framställning av Zinfandel. Den typiska och rätt inbjudande blåbärs- och björnbärsfrukten fanns det, den peppriga kryddigheten likaså, alkoholhalten hade poppat upp på 14.9 procent utan att lämna brännande spår efter sig, tanninerna fanns där men var väl inbäddade i den yppiga men inte överdådigt söta frukten och slutligen måste man lyfta fram en av druvans fina naturliga egenskaper, en rätt god syra som skapar balans i hela det stora alltet. Det här är gott på riktigt, men vinet var kanske en aning för svalt (det kom direkt från källaren) och det var också ungt. Vinerna från den här firman kan nämligen bli långt över 20 år gamla utan att krokna.

Don Giovanni är en av de mest klassiska restaurangerna i Napa Valley, den ligger strax norr om staden Napa och är väldigt populär. Hit åkte vi för att äta en förmiddag (alltså, den middag man äter direkt innan den riktiga middagen) i form av tre rätter som delades av oss tre. Den första rätten var den lättaste av de tre, en delikat smakande sallad av fint skurna kokta gul- och rödbetor, haricots vert, perfekt mogen avokado samt en touch av lövtunt hyvlad fänkål och en mild dressing av olivolja och Roquefort.

   Vi tar oftast in rätterna och delar på, family style dining är en av de trevligaste måltidsformerna. Nästa smårätt som kom in var en perfekt grillad bläckfisk som serverades i form av en sallad av försiktigt citronsmaksatt friséesallat, lite ruccola, gröna oliver och fina klyftor av olika sorters stekt potatis. En lika enkel rätt som den första, och precis lika vansinnigt god!

Låt säga att minst 99 procent av all världens pizzor är rätt dåliga. Stabbigt och inte särskilt gott bröd, tråkiga toppings som är hämtade ur burkar och frysdiskar och med tråkigt smaklös ost. Bra pizza är dock alltid riktigt gott, det är fantastiskt fin mat som jag verkligen kan längta efter. Eftersom Don Giovanni är kända för sina goda mat och dessutom har en riktig pizzaugn, beställde vi in en pizza att dela på. Brödet var utmärkt, välsmakande tunt och perfekt bakat. Pizzan var toppad med späck, söt lök, fina Black Mission Fig (fikonträdet stod faktiskt bakom ryggen på oss!) och god Roquefort. Jösses vad gott det kan vara med pizza …

Vinet vi hade med oss (mot en symbolisk korkavgift) kom från firman Mi Sueño Winery, en firma grundad ur en dröm av mexikanen Ronaldo Herrera, om under 20 års tid arbetade sig uppåt från diskare på den exklusiva Auberge de Soleil till kock på Mustards Grill, till vinkällararbetare på Stag’s Leap Wine Cellars, och assisterande vinmakare och vinmakare på ett flera vinerier innan till slut grundade sitt eget vineri. Hans vinstil är influerad av många tidigare arbetsgivare och den 2012 Los Carneros Chardonnay vi hade i glasen var av fylligare och smörigare slag. Egentligen var det inte i min stil, men när vi fick vinet på kylning lite till (jag uppskattat att de då landade på cirka tio grader), upplevde jag det både friskare och mer elegantare.  

Middagen fortsatte hemma i vingårdshuset, där jag korkade upp en betydligt friskare och mer burgundiskt elegant 2012 Willamette Valley Chardonnay från den lilla kvalitetsorienterade odlaren och vinproducenten Arteberry Maresh som har 18.20 hektar fina vingårdar uppe i Dundee Hills. Från bara 1.60 hektar gör man detta sitt enda chardonnayvin, skördat vid cirka 21 Brix och jäst och lagrat på klassiskt fransk sätt i bara ett nytt av totalt sju till åtta 228 liter stora ekfat. Kroppen är knappt medelfyllig, frukten sval och elegant, syran frisk, känslan av ekfat och lagring snarast en skugga i bakgrunden och den mineraliska tonen av den vulkaniska jorden ypperlig. Har du inte provat vinerna från Arteberry Maresh tidigare är det dags att göra det, denna chardonnay såväl som alla deras utsökta pinotviner.

Av en god vän som arbetar på Spring Mountain Vineyards uppe i St Helena hade vi tidigare under dagen fått en flaska 1979 Napa Valley Cabernet Sauvignon från densamma firman. Vinet tempererades korrekt i den svala vinkällaren och skulle avnjutas till kvällens huvudrätt. Jag vet faktiskt vilka förväntningar jag hade på vinet, årgången var fuktig och sval och det är egentligen bara de bästa egendomarna som har gjort viner som har hållit för tidens tand. Korken var fuktig och smulades sönder, vilket fick mig att tro att vinet skulle ha drabbats av onödigt mycket oxidation, men det visade sig att vinet faktiskt var vid liv, vid rätt gott liv också. Särskilt med luft skulle vinet blomma ut och upplevas än godare. Det hade dock en gammaldags ton över sig, något järnliknande och även intorkat fruktigt (russin, dadlar, fikon) samt en påfallande mintig eukalyptuston som normalt sett drar gissningen till Australien, men faktiskt inte är särskilt ovanlig i äldre kaliforniska viner. Strävheten, som i de yngre vinerna kan vara rätt markerad (så är det i stort sett alltid med viner från bergsvingårdar) hade polerats med tiden och kunde nu beskrivas som sandiga och fina.

Det blev ytterligare ett vin till varmrätten, ett yngre och påfallande mer fruktigt vin. Jag fick spontant känslan av en varm årgång, men eftersom det fanns något moget över framför allt doften placerades vinet på årgång 1997, vilket var för gammalt, varpå min gissning istället föll på 2004 eller 2007, med 2007 som korrekt svar. Stilen var lite ”för mycket”, för mogen frukt, för mycket frukt, för mycket koncentration. Inte direkt dåligt, men bara lite för mycket. Efter lite lirkande och en i och för sig lite luddig ledtråd att ”vinerna var bättre förr och framför allt blev fantastiskt goda med lagring” kunde jag snabbt placera vinet hos Caymus Vineyards och att vinet var deras 2007 Cabernet Sauvignon Special Selection. Druvorna var helt klart skördade vid för hög mognad och alkoholhalten hade landat på 15.2 procent. Och som sagt, vinerna är inte lika bra idag som de var förr om åren. 

Fina fasta och väl marmorerade biffar kördes på till medium rare tillsammans med korvar av fläskkött, fänkål och persilja som vi hade köpt på den fantastiska livsmedelsbutiken Sunshine Foods i St Helena (gå in där när du är i St Helena nästa gång, även om du inte ska handla något). Till det en god sallad och stekta padrones, en chilesort som bara emellanåt är stark. Den här gången var just ”emellanåt” och det var faktiskt så att alla chilefrukter var starka, inte bara någon enstaka.

Hog Island Oyster är en ostronodling vid Tomales ute vi kusten i Sonoma. Det är långt att åka från Napa, cirka två timmar ska man räkna med, men det är den långa resan absolut värd. Här ute kan man antingen sitta på ostronfirmans uteservering och äta de ostron man har köpt i ”butiken” för 11-16 dollar per dussin och även komplettera med medhavd picknick, eller kan man köpa med sig ostron per dussin eller större säckar och äta varhelst man vill. Vi gjorde det senare, det blev ett dussin små smakrika Kumamoto, som har en fast textur och en umamisötma som på ett intressant sätt matchar havssältan, samt ett dussin ostron som kort och gott kallades Extra Small som hade en intensiv karaktär av havet. Det är värt att poängtera att ostronen låg i havsvatten fram till 20 minuter innan vi åt dem vid en strand fem minuter bort från butiken – bättre än så här blir det faktiskt inte.

 

På vägen ut till kusten stannade vi till hos Marimar Torres och hennes Marimar Estate i Russian River Valley och köpte en flaska 2014 Albariño Don Miguel Vineyard. Vinet slängdes ner i en kylväska och hamnade på cirka tio grader lagom till vi nådde kusten. Druvorna kommer från en ung lott i vingården, vilket till stor del bekräftar att vinet snarare är drivet av frukt än av djup och intensitet. Från att till en början bara ha haft en ynka lite lott, mest på kul för att lyfta fram det spanska arvet, har man idag hela 6.20 hektar av Albariño. Det här vinet har en fint citrusfruktig och blommig doft i en absolut ren stil, det har en liten mineralisk nyans men är framför allt fruktigt och friskt. Det blev inte bara ett gott vin till ostronen, det passade också in perfekt i konceptet picknick.