Den
exakta siffran vet ingen, men antalet mexikaner som lever i USA uppgår till
någonstans mellan 13 och 14 miljoner. Totalt sett har USA drygt 325 miljoner
invånare och den mexikanska befolkningen lever framför allt i sydvästra USA med
tonvikt på Kalifornien. Att det finns tusentals mexikanska smårestauranger är
därför inte märkligt. Mycket av den godaste mexikanske maten kommer dock från
otaliga taco trucks som under givna
tider står uppställda för hungrande gäster på givna platser. Jag brukar alltid
fråga vinmakarna var de bästa mexikanska bilarna står och det brukar vara kö
till dessa gastronomiska skattgömmor. Mr Z och jag hittade en riktigt bra sådan
taco truck utanför det lilla
samhället Sutter Creek uppe i Amador County.
För
tre dollar (!) fick vi två supergoda tacos
carnitas med precis rätt kryddhetta, lite rå lök och en fint parfymerad ton
av färsk koriander. Jag kunde också för precis lika lite pengar beställa in ett
par quesadillas fyllda med kyckling
och ost, varmt och smakrikt men inte särskilt kryddigt. Gott som satan!
Både
jag och Mr Z älskar mexikansk mat och när vi får så god mat som här kan vi inte
låta bli att ögna igenom menyn ytterligare en gång för att se om vi har slarvat
och missat något gott vi vill och borde ha. Det handlar egentligen inte om
hunger, det är nyfikenhet, ett slags kulturarbete. Såklart hade vi missat
något, tamales, för två dollar
stycket. Det rör sig om en polentaliknande rätt av majs med olika fyllning och
smaksättning som serveras i ett majsblad. Också det här var gudagott, mat på
riktigt.
När vi stod där och njöt kom vi att tala om
matupplevelser, hur olika mat och restauranger eller som här, street food från en food truck, kan vara men ändå vara precis lika stora. Även den
allra enklaste och billigaste måltiden kan vara lika härlig och njutbar som den
exklusivaste som man erbjuds på ett trestjärnigt etablissemang. Det är bara två
helt olika saker, för två olika tillfällen, det ena är egentligen inte bättre
eller sämre än det andra. Kvalitet handlar inte primärt om priset, även om det
i alla avseenden är lättare att prestera något storartat om man också kan ta
betalt för det. Kvalitet handlar i grunden om ambition och känslan för ett
hantverk, två saker som verkligen fanns i den mexikanska food truck vi nu åt vid.
Mitt
första besök på The French Laundry i
Yountville gjorde jag för 15 år sedan. Det har sedan dess alltid varit en av
mina absoluta favoritkrogar, men inte för att det är så svårt att få bord där,
för att det är så exklusivt och dyrbart, för att krogen alltid har legat på
listan 50 Best eller för att man sedan 2006 har haft tre stjärnor i Guide
Michelin. Jag är förtjust i The French Laundry för att känslan är så stor, varm
och innerlig, för att servicen är så slipad, för att maten är god (utan att i
sig vara spektakulär) och för att personalen alltid lyckas få mig att känna mig
riktigt speciell. Den stora stjärnan Larry Nadeau, Maître D sedan starten för
20 år sedan, slutade tyvärr två veckor innan vi kom den här gången, men han kom
faktiskt in och sa hej, tackade för alla gånger vi har varit här och önskade
oss välkomna på det nya stället i Sonoma där han har börjat arbeta. Ny Maître D
är genomtrevliga Olivia Wallace som har varit här i många år.
Visst, det kostar normalt sett mellan 500
och 600 dollar per person, ibland mer än så beroende på vilka viner man
beställer och det är således avsevärt mycket ”dyrare” än vid den food truck vi
åt, där slutnotan på maten inklusive en isande kall Coca Cola landade på 10
dollar per person. Vad som är bäst avgörs ju framför allt av vilken upplevelse
man är ute efter för stunden, hur mycket tid man har och vad man de facto allra mest tycker om.
Som
vanligt inledde vi med mousserande vin, vanligen blir det ett glas champagne
med påfyllning, men eftersom vi var fyra och sommeliererna här på The French
Laundry är med och blandar en egen cuvée från vinhuset Schramsberg i norra Napa
Valley valde vi att ta in en sådan flaska. Det blev en tappning från en riktigt
sval årgång, 2011 Modicum Extra Brut
Blanc de Blancs, ett elegant fruktigt och påfallande friskt vin gjort
uteslutande av Chardonnay från svala vingårdar i Carneros och slutkorkad utan
att ha fått ett endaste gram dosage.
Vi skulle njuta av det här mousserande vinet till flera små aptitretare.
Det
finns de som säger att maten på The French Laundry är samma hela tiden. Det
stämmer inte alls. Dels följer rätterna såklart säsongerna, dels tillåts varje
ny köksmästare sätta lite grand av sin egen prägel på rätterna, även om
grundstilen alltid känns igen. Ett par rätter är dock mer eller mindre desamma
gång efter gång. Så är det med den lilla spröda kornettstruten som är fylld med
syrlig crème fraiche och sedan toppad med antingen forell, lax eller som den
här gången flundra. En tillhörande ljummen pâte
a choux fylld med krämigt smält ost är också det en återkommande munsbit, den
försvinner i ett nafs och passar alltid bra till det friska mousserande vinet.
Den
kalla och luftigt lena soppan av majs från Brentwood var dock ny, Ett par krispiga
korn av majs gav en fin textur och basilikaoljan tillförde en frisk känsla av
klorofyll. Det var en mycket finstämd och somrig rätt.
Till soppan hörde ett friterat ostron,
fullkomligt lysande med sin fina havsälta och mötet mellan ostronets krämighet
och den krispiga friteringsytan. Det var det godaste friterade ostron jag
någonsin har ätit.
Oysters and Pearls är rätternas rätt här på The French Laundry och syskonkrogen Per Se. Rätten är i sig inte svår att göra, men den är pysslig. I botten en sabayonne på ostron och tapioka, därpå ett par fint pustade och hastigt pocherade ostron från Island Creek och en fint saltsyrlig beurre blanc. Kronan på verket är en liten sked med kaviar från vit stör, som jag bestämt tror hade blivit en extra stor sked den här kvällen. Det här är en av världens allra godaste rätter och den passar lika bra till champagne rikare chablis, vit bourgogne och motsvarande vintyper från Kalifornien, som vårt mousserande vin.
Vi fick nu en svärdfisk serverad, en fin bit av ryggfilén som bara hastigt hade grillats men fortfarande var rå. Den serverades med en smakrik dashi av tång och svamp. Det var första gången jag fick en rätt på The French Laundry som man skulle äta med pinnar.
Vinmässigt
fortsatte vi på inslaget spår genom att välja ur deras serie av husviner,
Modicum, som de gör i samråd med några av de bästa vinfirmorna. Vinet 2013 Modicum Chardonnay Watson Ranch
Vineyard kommer från den lika småskaliga som högklassiga firman Arnot-Roberts,
som från den kalla vingården nere i American Canyon i den absolut sydligaste
delen av Napa Valley gör ett fat om året av detta stramt hållna, nästan
chablisliknande vin. Syran är frisk, mineraltonen påtaglig, frukten sval och
finessen stor.
En
av signaturrätterna här är ägget, en krämigt len äggstanning i ett äggskal,
serverad med en smakrik ragu av svart tryffel från Périgord och toppad med ett
potatisflarn med gräslök. Den här lilla delikatessen äts med sked och passar
lika bra till de vita vinerna som till lättare röda och, om man så önskar, röda
viner med mognadstoner (för att spegla den jordiga komplexiteten från
tryffeln).
Favia Wines är en högkvalitativ firma som ägs och
drivs av vinmakaren Andy Erickson och hans fru Anne Favia. De gör ett antal
riktigt goda viner, bland annat ett par från den fantastiska vingården Shake
Ridge Ranch uppe i bergen i Amador County. Det vin vi hade beställt in nu, 2011 Suize Viognier kommer just
därifrån och är en utsökt och mycket elegant tappning av Viognier som mer
bygger på mineralisk stringens än yppig blommighet och sötmogen frukt. Dock har
vinet en nyanserad druvkaraktär som ändå vittnar om druvsort, men det är ett
vin som till och mer är stramare än de allra flesta som görs i Condrieu i
Rhône.
En
råvara som jag faktiskt aldrig har förstått att man använder sig av på The
French Laundry är palmhjärtat från Hawaii. Jag tycker det är en smaklös och
tråkig ingrediens som även om de gör en vacker presentation av den egentligen
aldrig tillför något riktigt njutbart. Den här gången kom det kallt med en i
och för sig god avokado och lite örtgrönt.
Sedan
serverades en smörstekt havsabborre med en klorofyllgrön pistou och marinerade tomater. Rätten var som helhet god och fisken
var fast i hullet, men kunde gärna ha haft lite mer salt. Nu är förvisso
filosofin här att laga mat med subtil smaksättning, man vill snarare att
råvaran i sig ska stå för den största smakupplevelsen.
Det
blev första gången jag åt hel regnbågsforell här, gyllene stekt och serverad
med en mild avokadokräm, en försiktig sötaktig relish av lök samt lite späd zucchini. God, men inte märkvärdig.
Det
är dock den smörkokta hummern från Maine, som genom åren har varit en av mina
favoriträtter här och på syskonrestaurangen Per Se i New York. Den här gången
serverades den mjälla hummern med en len kräm av potatis, lite kronärtskocka
och en emulsion av på temat barigoule
(vitvinsbräserad kronärtskocka). Ett par späda blad av vild ruccola gav en
liten brytning till den annars så milda rätten.
En
firma som ofta har dykt upp i våra vinval på The French Laundry är Ceritas,
specialist på Chardonnay och Pinot Noir och med en mer burgundiskt hållen
filosofi än de allra flesta firmor här i Kalifornien. Just den här tappningen
hade jag tidigare aldrig provat, därför var det extra roligt att få 2013 Pinot Noir Hellenthal Vineyard från
Sonoma Coast serverad vid perfekt sval temperatur i de stora bourgogneglasen.
Vinet har en stor, blommig och ganska saftigt med samtidigt sval och
mineraliskt rödfruktig doft och smak med frisk syra, finstilta tanniner och god
längd. Av faten, som enbart är äldre, noterar man vare sig doft eller smak, de
har mer fungerat som en del i vinets uppfostran med lite syre under lagringen.
Vaktlarna
kom från Wolfe Ranch i Kalifornien, de lär ha över 12 000 vaktlar på sin farm.
Den serverades stekt med en liten milt smakande blini av bovete och till det
lätt pocherade blåbär och en vaktelfond inkokt med lite mörka muskatdruvor (båda
mötte vinets fruktighet på ett bra sätt), dessutom lite pekannötter. Här fanns
det inget att klaga på, vare sig sett till maten eller kombinationen.
Kvällens
stora nummer på vinlistan var en magnum 1991
Napa Valley Cabernet Sauvignon från Philip Togni Vineyard som vi hade
hämtat upp på vineriet bara ett par timmar före middagen. Enligt Philip Togni
själv är det här det bästa vin han någonsin har gjort från sin vingård uppe i
Spring Mountain District, provningar jag har gjort tidigare kan intyga
storheten i vinet och nu kom de dessutom direkt från källaren hos producenten.
Vinet har nu börjat att visa på en första komplex mognad, men har fortfarande
kvar mycket av sin primära men ändå svala och eleganta mörka bärfrukt.
Tanninerna i det här vinet har tidigare varit fasta, men har också de börjat
poleras och vi upplevde vinet som väldigt komplext och nyanserat redan idag.
Det här är verkligen ett grand vin, ett vin som måste räknas till bland de
bästa som har gjorts i Napa Valley på 1900-talet.
Något
dessertvin beställde vi inte, vi koncentrerade oss på allt det söta goda som
serverades utan tillhörande dryck. Först ut av de söta rätterna stod en liten
frisk dessert av plommon från Jacobsen Farms med ett inslag av ingefära och med
lite grand av en sirap av svart te.
Därefter
serverades en riktigt god glass av popcorn, serverad på ett sött majsbröd och
med ett skum men nyanser av selleri.
Slutligen
den mest klassiska av alla desserter här, Coffee and Donuts, en kall semifreddo med arom av kaffe som
serveras med nybakade munkar. Tyvärr var semifreddon
lite för frusen och hård (den är absolut sensationell när den börjar bli lite
rinnig) och munkarna hade gärna fått vara lite hårdare friterade. För övrigt
var det rent smakmässigt lika gott som vanligt. Slutklämmen blir alltid den
vackra trälådan fylld med ett flertal olika chokladtryfflar.
Som
sagt, billigt är det aldrig att äta och dricka på The French Laundry, en kväll
som denna kostade oss i runda slängar 620 dollar per person, med dricks och skatt
inberäknat. Då valde vi heller inte särskilt dyra viner - det mousserande vinet
blev vi tydligen bjudna på (det händer allt som oftast, men så har Mr Z och jag
varit här 32 respektive 30 gånger och utöver det har jag sammanlagt haft över
70-80 medbjudna gäster), vinet från Philip Togni tog vi med för i och för sig väldigt
höga 150 dollar korkavgift (man tillämpar 75 dollar per flaska i korkavgift),
de andra tre vinerna kostade 150, 240 respektive 185 dollar per flaska.
Middagen blev således otroligt mycket dyrare än lunchen vid den mexikanska food truck vi åt på.
Ungefär
100 meter norröver om The French Laundry ligger den lilla sunkbaren Panchas som vi i stort sett alltid går
på när vi är i Yountville. Här kan det vara ganska stökigt, musiken flödar ur
högtalarna, folk av alla olika slag dricker och röker (ja, man får röka här
inne) och spelar biljard och det känns oerhört långt bort från den annars så
prydliga och dyrbara staden Yountville. Panchas har legat här i över 30 år och
ägaren har inga planer på att sälja stället trots att han år efter år erbjuds
hutlöst betalt för rucklet. Det är såklart markytan de potentiella köparna vill
åt, att bygga en annan och bättre restaurang eller bar eller till och med ett
hotell är såklart mycket mer lukrativt än att driva en sunkig bar. Men Panchas
överlever kommersialismens krafter och det är jag glad för.
1 kommentar:
En av dina finare och subtilt reflekterande narrationer från Kalifornien och besöken i Yountville. Tack för det vykortet! och visst är Ceritas Hellenthal pinot noir bra? fick med mig 2012 men har inte provat 2013 ännu.
Skicka en kommentar