Två kvällar i Walla Walla i slutet av juli

Walla Walla ligger långt bort. Fem timmars bilresa från Willamette Valley (eller drygt fyra från Portland) och mestadels utefter Columbia River. Motorväg och öken varvas med märkliga bensin- och matstopp och ett par små orter, två dammbyggen och egentligen mest tråkigt landskap – utöver stundtals väldigt vackra och dramatiska naturscener med den livliga floden, de dramatiska geologiska formationerna och bergen som floden har ätit sig ner i och en och annan vacker vykortsvy av annat slag. Men timme efter timme efter timme innan man kan ta av mot den lilla gömda och glömda orten Milton-Freewater som av någon outgrundlig anledning etablerades här mitt i ökenlandskapet 1868 och 1873 fick sitt namn Milton (tilläggsnamnet Freewater kom först 1951, då man som nybyggare i trakten utlovades fri tillgång på vatten att bevattna sina odlingar med – ett smart sätt att få folk att vilja bosätta sig här mitt i öknen).

   Hit åker jag emellanåt för att prova vin, just här i Walla Walla och än mer i The Rocks District of Milton-Freewater i södra Walla Walla (i delstaten Oregon) odlar och gör man nämligen helt fantastiska viner av främst Syrah, men också en den gröna Rhônedruvor och i mindre utsträckning Cabernet Sauvignon, som dock kan vara bländande bra.

 

Efter en lång dag i bil och en varm (40 grader) eftermiddag i vingårdarna i The Rocks District of Milton-Freewater, kom jag till staden Walla Walla för att bo och äta. Middag blev det på den italienska restaurangen Passatempo Taverna på 215 West Main Street. Det är en rätt trevlig restaurang som rekommenderas av lokalbefolkningen, men även om personalen var vänlig och välkomnande och maten vällagad och god (utan att rocka världen), fanns det en del egenheter som jag inte begriper mig på. Lite stökigt och slarvigt med meny och vinlista som finns på nätet som inte överensstämmer med verkligheten, sedan osäkerhet och okunnighet om vinerna när man frågar, att man glömmer att lämna fram meny när man sätter sig, dessutom en märklig luftfuktare ovanför huvudet om man sitter utefter den ena väggen på innergården. Till slut blev det så fuktigt att det blev lite regnskog över det hela. Men som sagt, trevligt och god mat … och väldigt vänligt.

   Är man tokig i god burrata, då väljer man burrata om man ser den på meny. Och det gjorde jag här. Den kom i en djup skål, mild i smaken och len som vispad grädde i texturen, och serverades med goda solmogna tomater (det är verkligen säsong för den här), massor av persilja och basilika, lite nymalen svartpeppar och en ganska fruktig olivolja. Det här var precis det jag var sugen på efter en lång dag i 40 graders stekande solhetta.

 

Visst hade det varit gott med rött vin, den här delen av Oregon och Washington State är ju allra bäst på Syrah, men just med tanke på värmen och att jag var sugen på något lite lättare till middag, valde jag vitt. Lokalt såklart, det gör jag alltid, franska viner dricker i Frankrike och italienska viner i Italien … eller hemma. Vinet kom från en av de små men högklassiga firmorna här, en då av Matt Reynvaan nygrundad firma (2007) jag upptäckte på en av mina första resor i trakten för kanske fem år sedan eller så, Reynvaan Family Vineyards. Jag blev redan då väldigt imponerad och vid återbesök senare har denna känsla förstärkts. Matt Reynvaan är en fantastisk vinodlare och vinmakare.

 

De är framför allt kända för sina syrahviner, som är enastående, men nu hittade jag deras 2014 Queens Road White ($99 på listan) som kommer från deras In The Rocks Vineyard i The Rocks District of Milton-Freewater i det allra nordöstra hörnet av Oregon, bara 25 minuter bilväg söder om staden Walla Walla. Det här vinet görs till cirka 70 procent av Marsanne och 30 procent Viognier som vinifieras separat i neutrala 228 liter stora franska ekfat och trots värmen i vingården har man låtit vinet genomgå full malolaktisk jäsning. För att lyfta fräschören och minska uttrycket av fat, har man låtit lagra vinet i små steel drums, ett begåvat grepp som verkligen har belönats i ett vin med stor elegans. Jag noterade den lilla honungsnyansen och fetman från Marsanne, men också blommigheten och tonen av aprikoser från Viognier och samspelet är minst sagt lyckat!

 

Jag velade ett tag vid valet av varmrätt, hittar jag bläckfisk på menyn brukar jag ta in det, men att beställa in bläckfisk från Medelhavet när man sitter mitt i öknen i nordvästra USA känns inte vidare begåvat. Eller? Nej, det fick bli popettine de maiale, köttbullar av lokalt uppvuxen gris med ricotta och en kräm av polenta med inslag av brynt smör och timjan. En rustik och enkel rätt, lokal dessutom, och till vinet passade den precis lika bra som bläckfisken hade gjort. Således ett klokare val.

 

Whitehouse-Crawford på 55 W Cherry Street är en av de mest omtalade restaurangerna i staden Walla Walla. Här har jag ätit ett antal gånger och alltid känt mig nöjd men kanske inte exalterad. Det är en snygg restaurang, inhyst i ett gammalt industrihus med tegelväggar och högt till tak, ett vineri bakom glas i ena delen av matsalen och ett öppet kök i den andra. Det är här, vid bardisken framför det öppna köket, jag brukar äta middag när jag är i Walla Walla.

 

Här tänkte jag mig en tidig första middag innan huvudmiddagen skulle avnjutas senare på kvällen (det finns en anledning till att orden förmiddag, middag och eftermiddag existerar) och därför siktade jag på ett par smårätter. Den första som kom in var en rykande varm och ganska matig krämig soppa av majs och sommarsquash med en liten touch av poblano chile som hade strimlats ner i soppan och gav ett skönt sting av hetta.

 

Två vita viner valdes, båda på glas och det första av dem krispigt ungt och stramt, 2016 Sauvignon Blanc från Walla Walla Valley och den i det ”anrika” producenten Pepper Bridge Winery som grundades av Norm McKibben år 1998 (ja, det är tidigt i historien om vinet i Washington State). Vinet är en cuvée av 92 procent Sauvignon Blanc och åtta procent Sémillon som till två tredjedelar kommer från den stora men omtalade Les Collines Vineyard och en tredjedel från Seven Hills Vineyard alldeles intill The Rocks District of Milton-Freewater. Neutral ek till 70 procent, resten i cementägg, en klok vinifiering som lyfter fram det man vill ha och inte döljer något alls. Det hade precis de attribut jag hade förväntat mig, en fint blommig och lite citrusfruktig doft, en knappt medelfyllig och fint fruktig men helt torr och något syrastram smak som kanske var lite för lätt för soppan, men ändå fungerade hyggligt och framför allt lättade upp den kryddheta en liten aning.

 

Nästa rätt visade sig vara lite mäktigare än vad jag hade väntat mig av en förrätt, men det berodde mest på riset som låg som en sockel i botten av anrättningen. Det var en god poké av vildfångad lax, fet och rik i smaken, som hade en fin smaksättning av sojasås, sesamolja, rostade sesamfrön, alger, lite söt lök och limebasilika.

 

Det andra vita vinet, som var min favorit till både soppan och laxrätten, kom från den kallaste appellationen i Washington State, Columbia Gorge, som ligger alldeles intill den vindpinade och kalla Columbia River i den södra delen av delstaten (floden utgör gräns mellan Washington State och Oregon). Det är verkligen inte ofta jag beställer in ett vin av Gewürztraminer, men nu hade jag en 2014 Gewürztraminer Celilo Vineyard från den 6 000 flaskor om året lilla familjefirma Dowsett Family i mitt glas. Utöver det här vinet, som kommer från en kall vingård planterad 1982, gör Chris Dowsett lite vitt av Riesling samt lite Pinot Noir från Oregon och rött av Rhônedruvor från Washington State. Den första årgången var 2007 och man gör sina viner hos Buty Winery i Walla Walla.

   Vinet var blommigt och somrigt så det förslog, massor av rosor och en fin solmoget söt persikafrukt, charmigt och inställsamt snarare än komplext, fruktigt till smaken med en antydan till sötma men ändå nästan helt torr smak. Det är väl inget vin som kvalar in på Café Rotsunda, men jag måste nog säga att jag tyckte var rätt okej till mina två första rätter.

 

Den tredje rätten var ganska standard, helt vanliga friterade bläckfiskringar. Förvisso gott, men när det står ”vietnamese” på menyn så tänker jag mig mer än att det är en lätt kryddhet sås och lite sallad av alger som gör rätten vietnamesisk.

 

Ox and Cart är en ny restaurang som ligger på 7 First Avenue mitt i staden. Här arbetar man med närproducerat (råvarorna och det mesta av vinet) och gärna ekologiskt. Den långsmala lokalen är trevlig, ett femtiotal platser vid små bord, en rå tegelvägg med vinflaskor och en bar med ytterligare ett par sittplatser, skön belysning och väldigt trevlig personal. Det här skulle helt klart bli bra.

 

Happy Hour var det också, hela kvällen faktiskt, bara en sådan sak, så förrätt och varmrätt landade på 21 dollar. Utan att vara alltför vidlyftig satsade jag därför på en riktigt bra flaska vin, 2014 Syrah The Douce från toppfirman Gramercy Cellars som gör riktigt fina klassiskt strukturerade viner som mer drar åt Rhônedalen till än det mesta andra här i Washington State. Bakom firman står Greg Harrington, master sommelier med förflutet i New York som 2005 bytte sin lägenhet på Manhattan mot en vingård här i Walla Walla, kastade sitt sommelierförkläde och blev vinmakare. Hans skolning och kunskap om världens viner förklarar en hel del finessen och den mer europeiska känslan i vinerna – här är det fräschör, syra, mineral och struktur som står i första rummet. Fin mörk frukt, en hel del av den typiska köttighet man noterar i vinerna från norra Rhône, därtill en stenighet och en lätt krydda av inslaget av stjälkar under jäsningen. Ek noterades det inget alls av, ny ek används knappt här (annat väldigt småskaligt för att introducera nya 500 liters fat emellanåt). Istället är det foudres (2 000 liter stora fat), cementtankar och två till ett par år äldre fat som gäller. Återigen en detalj som gör vinerna mer eleganta och ”franska” i stilen. Bravo!

   Lite fakta om vinet: 100 procent Syrah från Les Collines Vineyard och Forgotten Hills Vineyard vid foten av Blue Mountains i Walla Walla Valley, där man får en lite högre syra i vinet och även en fin mineralitet av jordarna, vinifierad med 70 procent hela druvklasar och sedan lagrad i neutrala ekfat och cement.

 

Jag blir ofta överraskad på restaurang, ibland åt det positiva hållet till men oftare till följd av märklig service eller misstag. Det tog nog inte mer än fyra minuter från jag beställde min mat och nätt och jämnt hade hunnit prova av vinet, innan förrätten stod på bordet. Snabbt är inget fel, men jag undrar lite hur det gick till – om kocken stod i startblocket och bara väntade på att få skjuta från höften. Det gick dock så snabbt att kocken inte hann salta på maten. Stora bitar av svampen hen of the wood hade vänts i frityrsmet och friterats – en gigantisk portion som kändes överväldigande som förrätt. Lite god och fräsch men syrlig och därmed inte särskilt vinvänlig sallad till och enligt menyn en aïoli med rostad vitlök, som istället visade sig vara en aïoli med citron och utan vitlök, dessutom utan salt. Nåväl, nio dollar kostade rätten, prismässigt som hittat, men smakmässigt en del kvar att önska.

 

Det eleganta syrahvinet fungerade dock väldigt bra till svampen och också till min steak frites som jag fick till det glada timpriset 12 dollar. En fint stekt biff, medium rare som utlovat och serverad med en fräsch sallad, crispy frites (som inte var krispiga) och ett smör uppvispat med blue cheese.

   Men återigen en intressant överraskning som inte fungerar särskilt bra på mig, i den mån jag ens uppskattar överraskningar alls. Varmrätten kom nämligen in redan två minuter efter att förrätten hade serverats, återigen stod Speedy Gonzalez i startblocken i köket och formligen sköt ut maten. När jag påtalade för den väldigt gulliga och vänliga men helt orutinerade servitrisen att jag inte ville ha varmrätten precis exakt just då, sa hon bara att ”kocken lagade visst båda rätterna direkt” och ställde ned tallriken bredvid mig. Och där fick den stå i två minuter innan hennes manager sa åt henne att just det där inte var så bra. Då tog hon tillbaka tallriken och sa att hon skulle be kocken laga en ny portion, till senare. Ja, typ på så sätt fungerade servicen vid mitt bord, och vid ett par andra bord. Helt klart är restaurangbranschen väldigt ung och outvecklad här och med det kan man inte begära att det finns personal med kunskap och känsla. Det finns det för övrigt inte i miljonstaden Stockholm heller …

 

Som plåster på såren ville Speedy Gonzales bjuda på dessert. Jag förklarade att jag var proppmätt, men kände också att man inte ska göra en besviken kock som ville bjuda på en dessert för att be om ursäkt än mer besviken för att man tackar nej till den lilla söta kompensationen. Således en aprikoskaka med vaniljglass …