Ett dygn i Châteauneuf-du-Pape den 27-28 februari

La Fourchette, 200 meter från Hotel d’Horloge mitt i Avignon där vi bodde ett par dagar under vår vistelse i Châteauneuf-du-Pape. En stjärna i Guide Michelin – precis som Ekstedts och Esperanto i Stockholm. Men en stjärna i Frankrike är verkligen inte alls samma sak som i Sverige. Jag har alltid hävdat att många enstjärniga restauranger i Sverige skulle ha haft två stjärnor om de hade legat i Frankrike, och att franska enstjärnor aldrig skulle ha fått en stjärna om de legat i Sverige. Må så vara.

   Nu hade gruppen bänkat sig på La Fourchette, elva personer var vi och vi hade inte behövt förbeställa någon meny. ”Det kan var och en i gruppen göra när ni kommer till oss”, fick jag veta när jag dagen innan ringde och stämde av de sista detaljerna. Kul – dessutom fick jag ta med vin om jag ville, för en korkavgift på sex euros per flaska. Kanon!

   Men vi behövde vitt vin att börja middagen med, så jag beställde in ett par flaskor 2015 Côtes du Rhône Villages Cairanne från den unga firman Domaine Rabasse Charavin som grundades för ett par år sedan av den unga Corinne Courtier. Doften var elegant fruktig, en nyans av stenfrukt och en nyans av blommighet, en god men inte frisk syra men i gengäld en mineralisk livlighet som på ett fint sätt skapade balans mot den feta texturen. Dyrt var det verkligen inte, omkring 30 euros per flaska på vinlistan.

Jag tänkte at jag skulle ta en liten lättare förrätt och beställde därför grillade grönsaker – vilket visade sig vara en kall rätt av grillad aubergine, stekt lök, grillade champinjoner och kokt blomkål med en god olivolja, lite färska örter och krämig färsk getost. Fräscht, gott och säkert också nyttigt. Och till vinet, helt perfekt.

Från vinlistan beställde jag in en röd 2005 Châteauneuf-du-Pape från klassikern Château Mont-Redon, mest för att jag ville köpa en flaska vin och inte bara ha med eget, men också för att vi den här gången inte kom till den här egendomen. Vinet görs till två tredjedelar av Grenache, 15 procent Syrah, tio procent Cinsault och resten en blandning av övriga tio druvor som tillåts i appellationen. Det hade nått en viss mognad och bjöd på en liten jordighet och något intorkad fruktighet som kan beskrivas som komplex, men det är ett lite lättare och mindre imponerande vin än vinerna från de egendomar vi besökte de här dagarna. Gott och trevligt, absolut, men inte särskilt mycket mer än så.

De två viner jag hade tagit med kom från Domaine de la Vieille Julienne, en ekologiskt skött egendom i den norra och mer svala delen av dalgången som imponerar desto mer. Båda dominerade ag Grenache (cirka 65-70 procent) med ett fint inslag av Mourvèdre och lite mindre Syrah. Det första som skänkes upp kom från en lott med sandiga jordar lite längre ner på den nordligt exponerade sluttningen och denna 2010 Châteauneuf-du-Pape Les Trois Sources kändes lite lenare och mer elegant fruktig, men här fanns också de köttiga och vitpeppriga kvaliteter som verkligen vittnar om att vingårdsläget är förhållandevis svalt. Årgången är riktigt bra och vinet upplevdes fortfarande ungt och lite knutet. Efter en kvart i glaset började det öppna upp sig lite, men det var alltjämt ganska kryddigt och något tanninstrukturerat (de andra jag köpte tänker jag nog spara i ett par till fem år till eller så).

   I glaset intill serverade jag syskonvinet 2010 Châteauneuf-du-Pape Les Hauts Lieux. Det kommer från en lite högre belägen och både stenigare och svalare lott på samma sluttning och uppför sig av precis bara den anledningen lite annorlunda. Ägaren Jean-Paul Daumen säger själv att han drivs lite mer av den burgundiska filosofin att särbuteljera viner från olika vingårdar för att bevara deras olika känsla av terroir. I de här två vinerna är det särskilt tydligt – den här tappningen har förvisso likheter, men det är en svalare fruktigt, mer mineralisk och mer strukturerat vin och det känns också ett par år yngre. Fem år, minst, skulle jag gärna lagra det här vinet – men det började långsamt blomma ut vid bordet och blev framför allt riktigt trevligt när det mötte maten.

Som varmrätt hade jag beställt la daube de boeuf à l’Avignonnaise, ett bräserat nötkött i form av en gryta som inte stor vår svenska kalops långt efter, dock med ett sydfranskt inslag av svarta oliver. Just de peppriga nyanserna i grytan matchade vinernas frukt och egna peppartoner riktigt väl och strävheten togs fint omhand av de stuvade och gratinerade makaroner som hörde till.

Morgonen därpå inleddes med besök på fantastisk Château de Beaucastel, en av de största och mest historiska egendomarna i hela Châteauneuf-du-Pape, tillika en av de vackraste. Där fick vi en ordentlig provning av deras viner från domänen, med en riktigt läcker vit 2015 Châteauneuf-du-Pape som bjöd på en oväntat fin fräschör trots att årgången var påfallande varm, över 35 grader nästan varje dag från slutet av juni till mitten av augusti. Här hos Château de Beaucastel har man en ovanligt stor andel Roussanne (80 procent) jämfört med andra domänen här – annars är Grenache Blanc alltid den dominerande druvan. Resterande innehåll är de övriga fem gröna Rhônedruvorna. Härligt blommig, lite kryddig, fin aprikosrik fruktighet, generös och ganska rik kropp med en syra som snarare hör svalare årgångar till. Det här gillade jag verkligen.

   Vi fick också deras röda 2014 Châteauneuf-du-Pape, ett väldigt elegant vin med fin rödfruktig och lite kryddig doft, ung och rätt ordentligt strukturerad med fina mogna tanniner och lätt kittlande mineralitet. Omkring 30 procent Grenache (ovanligt lite i Châteauneuf-du-Pape), 30 procent Mourvèdre (ovanligt mycket) och resten övriga godkända druvor inklusive åtta procent gröna druvor. Visst var det gott, men i nuläget ganska knutet … men gott. Jag kommer köpa av det här och dricka det om fem till tio år, och såklart gärna därefter också.

   Vid sidan om serverades vi en 2008 Châteauneuf-du-Pape, fortfarande förhållandevis ung även om det hade börjat dyka upp en liten ton av första mognadskomplexitet. Att årgången var något svår, berättade man, noterades kanske mest i en liten sötaktig ton av konfiterad frukt som stod i en liten kontrast till den strama strukturen. Också den här årgången tyckte jag om, men jag vet inte riktigt varthän den tar vägen. Jag skulle nog dricka den nu, till mat i så fall, för jag tycker att vinet är verkligt gott.

   För att ytterligare visa på vinets lagringspotential skänkte man också upp en 1995 Châteauneuf-du-Pape, som såklart var mer moget än vinet från 2008 men helt ärligt upplevde jag det inte 13 är äldre. Kanske lite torrare, kanske lite stramare, kanske lite mer skogsgolv och tryffel, kanske lite mer intorkad frukt – absolut – men inte gammalt.

För åtta år sedan tog familjen Perrin över en liten restaurang mitt på det lilla torget i Gigondas, en lite by med omkring 500 främst vinodlande invånare vid foten av bergskedjan Dentelles de Montmirail. Här installerades en duktig och ambitiös kock som under sju års tid inte hade gjort annat än att skapa och laga rätter till vinerna från Château de Beaucastel. Här på restaurangen, som heter l’Oustalet, skulle han få fritt gastronomiskt spelrum, och det tog han och det har han utnyttjat och förvaltat väl. Det är idag regionens bästa restaurang, både sett till maten och den imponerande vinlistan. Medan jag botaniserade i vinlistan serveras två små aptitretare, dels en liten terrin av tomat med en liten doft av apelsin, dels en något lagrad och kryddig fårost med god olivolja.

Det första vinet jag valde kom från Château de Beaucastel (de har såklart en riktigt bra lista av deras viner) och var deras 2006 Châteauneuf-du-Pape – den vita versionen alltså. Nu tio år gammal kunde man tro att vinet skulle visa en mer eller mindre uttalad oxidation, men döm om min förvåning när jag egentligen bara hittade ung primär frukt och blommighet, visst en liten nötighet och en utsökt mineralisk jordighet kunde jag skönja, men fräschör och livlighet stod fortfarande i första rummet. Vi blev nog alla lika förvånade som glada över vinets vigör. Hundra euros på listan, riktigt bra pris får jag lov att säga.

Vi fick en liten aptitretare till, fint skuren halstrad havskräfta med milt smakade päron under ett luftigt skum av mandelmjölk, och så liten finriven fransk vintertryffel. En liten men väldigt god rätt – också den passade vårt vita vin väldigt bra.

Det mest exklusiva vita vinet från Château de Beaucastel är deras specialcuvée av Roussanne från ungefär 85 till 105 år gamla stockar, delvis jäst i tank och delvis jäst i små ekfat. Vi hade tidigare på dagen njutit av deras nylanserade 2015 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Vieilles Vignes. Vilken massiv doft det här vinet hade, aprikoser och persikor och en läcker tung blommighet, lite krossad vitpeppar och en generös fruktig kropp med längd och kraft … och finess.

   Här på restaurangen hittade jag en 2008 Châteauneuf-du-Pape Vieilles Vignes för 180 euros, också det ett väldigt bra pris för ett så sällsynt och exklusivt vin. Inte heller det här vinet tyckte jag visade på den mognadsgrad jag hade förvänta mig, återigen var frukten fräsch och framträdande även om man också noterade en kryddighet och en liten vaniljsötma från ekfaten. Det här vinet kom att passa väldigt bra till aptitretarna och den första rätten i menyn.

 

Som förrätt serverades ett ägg kokt i sitt skal till strax innan det stannade. Det toppades med riven tryffel och till det serverades bröd med en väldigt gott tryffelsmör.

Vinlistan på l’Oustalet är riktigt imponerande – här finns hundratals och åter hundratals titlar från Rhône, och lika mycket därtill från andra distrikt. Bland annat har man de supersällsynta vinerna från Domaine Henri Bonneau, idag nästintill omöjliga att få tag på sedan Henri gick bort för snart ett år sedan. För fyndmässig 182 euros hittade jag hans 2006 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Marie Beurrier, en cuvée av cirka 90 procent Grenache med resten Mourvèdre, Syrah, Counoise och Vaccarèse, vinifierad i hela druvklasar och sedan lagrad i foudres i ett år. Det finns alltid en fantastiskt härlig balans mellan det sublima och elegant (frukten, texturen) och det rustika (jordigheten, strukturen) i vinerna från Bonneau, och nu med tio års mognad hade det också smugit sig in en komplex nyans av tryffel, skogsgolv och mognad. Vi fick vinet dekanterat, klokt med tanke på att de konstant under de trekvart jag hade kvar vin i mitt glas växte, och växte och växte. Ett helt sagolikt vin.

Men jag hittade också, såklart, vin från än mer mytomspunna och kultförklarade Château Rayas, på min rankinglista nummer ett här i Châteauneuf-du-Pape. Det stora lyftet för egendomen kom 1978 när sonen Jacques Reynaud tog över och snart var man en av de mest omtalade egendomarna i hela appellationen. Dessvärre gick Jacques bort alltför tidigt i hjärtinfarkt 1997 och sedan dess har hans son Emmanuel drivit egendomen och gjort vinerna på precis samma sätt – med bibehållen kultstatus.  Den tio hektar stora vingården har en säregen rödaktig, lätt oxiderad järnhaltig sandjord, glest planterad med idag mycket gamla knotiga stockar av allra främst Grenache (7.73 hektar) och i förstavinet är det alltid hundra procent Grenache som gäller. Så var det naturligtvis också med den sensuellt fruktiga 2004 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservée jag hittade på listan för den charmerande prislappen 240 euros. Också det här vinet är jäst med hela druvklasar, ändå noterar man sällan något påtaglig stjälkighet, och det jäses fortfarande på traditionellt vis i stora öppna cementtankar. Vilken underbart rödfruktig doft, blommig och finstämt kryddig, helt befriat från ekfat, solvarm och yppig, ändå ytterst elegant. Smaken lika fin, lent texturerad, balanserat syrafrisk men ändå med fräschör, sammetslena tanniner, försiktig solvärme, härlig längd. Men det är något särskilt med doften, jösses!

Varmrätten var en pluma (slutdelen av fläskkarrén) av spansk iberico som var stekt och serverades med det klassiska tillbehöret paysanne, råstekt potatis och lök. Lite steksky på det hela och sedan toppning med riven fransk vintertryffel. En god rätt, men tryffeln i den här rätten var väldigt tystlåten och tillbakalutat.
 

Tryffel ingick också i desserten, en slags äppelterrin under ett täcke av svart tryffelsmör som smältes under eld vid bordet. God dessert, men återigen ganska försiktig tryffelkaraktär.

   Med allt sagt om maten den här lunchen, kan jag inte annat säga än att det här är en riktigt bra restaurang och det är inte alls förvånande att den för jämnan är fullbokad av glada turister och alla traktens vinmakare med deras gäster. Och är man särskilt intresserad av riktigt bra viner, då är det här en destination som absolut inte får missas.
 

Efter lunch begav vi oss till det sista besöket i Châteauneuf-du-Pape, Domaine de la Janasse, också det en fantastisk producent som gör ett par riktiga kanonviner. Här blev det också en ordentlig provning och de två viner som imponerade mest var deras två toppcuvéer, med 2014 Châteauneuf-du-Pape Chaupin som den allra charmigaste. Uteslutande gjord av Grenache från gamla stockar, det går alltså lätt att förklara den vackert klarröda färgen och den mer förföriska röda körsbärsfrukten. Rent smakmässigt var det också det lenaste av de två, för toppcuvéen 2014 Châteauneuf-du-Pape Vieilles Vignes, som görs till cirka 75 procent av Grenache och resten Mourvèdre och Syrah, har en betydligt mörkare färg och stadigare struktur. Helt klart det större vinet och ett vin som bör lagras i många år för att poleras och bli med följsamt.

   Den känslan förstärktes senare på kvällen, när vi blint fick en 2012 Châteauneuf-du-Pape Vieilles Vignes som fortfarande var så mörk, tät, kryddig och till och med tanninstrukturerad att jag faktiskt placerade vinet som druvsorten Syrah med ursprung Cornas med minst fem års vidare lagring innan det borde kasta loss i större charm. Så kan det gå …