Efter en veckas diger djupdykning i södra och norra
Rhônedalens fantastiska vinskatt hade kursen styrts mot Lyon för en avslutande
middag med gänget. Det skulle bli lite flådigt och det skulle bli väldigt
klassiskt, den tvåstjärniga restaurangen La Mère Brazier. Det här är en anrik
restaurang, grundad 1921 av Eugénie Brazier och belönad med tre stjärnor i
Guide Michelin redan 1933. Då var det världens första trestjärniga restaurang
med en kvinnlig köksmästare. Hon skulle senare få ytterligare tre stjärnor på
sina restauranger och blev med det den första franska kock någonsin att ha sex
stjärnor i Guide Michelin. Eugénie Brazier, oftare omtalad som La Mère Brazier
(”mamma Brazier”) kan närmast beskrivas som en institution i klassisk fransk
matlagning och kom att inspirera och lära upp otaliga franska kockar och
krögare, däribland självaste Paul Bocuse.
I sin moderna
med fortfarande klassiska skepnad togs restaurangen över i oktober 2008 av
Mathieu Viannay, vinnare som Årets Kock 2004 i Frankrike. Han har med stor
framgång axlat den franska matmammans gastronomi, men lagt till en modern
aspekt i den.
Hela
restaurangen andas klassisk elegans, välklädda kypare i vita skjortor och
svarta kostymer tar emot vid dörren, matsalarna är vackra med välstrykta vita
linnedukar på borden, vi visades uppför trappan till ett av ett par trevliga
chambre separée där ett stort bord stod uppdukat för oss. Hovmästare, servitris
och sommelier tog emot oss – det kändes direkt som att det skulle bli en
trevlig kväll.
Kalaset inleddes med champagne från Egly-Ouriet, en firma
vars champagner jag verkligen tycker om, NV
Premier Cru Les Vignes de Vrigny, en på sitt sätt rätt unik champagne gjord
uteslutande av Pinot Meunier från en 2.00 hektar stor vingård med 40 år gamla
stockar i byn Vrigny. Musten jäses till största del i ekfat och mognar en tid i
på sin jästfällning i fat och tank innan blandning, buteljering och den andra
jäsningen i flaska. Efter jäsning mognar vinet på sin jästfällning under 36
månader innan dégorgering. Resultatet
är underbart, djupt halmgult, riktigt gott, förhållandevis smakrikt och brödigt
med en torr, frisk och komplex smak. En champagne att njuta av som den är eller
ha den till fisk- och skaldjursrätter och även ljusa, eleganta fågel- och
kötträtter.
Vi hade valt Menu Dégustation för 160 euros. Vi fick först
in ett par trevliga aptitretare att njuta av till champagnen, bland annat en
väldigt god kungsräka i en skaldjursemulsion med fänkål. En lätt och elegant
rätt med fin balans mellan sälta och syra.
Det blev en liten sommeliermiss (eller åtminstone en
misskommunikation mellan oss) med första vinet, jag hade beställt ett vin från François
Carillon, men vinet kom istället från Jacques Carillon, som inte är riktigt lika
vasst som vinet från brodern François. De två var tidigare en och samma
firma, den anrika Domaine Louis Carillon som har en historia som sträcker sig
tillbaka till 1520, men valde 2010 att dela upp domänen och gå skilda vägar.
Den 2012 Puligny-Montrachet Premier Cru
Perrières som kom in hade Domaine Jacques Carillon som
avsändare och jag blev först lite besviken på gränsen till irriterad, till dess
jag smakade på vinet, som var absolut förträffligt. Här fanns precis allt jag
önskade, en tydligt mineralisk struktur, en nästan fet kritighet, frisk syra
och elegant men ändå rik kropp. Jag måste säga att jag var lika positivt
överraskad som nöjd.
Det här vinet serverades till menyns första rätt, en
krämig sallad (som en elegant smakande krämig röra) av spindelkrabba som låg i
botten på ett rätt kul krabbskal av metall. Till den god kaviar och ett luftigt
skum av citrusfrisk buljong av krabba. Vinet passade perfekt till, den något
sötaktiga krabban mötte upp vinets rika kropp, samtidigt som syran i vinet
matchade den feta texturen och även syran i skummet.
Elegansen i maten kom att följa som en röd tråd genom
hela menyn, men en detalj kom jag i vissa rätter att sakna … lite mer sälta.
Just det verkar ha blivit allt vanligare på restauranger idag. Den rätt vi nu
hade fått var dock god som den var, en halstrad pilgrimsmussla på en len kräm
av jordärtskocka, lite friterad jordärtskocka och lövtunt hyvlad franska
vintertryffel. Tryffeln var kanske en aning för diskret, men till den här
rätten fungerade den bra.
Det vita vinet från Puligny-Montrachet passade riktigt
bra också till pilgrimsrätten, men det vin jag hade beställt in var den vita 2004
Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservée från Château Rayas. Vi hade ju
talat en hel del om denna mytomspunna egendomen under veckan och druckit både
vitt och rött från dem på restaurang. Den här årgången är inte den allra
vassaste och vinet saknade både parfym och fräschör i förhållande till den
2006:a vi hade druckit några dagar tidigare. Vinet görs till lika delar av
Grenache Blanc och Clairette från gamla stockar, det är jäst i en kombination
av små ståltankar och äldre ekfat och det har lagrats i drygt tolv månader
innan buteljering utan att klaras eller filtreras. Frukten är en aning stum,
men det drar åt det gula hållet till och bjuder på både en ståligt ren och
något stenig känsla, men jag blev inte imponerad. Inte heller tyckte jag att
smaken lyfte särskilt mycket över ”god”, många vita viner från
Châteauneuf-du-Pape vi hade provat under veckan var betydligt bättre, inte
minst de från Château de Beaucastel och Domaine Pegau.
Därefter var det dags att ta in rött vin, två mer
eleganta sådana eftersom maträtten helst inte skulle ha för smakrika viner. Det
blev två röda bourgogner, den första av dem från Domaine Armand Rousseau som
jag och många med mig håller som en av de alla bästa för rött vin i Bourgogne.
Dessvärre var den 2012 Gevrey-Chambertin
Premier Cru Clos Saint-Jacques (480 euros på listan) något av en
besvikelse. Jag upplevde doften som något jordig och stum, inte alls så rik och
djup av generös och förföriskt sötmogen hallonfrukt som jag är van vid och
förväntar mig. Visst fanns här en ganska tydlig kalkmineralisk finess, men den
omfamnande frukten saknade jag. Det hela blev tack och lov bättre, lite mer
öppet och mer harmoniskt efter en stunds luftning i glaset, kanhända var vinet
bara inne i en knuten fas, men jag kände mig inte helt nöjd ändå. Vinet från
Clos Saint-Jacques är ofta och ska så vara ett av de mest imponerande, särskilt
det som kommer från Armand Rousseau, som jag håller som en av de verkliga
toppfirmorna i Bourgogne.
En annan firma
jag verkligen hyllar, men som inte är lika omtalad eller känd är Domaine
Arlaud som håller till nere i byn Morey-Saint-Denis. Cyprien Arlaud,
som 1998 tog över den 15.00 hektar stora egendomen har gjort ett fantastiskt
arbete, tagit odlingen till först helt ekologisk och sedan 2010 också
biodynamisk. Hans viner är alltid ytterst fint parfymerade, stilrena, elegant
fruktiga och friska med en tydlig mineralitet och silkig textur. Man kan gärna
kalla dem sensuella om man vill. Det var precis så vi upplevde hans 2012 Clos de la Roche Grand Cru från en
0.40 hektar stor lott. Att hälften av vinet har uppfostrats i nya ekfat noteras
inte – här är det en delikat och sirlig fruktparfym som gäller. Och en alldeles
underbar intensitet, längd och finess.
De två röda vinerna var också tänkta att följa med nästa
servering, men till den hade också Superstekaren beställt in ett gott vin som
serverades blint och satte oss alla på prov. Det var ganska djupt och mörkt
till frukten, som drog åt svarta vinbär med ett svalt rödbärigt inslag och en
lätt örtighet som jag själv först tolkade som ett inslag av stjälkar. Min
spontana tanke, efter en vecka i Rhône och med Rhôneviner upp över öron och
näsa, var att vi hade att göra med ett vin av Syrah och Grenache eller snarare
Carignan, eller kanske enbart av Syrah, som hade jäst tillsammans med en del
stjälkar (som då skulle ha gett vinet dess örtiga nyanser). Nej, det var ju
helt fel. Så kom förslaget Cabernet Sauvignon upp från en av vännerna, som
snabbt ändrade sig till Cabernet Franc. Ja, det lät ju faktiskt rätt rimligt
när allt kom omkring. Och med ledtråden att det var ett sällsynt vin, nästan
rent av kultförklarat, kunde jag inte gissa på annat än Domaine Clos Rougeard som
producent. Så var det.
Det här är en
firma som i generationer har gjort vin i Saumur-Champigny i centrala Loire, och
idag gör bröderna Foucault fantastiska viner från sina 10.00 hektar helt
naturligt skötta vingårdar. Vinerna, de vita av Chenin Blanc och de röda av
Cabernet Franc, jäses på traditionellt vis och för de röda med manuell pigeage och till och med trampning som
extraktionsmetod, sedan följer lite olika lagringsfilosofi beroende på vilket
vinet är. Vi hade deras fenomenala 2010
Saumur-Champigny Le Bourg i våra glas, ett vin från en 1.00 hektar stor
vingård med över 70 år gamla stockar i en lerhaltig jord, vinifierat på
ovanstående sätt och sedan lagrat i helt nya 225 liter små ekfat. Jösses vilket
gott vin, förvisso strukturerat, men finlemmat och väldigt elegant, det har en
mörk frukt men en friskhet och väldigt fina tanniner.
Som varmrätt fick vi ett fint stekt duvbröst med
beteckningen ”Chartreuse”, vilket jag inte fick någon klarhet i vad som
menades. Någon doft eller smak av chartreuselikören kände jag inte, så jag
utgick från att duvan kom från bergspasset Massif Chartreuse uppe i Alperna
öster om Grenoble. Ett färserad och pocherat lår av duvan hörde till liksom en
timbal av savojkål och ett friterat chips av rödbeta. Dessutom en fond av
rödbeta och tryffel. Den här rätten tyckte jag väldigt mycket om, den bjöd på
klassisk smakbalans i en trevligt estetisk form. Och såklart just för att den
matchande alla tre vinerna riktigt bra, med vinet från Clos Rougeard som det
allra bästa valet!
Ett trevligt inslag på klassiska franska restauranger är
ostvagnen, som när den rullas in väcker lust att formligen kasta sig över den
och välja och vraka av allt det goda. Jag tog lite av varje, fin mild getost (Saint-Pierre),
en god krämig tvättad ost (en av många varianter av Tomme) och såklart en
riktigt god lagrad hård pressad ost med fin kryddighet (Abondance). Ingen sylt,
ingen marmelad, inget bröd, inget annat än ost.
Jag tycker själv att det oftast är godast att dricka vitt
vin till ost och därför tog jag in en flaska 2012 Morey-Saint-Denis Premier Cru Monts Luisants från Domaine
Dujac. Den här vingården är högintressant – den lägre delen av den
klassificeras som grand cru (under
namnet Clos de la Roche), den centrala delen som premier cru (för vitt, och för rött) och den övre som villages. Det är här liksom i övriga
Bourgogne läget och mer precist altituden på sluttningen som avgör vilken
kvalificering vingården och med det vinet har. Domaine Dujac har en 0.60 hektar
stor lott som planterades om från Pinot Noir till Chardonnay så sent som 1997.
Trots de unga stockarna har vinet en fetma och ett riktigt fint djup,
stilmässigt närmar det sig den tyngd och intensitet som kollegan Domaine Ponsot
har i sitt motsvarande vin – som dock är gjort uteslutande av Aligoté från över
100 år gamla stockar. Men jag gillar vinet från Domaine Dujac, som har en
vitalitet och mineralisk spänst som skänker det en stor elegans.
Rob kunde inte heller slita sig från vinlistan och
beställde in ytterligare ett formidabelt vin, detta lite rikare fruktigt än
föregående, nyanser av söta aprikoser och även en blommighet samt en fint
vaniljlik avrundning i eftersmaken av de ekfat som vinet troligen var jäst i.
Dessutom en viss mognad, nyanser av te inte minst, och jag upplevde det som att
det var ett vin med viss mognad om ändå inte i år från sin födsel skulle kunna
klassas som gammalt. Jag fick det genast till ett vin från Condrieu, ett
riktigt bra och koncentrerat sådant och av just den här kalibern och djupet
finns det inte särskilt många att gissa på. Särskilt inte med tanke på att vi
hade druckit en yngre årgång tidigare på dagen. Således var E
Guigal vinproducenten och 2009
Condrieu La Doriane. Ett imponerande vin, minst sagt!
Dags för en fördessert, denna lilla genialiska servering som
förbereder gommen på en söt dessert. Här kom den i form av en ljummen
mandelkaka med lite honung och en god citronsorbet.
Desserten var ganska mäktig, men både vackert presenterad
och serverad och dessutom riktigt bod. Det var en så kallad bakad Alaska, en
vaniljglass på en sockerkaksbotten, i det här fallet med en god sylt av svarta
vinbär från Bourgogne, och sedan täckt med italiensk maräng innan allt bakas
hastigt i ugn. Här på La Mère Brazier väljer man också att bränna av desserten
med cognac direkt vid bordet. Ett skådespel som på ett trevligt sätt ramar in
och sätter punkt för den fina gastronomin här. Är det klassiskt så är det, då
ingår också flambering.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar