Att tillbringa ett par kvällar i staden Tain l’Hermitage
med vin- och matfantaster är inte det lättaste så här i början och mitten av en
vecka under lågsäsong – de flesta restauranger är nämligen stängda och är de
inte det är de högst troligt fullsatta. Så var det på restaurangen Tournesol (i
grannbyn Tournon) och Le Mangevins (i Tain l’Hermitage) som är två av de bästa.
Därför hade jag genom en vän lyckats boka bord på en annan bra restaurang, Le Chaudron, som ligger i Tournon (700
meter från vårt hotell Le Pavillon de l’Ermitage mitt i Tain l’Hermitage), som
sett till maten ska vara bra men till vinlistan absolut magnifik. Det var av
just den anledningen jag ville dit. För vinet.
Så kom vi dit,
tre minuter för bokad tid, ser ett vackert uppdukat bord för ett större
sällskap (vi var 11 personer) och känner att … nu jävlar ska det drickas
fantastiska viner från vinlistan. Bara för att 14 sekunder senare inse att
krögaren har missat att bokat in oss … trots skriftlig konversation med
positivt svar två månader tidigare. Att stå med en grupp av hungriga, törstiga,
förväntansfulla och prominenta och dessutom ordentligt betalande gäster och bli
nekad sitt bord på en förbokad restaurang i en mörklagd på gränsen till stängd
stad är minsann ingen rolig känsla när man är reseledare med ansvar. Att
därtill mötas av en skolboksmässigt jävla irriterande arrogant jävla fransman
som både idiotförklarar dig (som betalande gäst), inte ber om ursäkt och
definitivt inte ens försöker hjälpa till att lösa situationen genom att
exempelvis försöka boka in dig på en annan restaurang (i en stad han vet är
närmast stängd eftersom han bor där), är fullkomligt obegripligt. Men också
väldigt franskt! Tack och lov fick jag tag på min gode vän som i ett trollslag
löste vårt problem och fick restaurangen på vårt hotell Le Pavillon de
l’Ermitage att ställa iordning ett bord och plocka fram ett antal fantastiska
flaskor vin från deras vinkällare. Vilken hjälte!
Medan vi bänkade oss runt det stora runda bordet
serverades vi en champagne, den första den här veckan. Den kom från firman Devaux,
grundad 1846 och märkligt nog inte så omtalad jag tycker att den borde vara.
Michel Chapoutier, som helt plötsligt genom sitt ägande av restaurangen vi nu
satt på, har länge varit nära bekant med familjen Devaux genom att han
tillsammans investerade i ett superexklusivt champagneprojekt (Sténopé) med dem
har han också börjat sälja deras andra champagner, som den NV Devaux Cuvée D, gjord till lika delar av Chardonnay och Pinot
Noir. Med fem års lagring på sin jäst har det faktiskt ganska rikt fruktiga men
samtidigt friska vinet byggt på sig en hel del brödig textur och en längd som
jag verkligen uppskattade. Det här är en riktigt god champagne, både som den är
och till lätta till medelkraftiga fisk- och skaldjursrätter.
Det första vita vinet vi tog in var en 2012 Saint-Joseph Les Granits från M
Chapoutier, hans vita vingårdsbetecknade vin från en liten vingårdslott
med 50-70 år gamla stockar av Marsanne på en brant granitsluttning på den
västra sidan om floden Rhône, faktiskt inte så långt från den mycket mer
välrenommerade sluttningen Hermitage på den östra sidan floden. Jäsning och
uppfostran i en kombination av ståltankar och ekfat och en karaktär som blint
oftare placerar vinet i Hermitage än i Saint-Joseph – men så är det också ett
av de allra bästa vita vinerna från Saint-Joseph. Och jag älskar det. Denna
tolva var magnifik, men fortfarande ung och spänstig.
Jodå, vi tyckte nog att det fanns likheter med vinerna
från Hermitage i vinet från Saint-Joseph, men i glaset intill hade nu fått ett
vitt vin från Hermitage som minsann talade om att vi hade växlat upp ett par
steg till allra högsta nivå – 2010
Ermitage Le Méal, också det från M Chapoutier. Det här vinet kommer
från 50 år gamla stockar i en vingårdslott i mitten ganska högt upp på
sluttningen. Med en vinifiering i lika delar cementtankar och nya ekfat har det
här vinet fått en lite rundare och något ekfatkryddig nyans, men det som
dominerar vinet är en kraft av mer koncentrerat mogna druvor (vingården har ett
mycket tydligare sydligt läge) och en stadigare struktur. Här drar frukten åt
solmogna aprikoser, det finns citrusskal och en liten blommighet, men också en
ganska tydligt stenig nyans som vittnar om de magra jordar som stockarna står
i. Smakmässigt mycket fylligare, fruktigare och längre. Nästan alla runt bordet
röstade på det här som kvällens vin, och det var väldigt lätt att förstå.
Till de vita vinerna fick vi en smördegsinbakad lax med
en kräm av spenat och en smörsås. Ingen märkvärdig rätt, men faktiskt ganska
god. Och med tanke på att vi var en grupp som helst plötsligt bara trillade in på
en restaurang under lågbokad kväll i lågsäsong, får jag ändå säga att
restaurangen kom att visa på stor flexibilitet och väldigt god servicevilja.
Tack och lov!
Två röda viner togs in, båda från M Chapoutier – det var
ganska naturligt att det blev så eftersom M Chapoutier äger hotellet och där
serverar sina egna viner. Dessutom har man en vinkällarlista med så mycket
enastående viner att vi faktiskt fick svårt att välja av den anledningen. Vi
valde samma vingårdslägen men andra årgångar och vi började med 2009 Saint-Joseph Les Granits. Ung och
ganska tät, djupt fruktig men inte söt, tydligt stenig och trots sina nu sju år
skulle jag säga att vinet fortfarande är påfallande ungt. Eftersom vår middag
blev så hastigt påkommen här, hade vi inte haft tid att förbeställa vinerna och
därmed fått dem dekanterade, nu tog vi beställningen direkt när vi fick in
maten. Ingen tid för sommelierhantverk med andra ord.
Ung var också den
2001 Ermitage Le Méal vi fick, också
den serverad direkt från flaskan. Visst noterade vi en liten ton av första
mognad i doften, en liten jordighet, en kryddighet som hör både druvan och
mognaden till, en lika markerad stenig mineralisk klang i doften som man känner
i unga viner, och en markerad mineralisk och tannindriven struktur som vittnar
om den magra jorden uppe på berget. Jag lyckades hålla kvar lite av vinet i
glaset i närmare en timma och det växte hela tid till allt mer frukt och ungdom
ju längre det stod i glaset. Ett minst sagt imponerande vin som jag spår en
vidare framtid med utveckling i minst 15 år till.
Ett ankbröst hörde till, ganska stort och bra stekt, men
kanske lite hårt i texturen. En något sötaktig puré av pumpa samt en
potatisgalette hörde till, liksom en rödvinssås. Återigen helt okej, och till
vinerna riktigt bra.
Är man i Tain l’Hermitage är det inte alls konstigt att
desserten man får är gjord av choklad – här ligger nämligen en av Frankrikes
allra bästa chokladtillverkade, Valrhona. Det blev en i all sin enkelhet
alldeles utsökt mousse i tre färger, en av mörk choklad, en av mjölkchoklad och
en av vit choklad. Därtill lite bär … inte mer än så.
Hos Paul Jaboulet Aîné vid torget mitt i
staden Tain l’Hermitage kan man både prova vin och äta lunch. Det är en bra
plan. Firman är stor och produktionen är således också stor, men vi satsade
främst på de bättre vinerna. En 2014
Hermitage Chevalier de Sterimberg serverades till den första rätten. Det
här är en riktigt hyggligt prissatt vit tappning (48 euros här, 399 kronor i
Sverige) som görs till två tredjedelar av Marsanne och resten Roussanne från
tre vingårdslotter uppe på berget. Svalt serverad uppfattade jag viner mer
friskt och tydligt mineraliskt, med lite mer luft och högre temperatur började
vinet växa i kraft och djup. Bara drygt två år gammalt är det här vinet
fortfarande ungt, men det är riktigt gott.
Jag skulle
senare gå tillbaka till det här vinet när ostarna serverades, och då, med lite
höge temperatur, hade vinet vuxit ytterligare i kraft.
Förrätten blev en hastigt halstrad tonfisk med svart
sesam, till det en örtgrön sås, lite späd sallad och några aningen söta krisp
av sesamfrön. En god och fräsch förrätt som matchade vinet helt okej.
Till huvudrätten gick vi på det röda prestigevinet från Paul
Jaboulet Aîné, ett vin som har blivit smått legendariskt i sitt
tidigare liv med minnesvärda årgångar som 1961, 1978 och 1990 – därefter
dessvärre i en ganska djup svacka innan familjen Frey från Bordeaux tog över
egendomen 2005 och började lyfta kvaliteten.
Vi tog oss drygt
20 år tillbaka i tiden, men började med 2007
Hermitage La Chapelle, ett vin som fortfarande är ungdomligt fruktdrivet
och ganska knutet med en sötaktig mörk bärfrukt som bjuder fina nyanser av
grafit och krossad sten – typiskt för vinerna härifrån – och med en läckert kryddig
ton med drag av både lakrits och lagerblad. I nuläget noterar man också en
liten kaffenyans från ekfaten, men skulle vi känna i de äldre årgångarna. Att
vinet är ungt noterades också i den markerade strävheten. Väl luftat och till
mat kan jag gärna tänkta mig att dricka det här vinet redan nu, men jag skulle
hellre vänta fem sex år med att korka upp vinet.
Från en svagare och därmed något snabbare mognande årgång
kom 2011 Hermitage La Chapelle, ett
vin med lite lättare kropp och därmed något mer uttalat stenig och rökig
mineralitet. Den här årgången var faktiskt lite mer lättillgänglig än 2007:an,
lite mer finstilt och något mer polerad i strukturen även om strävheten
fortfarande är markerade. Jag noterade till och med lite hallon i doften, ett
trevligt och rätt charmerande inslag.
Samma elegans
men ett mycket större djup fann vi i 2005
Hermitage La Chapelle, fortfarande ung och ganska återhållen och med de
första nyanserna av mognadstoner (jordighet och tryffel). Det här vinet fann vi
vara mer elegant än de tidigare, mer komplext just för de lite mer mogna
tonerna i doften och mitt i all stramhet upplevde man också en fin mognadssötma
i smaken, fint uppbackad av en god syra.
Det äldsta vinet vi drack var 1994 Hermitage La Chapelle som bjöd på en riktigt läckert moget och fint jordigt komplex doft med inslag av tobak och torkad svamp. Smaken var lite lättare och helt klart med mogen, fint polerad till tanninerna och med en lätt rostad och mogen nyans. Tyvärr började vinet krokan en liten aning efter en kvart i glaset och det vittnar om att de sista flaskorna bör drickas inom en relativ snar framtid.
Samma sak kände vi med den 1997 Hermitage La Chapelle vi drack kvällen innan, som kroknade ännu fortare. Nej, just den här årgången ger jag inte mycket för.
Ankan vi fick till var tyvärr lite överstekt och var
därför seg. Till det en rostad potatispuré och en god kryddig rödvinssås, så
matchningen till vinerna var ändå bra.
Mangevins är en av de bästa och
framför allt trevligaste restaurangerna i Tain l’Hermitage. Det medförde att
krögarparet Vincent (matsal och vin) och Mika (köket) för en tid sedan växte ur
sin gamla lokal mitt emot vårt hotell och flyttade till en lite större lokal på
7 rue des Herbes bara sju åtta minuters promenad därifrån. Här serverades vi
först en terrin med gott bröd som lite förströelse medan det första vinet
serverades. Det blev intressant nog en outsider, 2012 Riesling Lieu-Dit Fels från Alsace och den nyetablerade firman
Schieferkopf
som grundades 2008 av Michel Chapoutier då han köpte 1.00 hektar
vingård. Idag har han fyrdubblat den arealen. Det här var en riktigt god
riesling, lätt blommig och frisk med tydlig mineralitet, men mer stening än vad
jag normalt sett känner i Alsaceviner. Det var som om Riesling hade vuxit uppe
på Hermitageberget.
Vinlistan här är fantastiskt och priserna generellt sett
också fantastiska. Jag hittade en 2010
Châteauneuf-du-Pape Cuvée Vieilles Vignes från den äldsta vingårdslotten
med Roussanne hos Château de Beaucastel. Priset? Fyndmässiga 120 euros! Doften
var stor, blommig och ganska yppig med en tydlig och förföriskt sötaktig
aprikosfruktighet och smaken var drygt medelfyllig, silkig och lika generöst
fruktig som i doften. Sjukt god, den här liksom de andra årgångarna vi provade
tidigare i veckan. En detalj slog oss tydlig nu när vi var uppe i norra
Rhônedalen och hade provat en hel del vita viner härifrån – hur mycket lägre
syra det är i vita viner från södra Rhônedalen.
Första rätt blev fint stekta små pilgrimsmusslor från
Bretagne i en luftig soppa av jordärtskocka. Elegant och väl anpassat till
vinet.
Innan varmrätten kom fick vi in ett par flaskor av en
väldigt lättgillad 2014 Cornas Les Arènes
från M
Chapoutier. Vinet kommer från två terrasser, en lite lägre ner på
sluttningen och högre upp och efter jäsning i cementtankar har omkring 30 procent
av vinet dragits över till äldre ekfat för lagring medan resten av vinet har
legat kvar i cementtankarna. God fräschör, mörk men inte tät frukt, en tydlig
ton av krossad vitpeppar och lufttorkat kött – precis det man förväntar sig i
viner från norra Rhône, men med lenare tanniner än man normalt sett finner i
vinerna från Cornas.
Superstekaren hade anslutit till sällskapet och beställde
in ett rött vin blint. Såklart haglade förslagen på vad det kunde vara bland
oss vinfantaster och min gissning landade någonstans kring tio år gammalt (jag
noterade en liten jordig nyans som jag tolkade som viss mognad, men frukten var
fortfarande så intensiv av jag skulle kalla vinet ungt). Rent geografiskt
landade jag i norra Rhône och i Côte-Rôtie, eftersom jag tyckte att frukten var
lite rödaktig och även något solmogen (Côte-Rôtie har branta solexponerade
sluttningar som delvis vetter åt solen i söder). Jodå, den gick rätt bra med
min gissning, men producenten gissade jag fel på – inte så konstigt med tanke
på att jag aldrig tidigare hade provat något från Domaine de Bonserine (som
ägs av familjen Guigal). Vinet var den mycket eleganta 2005 Côte-Rôtie La Viallière och kommer från en vingård i den norra
delen av appellationen.
Det blev anka igen! Tredje ankan på 24 timmar, så finns
det inga ankor kvar när du åker till Rhône nästa gång vet du varför! Mycket
bättre stekt än tidigare ankor, serverad med en god bakad lök som nästan smälte
i munnen, lite svamp och broccoli och en god smörad sås ankfond och vin.
Eddy kunde heller inte hålla fingrarna borta från
vinlistan och beställde därför i två viner blint, båda från Châteauneuf-du-Pape
och den 38 hektar stora Domaine Pierre Usseglio. Det första
av dem var tätt, mörkt fruktigt och det klart mest strukturerade, det hade
också en trevlig blommighet mitt i all sin kraft. Vinet var gjort till cirka 70
procent av Grenache (därav frukten, generositeten och värmen) och 30 procent
Syrah (därav färgen och strukturen). Lagringen har till 50 procent ägt rum i
helt nya ekfat, därav en liten fatsötma och kryddighet, resten i 600 liter
stora ekfat och cementtankar. Några kring bordet klagade över en eldighet i
eftersmaken, troligen 16 procent alkohol, och visst var denna 2010 Châteauneuf-du-Pape Réserve des 2
Frères rejäl i alla avseenden och jag noterade en ton som drog åt
körsbärslikör. Jag tyckte om den men håller samtidigt med om det kanske lite
väl bombastiska. Men till riktigt smakrik mat som har en del sötaktiga toner
från grönsaker och såser kan det absolut fungera bra.
Grannglaset var
samma firmas 2009 Châteauneuf-du-Pape
Cuvée de Mon Aïeul, ett druvrent vin av Grenache från 75-90 år gamla lågavkastande
stockar som jäses och lagras i cementtankar. Det här vinet var ljusare till
färgen, mer rödfruktigt, lite lenare till strukturer och även lite kryddigare –
mer av både garrigue och libbsticka.
Morgonen därpå lämnade vi Tain l’Hermitage för nästan en
timmas färd norröver till Condrieu och Ampuis där vi skulle besöka Domaine
Georges Vernay (den främsta producenten i Condrieu) och E Guigal, som såklart
inte behöver någon vidare presentation. Lunchen däremellan åt vi på den lilla
charmiga Bistrot de Serine mitt i
Ampuis. Till förrätt valde jag korv lyonnaise, med lök och potatis, presenterad
som en nästan ljummen sallad. God och fräsch – och också god till de vita
vinerna. Mina vänner satsade på anklevern, som kom i två varianter; i botten på
en tallrik en len pannacotta av anklever och på den en halstrad bit anklever,
en än mer perfekt matchande rätt till de generösa vita vinerna.
Vi beställde förrätt, varmrätt och dessert, dagens meny
för 32 euros per person. Till maten drack vi lite viner från E
Guigal, bland annat två utsökta viner från Condrieu, en appellation de
tillverkar nästan hälften av allt vin från. Den vanliga versionen 2015 Condrieu har en ljuvlig sötaktig
och lite kryddig doft med inslag av solmogen persika, en nyans av blommighet
och en len och inbjudande textur i den medelfylliga smaken. Att Viognier har en
låg naturlig syra märker man snabbt, ändå har det här vinet (och många andra en
god fräschör.
Det större
numret är 2015 Condrieu La Doriane
som är både fylligare, yppigare och fruktigare, men nu med en nästan
aprikossötma och med en violblommig ton som är mer uttalad. Här har vi också en
viss vaniljton från ekfaten, som på ett fint rätt ramar in hela fruktprakten.
Det är ett närmast förföriskt vin som vi alla formligen älskade. Det här är nog
den godaste årgång jag har druckit av det här vinet …
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar