Två dagar i Châteauneuf-du-Pape i februari

Resans två första dagar skulle tillägnas Châteauneuf-du-Pape, men innan vi kom dit tog vi en vända förbi min kamrat Henri-Claude Amadieu från firman Pierre Amadieu, som på 1930-talet blev den allra första producenten att inte sälja sina viner till négociants i norra Rhône utan istället buteljera dem själva under egen etikett. Efter andra världskriget köpte Pierre Amadieu mark högt upp i de svala nordexponerade sluttningar i bergen och planterade vingårdar – detta var också ett unikt drag som vittnar om vilken pionjär han var. Från en högt belägen vingård planterade han då en lott med den gröna druvsorten Clairette och från den drack vi två årgångar. Eftersom vita viner inte godkänns inom appellationen måste vinet etiketteras som Côtes du Rhône. Det första var deras senaste lanserade 2016 Côtes du Rhône Grande Romane, namngiven efter den högt belägna vingården, gjord uteslutande av Clairette, en druva som mycket väl håller syran i solvarma klimat. Det här är en underbart gott vin, rent fruktig med nyanser av vita persikor och citrus, friskt och elegant med en len textur och tydlig mineralisk energi. Jösses vad jag tycker att det här är gott – och det hela kostar dessutom bara 10 euros per flaska.

   För att visa att vinet har en viss lagringspotential öppnade Henri-Claude också upp en 2013 Côtes du Rhône Grande Romane, som hade ungefär samma friskhet och mineraliska stringens som det tre år yngre vinet, men här fanns en fint mandelnötig nyans och en lite mer påtaglig kalkstensrökighet som gav vinet en extra komplexitet. Det var helt klart inte mycket äldre, men det hade en liten lenare och kanske rent av slappare ton i slutet av smaken. Men gott var det ändå.

Idag har Pierre Amadieu 137 hektar vingård planterat i Gigondas, vilket faktiskt är lite mer än tio procent av hela arealen i den här byn. Ett vin jag alltid har tyckt varit deras mest komplexa kommer från den högst belägna vingården, 500 meter upp i ett bergspass en kilometer från Grande Romane. Härifrån hade vi den fortfarande unga 2012 Gigondas Le Pas de l’Aigle, en cuvée av cirka 95 procent Grenache och resten Syrah. Om Grenache normalt sett ger lite lenare viner med mjukare tanniner och lägre syra, är det här tydligt märkt av en god syra och markerad men ändå fin tanninstruktur. Jag noterade en medicinsk kryddighet och lite lakritsrot i doften som jag verkligen gillade. Men vinet var ungt och behöver tid för att blomma ut, därför öppnade Henri-Claude också upp en magnum av 2007 Gigondas Le Pas de l’Aigle – och den var minst sagt underbar och god att dricka redan nu, den var djupare och rikare, mer silkig till sin struktur och än mer kryddig. Att 2007 är en riktigt bra årgång behövde man inte vara särskilt begåvad för att förstå.

Mitt emellan Gigondas och Châteauneuf-du-Pape ligger restaurangen Côteaux et Fourchettes, som sedan sex år tillbaka drivs av den ambitiösa kocken Cyril Glémot. Här jag ätit många gånger tidigare, nu stundade lunch med en god vän från M Chapoutier. Vi började lunchen med ett gott svalt men tack och lov inte kallt serverad 2015 Châteauneuf-du-Pape La Bernardine, deras vita vin här nerifrån som görs uteslutande av Grenache Blanc som jäses och lagras i cementtankar. Det här vinet har inte något hög syra, men som många andra riktigt fina vita viner från Rhône bjuder det på en god fräschör med livlighet och en fin, nästan mineralsalt spänstighet i den annars läckert fruktiga smaken. Vita persikor är det jag vanligtvis tänker på i den här vinstilen, samt citronskal och mandel.

Det vita vinet serverades till en ankleverterrin med en kompott av äpplen som inte direkt var söt, men på ett fint sätt mötte upp vinets fruktighet. Gott, helt klart. Just vita viner från Rhône är en ofta riktigt bra matchning till feta terriner - och även till skaldjur. Prova själv får du se.

Den röda motsvarigheten var deras 2014 Châteauneuf-du-Pape La Bernardine, som liksom nästan alla viner från Michel Chapoutier görs av en ensamdruva – i det här fallet Grenache. Och liksom det vita vinet har det här jästs och lagrats i cementtankar, klokt med tanke med på att Grenache är en känslig druvsort och lätt, för lätt ska sägas, tar åt sig av ek och därmed förlorar finess. Här är det en lite sötare och rödare frukt som bjuds i förhållande till de mer svalodlade vinerna från Pierre Amadieu, men också en lite varmare alkoholrondör i slutet av den ganska fylliga, men mjuka och långa smaken.

Till det röda vinet serverades en stekt duva, bröstet som det var, saftigt och gott, och låret mer hårt tillagat i konfiterad stil. En krämig polenta hörde till, smaksatt med lite krämig lardo och till det en fond inkokt med vin och lite rostade kastanjer.

Pierre Henri Morel arbetade under lång tid för Michel Chapoutier innan han tillsammans med sin forna chef köpte fyra hektar vingård i Châteauneuf-du-Pape, två av dem alldeles intill Pignan. Därifrån gör de två nu vin och vi fick en fortfarande ung och tätt fruktig, till och med en liten aning fatkryddig 2012 Châteauneuf-du-Pape Lieu-Dit Pignan, som är en cuvée av ungefär 90 procent Grenache och resten Mourvèdre. Jämfört med vinet från M Chapoutier var det här tätare och kändes både mer modernt och kryddigt. Det behövde dessutom luft, en ordentlig luftning, för att blomma ut. Det märktes inte minst sedan dagen efter slog upp en slurk som var kvar i flaskan och upptäckte att dygnet i öppen flaska hade gjort gott för vinets elegans.

Därefter tog vi oss ut i vingårdarna hos M Chapoutier och deras egendom La Bernardine och besökte bland annat den vingårdslott som hade gett det fantastiskt goda, solmoget sötfruktiga och generösa 2010 Châteauneuf-du-Pape Croix de Bois som kommer från en gammal vingård med sandblandad lerjord med inslag av kalksten i den absolut östra delen av det drygt 3 200 hektar stora distriktet. Hundra procent Grenache, hundra procent cement. Här möttes vi av en ljuvligt rik, något kryddig och fint frisk smak, men också av en liten fin bitterhet som vittnar om att vinet fortfarande än ungt. Det här är en stor årgång i den här landsändan och vinet har således packats fullt av allt det goda en god årgång bjuder på.

   Vinet intill tog oss verkligen med storm, 2010 Châteauneuf-du-Pape Barbe Rac från en omkring 90 år gammal vingårdslott uteslutande planterad med Grenache. Samma procedur här i vineriet, men jösses vilken stor skillnad stilmässigt. Det här vinet hade en sammetslen och sensuell kropp, fint rödfruktigt och lite kryddig med en fin jordig komplexitet, en god men inte frisk syra och riktigt fint polerade tanniner. Det här kan mycket väl bli ett av resans bästa viner, tänkte jag där jag stod i solskenet i vingården och drack det exceptionella vinet.

På kvällen tog vi oss till en restaurang som jag trodde bättre om än den visade sig vara, Le Cloître de Saint Louis på 20 rue du Portail Boquier ungefär 15 minuters promenad från vårt trevliga lilla Hotel Horloge intill Palais de Papes i centrala Avignon.  Visst var maten god, men servicen? Jösses, vad var det som hände? Faktiskt inte mycket alls … vi väntade och vi väntade innan vi fick beställa vin från deras klena vinlista. Och de viner jag hade försäkrat mig om att jag fick ta med mot en korkavgift kom serverade efter att vi hade fått maten – och än värre, servitrisen kunde inte måtta upp vinerna rätt så jag fick inget vin, dock en tung suck och axelryckning som svar när jag kommenterade detta, samtidigt som hon ställde ner flaskan uppochner i ishinken och bara gick därifrån. Vilken jävla mupp!

   Vinet var det däremot inte fel på, det vita 2013 l’Hermitage från Domaine Jean-Louis Chave, en producent vi tyvärr inte skulle besöka på den här resan. Innehållet i flaskan är ungefär 85 procent Marsanne och resten Roussanne från i genomsnitt 60 år gamla stockar, jäst till två tredjedelar i ståltankar och resten i små ekfat. Till utseendet en ganska djup halmgul färg, doftmässigt stor och tät doft med en fin stenig mineralitet och en diskret ekfats- och mandelnyans i en tät, ganska massiv och komplext honungsliknande stenfrukt. Istället för frisk syra tyckte jag att vinet hade en god fräschör, mycket tack vare den livliga mineraliteten, och det var ett vin som förvisso var ungt, men otroligt gott redan nu. Dock … mina två återstående flaskor ska nog få fylla minst sex sju år till, minst.

Som förrätt i den trerättersmeny för 31 euros jag hade beställt kom en god ljummen sallad av raviolis fyllda med karljohanssvamp som serverades med en höns- och svampbuljong samt färska örter, sallat och riven parmesan. Det var en god rätt som trots att jag inte hade anpassat mitt medhavda vin till den ändå fungerade rätt bra till vinet.

Varmrätten serverades typ två minuter innan vi ens fick fram glasen till varmrättsvinerna – typiskt slarv och typisk fransk restaurangnonchalans. Såklart började vi äta det fint stekta kalvköttet utan vin till. Det serverades med smörstekta sojabönor och ostronskivling, dessutom en kalvfond som var en aning lite för söt för vinernas bästa. Gott, helt klart, men vilken dålig timing med vinet – som kom först mot slutet av varmrätten.

Jag hade tagit med ytterligare två viner från Domaine Jean-Louis Chave, båda unga och mörka och båda från årgång 2013. Mindre omtalat är att firman gör omkring 6 000 flaskor årligen av vin från de delar av Saint-Joseph som mer eller mindre ligger på motsatt sida floden Rhône från Hermitage räknat. Den 2013 Saint-Joseph jag skänkte upp har en skolboksmässig stenig mineralitet, en läcker kryddighet med inslag av lagerblad och krossad peppar, en mörk bärfrukt som står lite grand i bakgrunden och en smakbild som präglas av myckna men fint mogna tanniner, en god syra och en nästan kittlande livlig mineralitet.

   Sitt större syskon 2013 l’Hermitage var precis lika mörkt, stenigt mineraliskt och kryddigt, precis lika tydligt strukturerad och elegant, men lite mer återhållet just nu. Helt klart ett alldeles förträffligt vin, men lika klart ett vin som var helt oförlöst och egentligen kommer att behöva minst fem men snarare tio år till innan det verkligen blommade upp. Trots närmast juvenila försök till matsalsarbete hos de två ”servicegivarna” i matsalen, hade jag lyckats få dem att förstå att jag ville får hermitagevinet dekanterat i karaff. De förstod dock inte att vi behövde glas eller att vi ville få vinet serverat till maten.
 

Den flaska rött vin från Châteauneuf-du-Pape jag hade beställt glömdes bort – eller så insåg den förvissade servitrisen att vi inte behövde mer rött vin när desserten hade serverats. Desserten var riktigt god, en helt nybakad tarte tatin, ljummen och smakrik, med mjuka äpplen och frasig deg. Superb helt enkelt!

   Ändå tänker jag inte rekommendera någon att komma till Le Cloître Saint-Louis och äta, om man inte vill uppleva mediokert matsalsarbete såklart.

Om jag så bara skulle återge tio procent av alla viner vi provade under måndagen i Châteauneuf-du-Pape skulle det bli betydligt mer långrandigt här än det redan är. Men jag kan inte låt bli att först nämna hur fantastiskt goda och faktiskt eleganta viner som görs på Domaine de la Vieille Julienne i den norra och påtagligt svalare delen av appellationen. Två viner särskilt fångade mig och mest väntat var att deras 2006 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réserve från nästan hundra år gamla stockar av Grenache med ett lika gammalt tioprocentigt inslag av Syrah. Tack vare det nordligt svalare läget och än mer nordexponerade vingårdsläget, får vinerna härifrån alltid en god syra och en ganska tydlig struktur och det är precis vad jag upplevde att det här superba, lite jordiga, kryddiga och faktiskt djupt och mörkt fruktiga men samtidigt eleganta vinet bjöd på.

Ett annat vin från Domaine de la Vieille Julienne som förvisso inte fick högre poäng men egentligen imponerade mer, var den specialcuvée som ägaren och vinmakaren Jean-Paul Daumen gjorde för att fira domänens 100 år. Vinet var en specialbuteljering av hans generiska Côtes-du-Rhône som det här året gjordes från stockar planterade 1905 på en liten kulle invid vineriet och med en vinifiering som var identisk med den för firman toppvin. Denna 2005 Côtes-du-Rhône Lieu Dit Clavin Le Bosse var den mest imponerande, djupaste, mest strukturerade, fruktigaste och blommigaste vin på nivå Côtes-du-Rhône jag någonsin har druckit. Förvisso en exklusiv specialtappning, förvisso 130 euros nu i mogen ålder, men inte desto mindre fantastiskt god och komplex.

Lunch skulle vi egentligen inte hinna med i vårt hektiska schema, därför hade jag frågat ägarna till Domaine Font de Cortedune om de kunde tänka sig att arrangera något lite enkelt att äta i samband med vårt besök och provning. De tog mig på orden och dukade upp en underbar buffé av lufttorkad skinka, korv, oliver, terriner, ostar, bröd och lite annat gott och det var verkligen en helt perfekt lunch.

   Till den drack vi flera av deras viner, men jag satsade mest på den 2013 Châteauneuf-du-Pape som jag tyckte var lika god, fruktig, kryddig och lättdrucken. Familjedomänen har förvisso en lång historia, den drivs faktiskt i tredje generation, men det var först 1998 som Caroline Charrier och hennes bror började göra viner. Helt klart goda viner och helt klart värda att köpa – de finns numera i Sverige.  

Sedan bar det av till Domaine de Pegau, en klassiker med 150 års vinmakning i loggböckerna. Här provade vi en lång rad viner, vita och röda och ett rosé, såklart med en försmak av deras magnifika 2015 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Da Capo som ännu inte är buteljerad. Tät, djup, charmerande fruktig, fint kryddig och med en ordentlig struktur av både tanniner och mineral, och med en syra som kändes ganska livlig. Den var oväntat god, men det kommer dröja minst tio till femton år till innan den börjar visa mer av den finess som alltid finns i detta kraftpaket.

   I buteljerat skick provades den läckra 2014 Châteauneuf-du-Pape Cuvée de Réservée, fint jordig och kryddig i den lite rustika stil som kännetecknar den här firmans viner, också ordentligt strukturerad med tydliga tanniner som i nuläget kramar om vinets djupa fruktighet ganska ordentligt. Fem års vila till, skulle jag nog säga. Lite mer elegant och mer subtil, men annars ganska snarlik, upplevde jag den lite exklusivare och nästa dubbelt så lång (42 månader) lagrade 2012 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Laurence som min gom är det lite bättre vinet. Det hade varit härligt med god och matchande mat till de här vinerna, men middagen var flera timmar bort så det var bara att fortsätta drömma…