K
allt, snö och även regnigt ute. Inget vidare. Tur att
jag skulle få gå ner i Stadshuskällarens varma och gemytliga matsalsvalv och
värma både kroppen och mina sinnen. En exklusiv kalifornisk vinmiddag för
medlemmar i VinUnic Guldklubb stod på agendan och det hade minsann plockats
fram en hel del verkligt gott ur källarförråden. Till det en meny signerad det
tyvärr inte helt upptäckta men absolut utmärkta köket på Stadshuskällaren –
således en kväll att se fram emot.
Av Kaliforniens
planterade areal om drygt 248 000 hektar, står Chardonnay idag för 39 664
hektar. Det är således den mest planterade tillika mest populära druvsorten i
vingårdarna och i vinbutikerna. Såklart måste vi inleda kvällen med två
varianter, en mer klassisk och en mer rik och fet. I den mer strama och
återhållna stilen valde vi 2012
Chardonnay från klassiska Mayacamas Vineyards högt uppe i
Mount Veeder i sydvästra Napa Valley. Egendomen täcker 20.25 hektar vingård som
ligger på 550 till 730 meters höjd uppe i bergen.
Den etablerades
redan 1889 men föll vid förbudstiden i glömska för att få nytt liv med familjen
Taylor som köpte egendomen 1946 och planterade lite Chardonnay och Cabernet
Sauvignon. Det var dock först sedan Bob Travers köpte egendomen 1968 som den
fick nytt liv och under hans ledning fram till 2013 (då Charles Banks köpte
den) gjordes fantastiska viner här – på ett minst sagt ålderdomligt sätt. Det
här vinet, till exempel, är jäst i öppna cementtankar och har sedan dragits
över till 2 250 och 4 550 liter stora gamla tankar av redwood för
slutjäsning, varefter vinet har mognat i mestadels äldre franska och
amerikanska ekfat i 16-18 månader. Resultatet är underbart, stramt och
återhållsamt, mineraliskt och frisk med en diskret gulaktig frukt och en fin
mandelnyans. Denna tolva är fortfarande ung, men den har börjat utveckla en
första komplexitet av mognad.
Vi parade ihop
denna strama och eleganta chardonnay med en betydligt fylligare version från Shafer
Vineyards, det underbara vinet 2013
Chardonnay Red Shoulder Ranch som kommer från en 27.60 hektar stor vingård intill
Domaine Carneros (som ägs av champagnehuset Taittinger) nere i svala Carneros. Sedan
2005 har det här vinet blivit alltmer elegant, delvis tack vare en lite
tidigare skörd, men än mer tack vare att man har introducerat en inledande
ståltanksjäsning vid låg temperatur innan den jäsande musten dras över till 80
procent ekfat och 20 procent ståltankar för slutjäsning och lagring. Man
blockerar den malolaktiska jäsningen för att bevara maximalt med syra och det
är klokt. Syran balanserar en ganska fet och smörig fruktkropp och gör att
fräschören finns där, allt inramat i en fin textur och vaniljnyans av ekfaten.
En ganska typisk amerikansk chardonnay som ändå bjuder på elegans.
Till chardonnayvinerna serverades en väldigt vacker
förrätt, sotade pilgrimsmusslor med lite fryst brynt smör, en kräm av blomkål som
bidrog till att möta upp den feta texturen i vinet från Shafer,
därtill lite forellrom. En vacker och framför allt
riktigt god rätt. Det brynta smöret och även den sotade ytan på musslorna
gjorde sitt till för att helt balansera rostningen från ekfaten. 
När vi gick över till rött vin och hade tre viner till
nästa servering av mat, en pinot och två cabernetviner. Först ut en 2013 Pinot Noir Sun Chase Vineyard från
en sval vindutsatt vingård i Sonoma Coast och den lilla firman Wind
Gap Wines, som vinmakaren Pax Mahle har gjort vin sedan 2006, i samband
med att han under turbulenta former lämnade sin del i firman Pax Cellars. Nu
skulle han satsa på viner från svala vingårdar och fokus sattes primärt på
Rhônedruvor, men numera gör man också viner av Chardonnay och Pinot Noir. Allt
från Wind Gap Wines är småskaligt, av det här vinet gjordes bara sex fat om 228
liter och två fat om 600 liter. Druvorna köper Pax från odlare i framför allt
Sonoma, men också ett par andra områden i södra Kalifornien.
I glasen intill hade vi först en riktigt läcker, stram
och mineraliskt nyanserad 2010 Cabernet
Sauvignon från Mayacamas Vineyards, återigen med ursprung i högt belägna
vingårdar uppe i Mount Veeder. Det här är minst sagt en klassiker, framställd
på ett lika rustikt sätt som firmans andra viner. I det är fallet är det en
cuvée av Cabernet Sauvignon med omkring fem procent Merlot och Cabernet Franc
och vinet är också jäst i cement för att sedan först lagras i stora äldre
tankar av redwood i upp mot två år, innan man drar om vinet till äldre små
ekfat för lagring i ytterligare minst ett år, eller längre. Det här är ingen
massivt fruktig historia, det är elegant mörkfruktigt med en liten nyans av
ceder och ganska tydlig mineralisk energi och spänst. Tanninerna är tydliga,
men på något sätt fina – och det är förtvivlat gott, om än ungt. Tio till tjugo
år till är inga problem för det här vinet. Minst.
Normalt sett
matchar man liknande viner med varandra, här gjorde vi precis tvärtom och
ställde upp eleganten från Mayacamas Vineyards mot bjässen 2012 RBS Cabernet Sauvignon To Kalon Vineyard från den
kultförklarade mikroproducenten Schrader Cellars, grundad av den
karismatiska konst- och vinsamlaren Fred Schrader och med topprankade Thomas
Brown som vinmakare. Fred började redan 1992 göra vin tillsammans med sin
hustru Ann Colgin (idag Colgin Cellars), men skilde sig från henne 1998 och
satte då upp sin nya egna firma. Det gick som tåget, hans kraftfulla och
småskaligt framställda viner fick enorm uppmärksamhet och var helt plötsligt
enormt åtråvärda.
Det här vinet
görs uteslutande av Cabernet Sauvignon av klonen 337 som köps från en liten
lott i den del av To Kalon Vineyard som ägs av Andy Becksdoffer. Det är de
faktiskt de dyraste druvorna man kan köpa i Kalifornien – inte undra på att
vinet kostar 2 950 kronor flaskan. Det sägs ofta att vinerna från Schrader
Cellars är täta, fylliga och fullpackade med frukt och att de har en tydligt
kryddig och söt fatkaraktär. Så är det faktiskt inte – det här vinet har
förvisso en fyllig kropp och en sötmogen fruktighet, och visst finns det en
sötaktig vaniljton från ekfaten, men vi var alla överens om att vinet var
påfallande elegant sammansatt och fint texturerat. Och gott, otroligt gott!
Maten därtill var minst sagt otroligt god – och den
matchade vart och ett av de tre vinerna på ett fantastiskt sätt. Ville man ha
en mer förfinad kombination med rödfruktighet, var det vinet av Pinot Noir som
spelade bäst, ville man ha en klassisk och komplex kombination där stramheten i
vinet kom till sin rätt allra bäst var det vinet från Mayacamas Vineyards som
var bästa valet, men ville man ha en mer intensiv och större vin- och
matupplevelse var det istället vinet från Schrader Cellars som gällde.
Rätten var
underbar, en grillad brioche i botten, därpå stuvad svamp från Hällestad, på
det lite lardo och friterad
ostronskivling och slutligen rikligt med hyvlad vintertryffel över det hela. En
fantastisk rätt som är minst sagt galet bra till otroligt många viner. Bland
dem våra tre.
Vi fortsatte på spåret exklusiva röda viner från Napa
Valley och tog oss först till Blankiet Estate som grundades av den
i Bourgogne födda textilmagnaten Claude Blankiet år 1999 sedan han hade köpt
vingårdslotter av Domaine Chandon väster om staden Yountville i den södra delen
av dalgången. De första vinet gjordes 1999, då av vinmakaren Helen Turley.
Sedan dess har man bytt vinmakare ett par gånger och den 2012 Rive Droite Paradise Hills Vineyard vi nu hade fått serveras
har gjorts av den franska vinmakaren Denis Malbec, som tragiskt gick bort i en
olycka för snart ett år sedan. Till en början gjordes ett vin dominerat av
Merlot och ett dominerat av Cabernet Sauvignon från sina 6.45 hektar stora
vingårdar på sluttningarna av Mayacamas Mountains i den västra delen av Napa
Valley, men från 2005 ändrades detta. Då introducerades nämligen detta vin som
en slags andravin, för att man skulle skapa en elegant och mer bordeauxliknande
cuvée med stor del Merlot (75-85 procent) i stil med vinerna från Pomerol och
Saint-Emilion, medan toppvinet Blankiet Estate istället fick bli en cuvée där
Cabernet Sauvignon står för 80-90 procent av den eleganta och komplexa cuvéen.
Jag tycker verkligen om vinerna från Blankiet Estate och den Rive Droite vi nu
hade var uppskattad.
Intill denna bordeauxblend serverades två viner från Kapcsàndy
Family Winery, också det en egendom belägen i Yountville, men mer
centralt mitt i dalgången. Intressant nog var det också Denis Malbec som
ansvarade för vinframställningen här. Vinerna kommer från den 6.50 hektar stora
State Lane Vineyard som Lou Kapcsándy köpte 2001 – då så svårt ansatt av
vinlusen att man tvingades plantera om hela vingården. Detta skedde på ett mycket
noggrant sätt med intentionen att odla fram druvor som förenar full fenolisk
mognad, silkeslen kropp, tydlig men elegant tanninstruktur och framför allt,
stor elegans och inte överdriven alkoholhalt. Det var precis så som deras 2013 Estate Cuvée State Lane Vineyard
uppfattades när vi hade det i glaset framför oss. Omkring 50 procent Cabernet
Sauvignon, något mindre Merlot och en liten portion Cabernet Franc, allt vinifierat
och lagrat separat i 225 liter stora franska ekfat som till ungefär 70 procent
är nya – sedan noggrant och klokt blandat till ett riktigt läckert vin.
Grannglaset var
av annan stil, totalt dominerad av Merlot från en av de bördigare och lite mer
lerhaltigt jordlotterna närmast Napa River, som enligt Lou Kapcsándy har så
gott som identiska jordar som hos Château Petrus i Pomerol. Man har totalt 2.25
hektar Merlot i sin vingård och från dessa smålotter är ambitionen att göra ett
av världens bästa merlotviner utanför Pomerol. Denna 2012 Roberta’s Reserve State Lane Vineyard var tydligt mörkare i
frukten, sensuellt sötmogen, lite lätt jordigt och både djupare och mer
intensivt, men samtidigt betydligt mer elegant. Att det är lagrat i 80 procent
nya franska ekfat noteras nätt och jämnt, balansen är superb och jag tror nog
att alla gäster var överens om att det här kanske var kvällens vin. Visst, det
kostar 3 695 kronor, men vad kostar inte andra världsviner? Jo, mycket
mer. Slutsats, ett toppvin till ett väl motiverat pris.
Kronhjorten till de röda vinerna var fint stekt. Den
serverades med den kräm av konfiterad kål som toppades med lite krispigt friterad
kål. Det är alltid riskabelt att använda så umamistinna råvaror som
hasselnötter, men är de riktigt färska har det inte den bittra ton som så lätt
förstör balansen i de röda vinerna genom att lyfta fram en tydlig bitterhet och
strävhet. Här gick det bra – mycket tack vare sältan och den krämiga kålen. En
annan detalj som kunde ha varit lite stökig var ett tydligt syrligt garnityr av
äpple, nu gick det också bra tack vare den krämiga kålen. Som rätt betraktat
var den väldigt god och den fungerade tillfredsställande till vinerna, men inte
optimalt.
Som sista vin den fantastiska kvällen serverades vi 2012 Syrah Griffin’s Lair från en
riktigt sval vingård nere i Petaluma Gap, som ligger i den södra delen av
Sonoma County och får räknas in i Sonoma Coast. Bakom det här vinet står Pax
Mahle (samma vinmakare som Wind Gap Wines) och hans hustru Pamela, som hade
grundat den här firman med en investerare redan 1997 men i en tvist förlorade
den till samma investerare 2008. Investeraren döpte om firman till Donelan
Wines, och Pax gick sin egen väg. Nu har paret återskapat firman under namnet Pax
Mahle Wines.
Det här
gillades, en god och solmoget mörk fruktighet av den stil man kan vänta sig av
Syrah, svarta vinbär, blåbär och björnbär, men också en frisk och lite syrlig
spets av något rödare frukt, därtill en något kryddig (enbär, lite lakritsrot
och lagerblad) ton som man nästan alltid hittar i syrahviner från något svalare
regioner. Fin kropp, god fräschör, läcker frukt och kryddighet och en aning
bitter örtighet av inslaget av stjälkar under jäsningen. Och gott, verkligt
gott!
Någon mer avancerad servering kom inte till syrahvinet,
vi nöjde oss gott och väl med en liten tallrik med god ost. Det svenska
inslaget var den fint kryddiga hårda komjölksosten Wrångebäck från Almnäs Bruk
i Västergötland. Den fick sällskap av tre franska ostar, den milda komjölkosten
Brillat-Savarin, den lite mer texturerade och något kryddiga Saint Albray och
min favorit bland alpostar, Comté. Och så inga söta eller andra tillbehör än
lite fröknäcke. Det räcker oftast bra …
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar