Så var det återigen dags
för gänget i vinreseklubben Once in a Lifetime Production att samlas för ett
nytt überhedonistiskt vinäventyr, den här gången i Sonoma County och Napa
Valley, där över dussinet toppfirmor, flera av dem ”omöjliga att få besöka” skulle
öppna upp dörrarna till sina vinerier och vinkällare för oss. Som vanligt ett
första matbord med gott vin någonstans för att mötas upp, eftersom alla flyger
in från olika håll och kanter. Den här första kvällen blev matbordet den
härliga grekisk-kaliforniska krogen Estiatorio Kokkari på 200 Jackson Street
ett par stenkast från pirerna i San Francisco. Krogen är stor, troligen 150-200
platser, stämningen är hög och genuin, servicen bra och maten utmärkt. Jag hade
bokat det stora långa matbordet alldeles framför köket, ett härligt bord mitt i
händelsernas centrum. Kvällen skulle gå i det enkla och rustika, i det
familjära. Det blev helt enkelt family
style dinner på ett underbart sätt.
Vi samlades med ett glas
mousserande vin och när jag är i Kalifornien blir det oftast lokalt från något
av de bästa husen, denna kväll Schramsberg från Napa Valley. Valet
hade fallit på deras 2011 Blancs de Noir
Brut ($82 på listan) som görs till cirka 90 procent av Pinot Noir och
resten (faktiskt!) Chardonnay från svala vingårdar Carneros, Sonoma County och
Anderson Valley. En liten fraktion av musten är jäst i neutrala ekfat, men det
ger snarare vinet en rondör än en karaktär av faten och efter 24 månaders
lagring på jästen tillför man en dosage på omkring tio gram per liter. Det är
ett fint fruktigt men helt torrt och friskt vin, direkt stramt i stil med hur
champagne är skulle jag inte säga att det är, men det finns en klassisk elegans
över vinet. Vi hade det som aperitif, men jag hade också kvar lite i mitt glas
så att det kunde provas till de första två smårätterna – med bra men inte helt
perfekt resultat. Rätterna var nämligen en liten aning för smakrika för det
eleganta bubblet.
Första faten ut med mat var Kalamata pita, i vedeldad ugn sprödbakade pizzor med god sötaktig tomat, karamelliserad lök och fantastiskt goda Kalamataoliver. Enkelt, men fantastiskt gott.
Då nästa års resa är tänkt
att gå till Rhônedalen hade jag som försmak på den valt ett par vita viner
därifrån, med 2014 Vacqueyras Blanc
från Domaine
Le Colombier ($54) som det första. Vinet görs till nästan lika delar av
Viognier, Grenache Blanc och Marsanne från lätta sandstensjordar, som
tillsammans med vinets fruktiga komponenter bidrar med en fin, något livlig
mineralitet. Tack vare ståltanksjäsningen är frukten ren, den drar åt päron och
vit persika och har också en något oljig nyans som av citronskal. Som väntat är
syran måttlig, det är den nästan alltid i vinerna från södra Rhônedalen, men
det kompenseras av den fräschör som mineraliteten och ståltanksjäsningen bidrar
med.
En av de allra godaste
smårätterna här på Kokkari är octopodaki
tou Yiogou, den grillade bläckfisken, som kommer från Medelhavet av både
kvalitetsskäl och hemkära grekiska skäl. Den grillas som den är, salt och
citronsaft på, den skärs i bitar och serveras med en god grekisk olivolja.
Grillytan var läckert rostad och texturen helt fantastisk – det blev ett par
fat till av bläckfisken.
Nästa vin kom också från
södra Rhône men en annan appellation, 2013
Châteauneuf-du-Pape Blanc ($114). Producenten var en av dem jag verkligen
vill att vi ska besöka, Domaine Pegau, en av mig mycket högt
rankad producent av klassiskt komplexa och eleganta viner. Det här vinet var
också avgjort mycket djupare och mer nyanserat än vinet från Vacqueyras. Det görs
av cirka 60 procent Grenache Blanc, 20 procent av den syrafriska och eleganta
Clairette, därtill lika delar av de mer fruktigt orienterade druvorna
Bourboulenc och Roussanne. Liksom det andra vita Rhônevinet är det här till
fullo vinifierat i ståltankar, ett klokt val som bidrar till elegans och
fräschör i vinet. Det här vinet utvecklades fantastiskt väl i glaset och kom
med luftning att bli alltmer komplext. Tack vare den feta texturen och
nyanserna av vax, citronskal och honung, kom vinet mycket väl till sin rätt mot
olivoljan och de grillade nyanserna i bläckfisken.
Vi fick också in en god
grekisk sallad med solmogna tomater, krispig gurka, Kalamataoliver och väldigt
god fetaost som bara hade smulats ner i salladen. Dessutom den råa rödlöken,
som förvisso hör hemma i grekisk sallad men i min värld (och gom) inte alls hör
hemma till gott vin. Alltså petade jag den åt sidan.
Ett annat framtida resmål
vi har talat om är Washington State, därför hade jag valt ett par viner
därifrån som också anspelade på Rhônedalen, således av druvsorten Syrah som gör
så vansinnigt bra ifrån sig uppe i Washington State. Det första vinet var mest
klassiskt, det kom från Gramercy Cellars och var deras 2012 Lagniappe Syrah ($90). Firman
grundades av master sommelier Greg Harrington
som har en enormt bred och djup erfarenhet av världens viner och därför har en
annan ingångskänsla i hur vin ska smaka än vad många andra vinmakare har. Hans
vinstil kan mycket väl beskrivas som klassiskt fransk och just det här vinet
har alla typiska anletsdrag man förväntar sig av Syrah från norra Rhône; en
mörk och tät men inte söt bärfrukt, en god struktur av tydliga men fina
tanniner, en balanserad syra och en tydligt stenig mineralitet, därtill nyanser
av örtkryddor, torkat kött och vitpeppar. Att omkring 20 procent av
druvklasarna har vinifierats hela med sina stjälkar, har ytterligare lyft fram
en större fransk känsla i vinet. Det behövde luft och vann på att stå till sig
i glaset.
Det andra syrahvinet från
Washington State kom från det spektakulära District of Milton-Freewater som
uppgraderades till egen AVA så sent som förra året. Allra mest känt är det
lilla vindistriktet för firman Cayuse Vineyards, men den här kvällen valde jag
den unga men redan framgångsrika lilla familjefirman Reynvaan Family Vineyards.
De går mer eller mindre i samma fotspår som Christophe Baron på Cayuse
Vineyards och gör nästan lika spektakulära viner. Den 2012 Stonessence Syrah ($180) jag hade hittat här var till en
början lite reduktiv på gränsen till stökig, det mer återhållsamma och
naturligt avskalade sättet att göra vinet på (delvis avstjälkade druvklasar,
öppna jästankar, manuell pigeage,
lagring i äldre franska ekfat) har gett vinet en lite rustik känsla med lätt
jordiga inslag på det sätt man upplever att vinerna från klassikerna Château
Rayas och Henri Bonneau i Châteauneuf-du-Pape kan vara. Helt ärligt var det en
del tveksamheter kring det här vinet, till en början i alla fall, men med 30
minuter i glaset (precis som jag hade förväntat mig) kom de lite rustika tonerna
att vädras bort samtidigt som en djupare och lite sötare frukt började blomma
upp. Den kryddiga och köttiga känslan fanns dock kvar hela tiden, men det är
toner som verkligen hör hemma i viner från det här unika vingårdsområdet.
Som varmrätt hade jag
förbeställt en variation av stekt och grillat som serverades family style tillsammans med ugnsrostad
potatis med rosmarin och en sallad av romansallat, ruccola och pinjenötter. Thalasina var en helt sensationellt god
och helt perfekt tillagad halstrad hälleflundra, denna fisk som så ofta blir
torr. Den hade bakats hastigt i ugn tillsammans med tapenade och lite olivolja.
Den resulterade i många njutningsstön.
De grillade lammkotletterna, anisia paidakia, var minst lika
magnifika, saftiga och välsmakande med en ljuvlig lammkaraktär och fint rostad
grillyta. Tänk att grillat lamm är så gott när det görs så här bra. Även kotopoulo souvlas, den grillade
kycklingen med oregano och citron, var väldigt god.
Kvällens tredje röda vin
blev 2012 Steins Grenache ($440)
från makalösa Sine Qua Non, en firma vi besökte för två år sedan och fick en
upplevelse i galenskap, generositet och vinhedonism vi aldrig tidigare har
upplevt. Det är en cuvée av 76 procent Grenache, 16 procent Syrah och åtta
procent Mourvèdre, som till 53 procent från den egna Eleven Confession Vineyard
(Grenache och Syrah), 29 procent från Cumulus Vineyard vid Oak View (Grenache
och Mourvèdre) och nio procent The Third Twin Estate Vineyard (Syrah). Endast
nio procent av druvorna köptes, det här året från Bien Nacido Vineyard (lite
Grenache och Mourvèdre). Knappt en tredjedel av druvklasarna, huvudsakligen
Grenache, behölls intakta under jäsningen och efter lagring i två år i tankar
och fat har vinet en uppenbart rikt fruktig doft med inslag av björnbär och
söta mörka körsbär, en fyllig kropp med len textur, myckna men i sammanhanget
lena tanniner och den längd i eftersmaken som imponerar. Genom åren har vinerna
av Grenache blivit allt bättre och mer nyanserade och det här vinet är förvånansvärt
drickmoget redan idag. Till följd av sin ungdom mådde vinet bra av luften i
glaset och hade jag fått planera serveringen lite bättre hade nog vinet fått
stå i karaff åtminstone en timma.
Kvällen avslutades med ett
vitt vin, bara som det var utan att ha någon maträtt till, vilket jag tycker
ger en trevligt och uppfriskande slut på vinserveringen. Vinet kom från den
utmärkta firman Domaine Vincent Dauvissat, tillsammans med Domaine Francois
Raveneau och ett fåtal till toppen av firmorna i Chablis, och
kvalitetshantverket märktes i allra högsta grad eftersom årgången till följd av
en explosionsartad spridning av röta inför skörden var en av de svåraste i
mannaminne. Detta till trots syntes inga uppenbara spår av problemen (oren
frukt, sötaktig frukt på gränsen till botrytisnyanser) i den fina 2013 Chablis Premier Cru Les Fôrest ($205)
som vi nu hade fått källarsvalt serverad. Istället bjöd vinet på en stor
fräschör och en nästan rökigt mineralisk komplexitet som jag fann mycket
tilltalande. Visst var frukten en aning rikare än i mer klassiskt strama
årgångar som 2008 och 2010, men det känns helt okej – någonstans mitt i allt är
just årgångens egen personlighet också något som är lika tilltalande som
vingårdens personligt.
Sist men inte minst, en
skön svalkande amerikansk öl i baren som en välbehövlig nattfösare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar