Det var visst prinsbröllop i stan den här fantastisk
soliga sommardagen. Visst är det romantiskt och drömskt så det förslår, men
helt ärligt – vem vill äta och dricka som en prins och hans sällskap på bröllop
när man kan äta och dricka som en kung på en privat middag med sina bästa vänner?
Svaret är enkelt – vi stod över prinsbröllopet!
Det första vinet
hade en riktigt fin blommighet och rik men samtidigt elegant gulfruktighet och
det hade en läcker kombination av mognad och kritfet mineralitet. Dess syra var
stram och frisk, men som helhet sett var vinet väldigt balanserat. Vit
bourgogne, tveklöst, högsta kvalitet, också det tveklöst. Min spontana tanke
var att vinet kom från Meursault och där från firman Arnaud Ente, men eftersom
ledtråden var att båda vinerna kom från samma firma byttes spåret snabbt till J-F
Coche-Dury, just eftersom det andra vinet var så hustypiskt denna
firma. Det här lättare och mer finstilta vinet var 1999 Meursault Premier Cru Caillerets. Fantastiskt gott,
fortfarande ungt, till och med förvånansvärt ungt.
Vinet intill var i alla avseenden större, känslan av kritjorden
var mer uttalad och både rökigare och fetare, frukten var mer intensiv, syran
lika frisk och eftersmaken mycket längre. Jösses vilket vin! Min gissning på
det här vinet var det ”vanliga” villagevinet från J-F Coche-Dury, det var
rätt. Återigen blev jag förvånad över åldern på vinet, 1999 Meursault. Nog för att här fanns en liten mognad och nötig
komplexitet, men så moget var det inte att jag kunde förstå att det var 16 år
gammalt.
Nästa duo som serverades till kockarna (alltså mig själv
och Mr Z) visade sig vara två väldigt olika viner. Det första var det yngsta,
mest fruktiga och lite spänstigare av de två. Till en början var det lite
blygt, men med lite luft blommade vinet upp och gav ifrån sig nyanser av
vanilj, söt citrus och även en liten blommighet som tillsammans med den lite
mjukare och rikare kroppen drog gissningen på vinet till Kalifornien. Kunde det
vara Kistler (nej, det var lite för lätt och diskret i eken för det), Peter
Michael Winery (stilen kändes verkligen igen, men precis allt var ett till två
steg lättare), eller kunde det vara någon annan firma jag missade ur minnet?
Likheten med Peter Michael Winery (som vi fick till svar att det inte var) var
slående, men jag gissade ändå inte på Aubert Wines, vilket jag borde ha
gjort. I glaset 2012 Sonoma Coast
Chardonnay som jag tyckte var mycket lättare och elegantare än jag brukar
tycka att vinerna från Aubert Wines är.
Nästa vin var
tydligt moget, men inte påfallande oxiderat av annat än den ålder det hade.
Dock var faktiskt denna 1999
Bâtard-Montrachet Grand Cru från Domaine Ramonet mer långt gånget än
vinerna från Coche-Dury, men det var ett rätt gott vin som kockarna (alltså jag
och Mr Z) blev rätt glada av. Jag blev särskilt glad över att vinet inte hade
någon oxidation, just Domaine Ramonet har lidit svårt av oxidationsproblem
sedan mitten av 1990-talet.
Eftermiddagens sista kockvin kom också från Bourgogne,
det hade en viss mognad men kändes påtagligt yngre och mer elegant än vinet
från Domaine Ramonet. Dock var det aning djupare och hade en mycket större och
mer komplex aromprofil. Vi hittade lite gul stenfrukt och tydliga toner av
krossad kalksten, men det som lockade oss till Maison Olivier Leflaive
(som för övrigt idag är riktigt bra!) var den hustypiska nyansen av finaste
färska hasselnötter, som snarare är fruktiga och smöriga än rostade. Det som värden
hade skönt upp till oss törstande kockar (alltså jag och Mr Z) var inget mindre
än 2000 Montrachet Grand Cru –
supergott, men kanske inte alltigenom så imponerande djupt och mäktigt som man
brukar förvänta sig av vinet från denna ”världens bästa och mer dyrbara
vingård”.
Criots-Bâtard-Montrachet är en 1.57 hektar liten vingård
i den norra delen av Chassagne-Montrachet, klassificerad som grand cru men så liten att den tyvärr
sällan ses på hyllor i vinbutiker eller vinlistor på bra restauranger. Vad som
kännetecknar vingården och dess viner är inte riktigt klart, jag har provat
kanske ett 30-tal viner totalt sett härifrån genom åren, men jag vet faktiskt
inte exakt vad vinerna ska dofta och smaka annat än att de ofta påminner om
vinerna från Bâtard-Montrachet. Att gissa på 2005 Criots-Bâtard-Montrachet Grand Cru är därför inte det första
man gör (årgången tog jag, men gissade på Bâtard-Montrachet) och producenten Domaine
Fontaine-Gagnard hade jag också rätt gissning på. Vinet var gott,
förhållandevis fylligt och generöst, alltså lade vi våra första gissningar i
Sonoma County. De lätt kryddiga ekfaten gjorde sitt till. Men eftersmaken var
mineralisk och stram och jag kunder inte annat än att lägga vinet i Bourgogne.
Och gott var det också!
Fina bitar av torskrygg saltades och stektes i smör runt
om (vi valde att steka dem så att den nötiga stekytan speglade vinernas rostade
mognadstoner). De fick långsamt gå färdigt direkt i pannan tills kärnan var perfekt,
nästan färdig och glasig till utseendet. Såsen kokades av ostron, vitt vin och
grädde, den mixades sedan slät och monterades med smör till en fin konsistens.
Den här typen av sås är både lätt att göra och helt galet god och tack vare
ostronsältan och känslan av hav gifter sig såsen perfekt till mineraliska viner
som de från Bourgogne. Lite sockerärter och tärnad gurka samt ett par hastigt
pocherade ostron blev goda garnityr.
Två viner serverades till torsken, båda vita och båda
från Bourgogne med avsändare i de bästa vingårdarna. Vinet till vänster var först
påfallande krutrökigt och reduktiv och det tog säkert 20 minuter av luftning i
glaset innan jag ens tyckte om det. Av de två vinerna blev det då det doft- och
smakrikare, det hade ett fint djup och en uttalad mineralitet som var så kritig
att jag först tog mig till Corton-Charlemagne med min gissning. Helt nöjd var
jag dock inte med den gissningen eftersom det fanns en gulare frukt och en
fetare textur i det här vinet, som med luftningen växte till sig så pass att
jag (och vi) placerade det i byn Puligny-Montrachet. Därmed föll producenten Domaine
Leflaive också på plats, och med det också vinet mer precist, 2004 Chevalier-Montrachet Grand Cru,
ett vin som nu har utvecklat en god mognad men fortfarande har den ungdomliga
spänsten kvar.
Även om nästa
vin var lite mer försiktigt i kroppen, i alla fall till en början, hade det ett
lite större djup och även här en fetaktig kritmineralisk textur som i och för
sig inte var riktigt lika uttalad som i det första vinet. Det här var det mest
finstämda av de två och det hade också en något längre och mer silkig eftermak.
I min gom var det här vinet, 2002
Montrachet Grand Cru från Domaine Bouchard Père et fils, det
klart bättre av de två.
Kork! Fy tusan vad jag är trött på korkdefekta viner. Det
behöver inte ens vara ett så läckert vin som en magnum av 1987 Cabernet
Sauvignon Martha's Vineyard från Heitz Wine Cellars för att jag ska bli trött …
Men Hansa var kvick i steget och fick snabbt fram två
andra viner istället. Båda bjöd på samma bordeauxiska mognadskomplexitet som
det korkdefekta vinet skulle ha gjort, men det hade en lite djupare frukt och
en mer stenkrossad mineralitet än vad vinerna från Bordeaux brukar ha. Därför
tog vi oss till Napa Valley i Kalifornien och där till producenter av klassiskt
vinifierade och lagrade viner. Vinet till vänster hade en djupare och mörkare
frukt, en tydlig men inte fullt gången mognad, det hade ett fint gräsigt stråk
och en ytterst fint balanserad kropp med tydliga men ändå lena tanniner. Vinet
kom från en av mina favoritproducenter, Philip Togni Vineyard och var deras
magnifika 1991 Cabernet Sauvignon,
ett vin som Philip själv håller som ett av de bästa han någonsin har gjort. Jag
skriver gärna under på det.
Mineraltonerna
var lite tydligare i vinet intill, som också hade en något mer markerad struktur
av tanniner. Det som lite grand lurade mig var att vinet faktiskt hade en svagt
vegetal ton i den annars tydliga cabernetfrukten. Av de två vinerna kändes
denna 1991 Estate Cabernet Sauvignon
från Chateau
Montelena i norra Napa Valley en aning mer utvecklat, dock utan att
vara helt moget. Den här typen av cabernetviner kan mycket väl utvecklas och
lagras 30-40 år, eller mer.
Fina, feta franska ankbröst stektes långsamt och bakades
färdigt i 100 graders ugn till en rosa kärna. Ankfettet togs tillvara för att
konfitera champinjoner i och Mr Z blancherade och stekte sedan fina knipplökar.
Ett par färska fikon som bakades i ugnen med lite socker blev ett fint fruktigt
tillbehör. Vi hade också en smakrik rödvinssås som fick smak av det
champinjondoftande ankfettet. Ovanpå det revs anklever och rikligt med
australisk vintertryffel som jag håller som den allra finaste och mest
aromatiska av all tryffel som finns. Det här var en sjukt god rätt och det satt
gjuten till de mogna cabernetvinerna.
Om jag bara fick äta två ostar och aldrig några andra,
skulle jag tveklöst välja den krämiga komjölkosten Brillat-Savarin och den fint
nötiga och fasta men ändå lena hårdosten Comté. Alltså var det just dessa ostar
jag hade köpt och sedan tempererat korrekt och slutligen serverat med gott
knäckebröd.
Vi körde på ytterligare ett moget rött amerikanskt vin,
också det från Napa Valley. Det här var lite rikare fruktigt och kändes en
aning mer vinbärsaromatiskt än de två andra 1991:orna, men det fanns också
något moget över det som skänkte doften komplexitet och hade gjort smaken lite
silkigare. Vinet kom från Caymus Vineyards och var deras 1991 Cabernet Sauvignon Special Selection,
ett vin som ofta försvinner i mängden av bra viner från Napa Valley men som
särskilt med ålder alltid bjuder på en riktigt fin vinupplevelse. Normalt sett
föredrar jag vita viner till ost, men tack vare vinets mognadsnyanser och
därmed också lite lenare kropp tyckte jag det fungerade bra.
Château d'Yquem är förvisso ett stort slott med 103
hektar vingård och en produktion som kan toppa på cirka 140 000 flaskor om
året. Trots den relativt stora produktionen hör det inte till vanligheterna att
jag dricker deras vin, men den här sommarkvällen korkades en utsökt 1997 Château d'Yquem upp, serverad
svalt men inte kallt. Doften kändes fortfarande ung, här trängdes gul
fruktighet med honung och tydliga saffransnyanser och den sammetslena och något
visköst söta smaken hade en fin syra som skänkte vinet god balans.
Glass och jordgubbar. Köpt glass dessutom. Bara så, inget
tjafs. Desserter behöver inte vara komplicerade.
Eftersläckningen utfördes med en påfallande rosen- och
hallonaromatisk röd Bourgogne som tack var den intensiva parfymen placerades i
någon av byarna Chambolle-Musigny eller Gevrey-Chambertin, och hos toppenbra firmor
som Domaine Robert Groffier, Domaine G Roumier, Domaine Arlaud eller Domaine
Bachelet. Då det fanns en viss mogna men vinet ändå var så intensivt, borde det
komma från en årgång som 2009 eller snarare 2005, kanske rent av 2002. Men inte
äldre än så.
Fel på precis
allt! Det Hansa skänkte upp i de stora Riedelkuporna var en sensationellt fin 1996 Nuits-Saint-Georges Premier Cru Les
Murgers från den enastående familjefirman Domaine Sylvain Cathiard i
Vosne-Romanée. Gud i gatan vad roligt det är att ha så fel när man får en sådan
fantastisk upplevelse av vinet, när man får lära sig något nytt. Jösses vilket
vin, ren kärlek!
En orgie i grappa från magikern Romano Levi hör heller
inte till vardagligheterna, men när tillfälle ges, kastar jag mig villkorslöst
in bland flaskorna och njuter i sällsynt stora drag av de rara och ytterst
komplexa dropparna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar