Tenuta San Guido på Pubologi den 23 september

 

Sassicaia har i snart ett halvsekel varit ett av Italiens mest berömda viner på den internationella marknaden. Det introducerades i sin första kommersiella årgång 1968 och skulle i en blindprovning tio år senare vinna uppmärksamhet världen över när det vann över toppviner från Bordeaux. Händelsen som sådan var inte ny eller särskilt märkvärdig, men den blev den egentliga starten på den vinstil som senare kom att kallas super tuscans, superviner från Toscana som hamnade utanför regelverket till följd av att man använde sig av inte tillåtna druvsorter. Här på Tenuta San Guido var det Cabernet Sauvignon och Cabernet Franc som gällde, inte Sangiovese som annars var den typiska blå druvsorten i Toscana.

   Sedan dess har det gått väldigt bra för vinet Sassicaia och även om utmanarna i genren idag är många och konkurrensen närmast är mördande, behåller Sassicaia sin position som ett av de finaste vinerna i Bolgheri, bland utmärkta konkurrenter som den kraftigare Ornellaia och det fantastiskt goda vinet Grattamacco.

   Tenuta dell’Ornellaia har över 2 500 hektar mark, men av detta är endast omkring 80 hektar planterat med vin. Ungefär 40 hektar av det ger druvor till vinet Sassicaia, resten används till de andra vinerna. 

Lite senare i höst kommer nya årgångar av firmans viner att lanseras, men redan nu gavs en möjlighet att prova vinerna. Det skedde på Pubologi, en av vår stads bästa restauranger. Ett gott glas champagne fick inleda lunchen. Det blev en underbart blommig och rödäpplig och smultronfruktig 2010 Brut Rosé från Louis Roederer, helt nylanserad och lika parfymerad som spänstigt pigg med en livlig syra och finstämd mineralitet som balanserade den nästan yppiga frukten, men smaken var frisk och absolut torr. Det kändes som en välbehövligt frisk vårvind som drog genom min av höstrusk lite mulna själ. Supergott och vederkvickande.

Cuvéen i 2013 Le Difese är cirka 70 procent Cabernet Sauvignon och 30 procent Sangiovese och efter en och en halv veckas jäsning och maceration för Cabernet Sauvignon och ytterligare ett par dagar för Sangiovese har vinet mognat i ett år i samma ekfat som tidigare har hyst firmans exklusivare viner Guidalberto och Sassicaia. Doften är medelstor, ganska parfymerad och intensiv, men det rör sig inte om något tätt och kraftfullt vin, snarare elegant. Smaken är elegant och påfallande frisk, tydligt definierad av Cabernet Sauvignon med en sötfrisk vinbärston snarare än de karaktärer som man vanligen känner från Sangiovese. Samtidigt finns här en viss jordighet som gör vinet riktigt trevligt och även något komplext. Att man gör drygt 300 000 flaskor av den här kvaliteten om året är faktiskt rätt imponerande.    

Därefter höjdes ribban ett litet steg, till firmans så kallade andravin, Guidalberto. Det skulle bli tre årgångar av detta vin, det första av dem 2013 Guidalberto som också serverades ur magnum. I det här vinet går blandningen i en mer renodlad bordeauxskola, cirka 60 procent Cabernet Sauvignon och 40 procent Merlot och lagringen har skett i 225 liter stora franska ekfat och även en liten andel amerikanska ekfat, av vilka cirka 30 procent är nya. Det här vinet är mer komplext, det har förvisso en rik och något djupare frukt än vinet Le Difese och det har också en mer markerad med fortfarande mycket fint balanserad och polerad tanninstruktur. Fräschör finns det också, bland annat genom en fin ton av vinbär och en liten gräsighet, men med den större kroppen är det inte friskheten man primärt noterar. Gott, men fortfarande något ungt. I Sverige kostar vinet 295 kronor (720 flaskor lanseras på Systembolaget den 4 december), väl värt att jämföra med de 35-40 euros det normalt sett kostar i Italien.   

I glaset intill hade vi en något mer mogen historia, 2009 Guidalberto och en än mer mogen och komplex 2000 Guidalberto, som var den första årgången av Guidalberto. Föresten, Guialberto var en äldre släkting i familjen som bland annat planterade den långa allén med flera tusen cypresser som har blivit något av ett landmärke i Bolgheri. Det yngre av dem, 2009:an, har faktiskt en lite djupare och mörkare frukt än vinet från 2013, men fruktintensiteten och parfymen är ungefär desamma. Smaken är medelfyllig, rent fruktig och elegant med en fint livlig syra och en liten mineralitet. I nuläget noterar man en liten fatkryddighet, men den kommer att smälta in i vinet inom ett till kanske två år.

   Det äldre vinet upplevdes inte alls 15 år gammalt. Nog för att här fanns en fin jordighet och känsla av söt tobak och ceder och även en liten släng av te (tre nyanser man finner i bordeauxviner med viss mognad), men det finns en portion större komplexitet i det här vinet. Smaken är precis lika fin och här finns fortfarande kvar både fräschör och strukturell spänst. Jag måste säga att jag var rätt positivt överraskad över det här vinet och det vore roligt och intressant att få dricka det igen, om låt säga fem år. 

Till de fyra första vinerna serverades en lökrökt oxtartar med en purjolökskräm och friterad ostronskivling. Det här var en mycket god rätt som trots att köttet inte var tillagat och därmed var rikt på umami (som kan bidra till att lyfta fram en bitterhet i vinet) passade mycket bra till de första fyra vinerna. Det var i sig inte alls konstigt, smaksättningen med salt och i mycket större grad den feta och mjukgörande texturen i lökkrämen fångade upp varje tillstymmelse till bitterhet och tanniner. Således en bra och klokt gjord kombination.

Magnumkalaset fortsatte, men nu med storebrorsvinerna. Först ut var 2012 Sassicaia, den nu aktuella årgången (1 095 kronor för halvmagnum, 75 cl, 600 flaskor lanseras den 4 december), som bjuder på en fantastiskt läcker doft med djup och mörk frukt, god intensitet, en liten nyanserad fatkryddighet och en karaktär som ligger mycket nära en mer solig årgång i Médoc. Receptet lyder 85 procent Cabernet Sauvignon och 15 procent Cabernet Franc och uppfostran ägde rum i 24 månader i franska ekfat. Att årgången var ovanligt varm noteras inte alls så mycket som väntat, annat än att frukten är rätt intensivt och kanske något solvarm. Men så är vinet ungt också, den lilla yppigheten kommer att lägga sig och ersättas av en mer komplex doft med tiden.

   Vi skulle också njuta av ett par äldre årgångar, dessa tre också serverade ut magnumbuteljer. Den första av dem var inte särskilt mycket äldre, 2009 Sassicaia, en årgång man på egendomen beskriver som excellent.  Vinet är något tätare, fylligare och mer fruktigt generöst och den finns också en liten solsötma som vittnar om den varmare årgången, men samtidigt finns det en elegans över vinet. Jag drar mig till minnes hur 2001 Sassicaia smakade som ungt och har en känsla av att de två årgångarna är rätt lika varandra. I så fall har det här vinet en fantastisk framtid framför sig. Och med luft började en liten nyans av denna elegans bjuda ut sig … ceder, fin tobak och till och med en liten nyans av tryffel också.

Det var betydligt mer struktur, strävhet och mineralitet i 2006 Sassicaia, en årgång som kan räknas som mer klassisk och kommer att behöva mer tid på sig att nå fullkomlig drickmognad. Doften är medelstor och intensiv, den kanske mest bordeauxliknande av de årgångar vi drack den här lunchen, men eftersmaken är fortfarande lite stram och knuten (särskilt eftersom det här vinet kom ur magnum). På så sätt var vinet lite svårt att bedöma idag, jag skulle gärna ge det två till fyra års lagring till.

   Det äldsta vinet var 2004 Sassicaia, också det ett vin med en klassisk doft och smak, något mörkare fruktig än den i 2006:an och här fanns också en liten första mognadsnyans som gav vinet en större komplexitet. Också det här vinet hade en god struktur, tanninerna hade trots elva års ålder inte mjuknat och det fanns också en god syra och en fin mineralitet som gav vinets smak en god spänst.

Till de olika årgångarna av Sassicaia serverades en riktigt fint grillad nacke av spansk gris, en styckningsdetalj som jag ofta (tyvärr) har upplevt varit seg, för fet och senig eller dåligt grillad. Här på Pubologi blir jag aldrig besviken och den här grisnacken var utsökt! Den serverades med ett bakat blad av spetskål och en steksky med lite pistage, därtill finriven tryffel och dessutom en kräm av kål. Det var en väldigt god varmrätt som passade väldigt bra till vinerna, med tryffelns komplext jordiga doft särskilt väl till det äldsta vinet.

Vi avslutade lunchen med en plommonsorbet med luftig plommongrädde och en krispig krokant av bovete, till det lite god kolasås. Till det drack vi inget vin. Strävt och nyanserat rött vin till en söt dessert är nämligen en styggelse.