Årets bästa 2016

 

Ytterligare ett år i vinets och matens värld har summerats. Året var på många sätt omtumlande, men trots att resorna var något färre blev händelserna många. I den här årskrönikan sammanställer jag viner, upplevelser och tankar som jag plockar spontant ur minnet utan att nagelfara anteckningsböckerna. Det är ju trots allt det man verkligen kommer ihåg, det man tyckte stack ut ur den digra massan av upplevelser, som måste räknas till ”det bästa”. Jag har ju ett normalt år upp mot 5 000 provade viner att välja mellan, så listan skulle kunna bli otroligt mycket längre än den jag här presenterar.

   En mycket glädjande trend, som jag själv är väldigt stolt över, är att sonen AJ Styles under året tog ett steg uppåt och framåt i sin gastronomiska gärning som kock (på stan) och köksmästare på Café Rotunda. Ett par av middagarna han ansvarade för kan närmast beskrivas som episka, det kan många av våra gäster gå i god för.

  Året har innefattat ett par intressanta detaljer i världsordningen – Spanien fortsätter att förlora vingårdsareal, Kina är världens näst största vinland sett till planterad areal, Frankrike och Italien tappar något men blir allt bättre. Mitt älskade Kalifornien har vuxit en aning, Oregon visar sig starkare och bättre än någonsin och jag har också under året druckit riktigt goda viner från mindre kända vinländer som Kina, Turkiet och Mexiko.

Årets bästa champagner

Mycket bubbel har druckits under 2016 och många märken och årgångar skulle lätt kvala in i den här kategorin. En av höjdpunkterna var 1985 Salon från Salon skänkt ur magnum, perfekt mogen och komplex men fortfarande spänstig – och jag som normalt sett inte ens imponeras av Salon. En annan champagne jag fick dricka två gånger under året var 1990 Dom Ruinart från Ruinart, en champagne som var ”min och Ing-Maries” favoritchampagne under många år. Idag är det här ett ytterst komplex och elegant champagne, helt klart mer intressant än det mesta som Ruinart har presterat sedan dess.

   Jag har också haft det stora nöjet att njuta av en helt fantastisk 1996 Clos des Goisses från Philipponat, en vingårdsbetecknad champagne med årgångens friska syra och djupet och en början av mognadskomplexitet tack vare sina 20 år.

   Mot slutet av året har också 1988 Krug avnjutits vid perfekt mognad, som vanligt med frisk syra men med precis den komplexitet och fräschör som gör champagnerna från Krug så fantastiska. Årets sista storslagna champagne var 2005 Grande Année Brut från Bollinger, drucken ur magnum och helt klart en ungdomlig upplevelse som kommer att bli alltmer komplex ju mer tid den får.

   I den unga disciplinen tog också 2008 Belle Epoque från Perrier-Jouët mig med storm, en ung stjärna som jag hoppas får dricka igen vid både tio och tjugo års ålder.

  Samtidigt vill jag lyfta fram den champagne jag tycker presterar allra bäst per satsad krona, NV Cuvée de Réserve från Pierre Peters, en utsökt och frisk blanc de blancs från Le Mesnil för bara 330 kronor. Husets champagne, helt klart!

Årets bästa vita viner

Än mer än med champagnerna, har det provats och druckits ett par tusen sorters vitt vin under året. Det är alltid väldigt svårt att välja ut de bästa, så det får återigen bli plock ur närminnet. Där hittar jag bland annat en fantastiskt fin, ungdomligt fruktigt och svagt kryddig 2013 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservé från Château Rayas, och en något mer fruktgenerös, en aning mer mogen och tydligt mer komplex men fortfarande pigg 2009 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservé.  Ska jag hålla mig kvar i södra Rhône fick jag också fantastiska upplevelser från Château de Beaucastel och deras unika vita vin som görs till 100 procent av Roussanne från gamla vinstockar. Det mest komplexa och märkligt nog fortfarande helt vitala av dem var 1990 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Vieilles Vignes, som jag inte hade kunnat tro var ett 26 år gammalt vin. I samma servering imponerades jag också den pur unga och såklart mer fruktbetonade och friska 2014 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Vieilles Vignes. Kanhända kommer den gå samma komplexa framtid till mötes.

   Sedan jag återigen började arbeta djupare med Rhônedalens viner igen, har det blivit ett ständigt resande i regionen och därmed en hel del provande. I norra Rhône har jag blivit verkligt förtjust i den något mogna och tydligt nötiga och honungsnyanserade 2009 l’Hermitage från Jean-Louis Chave och även den yngre tappningen 2011 l’Hermitage som trots en lite klenare årgång visar sig väldigt bra.

   Under de ständiga resorna i Chablis och resten av Bourgogne springer jag såklart på hur många utomordentligt fina viner som helst, men jag tänkte faktiskt utesluta dem ur den här krönikan och istället ge ett par glimtar från det mogna Kalifornien. Det vin som imponerade allra mest på mig var 1993 Chardonnay Don Miguel Vineyard från Marimar Torres Estate i Russian River Valley. Det här vinet tog mig verkligen med storm, det var fjärde skörden från denna unga vingård, det var ett vin från en sval och lite svår årgång, det var ett vin som idag är 23 år gammalt som jag troligen hade dömt ut för mer än tio år sedan – till dess jag nu drack det på Stadshuskällaren. Jösses i gatan vilken komplexitet. Inte för en enda sekund saknade jag någon som helst grand cru från Bourgogne. En av årets allra största och mest positiva överraskningar!

   Ytterligare ett moget chardonnayvin fastnade i mitt enologiska minne, 2000 Chardonnay från Maycamas Vineyards uppe i bergen ovanför Napa Valley. Jag drack det ur magnum och upplevde det burgundiskt elegant och komplext och inte alls särskilt moget. Men så gör man också klassiska viner här – och det kommer man göra fortsatt också trots byte av ägare och vinmakare.

   Hade jag gett mig själv mer utrymme här, hade det åkt upp en och annan tysk, ett par bourgogner, och även en eller två viner från Sine Qua Non i Kalifornien.

Årets vita budgetviner

Det går att hitta väldigt många trevliga vita viner i blygsamt prisläge, särskilt om man håller sig till Chablis, generiska vita viner från Bourgogne, Rhônedalen, österrikiska viner av Grüner Veltliner och Nya Zeeland. Jag listar ett par superfynd jag gärna köper och dricker. Ett av dem kommer från E Guigal och är deras 2015 Côtes du Rhône (110 kronor), som är parfymerat av en ovanligt hög andel Viognier, ett annat är det lite mer eleganta och lättare 2015 Côtes du Rhône Réserve (110 kr) från Château Mont-Redon.

  Ett annat utsökt vitt friskt vin med blygsam prislapp är 2015 Grüner Veltliner Familien Reserve (120 kr) från Weingut Leth i Wagram, Österrike.

   Såklart måste jag lägga in ett vin från Chablis här också och då väljer jag 2015 Chablis Le Finage (136 kr) från storfirman La Chablisienne. Skolboksmässigt, rent och frisk med kittlande mineralitet.

Årets bästa röda viner

Att uppe i bergen i Napa Valley bli bjuden på en specialkomponerad lunch med inhyrd kock och servitris för bara mig och min Rose (för att gratulera oss till vår förlovning) är i sig en stor upplevelse, att dessutom bli bjuden på ett av årets allra mest magiska röda viner gjorde inte saken sämre. I glasen den lunchen 1997 Cabernet Sauvignon Herb Lamb Vineyard från Colgin Cellars.

   Två andra magiska cabernetviner från Napa Valley kom från klassikern Philip Togni Vineyards uppe i Spring Mountain District. Det blev två legendariska viner från toppårgångar, 1994 Cabernet Sauvignon och 1991 Cabernet Sauvignon. Båda ur magnum, båda med över en timmas dekantering innan servering, båda med fortsatt utveckling i ytterligare en timma, båda vinerna med fortsatt ljusa framtidsutsikter.

   Och hur skulle jag ens kunna utesluta den fullfjädrade fullpoängaren 1994 Harlan Estate från just Harlan Estate ur den här uppräkningen? Provad vid två tillfällen under året och återigen bevisar vinet att det är ett av de allra bästa som har gjorts på den är egendomen.

   Nit de Nin är en liten hantverksproducent i Priorat, grundad av vinmakaren Ester Nin (som också gör Clos Erasmus), och från henne kom ett av årets bästa spanska viner, 2010 Nit de Nin. Djupt, tätt, värmande och rikt fruktig, men elegant tack vare en god syra och fina mineraliska energier.

   Bourgogne står alltid på topplistan, men mycket av det allra mest spektakulära och bästa dyker upp i provningar ämnade för Livets Goda – där redovisar jag alltid det bästa. Men en röd bourgogne som verkligen grep tag i mig var 1998 Chambertin Grand Cru från Domaine Denis Mortet. Vi hade precis kommit från Domaine de la Romanée-Conti och gjort en omfattande provning – och det här vinet skämdes minsann inte för sig, det höll precis samma magnifika kvalitet.

   På tal om Domaine de la Romanée-Conti, jag har ju faktiskt ynnesten att dricka en hel del viner från dem. Två underbara viner som jag rent spontant kommer att tänka på är den 2005 La Tâche Grand Cru som korkades upp i början av december, ett vin jag trodde skulle vara något knutet men som visade vare sammetslent, silkigt, sensuellt och alldeles underbart parfymerat, och en 1995 Echézeaux Grand Cru som jag trodde var någonstans fem till tio år yngre, dessutom en Romanée-Saint-Vivant. Superkul att bli överraskad åt det här hållet!

   Rhônedalen har stått för en hel del av underhållningen 2016 och i topp minns jag ett av årets allra mest komplexa viner, 1989 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservé från Château Rayas, hade det inte varit för den något lägre syran och den lite sötare frukten, hade jag kunnat placera vinet på hög nivå grand cru i Bourgogne. Jösses vilket härligt vin.

  Från en fullkomligt galen middag i november, där temat var Châteauneuf-du-Pape, kom flera av årets viner, bland dem de imponerande och tyvärr både sällsynta och extremt dyrbara toppcuvéerna 1998 Châteauneuf-du-Pape Da Capo från Domaine Pegau och den än mer strukturerade och till utvecklingen yngre 1998 Châteauneuf-du-Pape Hommage à Jacques Perrin från Château de Beaucastel. Vi hade också samma viner i årgång 2000 – de borde egentligen också listas här!

Årets röda budgetviner

Vill man hitta röda budgetviner som levererar kvalitet, karaktär och ursprungskänsla, då är Beaujolais, Rhônedalen, södra Frankrike några av de säkraste korten (på plats hittar man hundratals goda viner för mellan sju och femton euros!). En given rekommendation kommer från Château Saint-Cosme i Gigondas (jag gillar alla deras viner) och är deras 2010 Côtes-du-Rhône (110 kr). Ett annat givet köp är 2013 Côtes-du-Rhône (102 kr) från Domaine de la Janasse, också den oväntat tät och kryddig för sin blygsamma prislapp.  

   Vill man dricka amerikanskt är det mycket svårare att hitta vettiga budgetviner, dels för en generellt sett högre prisnivå än vi har i Europa, dels för en idiotisk dollar för stunden. Men med 2013 Sonoma County Cabernet Sauvignon (124 kr) från Louis M Martini kommer man riktigt långt, och lägger man på en knapp hundralapp får man dessutom deras Napa Valley Cabernet Sauvignon.

   Med druvsorten Pinot Noir är det alltid svårt att hitta bra kvalitet och karaktär till måttligt pris, men 2014 Pinot Noir Cellar Selection (150 kr) från Villa Maria Estate i Marlborough på Nya Zeeland ger en ordentlig och genuin pinotkänsla.

Årets årgång

Under året har en del viner från 2014 i Sonoma County, Napa Valley loch egentligen hela Kalifornien lanserats (eller åtminstone börjat visas upp i färdigblandat och buteljerat skick). Odlare och vinmakare såväl som de som har provat en större mängd vin från 2014 verkar vara rörande överens om att det här är en fantastiskt bra och jämn årgång, för Bourgognedruvor såväl som för de druvor vi förknippar med Bordeaux och Rhône. En komplett årgång med andra ord.

   Samtidigt de amerikanska vinodlarna är glada och nöjda, skänker jag en tanke till de franska vinodlare som har genomlevt sitt största helvete någonsin, växtsäsongen 2016. Jag brukar säga att det inte längre finns bra och dåliga årgångar, att man med modern kunskap kan reducera naturens skoningslösa utspel och ändå göra förbaskat bra viner, men med våren och sommaren 2016 i det akuta närminnet måste jag erkänna att jag har haft fel – det finns katastrofala årgångar och 2016 i framför allt Chablis är ett exempel på en sådan. Tack och lov verkar vinerna ha blivit bra, om än gjorda i extremt liten volym.

Årets druvsort

Efter en veckas rundresa i Beaujolais – som minst sagt var upplysande och upplyftande – säger jag Gamay vid den här rubriken. Gamay är helt klart en underskattad druvsort som mest är förknippad med billiga, enkla och tankjästa viner som ska drickas unga och lätt kylda till enklare mat. Det man helt missar om erfarenheten och inställningen stannar vid det, är att Gamay kan ge mörka och välstrukturerade viner som både kan drickas unga och som kan lagras. Till och med länge. Ett antal provade viner från 1990-talet vittnade om det, men än mer övertygade en mogen men ännu inte gammal 1976 Moulin-à-Vent från Château de Jacques om det. Framställningen av Gamay handlar inte bara om maceration carbonique i sin enklare form, utan lika mycket om klassisk maceration med upp till 30 dagars skalkontakt och om moderna och elegant strukturerade viner med lagring i både äldre och helt nya.

Årets vinregion

Av samma anledning som val av Årets Druvsort, landar min röst helt utan konkurrens på Beaujolais. Det stora distriktet, som ligger inklämt mellan södra Bourgogne och norra Rhône har olyckligt (men fullt begripligt) hamnat i skuggan av världsdistrikten av fyra anledningar; 1) den oftast väldigt enkla och onyanserade vinet Beaujolais Nouveau, 2) att vinet anses vara lätt och saftigt och bäst passar till lättare mat, 3) att Gamay har setts som en andrahandsdruva som inte mäktar med att ge fina och hållbara viner, och 4) att Beaujolais på 2000-talet har kommit att bli ett litet centrum för naturvinsmakare som har skapat en del uppmärksamhet

   Ingen av dessa fyra anledningar är värda att bry sig om, eftersom; 1) Beaujolais Nouveau bara är en del av produktionen och en del vi inte behöver bry oss om, 2) det faktiskt finns fantastiskt många utmärkta kvalitetsviner (framför allt i norra Beaujolais) som gör väldigt fina och komplexa viner som hör hemma i den övre gastronomin, 3) Gamay faktiskt kan ge djupa och välstrukturerade viner som har en potential att leva och utvecklas i flera decennier, och 4) naturvinmakarna absolut inte hör till de bästa i regionen – tvärtom är de kända namnen som Jean Folliard och Marcel Lapierre tämligen medelmåttiga producenter, om de ens är bra.

   Summa: det finns hur mycket underbart som helst att upptäcka i Beaujolais och det blir inte ens dyrt, för 10-15 euros får du riktigt bra viner, för 30 euros fantastiska viner.

Årets vinby

Jag åkte till Beaumes-de-Venise för att lära mig mer om byn och dess söta viner. Jag kom hem med intrycket att det är en av de allra vackraste vinbyarna i hela Frankrike. Den större delen av appellationen ligger högt upp i en enastående vacker dalgång i den södra utlöparen av bergskedjan Dentelles de Montmirail. Jag kom hem med känslan av att de söta vita vinerna av Muscat var så goda som jag redan visste, men att det finns flera producenter som gör mer komplexa än bara söta och blommiga viner, jag hittade ypperliga och charmerande röda versioner av söta muskatviner – och jag upptäckte att byn också producerar en hel del riktigt goda röda viner med Grenache som huvuddruva. Dagarna i Beaumes-de-Venise visar inte bara att mina djuplodade studier nere i byarna i södra Rhône ger frukt, att jag upptäcker den verkliga själen i varje by, den verkliga kvaliteten. De visar också att Beaumes-de-Venise hör hemma bland skaran av byar som med all rätt ska ha mer uppmärksamhet i framtiden.

Årets vingårdsbesök

Med omkring 200 besökta vinerier under 2016 finns det såklart gott om bra besök att välja bland. Besöket hos Sine Qua Non (bilden) blev än mer personligt och familjärt än alla tidigare besök och av den anledningen positionerar det sig i toppen. Det var också fantastiskt att se att Manfred Krankl nästan fullständigt är tillbaka efter den svåra motorcykelolycka som var nära att kosta honom livet. Vin är inte bara vinet i sig, alltmer tycker jag att personlighet och känsla är viktigare än bara den rent tekniska bedömningen av färg, doft och smak.

   Ett besök som hör till den absoluta toppen både avseende vinerna i sig och bara ynnesten att få bli insläppt, var hos Domaine J-F Coche-Dury i Meursault, en firma jag har velat besöka i 20 års tid men faktiskt för första gången någonsin fick komma till i november. Ganska stelt och blygt, men jösses vilka viner (2015) och vilken känsla att få prova dessa toppviner direkt ur faten med vinmakaren Raphaël Coche som ledsagare.

   Två magnifika besök hos Colgin Cellars under sommaren visar med all tydlighet att det här är en av de allra bästa vinegendomarna i Kalifornien, helt klart är deras vingård IX Estate en grand cru.

   Det var också en säregen känsla att få vara den första (min vinklubb var med) som fick besöka det ännu inte färdigbyggda och öppna Promontory, det nya exklusiva vineriet som Bill Harlan har grundat i Oakville, Napa Valley. Att toppa det med ett besök och underbar lunch med rejäl provning på grannegendomen Bond Estates gjorde ju knappast ont.

   Ett annat besök som fastnade ordentligt i känslocentrat var det hos Domaine de la Romanée-Conti, det tolfte där om jag har räknat rätt, men den här gången blev det än mer känsloladdat och magnifikt än vanligt. Vad sägs om avslutningen 1965 Romanée-Conti Grand Cru som extranummer i provningen efter genomgången av 2015 ur faten?

Årets nyupptäckta producent

Har man som jag har gjort levt i vinvärlden i snart tre decennier, hör det inte till vanligheterna att man ”upptäcker” en producent man tidigare aldrig har hört talas om eller ens provat vin från. Däremot kan man få upp ögonen för en producent som man helt plötsligt ser, börjar förstå och som man tas av vinernas karaktär av. 

   I Beaujolais fick det bli Domaine Jean-Marc Burgaud och Domaine Daniel Bouland, medan det i Rhônedalen fick bli de små firmorna Domaine Wilfried (Rasteau), Domaine des Escaravailles (Rasteau), Vignobles Alain Ignace (Vaqueyras) och Domaine Font de Courtedune (Châteauneuf-du-Pape) som överraskade mig mest.

   Jag blev också mäkta imponerad av Bodegas Mustiguillo i Valencia och Bodegas Enrique Mendoza i Alicante – båda av mig kända och uppskattade sedan tidigare, men efter årets besök och provningar på egendomarna under året fick jag än mer än tidigare upp ögonen för dem. Absolut inte skrytiga eller exklusiva viner, men välgjorda och goda.

   I Kalifornien hittade jag fram till La Rochelle i Sonoma Valley, en ganska tystlåten producent som verkligen levererar högsta och mest eleganta kvalitet av Chardonnay och Pinot Noir. Den här firman ska jag definitivt besöka igen och då fördjupa mig än mer i.

   På årets sista resa, som tog mig till regionen Valencia i Spanien, hittade jag en producent som förvisso inte når toppnivå men ändå fångade mitt intresse. Det är Celler del Roure jag talar om, en medelstor bodega som fick nytt liv när man växte och köpte en ny egendom att bygga sitt vineri på, där man hittade en källargång med ett 500 år gammalt underjordiskt vineri med mängder med amforor. Seden 2009 gör man viner ur dessa och det är denna kvartett vin som gjorde mig så exalterad. Prislapp? Mellan sju och fjorton euros per flaska!

Årets vinmakare

Egentligen skulle jag vilja lyfta fram en faslig massa skickliga vinmakare som har imponerat på mig under året; Jean-Marc Burgaud (Domaine Jean-Marc Burgaud) och Daniel Bouland (Domaine Daniel Bouland) i Beaujolais kan lätt räknas in hit, Loïc Dugat-Py (Domaine Bernard Dugat-Py) och Alexis Guillon (Domaine Jean-Michel Guillon) i Gevrey-Chambertin, Allison Tauziet (Colgin Cellars) eller Jim Binns (Sine Qua Non), de har alla bidragit till att de senaste åren lyfta finessen i vinerna. Listan kan såklart göras många dussin vinmakare längre, därför blir mitt val helt plockat ur de spontana tankar om magiska viner jag har druckit genom åren.

   Det blir således Christophe Baron (bilden) på enastående Cayuse Vineyards i District of Milton-Freewater i gränslandet mellan Oregon (rent geografiskt) och Washington State (sett till vinmässigt ursprung). Under året har jag druckit dussintals av de sällsynta vinerna och fascinerats över hur klassiska eleganta och drivna av terroir de alla är, hur väl Christophe lyckas balansera kraft med stilfullhet och hur egna vinerna är. Årets stora vertikal av nästan samtliga gjorda årgångar av cabernetvinet Widowmaker (omkring 2 000 till 3 000 flaskor per år) var en av de mest imponerade av de säkert hundra vertikalprovningar jag har arrangerat i mitt liv. Den enda baksidan är att det är så vansinnigt svårt att få tag på vinerna. 

 

Årets restaurangbesök

Rent spontant kommer jag att tänka på Robuchon i Las Vegas, men inte bara för maten och en väldigt fin service, utan också för att det var där – mitt i middagen – som jag friade till min Rose. Det bidrog såklart till den magnifika totalupplevelsen.

   Min allra sista måltid på Noma (bilden) i Köpenhamn blev också en alldeles särskild upplevelse i gastronomi, service, närvaro och perfektion. Jag var lyrisk när jag åt vårens meny här för två år sedan, nu var det dags för höstens råvaror – skaldjur och vilt – och det var än mer episkt. Nu stänger Noma och öppnar åter upp till hösten, på annan adress och med ett annat koncept, men med samma namn. Jag längtar!

   Den vegetariska middagen på trestjärniga The French Laundry kvalar också in på listan av årets bästa restaurangbesök. Att kunna laga en så komplett och superb måltid av bara grönsaker är minst sagt imponerande. Tack och lov är vin vegetariskt, annars hade jag nog inte listat det här besöket.

   I Sverige lägger jag min röst på PM och Vänner i Växjö, som äntligen fick sin välförtjänta stjärna i Guide Michelin. Här firar vi traditionsenligt Valborg varje år och den här gången var halva familjen med på kalaset. Rosévin och pool i vårsolen på taket, en underbar avsmakningsmeny med förstklassig vinservering av toppsommelieren Ruben Sanz Ramiro och övernattning på det fantastiska hotellet. En magisk kväll!

   Ett par måltider på Adam och Albin, som under 2016 blev en fullvärdig helöppen restaurang, visar också att Stockholm och Sverige har fått en ny topprestaurang. Jag kan inte nog betona hur fantastisk maten är, hur varm och personligt och professionell servicen är och hur härlig hela helheten är. Vi kommer tillbaka, vi lovar!

Årets svenska vinperson

Det finns två personer jag verkligen skulle vilja tilldela min titel ”Årets Svenska Vinperson”. Den första är Ejnar Söder, som efter många års planering fick klippa bandet och förklara att The Winery Hotel i Solna hade öppnats – ett fullfjädrat vinhotell i Sverige, med totalt fokus på vin och även ett eget vineri med fullskalig produktion av rosévin och rött vin, det är något unikt. Den andra personen jag tänker på är den enastående sommelieren Arvid Rosengren, som i stentuff konkurrens vann titeln Världens Bästa Sommelier i Argentina. Att vinna VM som sommelier är det allra största och mest prestigefyllda man kan göra i vinvärlden och det är en ära som framför allt lyfter honom själv, men faktiskt också tilldelas Sverige som med det ytterligare positionerar oss som ett av världens mest betydelsefulla gastronomiska länder. Men … jag har redan tilldelat titeln ”Årets Svenska Vinperson” till dessa personer för deras fantastiska gärningar.

  Det är tyvärr lättare att se dem som står längst fram och högst upp, mycket svårare att se och uppskatta dem som arbetar i bakgrunden. Därför vänder jag blicken till en enastående vinperson, som förvisso borde ha fått titeln långt tidigare, som den mästarsommelier han är, som den ambassadör för Sverige han har blivit i internationella sommeliertävlingar, som den sommelier på restauranggolvet han är och som den förebild för våra sommelierstudenter vid Restaurangakademien han här. Han har numera slutat tävla och har istället iklätt sig en tung och betydelsefull position som ledare och coach för SweSom, det svenska sommelierlandslaget. Och det är i den rollen, där han har haft en stor del i att Arvid Rosengren vann VM i Argentina, som jag vill tilldela Sören Polonius titeln ”Årets Svenska Vinperson”. Sören, du är en ledstjärna, du är en förebild, och du gör ett fantastisk och betydelsefullt jobb som coach. Tack för det!

Årets bästa trend

Det händer väldigt mycket i vinets värld, och i vinets värld i Sverige. Vill jag lyfta fram ett par trender som inte bara skapades utan i större grad utvecklades och cementerades under 2016 kan jag nämna att vinpaketen på landets restauranger blir allt bättre och mer köpvärda och att alltfler restauranger med både gastronomisk och enologisk ambition poppar upp och håller sig levande i konkurrensen runt om i Sverige – inte bara i storstäderna. I vinets värld fortsätter mindre kända druvsorter och vindistrikt att leverera fina upplevelser och trenden kan mycket väl sägas vara ”Våga utmana det redan kända och överraska dig själv och dina vänner med något nytt”. Länder som Spanien och Portugal kan mycket väl ses som ledande inom den här genren, men renässansen för druvsorter och distrikt eller byar fortsätter även i Frankrike och Italien. Samma utveckling ser vi också i nya världens vinländer, men där är den inte lika tydlig eftersom de flesta distrikt är förhållandevis nyutvecklade och merparten av vingårdarna är planterade med klassiska internationella druvsorter. Ska man lyfta en trend jag välkomnar och tycker är högintressant, är det den idag tydliga utvecklingen i Australien mot alltfler små familjeägda egendomar och alltmer eleganta viner i svalare regioner.

   Här i Sverige ser vi en fin trend i fenomenet vinbarer, som under 2016 och än mer under 2017 kommer att växa i antal och inriktning. Detta är glädjande, eftersom en vinbar mer än en vinrestaurang gör vinkulturen mer lättillgänglig både till kostnader och innehåll för gästen.

In memoriam

Tjugohundrasexton blev ett mörkrets år med alldeles för många himlafärder i både musikvärlden och vinvärlden. Listan kan tyvärr göras hur lång som helst, och David Bowie och Prince är de musiker jag kommer att sakna allra mest. Ni förändrade inte bara min musikvärld, ni förändrade hela musikvärlden. Thank you for the music!

   Vinvärldens förluster har också varit tunga under 2016. Bland de äldre ikonerna som gick bort listar jag först Peter Mondavi, som under den första hälften av sitt 92 år långa liv skapade vinhistoria med sin bror Robert Mondavi när de byggde upp Charles Krug Winery i Napa Valley. Robert Mondavi var den som fick all berömmelse genom sitt vineri Robert Mondavi Winery (grundat 1966, sålt ur familjen 2004), men Peter arbetade skuggan av honom och gjorde det ända in till slutet. Tyvärr nådde Charles Krug Winery aldrig de höjder som Robert hade önskat, det var också anledningen till att de bröt kontakten för drygt 50 år sedan.

   I Châteauneuf-du-Pape i gick en annan legend bort, Henri Bonneau, 78 år gammal. Från en liten egendom med gamla knotiga stockar intill Château Rayas gjorde han rustika, men eleganta klassiska viner av Grenache. Han blev särskilt omtalad för sitt skickliga hantverk att blanda viner och skapa superba cuvéer som och Réserve des Célestins och Marie Beurrier. Jag har alltid älskat hans viner, som tillsammans med de från Château Rayas är de mest komplexa och nyanserade som har gjorts i Châteauneuf-du-Pape. Det ska bli intressant att följa utvecklingen av vinerna från den här egendomen – dessvärre har alla de årgångar som Henri själv gjorde blivit sanslöst svårfunna och dyrbara.

   Ytterligare en välkänd fransk vinmakare gick bort, Etienne Hugel i Alsace, alldeles för tidigt vid bara 57 års ålder.

   Men den förlust som smärtar mig allra mest är den plötsliga bortgången av Denis Malbec (bilden), som inte bara var en skicklig vinmakare med bakgrund på Château Latour i Bordeaux och från början av 2000-talet också i Kalifornien (Kapcsándy Family Winery, Blankiet Vineyards, Sodaro och de egna etiketterna Notre Vin och Alienor Cellars). Han var också en nära vän. Jag kommer att sakna all den kunskap han delade med sig, alla kvällar vi hade tillsammans, alla stunder av vin och måltider vi delade. Och jag kommer att sakna skratten. Denis omkom i en bilolycka i april. Han blev 47 år.