Sverige är ibland
ett jävla skitland. Ett exempel på det är hur Systembolaget systematiskt förgör
den vinkultur som tusentals och åter tusentals sommelier, krögare, vinälskare
och vinentusiaster så medvetet försöker skapa. Ett annat är hur profitkåta
importörer som inget annat tänker än på snabba cash plockar fram påhittade viner med larviga och helt
ursprungsfientliga etiketter och en sötma som lurar intet ont anande konsumenter
att köpa smörjan. De som mest av alla går på lurendrejeriet är Systembolaget
som blint låter eländet säljas i de butiker som de med andra handen så strikt
styr med budskapet att det är kvalitet till varje pris de står för. Skäms på
er, Systembolagets chefer och inköpare!
Medan många importörer och Systembolagets
chefer verkar se ner på Zinfandel och med sitt vårdslösa handlande vill den
stackars druvsorten illa, råkar jag respektera Zinfandel som en kvalitetsdruva
och av den anledningen ville jag visa en skara medlemmar i min vinklubb hur
fantastisk denna druva kan vara. Och det gjorde jag i samarbete med chef Xavier
från Villa Källhagen som lagade en riktigt härlig måltid till det dussinet
kvalitetsviner jag hade valt ut kvällen till ära.
Visst hade jag
kunnat börja med en White Zinfandel, det finns faktiskt bra sådana – framför
allt från Turley Cellars, men jag valde istället ett zinfandelvin som var lite
lättare än de flesta även om det liksom de andra hade en fint intensiv och
något sötaktig hallonliknande fruktighet. Det kom från den förhållandevis unga
firman Birichino och var deras 2013
Saint Georges Zinfandel Old Vines, som har sitt ursprung i ett 1.80 hektar
stort block från 1922 i Besson Vineyard som ligger strax i utkanten av Santa
Cruz söder om San Francisco. Tio månader i franska ekfat har gett vinet en mild
ekfatskaraktär, men det som mest definierar vinet är alkoholhalten, som har
landat på måttliga 13.5 procent. Zinfandel är annars en druvsort som lätt når
hög mognad och med det också hög alkoholhalt.
Tribidrag är
druvsortens rätta namn, den kommer ursprungligen från Kroatien och har som
Primitivo genom södra Italien tagit sig till den amerikanska östkusten någon
gång på 1840-talet. Där kom den helt plötsligt att kallas Zinfandel och det var
också som sådan den togs till Kalifornien när guldfynden i Sierra Foothills
lockade främst tyska och italienska immigranter kring 1850. Det var just då i
Sierra Foothills och strax därefter i Lodi en bit söderöver som de första
vingårdarna planterades, men dessvärre föll dessa områden snart i glömska. Lodi
blev snarare känt som bulkvinsområde och är idag med 48 580 hektar den
största appellationen i Kalifornien. Dock händer det mycket positivt här just
nu och ett av de mest spännande projekten är Lodi Native, där en grupp
vinodlare har gått samman för att lyfta Lodi genom sina mer eleganta viner av
Zinfandel.
McCay Cellars är en av dem och
härifrån hade jag 2012 Zinfandel Tru Lux
Vineyard som kommer från en vingård med sandjord som planterades med den
mot vinlusen resistenta rotstocken St Georges mellan 1940-talet fram till
början av 1970-talet. Vinet har en medelstor parfym, en generös men inte fyllig
fruktighet, en god syra (Lodi är förhållandevis svalt tack vare de vindar som
drar genom Sacramento Delta) och fina tanniner. En liten ton av torkad chile
noterade jag också i den mörka bärfruktigheten och det är riktigt trevligt.
En annan medlem i Lodi Native är Maley
Brothers Vineyards från vilken 2012
Zinfandel Wegat Vineyard kom. Stockarna till det här vinet planterades
1958, så det klassas inte riktigt som verkligt gamla. Men tack vare att
vingården alltid producerar små druvklasar och små druvor, men en generös
fruktighet som resultat. Men det är fortfarande inget fylligt och tungt vin,
även här noterar man en god fräschör och fina tanniner, dessutom en diskret
rostad fatnyans som drar åt choklad. Av de två vinerna från Lodi Native vi hade
den här kvällen, var just det här min favorit.
Zinfandel och
fisk är knappast det första samspel man tänker på, därför valde vi just att servera
en fiskrätt för att visa druvsortens bredd. Vi gick såklart i vinets fotspår och
lagade en bakad torskrygg med en ganska smakrik barbecuesås och toppade det
hela med lätt brynt oxmärg. Visst var vinerna kanske en aning för fylliga för
fiskens bästa, men totalt sett gick det väl ihop tack vare såsen och märgen.
Att vinerna fortfarande var något svala, låt säga cirka 17 grader, var positivt
för elegansens skull, men allra bäst hade det varit att servera den ytterligare en
aning svalare.
Om Lodi var ett
av de tidigaste områdena där Zinfandel fick fotfäste, kom istället Sonoma
County att bli det område där de första riktigt bra och omtalade vinerna kom
ifrån. Av dagens cirka 24 300 hektar vinodling i Sonoma County står
Zinfandel för drygt 2 100 hektar och mest Zinfandel hittar man i de varma
inlandsdistrikten Sonoma Valley, Dry Creek Valley och Alexander Valley. Från
det sistnämnda distriktet kommer 2013
Geyserville, ett sedan många åt tillbaka i Sverige populärt vin signerat
den mästerliga producenten Ridge
Vineyards. Den här årgången har vinets gjorts till 73 procent
Zinfandel, 17 procent Carignane, nio procent Petite Sirah och en procent
Mourvèdre, eller Mataro som druvan kallas för här i Kalifornien. Det här är en
ganska typisk druvkompott i zinfandelvinerna från Kalifornien – italienarna
planterande nästan alltid sina vingårdar så för att säkerställa skördarna och
ge vinerna något större komplexitet. Frukten är sötaktig och yppig, ren och
elegant hallonfruktig trots sin storlek, och det är framför allt med kanske en
timmas luftning (jag häller alltid upp vinerna i förväg för att provningen ska
flyta smidigt) som just den elegansen kommer. Kroppen var fyllig men inte tung
och jag hittade dessutom jag en fin fräschör i den långa eftersmaken. Ungt, men
gott med bara en liten värme av alkoholen (14.5 procent) mot slutet av smaken.
I hjärtat av Dry Creek Valley ligger den
22.65 hektar stor vingården Cortina som i många decennier har skötts om av Seghesio
Family Vineyards. Vinet 2012
Cortina Zinfandel, som görs uteslutande av Zinfandel från de äldsta
stockarna (planterade på 1930-talet), är fylligt och rikt fruktigt med en
värmande alkoholhalt, som det här året liksom andra år landat strax över 15
procent. Men vad gör det när kroppen är tillräcklig stor och rik och
välstrukturerad för att bära styrkan. En liten krydda och vaniljsötma noteras
fortfarande från ekfaten, cirka 75 procent franska och resten amerikanska, men
med tiden kommer de växa in än mer i vinet – det här är nämligen ett vin jag
skulle beskriva som ungt. Fem år till i viloläge, det är vad jag rekommenderar.
Russian River
Valley är ett annat klassiskt tillhåll för Zinfandel, särskilt de norra och
inre delarna av det stora distriktet där temperaturen är lite högre än i de
västra och sydliga delarna där Pinot Noir excellerar och har satt Russian River
Valley på världskartan. Härifrån hade jag valt ett vin från den utomordentliga
firman Carlisle som har specialiserat sig på Zinfandel från gamla
vingårdar. Den 2008 Zinfandel Papera
Ranch som nu serverades kommer från en vingård som planterades 1934, då
till cirka 97 procent med Zinfandel och resten så kallad ”mixed blacks”, alltså
övriga typiska druvor. Man hittar således lite Carignane, Petite Sirah och
Valdigué i vingården och vinet, dessutom lite Syrah för att nämna vissa.
”Den här
vingården ligger i en del av distriktet som får mycket dimmor, därför är den
sval”, säger ägaren och vinmakaren Mike Officer för att förklara varför vinet
har en så frisk syra samtidigt som det är generöst fruktigt med hög alkohol.
Ett annat
betydelsefullt område för Zinfandel är Napa Valley, även om det drygt
18 000 hektar stora vindistriktet har Cabernet Sauvignon som främsta
kvalitetfokus. Här hittar man ett antal specialister på Zinfandel, men den 2011 Zinfandel Dickerson jag hade valt
kom faktiskt direkt från den i Sonoma verksamma firman Ravenswood. Den
här vingården ligger mitt i dalgången, passande nog utefter Zinfandel Lane som
löper tvärs över dalgången, och den planterades redan 1903 och då uteslutande
med Zinfandel. På den tiden var detta ovanligt, traditionen, som troligen
skapades av italienska vinodlare här i Kalifornien, var att plantera blandade
druvsorter i vingårdarna. Vinet är fortfarande ungt, det har en fyllig och
mörkt fuktmättad kropp med drag åt björnbär och plommon, men tack vare den
svala årgången (2011 är den kallaste säsongen någonsin i Kaliforniens historia)
noterar man också ett ljusare stråk av hallonfrukt. Tack vare ett antal
eukalyptusträd i närheten av vingården, får det här vinet ofta en något mintig
och kryddig ton – och den har blivit extra aromatiskt i den här svala årgången.
Syran i vinet har dessutom landat på omkring 6.6 gram per liter, en generellt
sett hög syranivå i ett rött vin, men hög syra är också vad Zinfandel från gamla
stockar ofta ger vinet. Och den behövs för att skapa finess i det annars
sötaktigt fruktiga och fylliga vinet.
När
zinfandelvinerna blir kraftigare, som de vi nu hade framför oss, krävs det
också att maten blir rikare för att balansen dem emellan ska uppnås. Men det är
inte bara fylligheten man behöver se till, många av vinerna kan uppfattas en
aning sötaktiga tack vare den rika frukten och därmed kan man också ta till
råvaror med en viss upplevs sötma, som exempelvis olika frukter, rotfrukter och
även grönsaker. Här hade chef Xavier gjort långkokta revbensspjäll kryddade med
chipotle (en torkad chilefrukt, en
arom som ofta finns i de kraftigare vinerna) med grillat sidfläsk (sältan
gifter sig väl med vinernas söta frukt) samt smörstekta karamelliserade plommon
och rostad majskräm, dels för att det är gott, dels för att deras sötma matchar
zinfandelfrukten så bra.
Till samma rätt
serverades också två ypperliga viner från zinfandelspecialisten Turley
Cellars och deras vingårdar nere i Paso Robles mitt på centralkusten
mellan San Francisco och Los Angeles. Här är det egentligen Cabernet Sauvignon
som dominerar med nära 39 procent av den totalt 13 140 hektar stora
vingårdsarealen, men framför allt i de västra och mer böljande delarna av
distriktet hittar man drygt 1 100 hektar med Zinfandel. Många av dessa
vingårdar är gamla och flera av den är planterade i kalkstensjordar, en ovanlig
jordtyp här i Kalifornien.
Från en vingård planterad 1946 uteslutande
med Zinfandel kommer 2014 Zinfandel Dusi
Vineyard, som har uppfostrats under 15 månader i franska ekfat som till 20
procent är nya. Oj vad gott, vilket intensitet och vilket kraft och vilket
sötfruktig elegans. Sötman är primär, den kommer i den första delen av smaken
och där är den silkig och len som nypressad hallonmust, men här finns också en
fin syra och till och med något av mineralitet som ger ett fint liv i smaken.
Tanninerna är silkeslena och ekfaten ytterst diskreta. Ja, det är lite värmande
av alkoholen, men det tar jag gärna när det är så galet gott!
Vinmakaren Tegan
Passalacqua hör till de skickligaste i Kalifornien inom disciplinen Zinfandel
och han är strikt med att vingårdarna måste vara gamla och ekologiskt eller
biodynamiskt skötta. Att vinerna når alkoholhalter på över 15 procent, vilket
är vanligt för Zinfandel från gamla vingårdar, menar han inte är något problem
eftersom frukten är rik, kroppen är fyllig och att strukturen av tanniner och
syror ofta är livliga. Han menar också att zinfandelviner, till skillnad mot
vad de flesta tror, kan utvecklas väl med lagring. Av den anledningen hade jag
valt en skön åttaåring från Turley Cellars i form av 2008 Zinfandel Pesenti Vineyard. Det
kommer från en vingård som planterades 1923, mitt under förbudstiden, av den
italienska immigranten Frank Pesenti. Sedan dess har delar av vingården
planterats 1947 och 1965. Larry Turley köpte den 2000. Vinet är i grunden likt
det från Dusi Vineyard, men det här är både mer elegant och komplext, vilket
till stor del kan tillskrivas de åtta åren det har fyllt. Här förenas de
supergoda fruktiga tonerna med en första nyans av mognad, samtidigt som
fruktens yppighet har lagt sig lite i smaken och därmed lyfter fram lite större
fräschör. Gott, verkligen, ett av kvällens viner faktiskt.
Att det åttaåriga
vinet var vitalt höll vi alla med om, och det hade jag så iskallt räknat med
att jag ville ta oss ytterligare några år tillbaka i tiden för att visa på
vintypens oväntat goda kapacitet att lagras. Därför tänkte jag att vi skulle
känna på en 15-åring från Williams Selyem i den norra delen av
Russian River Valley. Firman är egentligen mycket mer känd för Pinot Noir, en
druvsort de blev revolutionerande pionjärer med i början av 1980-talet, men de
gör också fina och framför allt eleganta viner av Zinfandel. Den 2001 Zinfandel Forchini Vineyard North
Flats vi nu hade framför oss är ett exempel på det. Femton komma åtta
procent stod det som alkoholhalt på detta vin, men någon påtaglig
alkoholeldighet eller flyktighet fann jag inte direkt, även om det fanns en
värme mot slutet i den fylliga och fruktsöta smaken. Än mer intressant är dock
att vinet fortfarande upplevs ungt, femton års ålder stod inte skrivet särskilt
tydligt i min provningsnotering.
Vi tog oss
ytterligare en bit tillbaka i tiden med 1997
Zinfandel York Creek från Ridge Vineyards.
Årgången var en av de varmaste på 1990-talet, den kom nästan direkt att kallas
århundradets årgång, men det höga läget på 470 till 630 meters höjd uppe i
Spring Mountain i västra Napa Valley gjorde ändå att vinet fick både en fräschör
och en god tanninstruktur. Här uppe gjorde Ridge Vineyards sina första viner
redan 1975 och ett par 1980-talsårgångar jag har provat har helt klart hållit
ihop (precis som de fina zinfandelvinerna från Storybook Mountain uppe i norra
Napa Valley), så min inställning till det här 19 år gamla vinet var ändå att
det inte var så gammalt. Och gammalt var det heller inte – däremot visade det
på en fin mognad med inslag av torkad frukt, cigarr, fin söt piptobak, torkad
chile, torkad svamp och fint svart te, detta kopplat till en fortfarande fin
fruktsötma och tanniner som känns vitala. Nitton år och ung, det var
sällskapets sammanlagda kommentar om detta kvällens kanske godaste vin.
Att Ridge Vineyards är kända för sina
långlivade viner har medfört att det fortfarande finns kvar ganska mycket gamla
viner av Zinfandel från dem, inte bara av deras cabernetviner som har en
dokumenterad livslängd på minst 30-40 år, eller mer. Jag hade letat fram en 1991 Zinfandel Lytton Springs från
firmans vingårdar uppe i Dry Creek Valley i norra Sonoma. Som vanligt är det
här vinet en blend av olika druvsorter, i den aktuella årgången 80 procent
Zinfandel, tolv procent Petite Sirah, fem procent Grenache och tre procent
Carignane, och vinet är normalt sett redan från början något silkigare till sin
struktur i förhållande till parhästen Geyserville. Att 1991 är en av de
verkligt bra årgångarna på 1990-talet är vida känt, men hur har en
25-åring som denna hållit för tidens tand?
Helt ärligt var jag mycket positivt
överraskad att vinet var så vitalt, förvisso fullt moget med en fint intorkad
fruktighet och nyanser av tobak, finaste cigarr från Havanna (faktiskt exakt
så!), torkad chile och det som så många vinälskare beskriver som
”bordeauxlikt”. Och så lite mintig mognadsnyans på det …
Matmässigt skulle
vi hålla oss till smakrikedom för att möta upp vinernas kraft, men jag lägger
gärna till jordiga element i rätten för att spegla de komplexa och ofta något
jordiga nyanser som mognaden har gett vinets doft. Ett lår av Bjärekyckling
hade således fyllts med smörbakad svamp för att spegla det mogna i vinet och vi
lade till stekt portabella och rostade rotsaker av samma anledning. Och såklart
lite tryffel, den bästa doftspeglaren av dem alla. Tryffeln kom i form av
såsen.
En liten mängd
sent skördade och ibland också spritförstärkta söta viner görs också av
Zinfandel. De kan i stil liknas vid portviner eller recioto från Valpolicella
och de dricks företrädelsevis till lagrade ostar, gärna blåmögelostar, eller
till desserter som gärna kan bestå av choklad och mörka bär. Längst in i Dry
Creek Valley ligger en producent som gör riktigt fina sådana söta viner, Bella
Vineyards, som grundades 1999 och odlar vin på omkring 68 hektar. Deras
2014 Late Harvest Zinfandel är ett
utsökt exempel på den här typen, det
är en cuvée av cirka 95 procent Zinfandel och fem procent Black Muscat från
flera vingårdar i norra Sonoma och druvorna skördas sent vid en sockermognad på
ungefär 33 Brix. Efter jäsning får vinet mogna en kort tid i ekfat. Vinet har en
alkoholhalt kring 14.2 procent och en restsötma på ungefär 110 gram per liter.
Det här är ett mycket fint och djupt mörkfruktig vin med stor parfym som bjuder
på en lätt blommig och typisk muskatkryddighet. Smaken är fyllig, sammetslen av
den yppiga och sötmogna frukten och tydliga restsötman, men syran är god och
ger vinet en fin struktur, och aromerna drar åt mogna plommon, syltade blåbär
och björnbär och torkade fikon, och mitt i all sötma bor här också komplexitet.
Jag måste säga
att konditor Fredrik hade lyckats på allra bästa sätt med desserten, en mörk
chokladmousse som med sin sötma och krämiga textur matchade vinets sötma och
kropp helt perfekt. För att spegla vinets aromer hade han gjort en len glass av
björnbär och en ännu sötare och mer fruktig puré av björnbär, dessutom ett
krispigt flarn av björnbär. En helt sagolik kombination som visar att söta
viner av Zinfandel är ett uppskattat tillskott till desserterna.
Det enda som eventuellt fattades nu var en
brandy av Zinfandel och det finns faktiskt sådan i Kalifornien – men tyvärr
inte här just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar