Fotboll i sig är inte direkt min grej, men jag måste
erkänna att när en av mina allra bästa vänner ringer mig och frågar om jag vill
komma över på pasta, vin och fotboll, då är jag inte sen att kolla om jag kan … och säga att jag kan. För när jag kommer just
dit, är det fantastiskt vänskapligt snack och fantastiskt goda superviner som
gäller … och emellanåt också fantastisk fotboll på storbildsteven. Den här
gången var matchen faktiskt bra, till vår favör till och med. Det blev nämligen
ett-ett mellan Sverige och Holland … bra jobbar svenskarna!
Såklart tar jag med ett riktigt gott vin att bidra med,
att njuta av, ett som jag vet att den stora vinsamlaren inte direkt kommer åt,
men som densamma verkligen tycker om. Norra Rhône var den spontana gissningen
hos den supergeneraösa fotbollvärden, efter att under en kort tid har snokat
omkring i Kalifornien och även norrut i Washington State och där snuddat vid
toppfirmor som Reynvaan Family Vineyards och den än mer sällsynta Cayuse
Vineyards. Men sagde värd tyckte kanske att vinet var lite för lätt, elegant
och kryddigt franskt – men det är faktiskt så som vinerna från Cayuse Vineyards
är idag. Och det var Cayuse Vineyards som var avsändare
till denna underbara 2012 Syrah En Chamberlin
Vineyard, ett vin som kommer från en 1.22 hektar stor lott som planterades
i stenig jord 2000 i det distrikt som idag heter The Rocks District och
Milton-Freewater i det sydöstra hörnet av Washington State (egentligen ligger
distriktet i det nordöstra hörnet av Oregon). Visst finns det en ganska typiskt
fransk kryddighet i doften, en syra som upplevs frisk, en tanninstruktur som är
tydlig men samtidigt len, en mineralitet som för tankarna till stenjordarna i
norr Rhône. Vinerna från Christophe Baron, som ligger bakom Cayuse Vineyards,
är en makalöst skicklig vinmakare som gång efter annan, i alla sina viner,
visar att han är en av världens främsta konstnärer inom disciplinen Syrah.
Nästa vin, som också kom blint, var mörkare och djupare i
frukten, man skulle kunna säga att frukten också var lite sötare, men vinet
andades ypperlig kvalitet och bjöd på en silkig textur och sammetslena tanniner
på ett sätt som bara extraordinära viner gör, således måste det röra sig om en
förstklassig producent. Att vi var kvar på Syrah kände jag instinktivt var det
rätta, att vi var på högsta nivå tvekande jag inte en sekund på, men jag tyckte
att vinet var en aning för silkigt för att det skulle kunna från Alban
Vineyards, därför tänkte jag spontant på Sine Qua Non, vilket också var rätt.
Visst är det olika årgångarna från Manfred Krankl lika olika som hans
egensinniga och konstnärliga etiketter är, men jag tycker alltid det är svårt
att sätta rätt årgång och vin eftersom hans viner utvecklas så långsamt. Fem
sex år, kände jag, men vinet var lite äldre än så – det var 2008 B-20 som är en cuvée av 92 procent
Syrah, sex procent Grenache och två procent Viognier som till omkring hälften
kom från den egna Eleven Confession Vineyard i Santa Rita Hills, 18 procent
från den egna Cumulus Vineyard i Ventura County och resten från de två
toppvingårdarna Bien Nacido Vineyard och White Hawk Vineyard. Sjukt gott, men
fortfarande väldigt ungt. Fem år till minst i viloläge för full utveckling, men
troligen snarare tio år för största komplexitet.
Den första flaskan var korkad, hur j-la irriterande som
helst med tanke på att det var ett makalöst, topprankat, dyrbart och idag
väldigt svårfunnet vin. Så det blev till att korka upp ytterligare en flaska. Det
fanns en jordig aspekt i doften på det tredje vinet som gav komplexitet, och en
mild vaniljton som röjde helt nya dyrbara franska ekfat – men också en första
nyans av de man beskriver som mognad, utan att vinet som sådant upplevdes som
moget. Det fanns också något väldigt elegant och bordeauxlikt över det här
vinet, framför allt i struktur och textur, men faktiskt också i de begynnande
mognadsaromerna. Hade det kommit till mig helt blint hade en storartad och
något varmare årgång från Médoc eller snarare Péssac-Léognan vara en inte
alltför avlägsen gissning. Etiketten sade dock något annat, Napa Valley, eller
mer bestämt 1994 Harlan Estate från
just Harlan
Estate. Ett minst sagt fulländat vin som idag kostar en smärre
skjortbutik, men som nu serverades som fotbollsdricka av min generösa vän. Mitt
glas räckte i en halvtimma, nästa glas i ytterligare en kvart.
Nog verkar det knasigt att det blev en flaska rött till,
men en fotbollsmatch är ju faktiskt två gånger 45 minuter, plus paus och det
nästan obligatoriska tidstillägget tre minuter. Självklart behövs en fjärde
flaska då – och den kom med besked!
Färgen var mörk,
helt klart ett ungt vin, doften var tät och koncentrerad men ändå absolut
elegant och finstilt, mitt i allt det mörkfruktiga, fint solmoget söta, diskret
vaniljsöta ekfatsnyanserade, i det fint mineraliska och faktiskt något
blommiga. Doften var minst sagt enastående läcker. Men ung. Nu hade jag fått
vinet öppet, så jag visste vilket det var, och det var helt klart ungt och
fruktorienterat, men det visade med tydlighet att Colgin Cellars är en av
de allra bästa producenterna i Napa Valley och Kalifornien – balansen mellan
yppighet och struktur är helt fenomenal. Just det här vinet, 2007 IX Estate Red Wine, en cuvée
domineras av Cabernet Sauvignon med en betydande andel Merlot och lite mindre
av Cabernet Franc och Petit Verdot i cuvéen från den 9.10 hektar stora
vingården högt uppe på Pritchard Hill i Napa Valley, är ett fullkomligt episkt
vin. Om än ungt och dominerat av frukt.
Så blev det en ny dag, men frukosten hoppade jag över
eftersom ett kalas mitt på dagen stundande. Vinakademien i Sverige är en liten
organisation som en gång om året delar ut ett pris till en svensk person som
har gjort betydande insatser för vinkulturen i vårt land. Genom åren har många
starka personligheter fått priset, jag själv är en av dem och det är jag
väldigt stolt och tacksam över. Den dagen man delar ut priset passar styrelsen
och tidigare pristagare på att träffas för att hylla den nya pristagaren och
äta en god lunch med tillhörande viner ur preses
Hanzons djupa och magnifika källare.
I år var det Arvid
Rosengren som fick priset, ganska självklart egentligen med tanke på att
han som vinnare av Sommelier-VM i Argentina tidigare i år kan titulera sig
”världens bästa sommelier”. Att han är svensk gör ju också att hela Sveriges
rykte som ett fullfjädrat vinland späds på. Tack för det Arvid! Och grattis
Arvid, som var med oss från New York över Skype genom en stor teveskärm, du är
inte bara bäst i världen, du är också mer än någon annan svensk värd
utmärkelsen.
Lunchkalaset började med ett välkomnande i champagne ur
stort format, 1996 Extra Cuvée de
Réserve från Pol Roger, vackert halmgul med gyllene mognadston, stor och
läckert briocherostad och mandelnötig i doften med fina inslag av kanderad
citron, mogen men samtidigt spänstig. Nittiosex är helt klart en årgång som har
gett champagner med både spänst och djup, och nu tjugo år gammal var den här
champagnen alldeles underbar att dricka. Ung och mogen på en och samma gång.
Tack för påfyllningen!
Vi fortsatte med samma vinhus, Pol Roger, men tog oss
till en årgång som generellt sett i Champagne inte hyllas som storartad. Dock
ha Pol Roger levererat fantastiskt goda viner från det här året och den 2000 Cuvée Sir Winston Churchill vi
fick serverad var kanske inte riktigt lika syrafrisk som champagnen från 1996,
men den var desto djupare och mer nyanserad. Släktskapet fanns, men den här
champagnen var ett steg lite läckrare. Och det blev tack och lov påfyllning
även av den här.
Som vanligt är det Pontus Frithiof som är leverantör av
det gastronomiska och lunchen bestod av tre serveringar med en smakrik och len
soppa kräftor som första rätt. Lite saltad gurka och en mild olja av dill hörde
också till. Gott.
I glaset fick vi först en korkdefekt vit bourgogne ur
magnum, synd, men räddningen dröjde inte alls länge. Vips hade vi en 1992 Ermitage de l’Orée från M
Chapoutier i våra glas. Färgen vittnade verkligen om ålder, djupt
bärnstensfärgad med gyllene lyster, och doften bekräftade också detta med en
underbar ton av bakade äpplen, rostade mandlar, honung och kanderade
citronskal. Det är på sin plats att säga att vinet inte på något sätt var för
gammalt, för oxiderat, det vara bara härligt moget. Fylligt i smaken, rikt med
nyanser av honung, fortfarande stenigt och mineraliskt, men här fanns också en
skön fetma, och en lång och väl sammansatt eftersmak.
Så gick vi in på rött vin, det första verkligen en
”kompis från förr” eftersom jag på flera år faktiskt inte ha druckit vinerna
från den 80 hektar (fördelat över tre vingårdar) stora Brancaia i Toscana, en
firma som i början av 2000-talet ofta frekventerade mina vinglas. Nu stod den
där, en magnum av 2000 Brancaia Il Blue
som till hälften var byggd av Sangiovese, nästan lika mycket Merlot och fem
procent Cabernet Sauvignon. Sexton år gammal var den faktiskt fortfarande
ungdomligt spänstig med en mörk körsbärsfrukt, nyanser av soltorkade tomater,
en liten mandelton, fin fruktsyra och tydliga men förhållandevis lena tanniner.
Och en skön eftersmak med spänst och längd.
TwoSon
är ett intressant projekt mellan vännerna Hanzon (vinsamlare, ordförande i
Vinakademien och vår värd för kvällen) och Torstensson (vinmakare) som bland
sina nära och kära kontakter i vinets magiska värld köper fat av diverse
fantastiska viner och buteljerar i magnumbuteljer som sedan säljs i en liten
nära vänkrets. Den 2005 Barolo Campé
vi nu serverades kom från Giorgio Rivetti och hans firma La Spinetta, också det
en ”kompis från förr” som jag väldigt sällan dricker vin från idag – således
riktigt kul. Och gott var det också, läckert parfymerat och utan den
fatkryddighet som jag så ofta har noterat i firmans viner, svalt rödbärigt och
friskt med en tydlig men ändå njutbar struktur av tanniner. Barolo är sällan
mitt favoritvin, den här var god men inte enastående.
Då höll jag nästa röda vin som avsevärt mycket bättre,
mer komplext och yngre – detta trots att det var sex år äldre. Vinet kom från
ett högt och påfallande stenigt läge i Napa Valley, så stenigt att man
formligen kände doften av den vittrande vulkaniska stenjorden genom den
fortfarande mörka och djupa och solmogna men absolut inte soligt söta frukten.
Så brukar vinerna från Dunn Vineyards vara, som unga så
mineraliskt steniga och stringenta att de kan uppfattas som ogina på gränsen
till odrickbara, men med åren alltmer tilltalande och komplexa, dock med en
alltid närvarande stenig och mineralisk spets. Vinet var deras 1994 Howell Mountain Cabernet Sauvignon,
ur magnum precis som de tidigare vinerna. Årgången är förträfflig, en av de
allra bästa under 1990-talet, och det ur ett perspektiv på 30 år tillbaka i
tiden också då en av de allra bästa totalt sett. Jag hade gärna sett att vinet
hade fått en ordentlig luftning, jag brukar själv gärna lufta den här typen av
viner med motsvarande ålder i minst en timma i karaff, gärna två. Nu var vinet
gott ändå, och jag lyckades sno åt mig ett stort glas till som fick stå och
lufta ytterligare en halvtimma – med ytterligare komplexitet som vinst.
Chef hade lagat en riktigt god varmrätt, en tolkning på boeuf bourguignonne med fin oxkind som
köttråvara. Kinden hade marinerats i rött vin och sedan bräserats långsamt och
mör i rött vin i ugn under natten. Den serverades med klassiska garnityr som
rökt sidfläsk, smålök och champinjoner och sin smakrika rödvinssås, dessutom en
krämig potatispuré som bidrog till att fånga upp och runda av de röda vinernas
strävhet. Det här är perfekt rödvinsmat.
Nu var det ju en hel del vinkällargodis som serverades
den här lunchen (och eftermiddagen), men ett av de mest nyanserade vinerna var
nog ändå 1970 Château Cheval Blanc,
den stora stjärnan i St-Emilion. Sett till årgångar måste nog 1970-talet vara
det svagaste i Bordeaux de senaste hundra åren, typ, men just 1970 kan man nog
med rätta beskriva som årtiondets bästa årgång. Nog för att 1971 och även 1975 har levererat
en lång rad bra (den senare dock långsamt mognande) viner på den högsta nivån, och att det
finns enstaka ljusglimtar i andra årgångar, men ingen årgång gav så många bra
viner som just 1970. Det här är ett utsökt exempel på det, i kraft av att vara
46 år gammalt helt klart moget, men oj vilken fint mogen och komplex näsa viner
hade; finaste tobak, cigarr, torkad svamp, tryffel, multna löv … och lite
torkad frukt.
Själva långlunchen led mot sitt slut och det vankades en
alldeles förträffligt god nygräddad äppelkaka som serverades med en krämig
vaniljsås.
Till kakan lite gott vin i glasen, också det från
Bordeaux och också det med god mognad. Färgen var djupt koppargyllene med de
första dragen mot bärnsten och doften var stor, djup och tät med en fortfarande
påtaglig nyans av saffran från den kraftfullt botrytisangripna druvorna.
Frukten var söt, honung och torkad tropisk frukt, gula russin och lite
bitternamndel noterades och såklart den typiska och lätt intorkade och komplexa
nyans som kommer med ålder, helt rimligt eftersom det rörde sig om 1966 Château de Fargues från Sauternes,
ett slott tillhörande familjen Lur Saluces som också på den tiden ägde Château
d’Yquem. Vinets underbara sötma fanns kvar, men mot slutet mot smaken hade den
börjat torka in och jag skulle nog beskriva smaken som initialt påtagligt
karamelligt söt men slutet snarare halvtorrt på vägen mot torrt. En riktigt fin
kombination till den inte alltför söt desserten.
Efterfest är lika kul som kalaset i sig. Att man har så
trevligt så att de mest kalassugna dröjer sig kvar är det bästa tecknet på ett
lyckat kalas. Och nu var en skön kvartett som satt där, kring ett litet runt
bord och snackade … och trakterades en minst sagt exceptionell flaska från Domaine
de la Romanée-Conti, som på den här tiden också hade familjen Leroy som
avsändare. Och vi fortsatte på det mogna spåret med en 1978 Grands Echézeaux Grand Cru, ett vin från en årgång som
beskrivs som enastående. Det som är så fantastiskt med mogen röd bourgogne är
att vinet trots ålder bevarar sin röda bäriga och fruktiga doft, man noterar
verkligen söta jordgubbar och hallon med lite syrligare stråk av röda vinbär
och röda körsbär, detta såklart kopplat till härligt utvecklade mognadstoner
som drar åt torkad frukt, skogsgolv med multna löv, torkad svamp och lite
tryffel. Vinet blommade till och med upp med lite luft i glaset och blev allt
mer intensivt när det hade fått stå i en kvart. Hur intressant och gott som
helst. Tanninerna var sammetslena, vilket gav en känsla av extra sötma och
mjukhet och eftersmaken var förunderligt lång och elegant. Vi njöt ohämmat av
vinet, satt stundtals tysta och bara njöt – men efter sisådär 35-40 minuter
började eftersmaken att vika ner sig något. Men totalt sett, vilken upplevelse!
Visst var det typ bara en timma eller kanske halvannan
sedan lunchen slutade, men med allt gott vin blev man ändå lite sugen på något
att tugga på. Värden skyndade genast till köket och kom tillbaka med en tallrik
grovt skuren Comté, denna feta och salta delikatess som passar så bra till både
vita och röda viner.
När vi ändå satt där och njöt kunde vi lika gärna gå över
till en vit bourgogne av rang, det är ju faktiskt en av de få vintyper man kan
placera efter en storslagen upplevelse av röd bourgogne utan att det blir
tokigt. Och tokigt blev det minsann inte alls, tvärtom, det blev en makalös
uppvisning i hur exceptionell vit bourgogne med mogna kan var – eller rättare
sagt kunde vara. Vinet vi fick kom nämligen från tiden innan de stora bekymren
med förtida oxidation drabbade de vita vinerna från
Bourgogne. Nästa positiva överraskning var firman, Domaine
Drouhin, som jag normalt sett tycker gör lite rustika viner som saknar
fräschör och stringens. Okej, låt gå från att denna 1986 Corton-Charlemagne Grand Cru gjordes förr, i den gamla stilen,
som jag minns som mer klassisk, men jag var ändå väldigt positivt överraskad
över renheten, stramheten, den kritfeta mineraliteten, den eleganta gula
äppelfrukten som nu med mognad hade kompletterats med en hel skopa av hyvlad
absolut färsk valnöt och hasselnöt. Man kunde också skönja en liten touch av
honung och kanderad citron, dessutom något jag vill likna som tung, vit
liljedoft. Och det var såklart fullkomligt formidabel. Vilken lunch, vilken
avslutning på lunchen, och vilket fantastiskt vindygn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar