Rätt precis ett år efter
premiären är det dags igen för säsongsstart på Omakase Köttslöjd, den lilla
slöjdsalen bakom, i eller innanför (eller hur man nu ska se det) den
fantastiska köttrestaurangen Djuret i Gamla Stan. Det hela började för ett par
år sedan när kökschef Mikael Ejnarsson och krögare Daniel Crespi tillsammans
med en god vän började tillverka förstklassiga charkuterier uppe i Järvsö för
att servera på Djuret. Charkuterierna blev så bra att de i samspel med de två
gastronomiska mästarhjärnorna blev till en helt egen restaurang med en högst
unik gastronomisk idé. Idag är Omakase Köttslöjd en av mina favoriter i det
härliga restauranglandet Sverige och nu var det dags att för tredje gången på
ett år bänka sig här bland goda gastronomiska vänner och upptäcka och uppleva
en ytterligare tillspetsad nivå på kulinarisk slöjd.
Jag bänkade mig vid
köksbaren i den blott 16 platser lilla slöjdsalen och skänktes ett glas sval NV Blanc de Blancs Brut från Henriot.
En frisk citrusfruktighet, inslag av gula äpplen, en läckert kritig mineralisk
fetma och spets och ett uns mandel, så löd beskrivningen av doften. Till smaken
medelfyllig, frisk och väldigt elegant, en utsökt aperitif som skänkte kraft
och inspiration för stundande köttkalas. Ett gott glas kostar 180 kronor, vill
man ha lyxigare bubbel lägger man istället upp 295 till 350 kronor för ett
betydligt mer exklusivt glas, till exempel Dom Pérignon eller Krug.
Den första serveringen
utgörs som tidigare en av vacker trätallrik med tre tunna skivor lufttorkat
kött. Den första kom från Alkvetterns Herrgård och var en bog från en fet sugga
som efter saltning hade hängts och torkats ungefär åtta månader. Fint
balanserat salt, gott fett och en läckert nötig och något syrlig köttarom.
Karrén från en annan fet sugga i Delsbo hade beretts på samma sätt, men hade en
mer påtagligt nötig och köttig karaktär. Den tredje lövtunna skivan kött var
gjord på ett annat sätt, förvisso saltad, men bara lufttorkad i fem veckor. På
så sätt påminde den mer om färskare kött i texturen.
”Jag ville prova något annorlunda, göra det
mer som en carpaccio”, berättar Ejnarsson när han presenterar de olika
charkuterierna.
Köttet ifråga var en entrecôte av rasen
Highland Cattle från Hamrånge och det hade en väldigt rik, umamisöt, fet och
karaktärsfull doft och smak.
Vi hade fortfarande kvar champagnen i våra
glas och den blev en utmärkt följeslagare till köttet, mycket tack vare dess
friska syra som fångades upp av det feta och salta till en följsam balans.
Även till nästa kvartett
av delikatesser följde champagnen med oss. Först ut här var en mild och
lättrökt sida av Linderödsgris från Järinge, serverad med lite krispig broccoli
och en syrlig och lite besk nyans av omogna vinbär och jordgubbe. God, men tyvärr
försvann köttet en aning i de andra råvarorna.
Nästa småplock var i min gom klart bättre,
en helt fantastisk fänkålskorv av gris från Delsbo, doftmässigt fint kryddig
och intensiv men smakmässigt mild. Den låg på en bit sotad pilgrimsmussla och
till det lite emulsion av purjolök. Underbart, helt enkelt!
På ett krispigt rågkex serverades en fint
salt och syrlig skinka av Linderödsgris från Halla Gård med lite syrad grädde,
picklad lök och spansk körvel.
Charktonen i den sista munsbiten var
betydligt mindre kännbar. Det var en lufttorkad entrecôte av älg från Järinge
som hade rivits över lite sötaktigt krisp av rotselleri och serverades med en
kräm av skogssvamp. Gott och elegant, absolut, men inte så köttigt.
Första gången jag var på
Omakase Köttslöjd var jag nöjd med vinpaketet vi fick till, även om det förekom
ett och annat alternativt vin som jag personligen inte tyckte så mycket om.
Förra gången jag var här (sen vår) var jag verkligen inte nöjd med vinpaketet.
Av någon outgrundlig anledning hade det smugit sig ett antal ganska orena
naturviner här, något man fram till dess tacksamt hade sluppit på
restaurangerna i Djuret-gruppen. Jag antar att var någon slags enologisk
trojansk häst med smittan som hade sluppit in i huset vid ett obevakat
tillfälle, men nu har problemet åtgärdats och vinpaketet är åter en fröjd av
njuta av. Det första vinet var vitt med en diskret fruktsötma, 2012 Riesling Graacher Himmelreich Kabinett
från den förnämliga producenten Joh. Jos. Prüm i Mosel. Fint
fruktiga viner som det här kanske spontant inte känns som ett perfekt
charkuterivin, men sanningen är att vinets pigga syra är en stor tillgång i
mötet med feta och salta smaker och den diskreta fruktsötman ger faktiskt
precis samma fördelaktiga smakbalans.
I ett litet porslinsägg kom
en len äggkräm som toppades med saltad lök och tunt skuren filé av lufttorkad filé
av Linderödsgris från Ockelbo. Över det en sked med umamistinn och salt
störkaviar. Återigen en liten och naggande god servering.
Köttet väljs alltid ut med
noggrannhet, rätt detalj används till rätt anrättning, köttet putsas och rimmas
efter behov, därefter lufttorkas det vid cirka 10-12 grader i 75-78 procents
luftfuktighet till dess man känner att det är helt perfekt. Något mer precist
recept än så finns inte, här är det skicklighet och känsla som leder fram till
den ypperliga kvaliteten, och ypperlig är den. Såvitt jag vet är det bara
Undersåkers Charkuterifabrik (ägs och drivs av Magnus Nilsson på Fäviken) som
är i närheten av den här kvaliteten i Sverige.
Allt kött bereds dock inte genom lufttorkning.
Nästa rätt var nämligen ett isterband av Linderödsgris framställt enligt
småländska traditioner, således syrad och lättrökt. Tillagad och plockad i små
bitar, serverad med en kräm av ärter, lite spröda spritärter och en mild
buljong kokt av ärtskidorna. Lite dill på det, sedan var det bara att njuta av
den – och gissa om vi njöt. En helt fantastiskt rätt!
Visst kan jag räkna och
visst kan jag restaurangekonomi på mina tio fingrar. Även om det inte är några
mängder som serveras av varje vin i vinpaketet (det är dock en fullt
tillräcklig mängd till varje servering och rätt), men det vinpaket som Omakase
Köttslöjd serverar för 1 075 kronor per person plus champagnen hör till de
allra bästa och mest måttligt prissatta i Sverige idag. Eller vad sägs om att i
en vid bourgognekupa få 2013
Chevalier-Montrachet Grand Cru från Domaine Bouchard Père et fils i sitt
glas!
”Det gäller att välja klokt och att
förhandla med leverantörerna”, säger mästarkrögaren Daniel Crespi och skrattar
när han lite kryptiskt berättar hur kan tänker och går tillväga.
Vinet är ungt, till en början lite knutet
men i miljön lyfts temperaturen och med det doft och smak till en underbart
ren, fet och mineraliskt underbar helhet och eftersmaken är precis så lång och
komplex man önskar.
Har du någonsin sett en
wagyubastu? Om inte, då är det av bara den anledningen läge att boka bord på
Omakase Köttslöjd. Den används nämligen när man bereder tartaren av wagyu från
Västervik. I en djup holk av trä, som en mortel, bränner man hastigt insidan
med en gasbrännare, därefter läggs det finskurna köttet i under lock så att det
under en kort stund får ta del av det varma träets dofter. Kryddning (en aning
för lite salt för min smak) samt lite smält talg från välhängt kött blandas i,
därefter serveras köttet med picklad gurka, dragon och krispig lök. Dessutom
har man rivit över lite lufttorkad entrecôte av Black Angus från Rafna Gård. En
skön rätt till vinet från Chevalier-Montrachet.
Därefter serverades
kotlett av Linderödsgris från Halla Gård på en krämig bädd av syrligt
surdegsbröd som stuvats i béchamelsås. Lite försiktigt picklad kålrabbi på det
och små goda duttar av löjrom från Kalix, samt lite rostat bovete för att ge
rätten en känsla av krisp. Också det här var en riktigt god och ganska
fantasifull rätt.
Domaine Huët är en av de klassiska firmorna i Loire och nu stod en
delikat, nästan torr och påtagligt frisk 2014
Vouvray Clos du Bourg Demi-Sec från dem i våra glas. Jag är verkligen
förtjust i den här typen av förhållandevis lätta och påtagligt friska viner där
livligheten kommer från både syran och mineraliteten. Citrusfrukten och den
delikata blommigheten bidrar till vinets absoluta finess och charm och precis
som rieslingvinet är den här smakbalansen perfekt till mat som den som serveras
på Omakase Köttslöjd.
Och Riesling skulle det
bli mer av, nu i form av 2014 Riesling
Morstein Grosses Gewächs från Weingut Wittman i Rheinhessen, ett
vin som om det inte hade haft en så generös fruktighet och rik kropp skulle ha
uppfattats som knutet tack vare den markerade stramheten av mineralitet. Men
gott var det, gudagott till och med.
Gott blev det också på
tallriken, men här fick man leka detektiv och vara fantasifull för att hitta
köttet, för något sådant kunde inget öga i världen ha hittat. Vilket inte var
så konstigt, eftersom köttet kom i form av det charkuterifett som man hade
monterat ner i smörsåsen till den till perfektion i sous vide vid 48 grader bakade piggvaren. Skurna vaxbönor (som var
lite beska eftersom de knappt var tillagade), krondill och ett par små picklade
färska enbär hörde till. En av årets bästa rätter hittills!
Till den feta smörsåsen
behövdes ett vin med större kropp och pondus än de tidigare serverade, således
hade sommelier Daniel Crespi lyft blicken till Sonoma i Kalifornien och där
hittat den ljuvligt feta, något smöriga och fruktmättade men samtidigt
syrafriska 2013 Chardonnay Wingtine från
Radio
Coteau, ett vin om kommer från den ekologiska vingården Charles Heintz
Vineyard ute i Sonoma Coast. Nyanser av citronkräm, citronskal och lite lätt
vaniljsöta och kryddiga fat stod också att finna, samtidigt bjöd vinet på en
viss finess.
Om jag nyss hade ätit en
av årets allra godaste rätter, stod ytterligare en utmanare till den titeln
här. En fet havkräftstjärt täckt med tunt skivat späck av Linderödsgris från
Ockelbo som sedan hade sotats under en brännare. Kräftan hade fortfarande en
känsla av att vara rå, men värmen hade lyft umamisötman till en ljuvlig höjd så
att den helt perfekt mötte upp den rikare fruktigheten i det amerikanska
chardonnayvinet. Den sky som serverades till kom från juicen som pressades ur
de grillade havskrätsskalen.
”Det här är en rätt vi mer eller mindre har
haft sedan dag ett, det är väl något av en signaturrätt här”, förklarade
Ejnarsson.
Så gick vi över till rött
i glasen, två stycken. Det vänstra vinet kom från Piemonte och firman Luciano
Sandrone och var deras 2005
Barolo Cannubi Boschis. Doften var stor, yppigt fruktig med drag åt hallon
och körsbär, rosenblommig och elegant. Så här gillar jag vinerna av Nebbiolo, det
är i alltid smaken eller framför allt tanninstrukturen jag inte kommer överens
med. Men i den här elvaåringen var tanninerna perfekt integrerade och de gav
egentligen bara den fina fruktiga texturen ett finstämt motstånd.
I glaset intill ett vin från en firma som
jag egentligen aldrig har blivit imponerad av eftersom jag alltid finner deras
viner vara antingen rustika och kärva eller klumpiga. Men nu bjöd 2012 Grands Echézeaux Grand Cru från Domaine
Gros Frères et Soeur på en underbar uppvisning i finess och
komplexitet. Rosor, hallon, nypon, lite syrliga röda körsbär, krita, frisk
syra, lena tanniner och fin längd – så kan man i stolpform sammanfatta det här
läckra vinet.
De båda röda serverades
till ytterligare en fantastisk rätt. I botten på en skål lite stekt sprängticka
och trattkantarell, därpå på ett lättkokt vaktelägg som var tänkt att mosas
lätt och ge rätten en viss krämig textur. Till det en väldigt smakrik buljong
av jäst svamp och över det hela finrivet rökt älghjärta. Vilken kavalkad av
begåvade, fantasifulla och exceptionella rätter.
Vi fortsatte med de röda
vinerna till nästa rätt, grillad och konfiterad vaktel, perfekt tillagad och
saftig. Här tappade jag koncentrationen, så var den påstådda ankan från Jämtland
fanns i rätten minns jag inte. Kanske var det den som gav buljongen, eller
någon annanstans lite smak. Hur som helst ingick också en smörbakad morot, lite
kål och inlagds fläderbär. Och gott var det såklart som det var, och självklart
också till vinerna – den här rätten var helt perfekt till viner av Nebbiolo och
Pinot Noir.
Dryckesmässigt fortsatte
vi där vi började, med Riesling från Tyskland, 2012 Riesling Graacher Himmelreich Auslese från Joh.
Jos. Prüm. Det här vinet hade precis samma doft och personlighet, samma
friskhet och syra, samma livliga mineralsälta, men det hade som väntat av
kvalitetsklassen ett uns mer fruktsötma. Först fick vi vinet, sedan kom en
liten kopp med en fördessert (denna begåvade gastronomisk retsticka) bestående
av en gul plommonkompott som hade smaksatts med lite lavendelvinäger och fin
olivolja.
Den riktigt desserten var ett
sött, krämigt skum smaksatt med älgört, därtill rostad mandel och färska hallon
och blåbär, samt lite mjölk. Dessutom något man kallade charkuterisalt man gör
av sina charkuterier. I sig en god och lite annorlunda dessert (kött och
charkuterier i desserter får ändå anses vara udda), men den passade riktigt bra
till det halvsöta tyska vinet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar