En riktigt bra dag, den 3 februari

Jag har nog världens roligaste jobb, eller liv, eller både och kanske jag borde säga – för jobb och liv är detsamma för mig. Sånär som en och annan tristess i livet, sådana som alla har, känns faktiskt alla dagar bra. Framför allt eftersom jag innerligt älskar det jag gör, men också för att jag träffar så många roliga, trevliga och inspirerande människor och för att jag genom dem och deras kunskap och historier får lära mig så otroligt mycket. Den här dagen var just en sådan, med två fantastiska vinproducenter på besök.

   Eftermiddagen tillbringade tillsammans med ett fyrtiotal vänner och kolleger och min gode vän Paul Roberts, master sommelier med ett imponerande förflutet på de trestjärniga The French Laundry och Per Se, men därefter manager på först Bond Estate och sedan 2012 den enastående firman Colgin Cellars. Det var med Colgin Cellars den här eftermiddagen började. Historien för Colgin Cellars tog sin början 1992 då den inom konstauktionsvärlden verksamma Ann Colgin, med ett allt växande intresse för fina viner grundade sin egen vinfirma och gjorde 175 lådor av Cabernet Sauvignon Herb Lamb Vineyard. Idag är firman lokaliserad högt uppe i det bergsområde som heter Pritchard Hill i östra Napa Valley och jag håller dem som en av de allra bästa producenterna i Napa Valley.

Det första vinet vi provade från Colgin Cellars var 2012 Cariad, en cuvée av ungefär 50 procent Cabernet Sauvignon och resten Merlot, Cabernet Franc och lite Petit Verdot som till liten del köps från Thorevilos Vineyard som ägs av den hyllade odlaren och vinproducenten David Abreu.

   ”Den här vingårdens jord är sprungen ur gammal flodbäddsjord av ungefär samma typ och sammansättning som i Péssac-Léognan, men med den avgörande skillnaden att vingården ligger högt upp i bergen”, säger Paul och betonade att man inte alls har någon ambition att odla och producera ett vin som är inspirerat av vinerna från Péssac-Léognan.

   ”Vi vare sig kan eller vill, vi gör det bästa vin vi någonsin kan från de vingårdar som vi arbetar med”, säger han.

    Samtidigt är vinet faktiskt påfallande likt vinerna från Péssac-Léognan, det har en mörk och tät men inte söt bärfrukt som har en utsökt komplexitet av tonerna av grafit och ceder. Smaken är medelfyllig, djup och intensiv men på inget sätt mättad av frukt, det har en superfin tanninstruktur och en livlig mineralitet som bidrar till vinets stora finess. Årgången är fantastisk, en av de bästa man har sett i Napa Valley på mycket lång tid.

   ”Vi har varit lyckligt lottade med en trio av fantastiska årgångar, 2012 och 2013 och nu senast 2014”, säger han.

   Det fanns ytterligare en dimension av frukt och intensitet i 2010 Cariad, vilket till liten del beror på att man i den här årgången hade lite mer Merlot, som Paul berättar också till viss del jäses direkt i ekfaten, någon som kan ge en känsla av ökad densitet samtidigt som ekfaten integreras lite bättre.  

   ”Visst var 2012 en lite varmare årgång än 2010, men jag tycker att 2010 har gett viner med en något större och mer intensiv parfym och det är nog mest det som bidrar till att vi upplever 2010 som en yppigare årgång”, förklarar han.

   Det här vinet har en lite fastare och mer noterbar tanninstruktur, det är i grunden lika mineralisk men frukten möter inte upp strukturen på precis samma sätt som i årgång 2012, något som Paul också förklarar med att vinet just nu har börjat knyta sig. 

”Vinerna från Napa Valley mognar lika bra som de i Bordeaux, men på ett annat sätt, bland annat för att vi har mycket mer solljus som ger tjockare skal och mer fenoler, men också för att våra viner redan från början får mycket mer fruktighet och koncentration”, säger han.

   ”Medan bordeauxvinerna utvecklar en slags örtig nyans med mognad får vinerna från Napa Valley en lite rikare kropp med ålder, men efter ungefär 15 års flasklagring har vinerna utvecklat karaktärer som gör dem svåra att skilja från varandra”, lägger han till.

  ”Jag är helt övertygad om att vi göra lika bra och lagringsbara viner som i Bordeaux, men våra viner är kanske lite mer lättillgängliga som unga jämfört med vinerna i Bordeaux”, säger han.

”Jag upplever ofta en slags kryddighet och pepprig nyans i vinet från IX Estate, vilket troligen finns där eftersom vingården är omgiven av en vegetation bestående av bland annat örtkryddor som salvia, lavendel och timjan”, förklarar Paul och lägger till att vinerna också alltid får en tydlig tanninstruktur.

   ”Odlar man Cabernet Sauvignon uppe i bergen i Napa Valley och inte får viner med tydligt tanninstruktur, då odlar du troligen ingen bra cabernet”, säger Paul och ler.

    Vi fick två årgångar av det cabernetdominerade vinet, med 2012 IX Estate Red Wine som det första.  Det är djupare, sötaktigt fruktig, elegant och fint parfymerat med en liten nyans av just den kryddighet som Paul pratade om. Tanninerna är tydliga, men det är viktigt att betona att de är fint polerade och ger vinet en riktigt fin munkänsla.

   ”Tjugohundrasex är en årgång som ligger någonstans mitt emellan hur jag skulle beskriva 2012 och 2010, det var varmt men aldrig för varmt, det svalt men aldrig för svalt”, säger han.

   Vinet är förvisso fortfarande väldigt ungt och drivet av sin frukt, men det finns något mer subtilt och till och med lite mer aromatiskt och kryddigt i 2006 IX Estate Red Wine. Tanninerna finns där i ungefär samma omfattning, syran och mineraliteten är också ungefär densamma, men det är parfymen och den mer finstilta munkänslan som skiljer vinet från den sex år yngre 2012:an. Båda vinerna är utsökta, men min röst faller på 2012 om jag tvingas att välja bara ett vin.

”Solen är vår största tillgång i Napa Valley, men det kan också vara vår svåraste fiende”, säger Paul Roberts när han presenterar dalgången och dess viner. Han berättar vidare att den lilla dalgången (18 300 hektar stor, sett till vinodlingsareal) oftast förknippad med just solen, men att man har en omfattande och komplicerad geologi (över 50 olika jordtyper, vilket är det mest omfattande för en vinregion i hela världen) och att man måste särskilja odlingarna på dalbotten och de på sluttningarna och högt upp i bergen.

   ”Vi kan inte göra Côte-Rôtie eller Hermitage, vi kan inte göra Grange eller Hill of Grace, men vi är övertygade om att vi kan göra riktigt fina viner av den Syrah vi odlar i en liten del av vingården som är lite svalare”, säger Paul och förklarar att man arbetar lite annorlunda vid framställning.

  ”Bland annat jäser vi i öppna tankar, vi gör pigeage mer än remontage och vi använder oss av 228 liter stor burgundiska fat snarare än de 225 liter bordeauxfaten vi använder till cabernetvinerna”, förklarar han.

   Vi hade också två årgångar av firmans syrahvin, med 2012 IX Estate Syrah som de yngsta. Det här är ett fantastiskt gott vin med stor parfym, mörkt och intensivt till frukten och med en fin och mycket typiskt köttig och pepparkryddig karaktär som komplement till frukten. Det här vinet är inte lika tanninstint som cabernetvinerna, men det har fortfarande en riktigt seriös struktur.

   Jag föll faktiskt lite mer för 2011 IX Estate Syrah, som tack vare den kalla årgången (den kallaste i historien) har utvecklat en än mer personlig, kryddig (salvia, lakritsrot), blommig (lavendel, violpastill) och parfymerad doft än den som den förvisso utmärkta 2012:an gjorde. Smaken var riktigt god den med, den bjöd på en god men inte mäktig kropp, återigen är det elegans som har format vinet och det hade en fantastisk fin och elegant eftersmak.

Halvleksvilan ägnades åt en god cheeseburgare och lite läskedryck, sedan var det dags att kliva på igen för ny match med en annan vigneron, charmerande Laure Colombo från familjeegendomen Jean-Luc Colombo i Cornas i norra Rhône. Vilken lycka!

   Firman har en historia som sträcker sig tillbaka till slutet av 1980-talet och blev genast kända och omtalade för sin 1987 Cornas Les Ruchets, men sedan dess har både vingårdsarealen och vinlistan breddats och fördjupats. Laure Colombo började arbeta i vineriet sida vid sida med sin far Jean-Luc och mor Anne vid skörden 2010, hon tog successivt över mer och mer ansvar och tog 2013 över helt och hållet.

   Middagen på Rolfs Kök började med ett glas svalt och charmerande bärfruktigt rosévin, 2014 Les Pins Couchés Rosé av lika delar Syrah och Cinsault med 20 procent Mourvèdre. Druvorna kommer från vingårdar med kalkstensjord i Provence och musten har jästs i ståltankar vid låg temperatur. Ett okomplicerat men rätt lättdrucket och somrigt vin … så här mitt i smällkalla vintern.

Saint-Péray är en mindre känd och med det underskattad appellation precis söder om Cornas. Härifrån kommer det feta, honungs- och nötnyanserade vinet 2012 Saint-Péray La Belle de Mai som görs till 60 procent av Roussanne och 40 procent Marsanne. Det har sett tio procent nya ekfat under sin upp mot året långa jäsning och uppfostran i ekfat, men det är egentligen mer nötigt och rostad av jorden och druvorna (och den nyans av mognadsoxidation den här typen av vin oftast får tidigt) än av faten. I glaset intill stod en superelegant, läckert blommig och diskret kryddig 2014 Condrieu Amour de Dieu, som precis som namnet antyder var gudomligt älskvärd. Att lyckas förena druvans helt säregna och parfymerat blommiga karaktär och måttliga syra med en absolut renhet, finess och fräschör och samtidigt fånga granitjordens stringens och mineraliska struktur är sanna mina ord ingen enkel match. Men det är precis vad Laure Colombo har lyckats med.

   ”Med Viognier är det svårt att fånga syra, mineral och fruktighet i perfekt balans, vinet kan lätt bli både slappt och tungt, men jag söker alltid fräschör och druvans blommiga kvaliteter”, säger Laure när vi provar vinet.

   Jag är djupt imponerad och måste genast fylla på vinkällaren på Café Rotsunda med detta ljuvliga vin!

De vita vinerna serverades till en vegetarisk förrätt, en ravioli med jordärtskocka, grönkål och bakad grädde (som fått en läckert karamellig och nötig nyans) och över det revs god parmesanost. Det feta och salta gjorde vinerna utsökt sällskap – båda vinerna passade bra till, men av olika anledningar. Jag kunde egentligen inte välja vilket som var bäst, men i slutändan vann nog ändå vinet från Condrieu.

En intressant detalj i vinlistan hos Jean-Luc Colombo är att man gör två olika generiska Rhôneviner. Vanligen kommer vintypen Côtes du Rhône från de varmare vingårdarna i södra Rhône, men här gör man faktiskt en tappning från främst norra Rhône som har hela 49 procent Syrah i cuvéen (resten är Grenache). Det gör 2013 Côtes de Rhône Les Forots till ett vin som till stor del uppför sig som ett syrahvin från norra Rhône, alltså mörkare frukt, mer stenig mineralitet och även en fin pepprig kryddighet.

En appellation som alltid har tilltalat mig och som under mina senaste resor i Rhône alltmer har övertygat mig är Saint-Joseph. Firmans 2012 Saint-Joseph Les Lauves kommer från branta terrasserade sluttningar i den södra och i mitt tycke bättre delen av appellationen (intill Hermitage och Cornas) och uppvisar precis allt det jag uppskattar med Syrah från norra Rhône – en mörk och tät bärfrukt, koncentrerad utan att vara sötmogen, fint strukturerad av tydliga men fint mogna tanniner och kittlande granitmineral och med de toner av krossad vitpeppar och lufttorkat kött som märkligt nog kommer från druvan själv i dessa magra och förhållandevis svala förutsättningar.

Till sviten av goda röda viner serverades en rosastekt kotlett av rådjur med en god men kanske något för enbärskryddad korv av rådjurskött. En kroppkaka fylld med rådjur hörde till, liksom stuvad svamp som med sin krämiga textur fångade upp varje tillstymmelse till ungdomlig kantighet som vinerna kunde ha visat – men egentligen inte gjorde det.

Glädjande nog serverades vi två årgångar av firmans toppvin, med 2012 Cornas Les Ruchets i det första glaset. Vinet kommer från en liten och mycket brant sydvästligt exponerad vingårdslott med upp mot 90 år gamla stockar i läget Chaillot. Framställningen varvar klassiska och moderna tekniker med fullständig avstjälkning, jäsning i ståltankar med ungefär en månads maceration och en långt utdragen mognadslagring (20-22 månader) i små ekfat som till lika delar är nya och ett och två år gamla. Denna tolva har en stor och djupt fruktig doft, den är elegant och fint nyanserad av både kryddighet och stenig mineralitet. Trots ungdomen och den ändå ganska massiva tanninstrukturen, upplevs tanninerna fint polerade och väl integrerade. Det är helt enkelt vansinnigt gott.

   Ändå håller jag 2010 Cornas Les Ruchets som det lite bättre, finare och mer komplexa vinet. Trots ett större djup skulle jag beskriva vinet som mer elegant, det bjuder på fina nyanser av grafit och torkat kött, av både vitpeppar och en mer blommig örtkryddighet och av eken noteras egentligen mest en känsla. Det är helt vansinnigt gott det här med. Och med den goda eftersmaken av två utsökta årgångar från Cornas i munnen, kunde jag summera ännu en dag som bra, minst sagt riktigt bra!