För 21 år sedan tog den
unga Christophe Perrot-Minot över den knappt tio hektar stora familjeegendomen
i Morey-Saint-Denis. Christophe tog sitt uppdrag på allvar, började långsamt
utveckla kvaliteten i både vingårdar och cave, övergick till att buteljera allt
vin själv, köpte ytterligare 4.50 hektar och skulle också 2007 bygga ett nytt
och mycket mer modernt vineri en bit bort från det gamla. Tvivelsutan har
kvaliteten blivit allt bättre, vinerna har vunnit lika mycket djup som textur
och parfym, men stundtals har jag upplevt att några av dem har varit en aning
rustika och även visat lite väl tydliga spår av ekfaten. Någon gång kring 2008
och 2009, och än mer tydligt från årgång 2010, har kvaliteten lyfts högst
avsevärt. En del av förklaringen kanske ligger i det nya vineriet. Idag har man
13.50 hektar vingård och en produktion på cirka 55 000 till 65 000
flaskor om året. När Christophe kom till Stockholm var det såklart inte svårt
att tacka nej till en helkväll på Sturehof
i hans sällskap.
Det blev lite uppvärmning
med champagne, en smakrik och vällagrad med fortfarande ung NV Grand Cru Brut Vieillisement Prolongé
från den högklassiga firman Egly-Ouriet. Den här tappningen
skiljer sig från den vanliga genom att den har legat på jästfällningen i 82
månader innan dégorgering och med det
vunnit än mer djup, intensitet och läckert brödiga och rostade nyanser.
Samtidigt var den friskt fräsch … och galet god!
Från Domaine Perrot-Minot blev
det en underbar linje med röda viner, med en 2012 Vosne-Romanée Premier Cru Les Beaux Monts som första. Druvorna
kommer från en 0.80 hektar liten lott planterad 1945 och efter fullständig
avstjälkning, en ytterst noggrann sortering, ett par dagar cold soak och jäsning har vinet mognat i 228 liter stora ekfat som
cirka en fjärdedel var nya. Det här är något av standardreceptet på vinerna
från domänen och resultatet är fantastiskt. Vinet är fortfarande något knutet,
drivet av kalksten och fräschör, men det har också en sensuellt len textur av
fin röd bärfrukt.
”Jorden är påtagligt mager och stenig i den
här lotten och det bidrar alltid till att vinet får en tydligt
kalkstensmineralisk nyans i doften”, säger Christophe.
La Richemone är en premier cru belägen uppe på sluttningen
i den norra delen av kommunen, i nästan direkt anslutning till byn
Vosne-Romanée. Här äger man 2.00 hektar, vilket utgör 98 procent av vingårdens
totala areal och tre av de fyra man lotterna man äger här är planterade 1933, 1943
och 1995. Vi körde på med fem årgångar, den yngsta av dem 2013 Nuits-Saint-Georges Premier Cru La Richemone Vieilles Vignes.
Här noterades en liten mineralisk ton, nästan stenrökig, i den rena och
parfymerade röda bärfrukten och smaken var medelfyllig, också den påfallande
rent fruktig och något djup, men i nuläget en aning knuten mot slutet.
”Vi började skörda den 3 oktober och vi
tvingades till en ordentlig sortering för att få bort eventuell botrytis i
vinklasarna, vi till och med klippte isär den, en efter en, för att titta inuti
dem också”. Berättar Christophe.
Det nitiska arbetet lönade sig, årgången
blev ytterst bra, men jag håller nog ändå 2012
Nuits-Saint-Georges Premier Cru La Richemone Vieilles Vignes som det
aningen bättre och mer förföriska vinet. Det bjuder på en lite större doft med
lite tätare och mörkare frukt, en djupare smak och större mineralisk energi,
dessutom en längre smak. Under tiden i glaset blommade det långsamt upp och
blev ett allt mer imponerande vin.
”Jag vet att 2011 inte hyllades som en stor
årgång, men den gav viner som är väldigt goda att dricka nu, de visar på god
ursprungskänsla och kan till viss del påminna om vinerna från 2007, men med
större fräschör”, förklarar Christophe när vi serveras 2011 Nuits-Saint-Georges Premier Cru La Richemone Vieilles Vignes.
Det är just elegansen och fräschören som har format vinet, som är lite lättare
än de två första och även har en lenare struktur. Jag upplevde det dock inte
alls som blekt, det är ett underbart vin med stor kvalitet och även en hel del
komplexitet.
Pilgrimsmusslor och andra
mollusker eller skaldjur är knappast de första och mest lämpade råvaror man
tänker på till rött vin, inte ens till de lite mjukare röda bourgognerna. Det
finns dock förlåtande omständigheter, som krämiga texturer och tryffel. Av den
anledningen valde jag den halstrade pilgrimsmusslan som låg på en len puré av
potatis och toppades med rätt mycket riven färskt tryffel från Périgord. På så
sätt blev kombinationen väldigt bra.
Vi skulle fortsätta på
temat La Richemone, nu med två äldre årgångar. I det första glaset serverades
vi 2010 Nuits-Saint-Georges Premier Cru
La Richemone Vieilles Vignes som upplevdes mer knuten än de tre yngre
årgångarna. Även om vinet har en god fruktighet med tydliga röda och saftiga
drag, behövdes här en hel del luft innan frukten helt tog sig igenom den lilla
steniga och även ekfatskryddiga nyansen. Jag väntade tålmodigt i tio minuter,
tjugo och till och med trettio minuter och till slut var vinet helt oemotståndligt
och väldigt snyggt.
Jag hör ofta kritik att vinerna från Domaine
Perrot-Minot är så högt prissatta, att de är dyra. Man lyfter gärna fram vinet
från den här vingården som ett tydligt exempel på det, vinerna från
Nuits-Saint-Georges ska tydligen inte kosta mer än några hundra till maximalt
500 kronor. Beroende på årgång kostar det här vinet någonstans kring 1 100
till 1 400 kronor, på ett ungefär.
”Jo, jag hör det också väldigt ofta, men jag
tar det med ro, det många personer fokuserar på är vilken by vinet kommer från,
men vinets kvalitet handlar alltid mer om vingårdsläget, inte byn”, säger han
och tar en klunk av det svalt serverade vinet.
Jag håller med i varje detalj i hans
resonemang och vill till och med dra vinet från just den här vingården och
producenten så långt som att det är ett vin av mycket högre och jämnare
kvalitet än väldigt många domäners viner från grand crus Echézeaux och Grands Echézeaux.
Att årgången var något soligare märktes på
den lite tyngre och mörkare fruktiga 2009
Nuits-Saint-Georges Premier Cru La Richemone Vieilles Vignes, som trots
sina sex år fortfarande är en aning knuten. Också det här vinet behöver
nämligen luft, direkt ur flaskan noterade jag en lite stenig nyans av krossad
kalksten och grafit som dröjde sig kvar innan frukten till sist tog över. Och
det var väl då, i den utvecklingen, som jag kände att jag nog ändå föredrog
2009 före 2010, även om jag allra helst vill ha båda årgångarna – just för att
de är något olika … och fantastiskt bra.
Till varmrätt beställde
jag in ett fint stekt innanlår av ren som serverades med en lätt kryddig korv
av ren och en god klassisk gräddsås, lite friterade lökringar, stekt svamp och
lite picklad pumpa (tack och lov bara lite av det – picklade råvaror är en
styggelse om man vill få maten att matcha med goda viner. Det här var en
väldigt god och mycket väl tillagad rätt som liksom förrätten tog mig lite på
sängen. Nog för att jag vet att maten är god på Sturehof, men båda rätterna var
en bra bit mycket bättre, finare smakbalanserade och eleganta än vad jag hade
förväntat mig. Superkul, verkligen!
”Om jag normalt sett
behöver 250 kilo druvor för att fylla ett fat med vin, behöver jag nästan 480
kilo druvor från den här vingårdslotten för att fylla ett motsvarande fat, så
små och kompakta är druvorna”, säger Christophe.
”I den här lotten drabbas
klasarna alltid av klen fruktsättning och just därför blir de både mindre,
lösare och får väldigt små druvor, skördeuttaget landar i regel på 15-18
hektoliter per hektar”, säger Christophe och förklarar att det resulterar i
vinets både tätare färg, större djup och intensivare smak och att det också är
därför han i regel alltid låter bli att avstjälka druvorna.
Det här vinet är nästan
alltid det allra bästa eller åtminstone ett av de allra bästa i hela
Nuits-Saint-Georges. Just den här årgången är fantastisk, det är utan tvekan
det djupaste av alla viner vi drack från domänen den här kvällen.
Christophe Perrot-Minot
är en av de odlare som strikt håller isär vinerna från Charmes-Chambertin och hans
0.73 hektar stora lott i Mazoyères-Chambertin (man får blanda dem och buteljera
vinet som Charmes-Chambertin, vilket de flesta gör).
”Vinerna är annorlunda,
det från Charmes-Chambertin är alltid lite mjukare och mer sensuellt, medan det
från Mazoyères-Chambertin har en större kropp med mörkare frukt och stadigare
struktur”, menar han och säger att han därför gärna lyfter fram just
Mazoyères-Chambertin, som man annars knappt ser buteljerad separat.
Vi hade en enastående fin
2012 Mazoyères-Chambertin Grand Cru
i våra glas. Det var det vin från Domaine Perrot-Minot som bjöd på den
fylligaste kroppen, största frukten (lager på lager med söta vildhallon och
mörka körsbär som späddes på med friska stråk av slånbär och tranbär) och mest
seriösa strukturen, samtidigt fanns det något väldigt sensuellt och elegant
över hela vinet. Det var verkligen gott, men jag skulle ändå vänta ett till ett
par år till innan jag drog korken ur en sån här flaska…
Som vanligt spårar det ur när vännerna samlas kring ett bord med
goda viner, det är på något sätt som att det goda föder mer av det goda. För
helt plötsligt stod det en pigg och frisk vit bourgogne i våra glas, blint
serverad men i min god högst troligt från Meursault och toppodlare. Först gick
jag till Arnaud Ente, mycket för den strama syra och lätt jordrostade stilen,
men när vi fick reda på att det var fel kunde det knappast vara någon annan än Domaine
Roulot som stod bakom. Så var det, det unga och svalt citrusskalsfeta,
mineraliskt stringenta och väldigt eleganta vinet var inget mindre än 2012 Meursault Premier Cru Clos des
Bouchères.
Det är något särskilt med näsan, som om domänen signatur står
skriven i vinernas doft. Jag tror det är kombinationen av en enastående
intensitet utan att visa kraft kopplad till en tydlig kalkstensmineralitet, en
lätt kryddig men ytterst sällan stjälkig doft men på något sätt en aning sval i
stilen, och såklart också den långa smaken och fina tanninerna. Jag var nog
helt säker på att vinet kom från Domaine de la Romanée-Conti, och på
den punkten verkade vi alla vara överens. Det stämde, det unga och något
mineraliskt strama vinet var så pass elegant och sirligt att jag placerade det
i Romanée-Saint-Vivant Grand Cru, i själva verket var det firmans 2008 Grands-Echézeaux Grand Cru vi nu
satt och njöt av. En felgissning i favör till vinet!
Vi gick inte särskilt långt med nästa vin, också det serverat
blint. Det var något mindre parfymerat än föregående vin, det hade också en
aning mer uttalad kryddighet från stjälkarna (det skulle senare visa sig att en
del av den tonen kunde tillskrivas årgången) som drog åt libbsticka. Men det
var fortfarande den fint rödbäriga parfymen och silkiga texturen som stod i
dominans och återigen drog mig till Domaine de la Romanée-Conti. I
glaset en nu drickmogen men ännu inte fullt utvecklad 2007 Grands Echézeaux Grand Cru. Kul med två olika årgångar av
samma vin, serverade blint dessutom.
En sak som vi vinvänner i gänget har gemensamt är nyfikenhet och
önskan att hela tiden jämföra viner och lära oss. Hur ska vi annars kunna veta?
Så nu när det stod ett nytt vitt vin i våra blinda glas kunde det ju inte vara
något annat än en vit bourgogne, och vid närmare sniff, smak och eftertanke
borde ju vinet också komma från Meursault, som det nyss serverade. Jodå, det
stämde. Men vinet var lite rundare och fetare än det från Domaine Roulot, det
var också lite kryddigare som om det hade ett lite större uttryck av
fatlagringen utan att i sig vara påtagligt ekfatskryddigt. Jag tyckte väldigt
mycket om det här vinet, som visade sig vara 2012 Meursault Premier Cru Bouchères från Domaine des Comtes Lafon,
som av några gäster runt bordet höll som det bättre av de två. Det var inte
solklart vilket som ”var bäst”, men min lott skulle nog ändå falla på vinet
från Domaine Roulot … om jag nu skulle tvingas välja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar