När Alsace invaderar Stockholm en dag i vinterkulna
januari blir det alltid en trevlig middag på kvällen. Den här gången var det
Bege som stod värd och det gjorde han med bravur, både sett till arrangemanget
och den extra goding som korkades upp när kvällen hade blivit tidig natt. Det
är något särskilt med druvsorten Riesling, något som vi alla verkar älska. Som
ung bjuder den på en livgivande frisk syra, en förförisk blommighet och delikat
citrusfruktighet och allt som oftast en vibrerade mineralitet. Allt det här är
såklart fantastiskt, men det som sedan börjar hända med vinet under de kommande
tio åren, tjugo åren, trettio åren, är än mer spektakulärt. Frukten torkar in,
bjuder på en större komplexitet, nyanser av kanderade citronskal, grillad
citron, lätt rostade mandlar och honung, allt detta samtidigt som smaken blir
mer förfinad och nyanserad, men fortfarande är lite frisk och mineralisk med
mer fuktig och jordig ton av vinrankornas födelseplats. Så upplevde jag
kvällens extravin, 1983 Riesling Cuvée
Frédéric Emile från FE Trimbach, ett riktigt gott vin.
Tack för det!
Middagen hade dock börjat i lite enklare stil med en
mjukt fruktig NV Crémant d’Alsace
från firman Michel Fonné i Bennwihr. Vinet är gjort till 70 procent av
Pinot Blanc och resten Pinot Noir, det hade en god men inte stram syra och en
fruktig och torr men inte stram smak, ungefär så som de flesta crémants från Alsace brukar vara. God,
men inte mer än så. Till det mousserande vinet serveras små goda tarte flambée med krispigt bröd och
diskret söt lök som speglade vinets fruktighet på ett fint sätt.
Maten levererades av Pontus Catering, som gjorde ett bra
jobb. Den första rätten var en halstrad liten hummerstjärt som serverades med
en bakad kronärtskocka och rikligt med riven vintertryffel från Périgord.
Vinet till var det bästa kvalitetsmässigt av den ordinarie
vinlistans viner. Det kom från Domaine Léon Beyer i Eguisheim och
var deras utsökta 2008 Riesling Comtes
d’Eguisheim, till vilken druvorna har hämtats från en sydligt exponerad
vingårds inom grand cru Pfersigberg
med både sandsten och kalkstensjord. Vinet upplevdes fortfarande ungt rent
smakmässigt och strukturellt, men det hade fått en första antydan av
mognadsnyanser i doften, nästan som en liten rökighet. Små stråk av sötaktig
och nästan torkad stenfrukt fick mig att förnimma en god druvmognad, vilket
bekräftades av vinmakaren som berättade att man hade fått en ordentlig mognad
och koncentration i druvorna. Smakmässigt kunde man också känna en diskret
fruktsötma, framför allt i början av smaken, men den friska syran och tydliga
mineralsältan gav ändå vinet en helt torr finish.
Anklever är en typisk rätt i Alsace och såklart skulle vi
få en sådan rätt serverad även den här kvällen. Det blev en helt vanlig terrin
som serverades på traditionellt sätt med en rostad brioche och en lätt syrlig
druvgelé. Gott, men inte överraskande eller märkvärdigt.
Till anklever dricker folket i Alsace gärna ett vin med
en liten sötma i och så blev det också nu. Vinet, en 2013 Pinot Gris Grand Cru Sommerberg från Albert Schoech i
Ammerswihr (firman grundades 1840 men införlivades på 1980-talet i det lokala
kooperativet) kommer från en sydligt exponerad vingårdslott med så mager
granitjord att rankorna ofta får kämpa för att hitta vatten. Det förklarar till
viss del vinets rikedom och djupa frukt, som drar åt det exotiska. Den magra
jorden verkar ha bidragit till den fint stenrökiga nyansen i doften som är den
detalj som gör det ändå ganska enkla vinet något mer komplext. Annars är det
den typiskt smöriga och runda fruktkroppen som gäller här, i just den här
årgången med en liten svartpepparkryddig nyans, en restsötma på 16 gram per
liter och en syra som har landat på cirka sex gram per liter.
En typisk rätt i Alsace är choucroute, surkål, som förekommer i många varianter men oftast är
en något rustik och fet variant med korv och fläskkött. Till sådan dricker man
såklart ett syrafriskt vin av framför allt Riesling. Den här kvällen skulle vi,
om jag tolkade det hela rätt från de lika förvånade som entusiastiska
vinmakarna som satt runt borden, begå premiär för en surkålsrätt serverat till
ett rött vin av Pinot Noir. Vinet kom från Cave de Ribeauvillé, grundat redan
1895 och med det landets äldsta vinkooperativ. Det är ytterst sällan jag
imponeras över kooperativen i Alsace, som jag oftast tycker gör ganska
slätstrukna och glesa viner. Med tanke på en rundresa i Alsace jag gjorde för
två år sedan och fann att bara knappt tio procent av de provade pinotvinerna
(en bra bit över 250 pinotviner provades) fick godkänt, var min förväntningar
på denna kooperativtpinot inte direkt skyhöga. Var det just därför jag ändå
blev rätt förtjust i det fint rödfruktiga, ganska lent texturerade och friskt
balanserade 2013 Pinot Noir de Rodern?
För jag tyckte faktiskt rätt mycket om vinet, i alla fall just här och nu under
middagen. Visst saknades finess, nog var frukten kanske lite stum och det fanns
ju också en viss jordighet här, men det fanns också fina toner av saftiga
körsbär som jag ändå gav bonuspoäng för.
Så hur var det nu med surkålen? Nja, det blev ju
verkligen inte någon traditionell surkålsrätt, det låg dock en lite sked med
fint syrlig kål på ena delen av tallriken, men kålen fick nog allra mest ses
som ett litet tillbehör av måttlig betydelse i det hela. Istället var det en
klassisk rödvinssås, en liten men naggande god och smakrik rådjurskorv samt en
rosastekt ytterfilé av rådjur som stod för rättens dominanta inslag. Och det
var ju såklart därför som den fruktiga pinotvinet också passade så bra till
rätten.
Ost och vitt vin är ett annat stående inslag i kosthållningen
i Alsace och inte heller det hade undgått kocken från Pontus Catering. Tre
ostar blev det, en hård alpost i form av Comté, en fet och något kryddig
Münster samt en ännu kryddigare och fetare texturerad Maroilles. Jag satsade på
ostarna och hoppade över den söta kompotten som hörde till, inte för att jag
inte tycker om söta tillbehör till osten utan mer för att jag känner att osten
i sig inte behöver det söta till.
Domaine Charles Bauer var en för mig
ny bekantskap. Firman håller till i Eguisheim och gör vin från sina 17 hektar
stora ekologiskt skötta vingårdar. Det vin vi hade fått serverat till osten var
deras 2013 Gewurztraminer Grand Cru
Pfersigberg som bjöd på en absolut skolboksmässig karaktär; stor och rikt
fruktig doft med inslag av plommon, persika och tunga röda rosenblad, dessutom
med en diskret nyans av svartpeppar. Smaken var drygt medelfyllig och fet kropp
med en balanserad men inte slapp syra men med en påtaglig sötma som kom att bli
perfekt i mötet med de smakrika, feta och salta ostarna. Jag vet att
Gewurztraminer inte hör till de mest uppskattade och lättanvända druvsorterna,
men det finns inga skäl till att helt avfärda druvan – har vinet en gnutta
sötma känns det som ett perfekt vin till feta ostar.
Kvällen skulle sluta med lite söt vinterfrukt i form av
ett karamelliserat päron på en spröd flarnbotten och till det hörde en krämig
pistaschglass. Enkelt och gott.
Vinet därtill om från den stora och välkända firman Domaine
Dopff au Moulin, som drivs i trettonde generation och kanske mest är
kända för sina mousserande viner, crémants.
Såklart hade de gärna velat visa upp sina crémants,
men den här kvällen fick de istället chansen att bjuda på något sött, detta i
form av en 2007 Pinot Gris Vendange
Tardive som kom från vingården Schoenenbourg. Tack vare en värmebölja i
slutet av sommaren fick de senare skörade vinerna den här årgången en särskilt
rik och yppig fruktighet som gav vinet en känsla av sötma som upplevdes lite
rikare än den man normalt sett finner i viner av typen vendange tardive.
Det är alltid lika trevligt när vinmakarna från Alsace
kommer och hälsar på i Sverige, vi har starka band och Sverige är faktiskt,
trots sin storlek, en av de viktigaste marknaderna i världen. Och det var
såklart en bra och trevligt middag – det var egentligen bara en sak jag
saknade, en riktigt god och värmande stänkare av typen Marc de Gewurztraminer
som nattfösare. Det fick bli en flaska god kalifornisk pinot med min Rose när
jag kom hem, en 2014 Pinot Noir Les
Larmes från Anderson Valley och toppfirman Littorai. Pigg och
aromatisk, förhållandevis stor och yppig med fina toner av hallon och rosor och
jord, rik men inte tung kropp och silkiga tanniner som ytterligare lättas upp
av en god syra. Riktigt gott helt enkelt. God natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar