Årets Bästa 2015

Ett år är ett år och åren går allt fortare ju fler år man lägger bakom sig. Det är i och för sig inte därför jag är sen med min årsrapport från 2015 – den här gången blev det lite mycket arbete över jul- och nyårshelgerna i och med öppnandet av The Winery Hotel i Solna nu i veckan. Men nu kommer den, min årsrapport. Det blev ännu ett fantastiskt gastronomiskt år med ett nästan oräkneligt antal vingårds- och restaurangbesök, bland annat fyra gånger till mitt älskade Kalifornien och par resor till Bourgogne och Rhône, för att nämna några.

   Som vanligt skulle jag kunna göra min sammanställning väldigt noggrant och i detalj gå igenom årets cirka 200 vingårdsbesök världen över, läsa igenom menyer och vinlistor på de kanske 110-120 restauranger jag har besökt, titta igenom mina anteckningar på alla flera tusen provade viner och utifrån det komma fram till en helt perfekt och genomärlig lista. Så brukar jag inte göra och så har jag inte heller gjort den här gången. Istället plockar jag fritt ur minnet – det finns en ärlighet i det också. Det som är riktigt bra minns man, annat kan glömmas, i alla falla i det här övergripande perspektivet. Här kommer den alltså, min Årets Bästa 2015.  

Årets bästa champagner

Visst dricks det en och annan champagne varje år, men jag blir sällan exalterad över den nobla bubblande drycken. Helt ärligt dricker jag mycket hellre en riktigt bra bourgogne än en toppenbra champagne. Dock finns det magnifika champagner som jag gärna dricker och en av årets bästa var en ungefär 15 år gammal NV Krug Brut Rosé från Krug, läckert nötig och svagt rödäppelfruktig med en fin nyans av rostad brioche. Samma mognadskomplexitet fann jag i 1990 Dom Pérignon Oenoteque från Moët et Chandon, en tappning som har dégorgerats senare än standardversionen.

   Årets charmör blev nog ändå 2010 Rosé Brut från Louis Roederer som bjuder på en hel marknad av sommarens bär och blommor i en frisk och sensuellt fruktig smak. Det köptes en hel den av den här varan under året.

   Jag hade också det stora nöjet att arrangera en stor James Bond-middag för min vinklubb och där var det 2002 RD från Bollinger som blev höjdpunkten till huvudrätten. Jösses vilken fantastisk komplexitet. Det kanske rent av var årets godaste bubbel.  

   Och ska jag välja två standardchampagner som toppar min smaklista för 2015 blir det den smakrika med nyanserade NV Special Brut Cuvée från Bollinger och den mer subtila och eleganta NV Brut från Louis Roederer. Det bör finnas minst en flaska av någon av detta i kylskåpet, för jämnan!

Årets bästa vita viner

Jag upptäcker allt oftare att jag hyllar toppviner från Chablis som de bästa, eller rättare sagt godaste. Under året blev de en hel del viner från Domaine François Raveneau med två viner på högsta positionen; den något feta men ändå stringenta 2008 Chablis Grand Cru Valmur och den än mer förfinade och mineraliskt strukturerade 2010 Chablis Grand Cru Clos.

   Vid besöket hos Olivier Leflaive, som har gjort ett makalöst lyft de senaste åren, blev jag omåttligt förtjust i 2010 Puligny-Montrachet Premier Cru Les Pucelles. Det är ett galet läckert vin.

   Även om det inte är det bästa vita under året, var jag väldigt förtjust i den 2010 Saint-Joseph Les Granits från M Chapoutier som jag fick njuta av vid två tillfällen under året.

Ett av de vita viner som imponerade allra mest var nog ändå 2013 Chardonnay Alte Reben från firman Erwin Sabathi och deras gamla vingårdslott i Pössnitzberg i Steiermark, som faktisk slog ut två fantastiskt bra vita bourgogner i en blind servering för inte så länge sedan. Dessutom är det inte ens ett särskilt dyrt vin ... omkring 30-35€ om jag minns rätt.

Årets Vita Budgetvin

När jag förra året träffade Henri-Claude Amadieu på hans egendom i Cairanne imponerades jag av ett par av hans vingårdar, inte minst den högt uppe mot Dentelles de Montmirail belägna Domaine Grand Romane som planterades med den gröna druvsorten Clairette för ungefär 60 år sedan. I år går titeln årets vita budgetvin till just det vinet, 2013 Côtes du Rhône Domaine Grand Romane (129 kr) från den lika trevliga som bra producenten Pierre Amadieu. Vinet har en god intensitet, en ganska generös men samtidigt elegant fruktighet, viss blommighet och en påtaglig mineralitet.

   Ett annat billigt vitt vin jag gärna dricker ofta och mycket av är 2014 Petite Chablis Vibrant (119 kr) från det utomordentligt högpresterande kooperativet La Chablisienne. Lätt, friskt, diskret fruktigt, ren, mineraliskt … skolboksmässigt till en liten peng.

   Vi kör en till, också det en flitigt drucken favorit, från den charmerande firman Neudorf Vineyards i Nelson på Nya Zeeland. Härifrån dricker jag supergärna deras 2012 Chardonnay (169 kr) som har en nästan burgundisk finess.

Årets bästa röda viner

Precis som de vita vinerna är det hundratals supergoda röda viner som har passerat mina vinglas under året, men det är ett särskilt vinhus som har dykt upp vid många tillfällen genom åren och som alltid har smakat förträffligt gott, Château Rayas. Deras 2001 Châteauneuf-du-Pape Réservé har en nästan bourgognelik finess, men med en jordig och lätt kryddig komplexitet, och djupare fruktig och mer imponerande var deras 2004 Châteauneuf-du-Pape Réservé som fortfarande kändes ung. Från den lika kultförklarade firman Henri Bonneau blev det också en del gott under året, bland annat en fortfarande ung och nästan lite knuten 2008 Châteauneuf-du-Pape Réserve de Célestins och den fullkomligt magnifika och mer sensuellt silkiga 2005 Châteauneuf-du-Pape Réserve de Célestins. Det är en ren ynnest att njuta av vinerna från dessa två fantastiska firmor.

   Rhônedalen bjöd på väldigt mycket bra viner under året, inte minst från norra Rhône, men jag drack ändå många fler galet bra röda bourgogner, som den förtjusande rosenblommiga, hallonparfymerade och silkiga 2013 Bonnes Mares Grand Cru från Domaine Arlaud som jag fick ynnesten att dricka två gånger. Unga bourgogner i all ära, det blev också en hel del resande tillbaka i tiden, som hos Robert Groffier et fils där vi drack en sanslöst god 1993 Chambertin Clos de Bèze Grand Cru och en oväntat pigg och livlig 1977 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Amoureuses.   

  Och ska man ändå gå tillbaka i tiden men ändå stanna kvar i Bourgogne var 1971 La Tâche Grand Cru från Domaine de la Romanée-Conti ett av årets allra godaste viner, tillsammans med 1990 Richebourg Grand Cru från samma förnäma domän.

   I den mogna stilen fast från amerikansk mark ska jag kanske lyfta fram ett annat av årets allra bästa viner, 1971 Cabernet Sauvignon från Chappellet Vineyards i Napa Valley. Ett nästan historiskt vin från en av dalgångens allra skickligaste vinmakare, Philip Togni.

   Lägg till ett par hundra toppviner till, så förstår du att året som helhet var väldigt gott.  

Årets Röda Budgetvin

Okej, det var inte årets billigaste röda vin, men med tanke på hur vansinnigt gott och välgjort det är måste jag hylla vinet 2013 Bourgogne Rouge Oka (199 kr) från Arlaud (som är den lilla nyetablerade négociantrörelsen hos toppfirman Domaine Arlaud). Vinet har både precis den parfym, intensitet, silkighet och mineraliska fräschör som jag förväntar mig av goda röda bourgogner men sällan hittar i billigare viner. Lika bra men djupare i frukten är den lite mer jordiga och kryddiga 2013 Bourgogne Rouge (199 kr) som kommer från Domaine d’Ardhuy.

   Vill man komma billigare undan är det mot Rhônedalen man ska vända blicken, här finns det hur mycket bra budget som helst, som till exempel 2014 Côtes du Rhône från den riktigt bra firman Château Saint Cosme i Gigondas, djupt fruktig och kryddig, och god såklart. Fast det har blivit många fler flaskor 2013 Côtes du Rhône (101 kr) från en annan toppfirma, Domaine de la Janasse, också den tät och kryddig och nästan onödigt lågt prissatt.

Årets årgång

Redan förra året hyllade jag 2013 i norra Kalifornien som en av de allra bästa jag kan minnas att jag har druckit som ung. Mina första positiva intryck kom främst med Chardonnay och Pinot Noir från Sonoma County och känslan har förstärkts ju flera viner av olika ursprung, druvor och typer jag har provat det senaste året. Zinfandel, Cabernet Sauvignon, Syrah, Grenache och egentligen de flesta vinstilar skriver jag in i hyllningen, som sträcker sig från Santa Barbara County i söder till Mendocino och Lake County i norr. Köp, bara köpt.

   Och som om 2013 inte vore nog, kan vi se fram emot ytterligare två kommande briljanta årgångar i Kalifornien, både 2014 och 2015 är fantastiskt bra överlag. Synd bara att dollarn är sjukt dyr för oss!

Årets druvsort

Nej, jag har inte gått på Systembolagets och de profitkåta svenska vinimportörernas hypnos om att översöta massproducerade viner med larviga namn är goda. Men, av både personliga och rent humanitära skäl tänker jag lyfta fram Zinfandel som årets druvsort. Zinfandel är en högklassig druvsort, den kan ge viner med underbar karaktär, både burgundiskt blommiga och rödfruktiga (som hos Turley Cellars) och täta, djupa och mörkfruktiga viner (som hos Carlisle, Limerick Lane, Seghesio och Hendry), och till och med ljuvligt söta och intensivt fruktiga dessertviner (som hos Bella Vineyards). Och så håller de riktigt bra vinerna väldigt väl för lagring (som hos Ravenswood, Ridge och Storybook Mountain). Vill man dessutom inte betala mer än några hundralappar ens för de bästa vinerna, då kommer man behöva stryka så många druvsorter att Zinfandel nästan blir ensam kvar. Behöver jag komma med fler argument?

Årets vinregion

Jag säger Rhônedalen, även om jag lika gärna skulle kunna säga ett dussin bra regioner till, men mina resor till Rhône, alla magnifika viner som har singlat in från höger till vänster under näsan och alla både enklare och mer ambitiösa och seriösa viner från Rhônedalen jag har njutit av under året placerar ändå Rhône högst upp. Generellt sett hyllar jag norra Rhône som en betydligt bättre vinregion än södra Rhône, mycket för att jag tycker att Syrah ger mer komplexa viner än de mer värmetåliga sydfranska druvsorterna, men jag har också haft väldigt många superfina vinupplevelser från södra Rhône, både på plats och här hemma.

Årets vinby

Gigondas imponerande på mig redan 2014 när jag tillbringade ett par dagar där för att fördjupa mig i byns terroir och dess producenter. Vid återbesöket 2015 blev dessa känslor bekräftade. Byn ligger i södra Rhône, bara en kort bit bortom Châteauneuf-du-Pape och utöver att man odlar samma druvor och ofta gör vinerna på ungefär samma sätt, delar man också ungefär samma geografiska, geologiska och meteorologiska förutsättningar. Nästan, i alla fall. Gigondas har generellt sett mer kalk i jorden och vingårdarna ligger också högre upp mot bergskedjan Dentelles de Montmirail. Jodå, det finns underbara viner här och det är dags för oss att inse att Châteauneuf-du-Pape inte alls har monopol på att odla och producera viner av högsta kvalitet här i södra Rhône. Årets röst läggs därför på Gigondas.

Årets bästa vingårdsbesök

Ibland är jag så bortskämd med vinupplevelser att jag nästan inte greppar hur unikt livet kan vara ibland. Ett normalt år gör jag omkring 200 vingårdsbesök eller fler och säkert tio procent av dem är inget mindre än fantastiska. Under den här rubriken skulle jag tveklöst kunna skriva ett par noveller av ren kärleksförklaring till vinodlare och vinproducenter som berör mig. Jag kan inte välja, så jag tar ett par. Återigen stod Nicolas Groffier på Domaine Groffier Père et fils i Morey-Saint-Denis för ett av årets varmaste, mest personliga och bästa vingårdsbesöken och han tog mig och mina vinklubbsmedlemmar på en makalös resa i tiden nere i sin vinkällare.

   Ett annat besök i Bourgogne som var fyllt av passion var det på Domaine Lorenzon i Mercurey, där Bruno Lorenzon med full inlevelse presenterade sin filosofi och lät oss prova otaliga viner som var så bra att vi under resterande dagar i Bourgogne drack ett flertal andra viner från honom.  

  Min middag hemma hos Marimar Torres på Marimar Estate i sydvästra Russian River Valley i Kalifornien blev minst sagt crazy bananas. Maten var rätt spartansk, men efter att Marimar hade bett mig plocka upp några viner från hennes stora vinkällare kunde inget stoppa oss – för varje nytt vin vi öppnade, kände vi oss alltmer inspirerade att öppna ett till, och ett till. Vi plöjde åtta årgångar från 2005 och ner till hennes allra första 1992 och även om jag verkligen känner den här egendomen blev jag imponerad på riktigt över hur fantastiskt flera av årgångarna smakade med mognad!

   Att ena stunden sitta och prata vinodling, vinmakning, gamla vingårdar, Zinfandel, Chenin Blanc och hela Kaliforniens vinhistoria med Tegan Passalacqua på Sandland Vineyards för att sedan under flera timmar uppleva den makalösa vingården Shake Ridge Ranch uppe i Amador County med ägaren Ann Kraemer hörde också till 2015 års stora vingårdsupplevelser.

   Rent känslomässigt är det dock det flera timmar långa besöket med min Rose hos Tim Mondavi och hans dotter Carissa på Continuum Estate i somras det som blev årets varmaste och mest passionerade vingårdsbesök. Jag har alltid beundrat familjen Mondavi och det finns otroligt många anledningar till det. Du måste helt enkelt åka hit!

Årets mest imponerande fatprover

Jag brukar sällan göra några större utsvävningar om viner jag provar ut fat, de är inte färdiga och väldigt mycket kan hända med dem fram till dess de ligger i flaska. Däremot är det fantastiskt roligt att prova vin ur fat tillsammans med vinmakaren, inte minst eftersom man kan prova enskilda druvor separat, viner från olika lotter i en vingård separat, eller viner tillverkade på olika sätt eller lagrade i olika typer av fat separat. Det ger en god insikt i vad i doft och smak som kommer från vad i vingården, årgången eller produktionen. Ett av årets allra roligaste fatprovningssession var den med Mike Officer på Carlisle, då vi provade väldigt många viner från olika vingårdar och i olika druvsammansättning från årgångarna 2014 och även den nu senaste 2015. 

Årets nyupptäckta producent

I den här disciplinen får det lov att bli en hel del namn – av den enkla anledningen att jag under årets sista skälvande månad fokuserade på att besöka en lång rad producenter jag tidigare inte hade besökt i Kalifornien. En av dem hade jag redan tidigare på våren fått upp ögonen för, Onesta Wines, som gör utsökta och väldigt måttligt prissatta viner från gamla vingårdar i Kaliforniens inland. Vid besöket på Shake Ridge Ranch upptäckte vi också ägarinnans egna viner som hon gör under etiketten Yorba Wines. En del riktigt goda viner!

   Men det var i december som det trillade in en hel del nya vinfirmor till min lista av säkert snart 1 500 besökta vinproducenter i världen. I Sonoma County uppskattade jag särskilt Trinité Estate, grundad för några år sedan av familjen Lurton från Bordeaux och med en påfallande bordeauxlik finess i sitt vin Acaibo. Det ska bli kul att följa dem i framtiden och så känner jag också för den högintressanta Stone Edge Farm, som också ligger i Sonoma County där de ha tre vingårdar. Här gör man väldigt eleganta, klassiskt strukturerade och också bordeauxliknande viner, ett vitt och två röda. Tursamt nog har jag signat upp mig på firmornas mejllistor så jag får köpa vinerna framöver.

   En annan nyetablerad producent som jag blev mäkta imponerad av är Di Costanzo Wines som etablerades av den unga vinmakaren Massimo di Costanzo som jag träffade första gången på Screaming Eagle Vineyards för snart tio år sedan. Hans vin är också riktigt elegant och väl värt att köpa – dyrt är det heller inte, det är inga av vinerna från de producenter jag nämner här.

Årets Vinmakare

Jag kan inte välja – och varför måste jag? Det är ju jag som är chef på Café Rotsunda och chefen får alltid göra som chefen vill. Således blir det tre vinmakare, inte en. Vi börjar med den allra härligaste, Helen Keplinger på Keplinger Wines i Kalifornien. Hon är ung men har en gedigen bakgrund hos flera av de tunga namnen på den kaliforniska vinlistan (bland annat Bryant Family Vineyards och Grace Family i Napa Valley) och idag gör hon en svit av mörka, täta men eleganta viner av framför allt Rhônedalens druvor.

   En annan amerikansk vinmakare jag vill lyfta fram är Mike Officer på Carlisle, som är specialiserad på gamla vingårdar i allmänhet och Zinfandel i mer synnerhet. Att prova vin med Mike är en resa inte bara i dofter och smaker baserat på druvsammansättning och vingårdarnas läge i de olika vinerna, utan också resa tillbaka till de tidiga Kalifornien, från mitten av 1800-talet och framåt. Dessutom får man sig en fantastisk skola i allsköns druvsorter som växer samplanterade i de gamla vingårdarna. Bonusen är såklart också att vinerna är väldigt goda!
  Den tredje vinmakaren jag vill lyfta fram är Bruno Lorenzon på Domaine Lorenzon i den mindre kända appellationen Mercurey i Côte Châlonnaise. Han arbetar med precis samma kvalitetsambitioner som toppfirmorna i Côte de Beaune och Côte de Nuits, trots att regionens viner inte betingar i närheten av dessa distrikts viner, och den nitiska målmedvetenheten har resulterat i att hans viner är de bästa i regionen.

Årets Restaurang

Jag har haft det stora nöjet att äta på väldigt många bra restauranger i Sverige och även utomlands under året. Många återbesök har imponerat stort, istället för att fokusera på dem tänkte jag nämna ett par för mig nya restauranger som har gjort mig riktigt inspirerad och glad. De jag främst vill lyfta fram är den genuina japanska Sushi Sho i Vasastan, den enda restaurang av japanskt snitt jag har varit på som har fått mig ett känna att jag nästan var i Japan. Den andra är den högambitiösa Aloë ute i Älvsjö, som lagar fantastiskt god mat på högsta nivå, den är modern, den är egen och den är väldigt vacker. Plus såklart att miljön och känslan är fantastisk Jag fullkomligt älskar Aloë och vill dit igen, ju snarare desto bättre!

   Jag var på Noma första gången 2004, långt innan de blev världsberömda, och då tyckte jag att det var väldigt bra. Sedan har de spårat ur, tycker jag, och blivit mer konstlade än bra och sökandet efter effekter gjorde nog både mig och flera av mina goda vänner helt galna. Efter en sejour med goda vänner i våras måste jag säga att jag var lyrisk – främst över maten, men också över servicen. Visst, en del naturligt och udda finns kvar i glasen, men vinlistan rymmer så mycket mer än det. Nu längtar jag mest tillbaka till Noma.

Årets godaste sprit
Jag är en enkel människa, jag säger som vanligt någon av alla otaliga gamla årgångar av Chartreuse Vert eller ännu hellre den gula och mer nyanserade Chartreuse Jaune från Les Pères Chartreuses och deras period nere i Tarragona. Jag kan inte nog betona hus vansinnigt gott jag tycker att det är.

Årets svenska vinperson

Jag tänkte faktiskt frångå min urvalsprincip och faktiskt inte direkt välja en typisk vinperson, utan istället en person som jag tycker har gjort något riktigt roligt och intressant för den svenska vinkulturen, nämligen Ejnar Söder. Är du en vinperson i Sverige har du troligen ingen aning om vem han är, är du däremot i restaurang- och hotellbranschen och inte är född i förrgår, då vet du nog. Ejnar började nämligen arbeta som smörgåsnisse redan 1948 och har sedan dess blivit en av landets mest legendariska hotellpersoner med otaliga bra hotell över hela landet på sin meritlista. För ungefär två år sedan fick han en skvatt galen idé, och i helgen sjösattes den med stor öppningsfest. The Winery Hotel i Solna, är vad jag pratar om, ett hotell som nästan helt är vigt till vinet. Under lite mer än ett halvårs tid jag har själv varit inblandad i att skapa ett vinprogram till hotellet, anställt en ansvarig sommelier (Robert Terry), byggt en vinkällare, men idén är helt och hållet Ejnars och hans vision är att inspirera gästerna till en bättre vinkultur. Vi till och med gör vin i huset, av druvor från Toscana som kommer att jäsas i tankar och lagras i franska ekfat och idén med det är att göra hotellet unikt och lyfta fram vinkulturen till allmän beskådan. För alla de storslagna och vinkulturfrämjande visioner som Ejnar har, känner jag det som en stora ära att få utse Ejnar Söder till Årets Svenska Vinperson.  

Årets bästa trend

Helt klart att många restaurangers vinpaket har blivit både mer personliga och bättre sett till smak, kvalitet, matchning till maten och köpvärde. Visst finns det fortfarande en hel del märkliga vinpaket – eller snarare dryckespaket med allt möjligt inblandat – men totalt sett verkar de värsta avarterna vara borta på de flesta restauranger. Under året har jag glatts väldigt mycket åt vinpaketen på flera av landets restauranger, som vanligt står Pubologi, PM & Vänner och Operakällaren ut med föredömliga vinpaket, men restauranger som Ambiance och Ekstedts gör också ett utmärkt jobb. För att nämna några.

Årets sämsta trend

Som vanligt prenumererar Systembolaget och dess inköpsavdelning på platsen som okrönta ledade för allt det tråkiga som urholkar kvaliteten i den svenska vinkulturen. Är det inte fåniga kändisviner som folk köper för etikettens skull snarare än för ursprungets och smakens, är det viner av Zinfandel som har en så påtaglig sötma att de lika gärna skulle kunna kallas vinvärldens röda Liebfraumilch. Med det har det svenska folket gått från dyrbar amarone (som sedan ersattes av undermålig amarone av tveksam kvalitet) till ripasso (så amaroneliknande det bli för den som inte vill betala) till att nu dricka billiga sötade zinfandelviner. För en sak är säker, på Systembolaget vet man att sötfruktiga och söta viner säljer mer, och att sälja mer är precis vad Systembolaget vill. Deras påstådda uppdrag att begränsa alkoholkonsumtionen är inget annat än tomt prat och hyckleri. Och med detta hyckleri har man numera förstört ryktet för och synen på en av de finaste druvsorterna i den kaliforniska jorden, Zinfandel. Hade det funnits lite mer heder, respekt och stake hos Systembolagets ledning, hade de sett till att man bara får sälja kvalitetsdrycker på Systembolagets hyllor. Vinerna behöver inte kosta mycket, men det borde i alla lägen finnas ett företräde för kvalitet och autenticitet snarare än vinstdrivande skräp. Årets röda kort, utvisning och plats i skamvrån går således till Systembolaget. Det går faktiskt att styra sortimentets lägre sortiment också, typ sätta en gräns för högsta lägsta kvalitet. Om man vill, alltså. … vilket man på Systembolaget inte verkar vilja. Nej, Systembolaget är mest tafatta åskådare till sin egen show som handlar om att demontera vinkulturen i Sverige och förpacka den i fyrkantiga papplådor med socker i och fåniga B-kändisar på.

In memoriam

Onsdagen den 16 april avled Joseph Phelps på sjukhuset i St Helena i Napa Valley. Under sin livstid kom Joseph Phelps att bli en av de mest framstående vinpersonerna i Kalifornien och hans avtryck i den kaliforniska och amerikanska vinkulturen var påtaglig.

   Han föddes 1929 och kom i tidig vuxen ålder alltmer att intressera sig för vin och han var särskilt intresserad av och förtjust i de franska vinerna, främst de från Bourgogne, Bordeaux och Rhône, men han hade också en vurm för tyska viner. År 1972 köpte han en 400 hektar stor boskapsranch i den nordöstra delen av Napa Valley. Han började genast bryta marken och anlägga vinodling och kunde nu titulera sig vinodlare. Joseph hade emellertid ingen kunskap inom odling eller vinframställning, därför anlitade han den tyskfödda Walter Shug som vinmakare. Det första vinet som lanserades blev en 1973 Johannisberg Riesling, en vintyp som för tiden inte alls var ovanlig i Kalifornien. 

   Walter skulle introducera flera tyska druvsorter och gjorde också ljuvliga sent skördade söta viner, inte minst Eisrebe som närmast blev ett ikonvin. Både Walter och Joseph hade ett intresse av Syrah och med årgång 1974 blev Joseph Phelps den första i Napa Valley och faktiskt hela Kalifornien att producera och särbuteljera en druvren Syrah. Då fanns det bara en handfull hektar av den franska druvsorten i Kalifornien. Samma år gjorde han också ett druvrent vin av Viognier, en druva som på den tiden var nästan okänd i Kalifornien. Med dessa viner satte med fart på en trend och var på sitt sätt början på den sydfranska vinkulturen här i Kalifornien som senare kom att kallas Rhône Rangers.

Ett nydanande vin var Insignia, gjort första gången 1974 och då som en cuvée av 94 procent Cabernet Sauvignon och sex procent Merlot. Det här var det första vinet i Kalifornien som var en bordeauxblend med ett fingerat namn. Även det här blev början på en trend som idag är vida spridd bland de över 4 000 vinproducenter som idag tillverkar vin i Kalifornien.

   Walter Shug skulle sedermera lämna Joseph Phelps Vineyard och etablera ett eget vineri och från 1983 var det Craig Williams som gjorde vinerna. Craig skulle också skriva in sig i den kaliforniska vinhistorien som en av de allra skickligaste vinmakarna, mycket tack vare just vinet Insignia. Flera årgångar av Insignia är allt från fantastiska till exceptionella och till de allra bästa räknas 1991, 1992, 1994, 1997, 2001, 2002 och 2005.

   Joseph Phelps var en visionär. Tidigt visste han att kvaliteten låg i vingårdarna och att man därför behövde äga de vingårdar som de bästa vinerna gjorde från.

   ”Vår filosofi har mer och mer kommit att bli den att om vi kontrollerar odlingarna helt, kommer vi också få total kontroll över kvaliteten på vinerna”, berättade Joseph när vi sågs på vineriet sommaren 2001.

   ”Helt uppenbarligen måste vi redan från början ha haft bra vingårdar eftersom även våra allra första viner blev så bra, men vi kanske inte alltid förstod hur vi skulle ta tillvara den potentialen, men när Craig Williams började hos oss och gjorde alla viner på ungefär samma sätt när det kom till skörd vid rätt sockernivå, jäsning vid exakta temperaturer och med samma längd på skalkontakt och fatlagring, då började vi alltmer förstå hur vi bäst skulle kunna göra vinerna ännu bättre”, lade han till.

Den ursprungliga vingårdens knappt 49 hektar skulle aldrig täcka behovet av kvalitetsdruvor, med tiden köptes därför nya vingårdslotter till samtidigt som man utvecklade nära och personliga kontakter med de odlare man också köpte druvor från.

   Redan 1977 hade man kontrakterat druvor från den fina Backus Vineyard, men när Joseph fick höras talas om att den skulle säljas släppte han allt han hade framför sig och åkte direkt till ägaren för att köpa vingården innan någon annan hann före.

   Druvorna från denna 8.50 hektar stora vingård ger ett av firmans allra bästa och mest eftertraktade viner, Cabernet Sauvignon Backus Vineyard. Jorden är mager och grusig och den har samma rödaktiga, järnoxidrika vulkaniska lera man finner i många av de finaste intilliggande vingårdarna, bland dem Ovid Vineyards och Dalle Valle högre upp på berget och Screaming Eagle Vineyard alldeles nedanför.

   Idag är Joseph Phelps Vineyards mer eller mindre ett renodlat cabernethus (utöver en fin serie av viner från Sonoma Coast av chardonnay och pinot noir). Idag äger firman strax över 150 hektar vingård, av vilket 86 procent är planterat med cabernet sauvignon

   Joseph Phelps somnade stilla in på St Helena Hospital, ett sjukhus han hade i välgörenhet under många års tid hade donerat flera miljoner kronor till. Han blev 87 år och lämnar efter sig en av de allra finaste vinegendomarna i Kalifornien.

   Tusen tack för allt du gjorde för oss vinälskare, Joseph Phelps.