Bortamatch den 24 januari

Inbjudan hade kommit flera månader i förväg och med den började en förväntan växa fram. Det är något särskilt med längtan, det är som att längta är lika härligt som att uppleva. Såklart blir denna längtan särskilt stor när en av ens närmaste, bästa och mest passionerade vinvänner bjuder in till hedonism på sitt högst egna sätt. Det blev en längtan som gav extra energi i mörkret och vinterkylan och lyfte dagarna inför det som komma skulle.

Att efter en minst sagt fantastisk kväll, då man blivit fullpumpad med intryck av idel ädelt vin och massor av god mat och skratt, ändå kunna träffa rätt på ett förhållandevis svårgissat vin tar jag som en komplimang till mig själv. Att hylla sig själv är annars något jag tycker är rätt fånigt. Men vinet i glaset tog mig till Nya Zeeland, mycket därför att det fanns en solrikt fruktig känsla i doften men en svalt strukturerad känsla i smaken. Att vinet inte kom från Bordeaux kände jag instinktivt, trots att vinet var väldigt bordeauxlikt. Det som tog mig bort från Bordeaux var den lite yppigare frukten. Det som tog mig bort från Kalifornien var den mer måttliga alkoholen och svalare känslan. Det som tog mig bort från Bolgheri i Toscana var den större fräschören i vinet. Alltså Nya Zeeland. Rent spontant föll min gissning på Stonyridge Vineyard på Waiheke Island, en producent jag sedan länge vet gör enastående viner. Mycket riktigt, i glaset hade vi mitt i natten fått 2004 Larose, en superkläcker och faktiskt rätt klassisk cuvée av Cabernet Sauvignon, Malbec, Petit Verdot och Cabernet Franc.

Kvällen började dock med mogna champagner, den första med toner av mandlar, rostade nötter, gula äpplen och ett par andra nyanser som fick oss att tänka tydlig mognad (jag var nere på 1980-tal), men samtidigt en nästan skärande frisk citrussyra som vi faktiskt inte tyckte var särskilt balanserad. Stilmässigt fick jag gissningen till Krug och det var rätt, men vi var faktiskt rätt förvånade att det var 1996 Krug Brut, den kändes ju doftmässigt mycket äldre. Och vi var överens om att den inte var bättre än godkänd, just för sin obalanserade syra.

   Små salta tilltugg av friterad potatis, crème fraiche och löjrom gjorde sitt till för att balansera syran och lugna den stegrande aptiten. Den andra champagnen var betydligt bättre än den från Krug. Även den bjöd på mognadstoner av torkat gult äpple, mandlar och nougat, den hade en fin nyans av kanderade apelsinskal och bjöd på en riktigt fint krämig textur och underbar balans. Helt klart äldre än champagnen från Krug, men mycket bättre sammansatt. I glaset en 1979 Cristal Brut från Louis Roederer. God!

Till bords serverades ytterligare en champagne, denna påtagligt mycket mer mogen. Min känsla tog oss tillbaka till 1960-talet och mer specifikt årgången 1964, en årgång jag tidigare har njutit av en del champagner från. Den här hade underbart komplexa nyanser av aldehyd (som man finner i fin sherry som inte är oxiderad, bara mogen), gula äpplen och rostad brioche, men också med en lätt kryddig nyans av libbsticka. Smakmässigt bjöds en fint krämig textur, god men balanserad syra och måttligt mousse. Det vi hade serverats var en 1964 Brut från Louis Roederer, en utsökt champagne som flera av gästerna höll som den läckraste av de tre.

Som aptitretare till den mogna champagnen fick vi en hastigt sotad lax från Fröja med mild pepparrotskräm och tunt skuren rödlök som dessvärre var lite för hårt picklad för vinets bästa. Jag har aldrig förstått varför man ska pickla råvaror så hårt när de ska serveras till bra viner.

Det första vita viner kom tvivelsutan från Bordeaux. Jag är vansinnigt förtjust i vit bordeaux, dess läckert passions- och citrusfruktiga doft kopplad till vanilj och vita liljor väcker vällust i mig. Smaken var absolut ren, medelfyllig och fet med en frisk syra och härlig längd. Den här tappningen var inte särskilt gammal, mellan fem och tio år, och det borde ha varit ett av de bästa i sin genre i Péssac-Léognan. Jodå, så var det, 2009 Château Pape-Clément. Den här cuvéen bestod av 52 procent Sauvignon Blanc, 34 procent Sémillon och resten nästan lika delar Sauvignon Gris och Muscadelle. Oj vad jag blev glad av det här vinet!

Vi fick en saftig slider (liten hamburgare) med luftigt bröd och hastigt stekt anklever med ett litet inslag av rostade hasselnötter. Det var en god liten munsbit som passade lika bra till det vita bordeauxvinet som till den mogna champagnen.

Att det var Riesling från Tyskland i nästa glas tog ingen av oss fel på. I doften bjöds en ljuvlig gul stenfrukt med inslag av persika, en frisk fläkt av citrus och än mer av citrusskal, här fanns en stenig mineralitet och en absolut renhet som var förförisk. Alkoholhalten kändes låg (den visade sig ligga på 8.5 procent) och den nyans som tog mig bort från Mosel till Nahe var den större fetman i vinet. Min gissning föll direkt på Dönnhof och det visade sig vara rätt, men där tog också min ringa kunskap av tyska viner slut och djupare gissning än så mäktade jag inte med. Således tittade jag på facit, etiketten, och fick reda på att vinet var 2007 Riesling Norheimer Kirchheck Spätlese.

Rieslingvinet serverades till en tartar av albacore (en grönlistad tonfisk) med picklad rättika, rostade brödkrutonger och sesamfrön, en väldigt klokt vald rätt till det halvtorra rieslingvinet.

Sedan blev det åka av. Bourgognekuporna fylldes med ljusröda viner med tydlig mognadsnyans. Det första av dem hade en elegant men påtagligt intensiv doft med inslag av nyutslagna rosor och fina hallon, dess smak var sammetslen och elegant med en fin syra och silkiga tanniner. Det var ett underbart vin med finlemmad kropp och stor finess och det hade en tydlig mognad men fortfarande kvar en del primärfrukt. Möjligen var avslutet något kort och vinet tappade också en aning i doften under den halvtimma det stod i glaset. Röd bourgogne, helt klart, Domaine de la Romanée-Conti stod som första och även rätt förslag på producent och det vi nu hade i glaset var en 1969 La Tâche Grand Cru.

   Vinet intill led av en liten orenhet, men den falnade ju längre tid vinet stod i glaset. Den orena tonen förtog faktiskt inte särskilt mycket av den prakt som vinet ägde. Dess frukt var både större och djupare än den i föregående vin, vinet hade också en hel del mognad men kändes tack vare sitt djup yngre. Även i det här vinet fanns en del primärfrukt, allra mest solmogna jordgubbar och hallon och texturen var silkig och sensuell och vinets djup dröjde sig också kvar i en längre eftersmak. Vilket vin! Vi höll oss kvar på Domaine de la Romanée-Conti men siktade på ett större vin eller bättre årgång av samma och landade till slut på 1971 La Tâche Grand Cru. Alla gäster var lika begeistrade över detta praktfulla vin, men var också en aning ledsna över att flaskan inte var den allra bästa av det. Så kan det bli i viner med ålder.

Galenskapen med viner från Domaine de la Romanée-Conti höll i sig med nästa duo och även om det första av de två var ljusare i färgen och hade en tydligt lättare kropp, hade det också en alldeles förförisk parfym av röda bär. Den läckra fruktigheten fick komplexitet med inslagen av skogsgolv, tryffel och lite te, till och med av en nyans som av fin tång, och även denna 1982 La Tâche Grand Cru hade sammetslena tanniner. Årgången hör verkligen inte till de bästa här i Bourgogne, men flaskan var i riktigt bra skick och levererade över sin förväntade förmåga. Trots sin lättare kropp stod sig vinet också bra i glaset.

   Nästa vin hade också en relativt ljus färg, men djupet var större, frukten var något rikare och även en aning mörkare och eftersmaken var också längre. Dessutom hade vinet en fastare struktur och ett litet större inslag av te, en ytterst diskret nyans av de stjälkar man användes sig under jäsningen av vinerna från Domaine de la Romanée-Conti. Med det här vinet var vi på yngre årgångar och vi var också inne på att det inte var La Tâche, det var lite för djupt och strukturerat för det. Jag blev dock förvånad över att vinet var så gammalt, i glaset hade vi nämligen 1990 Richebourg Grand Cru, ett vin som jag själv ringade in som ett av kvällens allra bästa när galenskaperna summerades på nattkröken.

Jag älskar att åka på bakläxa när jag blint gissar på ett vin. Det är till och med så att jag tycker bättre om att gissa fel än rätt eftersom det lär mig mycket mer än om jag träffar vinet precis. Det här vinet blev en veritable käftsmäll för mig eftersom jag ”var helt säker” på att det var en La Tâche från 1999 eller 2000, kanske rent av 2005 eller mer troligt 2006. Icke sa Nicke! Det alldeles förföriskt hallon- och rosenparfymerade och silkiga vinet kom inte alls från Domaine de la Romanée-Conti, eller Vosne-Romanée heller för den delen. Det kom inte ens från Bourgogne! Rätt ursprung var Beechworth i Victoria i Australien och den smått kultförklarade firman Giaconda. Hoppsan, ser man på! I glaset en ljuvlig 2000 Pinot Noir. Tack för den läxan som vi alla åkte på och lärde sig en hel del av.

   I glaset intill var vi dock tillbaka på Domaine de la Romanée-Conti (eller, det var det vin jag provade först och även spikade innan jag åkte på däng med felgissningen på det australiska vinet). Jag höll mig till kvällens tema, det kändes logiskt och var också en av orsakerna till felgissningarna på vinet intill, och valde en årgång som var lite svagare och även präglad av en lätt grönörtig nyans med kryddighet som drog åt nejlikor. De två årgångar som då kommer på tal är framför allt 2004 och till mindre del också 2007. Den senare kändes mest rimlig eftersom frukten var rikare än vad den borde vara i 2004. Det oväntat fina och eleganta vinet, som hade större kraft än de tidigare vinerna, var 2007 La Tâche Grand Cru.

Därmed var själva provningsleken över och vi kunde fokusera på de två viner som var tänkta till maten. Helt klart en annan vintyp och om det fanns det ett tema (vilket det i stort sett alltid finns) borde det vara norra Rhône. Vinet i det vänstra glaset var både stenkrosskryddigt och mörkt fruktigt men hade en viss mognad, kanske 20 år eller så. Det som direkt förde tanken till Côte-Rôtie var den underbart blommiga tonen som avslöjade inslaget av Viognier. Därmed sattes vinet till toppfirman E Guigal och efter lite lirkande med årgångarna (jag trodde först 1991, eller kanske 1998) kom facit i form av 1990 Côte-Rôtie La Mouline. Det här var ett av kvällens viner för mig.

   Vinet intill lurade mig ordentligt. Till doften var det mörkfruktigt och rikt, det hade inslag av blåbär och upplevdes något sötaktigt, men inte så att jag direkt tog mig till Nya världen. Men visst, jag tvekade. Samtidigt var det stenmineraliskt, måttligt i alkoholen, det hade en god fräschör och en helt torr finish och därmed blev jag säker på att vinet kom från Frankrike och där norra Rhône. Det måste ha varit ett vin från Hermitage och dess kraft och mörka frukt antydde att det var ungt, troligen inte ens tio år gammalt. Att det serverades ur magnum kunde i och för sig spela en viss roll. När Superstekaren lade fram sin gissning trodde jag inte alls på den, men den var helt korrekt. I glaset 1990 Hermitage La Chapelle från Paul Jaboulet Aîné. Jag kunde knappt tro att detta täta vin var 24 år gammalt!

Lammet var rosastekt och väldigt gott, det serverades med en variation av jordärtskocka som gav rätten en större tyngd och en viss sötma. Här fanns rostad och smörstompad kocka, kräm av kocka och friterad kocka. Lammskyn var inkokt med ett friskt äpple och över det hela revs rikligt med fransk färsk tryffel som lyfte rätten rakt in i de mognadskomplexa vinerna.

Ytterligare ett moget Rhônevin kom in, som ett extranummer. Det hade en fin doft men var inte tillnärmelsevis så djupt och komplext som de två tidigare. En något gles och till och med metallisk bismak drog ner helhetsbetyget på den stenkrossdoftande, sötfruktigt mogna men också lätt tedoftande 1970 Côte-Rôtie Les Jumelles från Paul Jaboulet Aîné. Nej, det här vinet hade sett sina bästa dagar.

Ostserveringen var enkel, precis så som den bör vara. Tre ostar, en liten klick av kvittenkompott med en doft av rosmarin och ett kex med kål.  Ostarna var den svenska Norrbotten, som stilmässigt ligger mycket nära en vällagrad prästost som var lätt kryddig och väldigt god, en annan svensk ost i två delar (som en Morbier) av fjällkomjölk och getmjölk som heter Askkungen samt en fransk kittost som jag inte uppfattade namnet på.

   Det vin vi fick till ostarna var av kraftigt och fruktmättat slag. En första tanke var Napa Valley eller möjligen Washington State, men då jag fick en känsla av Syrah i vinet blev jag lite tveksam. Det fanns nämligen en mer europeisk struktur i det än de amerikanska syrahviner jag hade i huvudet och eftersom jag inte fick känslan av Frankrike i vinet lade jag min gissning i Spanien och där hos någon av firmorna Abadía Retuerta eller Castillo de Perelada. Fel! Det var Casa Gran del Siurana i Priorat som låg bakom detta vin, 2007 Gran Cruor, som är gjort till cirka 80 procent av Syrah och resten Cabernet Sauvignon med en liten släng av Cariñena i. Det är ett gott och kraftigt vin som egentligen inte är typiskt för Priorat.

Den första desserten var en i all enkelhet fint knäckig crème brûlée som hade fått en lätt fruktaromatisk touch av passionsfrukt.

Att vi var i Sauternes på vinet därtill gick inte att missa, den typiskt tropiska gula frukten och saffransaromen gick inte att missa och sötman var tydlig men inte överdådig. I den långa, spänstiga och silkiga smaken noterades också en lätt kryddig nyans av bittermandel. Nog för att det fanns en viss mognad i denna helflaska 1989 Château d’Yquem, men jag upplevde den som betydligt yngre än samma vin från halvflaska som jag har druckit ett par gånger de senaste åren.

Nästa vin var ljusare och hade en både svalare tropiskt fruktig karaktär (passionsfrukt och ananas), en friskare smak och lättare kropp. Någon tydlig ekfatskaraktär fanns inte, här var det renhet och elegans som präglade vinet, 2009 Château Doisy-Daëne från Barsac. Om Château d’Yquem är det större och mer komplexa vinet, är det här eleganten med lättare kropp. 

Det blev en dessert till, en bakad tryffel av Valrhonachoklad som serverades med en krispig hallonmaräng och färska bär.

Vinet till chokladen satte alla (inklusive jag själv) i södra Spanien med torkade druvor av sorten Pedro Ximenéz. Min gissning på det mörka, visköst söta, uppenbarligen gamla och mognadsoxidbetonade katrinplommonaromatiska men ändå något friska vinet gick till 1939 Don PX från Toro Albála. När jag fick nej på PX gick jag istället direkt till de faktiskt snarlika söta och vällagrade muskatvinerna från Rutherglen i Australien … och så var det. I glaset en ljuvligt trögflytande nektar i form av Rutherglen Rare Muscat från Chambers Rosewood Vineyards, troligen minst 50-60 år i fat om inte längre. Lycka!

Sedan blev det spritfest. Jag började med en 1934 Vieil Armagnac från Veuve J Goudoulin, en riktigt mörk och nästan sötknäckig armagnac med betydande känsla av rancio (mognadsoxidation) och toner av choklad, kola och knäck. I min smak en aning för långlagrad och fatig, men med stor komplexitet.

Jag hittade också en sprit som jag inte tidigare hade provat. Den kom från Alsace där man har en fin tradition att tillverka marc (av pressrester) av Gewurztraminer. Det här var dock en fine (av jästfällning och pressvin), vilket inte är så vanligt. Bakom denna 1976 Fine d’Alsace de Gewurztraminer som efter 24 års fatlagring hade buteljerats 2000 stod producenten Domaine Zind Humbrecht. Spriten var bärnstensfärgad, ganska djup, eldig (45 procent) och generöst fruktig och rosenaromatisk med en god fyllighet. Någon större finess bjöd den inte på, här var det kraft som gällde.

Kvällen till ära var jag tvungen att sluta spritfesten med ett glas (okej, två!) från Domaine de la Romanée-Conti, en av de allra bästa spritleverantörerna i Bourgogne. Här hittade jag deras senast lanserade sort, den under 20 år fat lagrade 1993 Fine de Bourgogne. Doften är medelstor men djup, en aning rustik men samtidigt elegant, här finns ett litet inslag av sultanrussin, men också karamell och vanilj från faten och smaken är väl sammansatt och intensiv med en fin initial druvsötma och en helt torr och stram finish.

   Det blev visst fler sorter och även ett par viner till, bland annat en riktigt fin 2010 Corton-Charlemagne Grand Cru från Louis Jadot. Tänk var gott det är med lite uppfriskande och mineraliskt vitt sent på nätterna.