Bortamatch den 10 januari

Det tog inte alls emot att kliva ut i snöstormen, så små petitesser stoppar inte en kalassugen cafévärd. Cat Woman och Some E stod för värdskapet, det lovar alltid gott och inte minst står champagner och klassisk bordeaux på VIP-listan.

   Kalaset inleddes med två årgångar finlir från Louis Roederer. Den första av dem, 2004 Cristal, var väldigt god, mjukt äppelfruktig och ganska gräddig och elegant och inte alls så sötfruktig som jag minns den från de första gånger jag provade den för några år sedan. Ska man inflika en kritik mot den här champagnen är den kanske saknar lite energi och skärpa, men det har kanske snarast med ungdomen att göra.

   Just det blev än tydligare när vi direkt därpå fick 1996 Cristal i glasen, en champagne jag druckit vid otaliga tillfällen och alltid hyllat som magnifik. Så sent som för två veckor sedan drack jag själv min sista egna flaska av den och den blev en av årets champagner för min del. Den här flaskan var ett litet steg mer elegant och stram och den var god som en dröm!

Som tilltugg till champagnerna serverades jamón iberico, salami och spröda parmesankakor samt krustader med crème fraiche och löjrom.

För ovanlighetens skull serverades nästan alla viner öppet, djuplodad analys med levererad gissning på vinerna stod alltså inte på agendan såsom det brukar göra. Det första vita vinet hade Tom Niccola tagit med, det hade en fint jordig och mineralisk fetma och sval frukt med en god men inte stram syra, dock en fin fräschör. Denna 2012 Chablis Grand Cru Les Preuses från den förhållandevis nyetablerade Samuel Billaud var fortfarande ung och lite knuten, men den öppnade sig långsamt mot lite större komplexitet under kvällen. Det här är en firma att hålla ögonen på, redan idag är vinerna goda och med tiden kommer kvaliteten högst troligt att bli än bättre.

Det vin som värdarna bjöd på till första rätten kom från Tyskland och producenten Weingut Fritz Haag. På hustypiskt vis var denna 2010 Riesling Brauneberg Juffer Sonnenuhr Kabinett kristallklart ren till frukten, ett delikat inslag av persika och söt citrus varvades med en frisk och livfull syra och en spänstig mineralitet. Den här vinstilen är oumbärlig vid middagsbordet och om jag har ett nyårslöfte för 2015 är det just att fylla på vinkällaren med mer tysk riesling med en släng av förförisk sötma i.

Första rätten var en lätt kryddig (tabasco och cayennepeppar) tartar av lax som hade en fint syrlig och aromatisk nyans av korianderfrön, samt ett generöst garnityr av laxrom. Om rommen skapade lite oreda i smakerna i chablisvinet, passade det fruktiga och diskret sötnyanserade rieslingvinet desto bättre till den här rätten.

Big Boss stod för två vita bourgogner, båda från Etienne Sauzet som vi håller som en riktigt bra och träffsäker producent. I över tio års tid har vi besökt dem en gång om året och provat alla viner de ha gjort under 2000-talet. Resultatet har varit enastående, till och med svåra år som 2003 och 2004 har de lyckats en bra bit över genomsnittet. Men hur vinerna står sig mot mognad och oxidation har jag lite mindre erfarenhet av. Det jag vet är att vinerna inte alls har oxiderat i den grad som andra producenters viner har gjort, men risken finns ju alltid där ändå. Nu hade vi en 1998 Puligny-Montrachet Premier Cru Les Referts i glasen framför oss och en första sniff på vinet bekräftade inte bara den förväntade mognaden, utan också att vinet var vid god vigör och inte alls led av en antydan av oxidation. En delikat nötighet och ett uns av mint kopplad till en fortfarande vital frukt och en lätt rostad mineralisk jordighet är det som vinet bjuder på idag. Hade jag haft några flaskor av det här vinet i min vinkällare hade jag till och med våga spara dem ett par år till.

   I glaset intill stod en 2002 Puligny-Montrachet Premier Cru La Garenne, också den god och rätt fet och jordigt mineralisk, men inte alls lika vital och spänstig. Inte heller här fanns någon antydan av oxidation, däremot kändes det mer moget tack vare den tyngre och lite mer äppelfruktiga doften. Det här vinet dricks utmärkt idag, men jag skulle faktiskt inte spara det längre.

Det skulle bli ytterligare en vit bourgogne, serverad blint. Tack vare den djupa och något feta frukten, den tydligare mineraliteten och den lätt nötiga och rostade komplexa nyansen, lyckades jag pricka in vinets ursprung till Meursault. Producenten missade jag dock, mina gissningar var Arnaud Ente eller Jean-Philippe Fichet, men vinet kom från Pierre-Yves Colin-Morey, en riktigt bra vinmakare i Chassagne-Montrachet som gör fantastiska viner. Här hade vi nu en utomordentligt god 2011 Meursault Les Narvaux som bjöd på en läcker textur och en förhållandevis stram och lång smak. Det hade lika väl kunna ha varit en bra premier cru, men Les Narvaux är en av alla utomordentligt bra högt belägna vingårdar som alltid till doft och smak kvalar in på samma kvalitetsnivå som byns premier crus.

Pilgrimsmusslorna var stekta och serverades med spenat och persilja, egentligen inte min typ av tillbehör till de sublima musslorna. Nu passade tillbehören faktiskt förvånansvärt bra ändå, mycket tack vare den förlåtande smörsåsen.

Varmrätten var fantastiskt god, det blir liksom aldrig fel med klassikern coeur de filet provençale. God råstekt potatis, ugnsbakade tomater, rosastekt oxfilé, vitlök. Därtill haricots verts lindade i bacon och ugnssteka. Gott!

Det blev ett gäng röda bordeauxviner till köttet. Det första var fantastiskt väldoftande med läckra toner av ceder, tobak och tryffel, finstilta tanniner som fortfarande ger vinet spänst. I glaset en underbar 1995 Château Lafon-Rochet från Saint-Estèphe. Ursprunget var detsamma på nästa vin, men 1995 Château Phélan-Ségur var ett par steg djupare och tätare och hade dessutom en lite större komplexitet med ännu mer uttalade ceder- och grafittoner. Det här vinet tog lite längre tid på sig att blomma ut och det kändes också en aning yngre än det föregående.

Det tredje vinet led dessvärre av en smärre korkdefekt, därför öppnade Cat Woman extravinet 1983 Château Montrose. Här var mognadstonerna såklart med uttalade och i doften stod både ceder, cigarr, blyerts, torkad svamp och tryffel att finna och det hela var ytterst komplext och läckert. Säga vad man vill, hur mycket jag än föredrar vinerna från Bourgogne och Kalifornien måste jag medge att det är fantastiskt gott med bra bordeauxviner. Det är lite grand som att komma hem till det trygga, till det där allt i vinets värld började för min del.

Tom Niccola bjöd storstilat på 2010 Grange från Penfolds, ett exceptionellt läckert vin med betydande djup och fruktmättad kraft, ändå med en fräschör och stor finess. Det här vinet är såklart alldeles för ungt, normalt sett krävs det minst 15 eller snarare 20 år innan Grange börjar öppna upp sig och bjuda på den större delen av sitt register (fullt moget brukar vinet vara först efter cirka 30 år). Trots ungdomen är vinet förvånansvärt tillgängligt, den yppiga mörka björnbärsfrukten är såklart påtaglig och massiv, men den upplevs ändå inte särskilt söt. Dessutom är både faten och tanninerna väldigt fint integrerade. Vinet serverades direkt från flaskan och blommade sedan långsamt ut under kvällen. Jag har provat rätt mycket Grange genom åren och den här årgången känns som den bästa jag någonsin har provat ung (jag har provat den fyra gånger, med samma positiva känsla alla gånger).

Jag själv slog upp ett vin från den lilla producenten Vineyard 7 and 8 uppe i Spring Mountain i Napa Valley. Här har man inte hunnit med att göra så många årgångar ännu, den 2008 Estate Cabernet Sauvignon vi nu hade i glasen är ett av deras första viner. Det är fortfarande ungt och mättad av rik frukt, men tanninerna är finstämda och matchas ypperligt av frukten. I nuläget är faten ganska tydliga, men snarare vaniljsöta och lätt rostade än beska och tanninstrama. Vinet hade dekanterats ungefär en timma före servering, ett klokt beslut för att få det unga vinet att börja öppna upp sig. Jag skulle gissa att vinet börjar hitta en finare balans mellan primärfrukt och första mognad om cirka fem till sju år.

Ett vin som av alla hölls som fullkomligt bländande gott var 2001 Langhe Conteisa från Gaja, ett vin av Nebbiolo från Cereqio som idag har en fint blommig parfym med inslag av viol, rosor och saftiga körsbär. Vinet är fortfarande ungt, tanninerna är dock fina och börjar kännas polerade av mognad, och man kan också förnimma små stråk av tryffel. Vi njöt av vinet, som var perfekt tempererat till cirka 18 grader, i stora bourgognekupor, helt rätt för den här druvsorten och vintypen.

Ostar måste man såklart ha, den här kvällen blev det en god Comté och en krämig Mont d'Or med perfekt mognad.

Mer champagne blev det såklart, nu en god och fruktig men inte direkt märkvärdig 2002 Vintage  Brut från Laurent-Perrier, en firma jag numera ganska sällan har i mina glas. Varför vet jag inte, ibland blir det bara så att vissa producenter glöms bort i den strida strömmen av viner som skänks upp i glasen.

Det blev visst lite (okej då, ett par glas) grappa från Gaja också. Jag kan verkligen gå i god för att det är ett misstag att inte prova deras grappor, de är lena och fruktiga och har en utsökt komplexitet. Dessutom är effekten av dem riktigt bra … det var typ vid det här läget som cafévärden glömde bort att både skriva upp vilken grappan var, än mindre ta bild på den aktuella flaskan (den här bilden kommer från min stora bildbank och har således inget med verkligheten att göra). Så kan det bli ibland när man har trevligt.