Årets Bästa 2014

Även om mina tankar alltid stäcker sig framåt mot nya projekt, mål och upplevelser, är det alltid lika roligt att blicka tillbaka på det gångna året och summera intrycken. Jag skulle kunna göra det väldigt noggrant och i detalj gå igenom årets cirka 250 vingårdsbesök världen över, läsa igenom menyer och vinlistor på de kanske 160-180 restauranger jag har besökt, titta igenom mina anteckningar på alla flera tusen provade viner och utifrån det komma fram till en helt perfekt och genomärlig lista. Så brukar jag inte göra och så har jag inte heller gjort den här gången. Istället plockar jag fritt ur minnet – det finns en ärlighet i det också. Det som är riktigt bra minns man, annat kan glömmas, i alla falla i det här övergripande perspektivet. Här kommer den alltså, min Årets Bästa 2014.  

Årets bästa champagner
Det har runnit ner ganska mycket champagne under året. En given topptrio har varit 1996 Comtes de Champagne från Taittinger som nu är perfekt drickmogen men fortfarande spänstig, 1988 Krug Vintage Brut från Krug som också har en fint mogen men samtidigt ungdomligt frisk smak och 1990 Vintage Brut ur magnum från Pol Roger. Jag blev också väldigt förtjust i 1982 Clos des Goisses från Philipponat, en champagne med tydlig mognad men ändå fräschör som jag trodde var yngre än vad etiketten sade oss den kvällen i somras den dracks. En gång i tiden var Clos des Goisses en av mina favoritchampagner, numera dricker jag den alldeles för sällan.

   Men, om jag bara tar ut en champagne rent känslomässigt ur den stora bubbelpoolen, faller nog min röst för året på 2004 Grande Année Rosé från Bollinger, den tog mig med storm när jag arrangerade en stor Bollingermiddag för min vinklubb. Den var så otroligt förförisk och god. Tack och lov köpte en bunt av läckerbiten.

Årets bästa vita viner

Det är svårt att glömma 2010 Chablis Grand Cru Clos från Domaine François Raveneau, ett vin jag drack tillsammans med den lika bra men helt annorlunda 2010 Meursault från Domaine J-F Coche-Dury på en restaurang utanför Chablis i somras. Kvällen innan drack jag en 2010 Chablis Premier Cru Montée de Tonnerre från Domaine François Raveneau, också det ett vin som var fabulöst gott! Rent spontant hör de båda till några av årets favoriter.    

   Till dem hör också 2002 Meursault Chevalier från Domaine J-F Coche-Dury, fint mogen och expressiv med tydlig mineralrökighet och vital syra, och den påfallande bourgognelika (Bâtard-Montrachet) 2003 Chardonnay Marcassin Vineyard från Marcassin Vineyards i Sonoma Coast. En annan firma som skakade om mig ordentligt var Sandhi Wines i Santa Rita Hills som med ett par vita viner tog mig upp till den absoluta toppen. Ett av vinerna var 2012 Chardonnay Rita’s Crown, ett annat var 2012 Chardonnay Bent Rock som var fullkomligt lysande!

   Väl ute i den nyare vinvärlden smälte jag som smör av lycka för den alldeles förtjusande bourgognelika 2011 Chardonnay Hunting Hill från Kumeu River Wines på Nya Zeeland.

Årets Vita Budgetvin

Ett vin jag har både druckit ofta under 2014 och använt i provningar är 2012 Bourgogne Blanc Les Sétilles från Maison Olivier Leflaive. Inte stort, men tydligt ursprungstypiskt och fan så gott.

Årets bästa röda viner

Precis som för de vita vinerna har det passerat ett par tusen viner genom gommen, att plocka ut ett par som de bästa låter sig inte göras i brådrasket. Det får istället bli ett par spontana guldkorn, som min sista flaska 2002 Just For The Love of It från Sine Qua Non, lika god nu som tidigare i år, förra året, alla åren dessförinnan och då det provades i komponenter ur faten med Manfred Krankl när det begav sig. Rhône stod för några av läckerbitarna, inte minst den osedvanligt djupa och magnifika 1998 Hommage à Jacques Perrin från Châteauneuf-du-Pape och Château de Beaucastel.

Året blev också det år då jag mer än tidigare började förstå storheten i de bästa av alla viner av Nebbiolo. Aldrig tidigare har så galet mycket bra barolo och barbaresco runnit ner i min strupe. Några av de mest minnesvärda var 1990 Barolo Sperss från Gaja, ett fullkomligt sanslöst djupt och elegant vin som fortfarande inte har nått full mognad, samt 1990 Barolo Monfortino Riserva från mästaren Giacomo Conterno, mer mogen än vinet från Gaja, men ändå inte på toppen av sin mognad.

  Talar vi vin med mognad dök det upp ett par minnesvärda buteljer på middagarna, såsom 1961 Château Mouton-Rothschild (tydlig mognad, men ändå med växande doft, smak och kraft i glaset under en halvtimma eller så), 1959 Château Cheval Blanc (som uppförde sig precis likadant) och 1985 Château Latour som egentligen bara var som en dröm. Men det behövde inte vara moget för att ta mig med storm, både 1998 Château Lafleur från Pomerol och än mer den djupare och till känslan yngre 1998 Château Tertre-Roteboeuf från Saint-Emilion imponerade och gav mersmak.

   Det blev också en hel del moget från Kalifornien, med en fullkomligt bländande 1975 Cabernet Sauvignon från Mayacamas Vineyards i bergen ovanför Napa Valley som en närmast oslagbar etta. Det vin som möjligen skulle kunna ha slagit just det var 1985 Cabernet Sauvignon Volcanic Hill från Diamond Creek Vineyards längre norrut i bergen, denna drucken med stjärnsprakande glans ur både butelj och magnum under året.

   I den unga stilen tror jag nog att 2013 Chambertin-Clos de Bèze Grand Cru och även 2013 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Amoureuses från enastående Domaine Robert Groffier et fils får symbolisera årets röda kärlekar. Herre min skapare …

Årets Röda Budgetvin

Det har blivit mycket vitt och rött från Rhône i år och ett av de godaste och mest populära vardagsvinerna har varit 2012 Crozes-Hermitage Les Launes från Delas. Fint mörkfruktigt, en aning stenmineraliskt och läckert kryddigt. Inte heller detta budgetvin är stort, men det är riktigt gott.

Årets årgång

Allra mest håller jag 2013 i Bourgogne som en fantastisk årgång, för både vita och röda viner, för Côte de Nuits och för Côte de Beaune (dock inte Chablis, som fick sin allra svåraste årgång på 2000-talet). Vinerna förenar en god kropp och intensitet med transparens, därför är också känslan av terroir särskilt uttalad. Det ska bli kul att följa den här årgången de närmaste tio åren, den känns som en kombination av 2005 för djupet och 2010 för stringensen. Som vanligt är det tråkigt att odlarna i framför allt Côte de Beaune har drabbats så hårt av vädrets makter – uttagen blev inte större än cirka 60 procent mot ”normalt”.

   Jag har också imponerats stort att årgång 2013 i Kalifornien, framför allt för Chardonnay och Pinot Noir i Sonoma County. Det känns som den kanske bästa årgången i Sonoma på 2000-talet, kanske rent av under mina 20 års närstudier i Kalifornien. Napa Valley har också lyckats väldigt bra 2013, men där verkar snarare 2014 kunna bli den större och bättre årgången totalt sett.

   Annars är jag faktiskt överlag väldigt förstjust i årgång 2011 i Kalifornien, nu när den har lanserats fullt ut. Visst var det en svår årgång med kyla och nederbörd och visst finns det gott om exempel på viner som är gjorda av inte helt optimalt mogna druvor, men det jag hyllar med 2011 är den finess, fräschör och nästan klassiska komplexitet som påfallande många firmor har uppnått. Jag ser fram emot att dricka de finaste chardonnay- och pinotvinerna om fem till tio år, och de finaste syrah- och cabernetvinerna om 15-20 år. För att inte tala om de bästa zinfandelvinerna om 10-15 år. Då kommer de ha utvecklat klassisk komplexitet.

Årets druvsort

Mina resor i Kalifornien de senaste två åren har till viss del varit fokuserade på den nya, mer eleganta och klassiska vinstil som alltmer har vunnit fotfäste i den kaliforniska vinkulturen. I den noterar man ett särskilt fokus och kvalitetslyft för Chardonnay och Pinot Noir och det är just Chardonnay jag vill lyfta fram som årets druvsort. I Kalifornien har vi sett en fantastisk utveckling mot de eleganta med firmor som Sandhi, Liquid Farm och Brewer-Clifton i Santa Rita Hills, Ojai Vineyards en bit söderut och ett långt koppel av firmor i Sonoma, inte minst Ceritas, Lioco, Hirsch Vineyards och Littorai. Hos dem hittar man större finess, högre naturlig syra, lägre alkohol och färre nya fat om en några.

  En annan druva som långsamt börjar se en (efterlängtad) renässans i Kalifornien är Zinfandel. Alltfler producenter gör allt bättre och mer eleganta viner och den firma som har tagit druvsorten till sin yppersta nivå i Turley Cellars, en klassisk zinfandelproducent som de senaste åren har gjort ett remarkabelt kvalitetslyft. Med det i åtanke håller jag Zinfandel som årets blå druvsort.

Årets vinregion

Å ena sidan skulle jag vilja säga Marlborough på Nya Zeeland, som under mitt besök där i januari gav mig en helt annan syn på distriktet och dess förutsättningar. Visst är mycket av vinet därifrån surt, glest men överparfymerat och stereotypt, men jag hittar massor av känsla av terroir och finess i de mer hantverksmässigt framställda viner. Dessutom lärde jag mig att Marlborough inte är ett distrikt, utan flera, alla med sina egenheter.

   Men min röst för årets vinregion landar i Oregon och där i Willamette Valley. Efter alla resor jag har gjort till Oregon under 2000-talet var det först förra året och än mer i somras, som jag verkligen såg att utvecklingen hade tagit ett par rejäla steg framåt. Dock har jag sällan blivit verkligt exalterad över vinerna, annat än hos ett fåtal producenter som exempelvis Eyrie Vineyards, Beaux Frères, De Ponte Cellars, Ken Wright och Cristom för att nämna några. Numera finns det ett par dussin väldigt bra och lovande producenter och stilen på de moderna pinotvinerna är bättre och mer elegant än någonsin. Samtidigt har också de vita vinerna, framför allt av Chardonnay, nått en helt ny nivå än tidigare. Oregon är helt klart på gång. Det ska bli spännande att se hur de närmaste åren utvecklar sig, inte minst är jag oerhört nyfiken på Scott Paul, nya Evening Land Vineyards (nu med Rajat Parr och Sashi Moorman vid rodret), Arteberry Maresh, Coeur de Terre, Trisaetum (delstatens bästa viner av Riesling), White Rose Estate och Walter Scott, alla högpotenta stjärnor eller framtida stjärnor.

Årets vinby

Oj, så många fantastiska vinbyar det finns. Bara i Côte de Beaune skulle jag gärna lyfta fram Saint-Aubin och Pernand-Vergelesses som alldeles i onödan och helt felaktigt mindre omtalade för att inte säga nästan bortglömda kvalitetsbyar. Men för 2014 lyfter jag gärna fram Chablis, en historisk vinby jag har besökt otaliga gånger de senaste 20 åren och egentligen alltid tyckt om, som årets vinby. Bortsett från 2013 har Chablis de senaste åren levererat allt bättre viner från alltfler familjer och producenter. Mitt tips till alla vinälskare är att titta bortom alla på Systembolaget redan välkända firmor och leta efter nya stjärnor. De finns, nu är det upp till oss att lyfta fram dem.

Årets bästa vingårdsbesök

Hur ska man plocka ut ett av hundratals vingårdsbesök? Även om de allra flesta besök är mer rutinmässiga finns det ett antal som är fulla av värme, passion och känsla, som fastnar i minnet för att under lång tid framöver kunna plockas fram. Årets utan jämförelse mest spektakulära besök var det fem timmar långa hos Elaine och Manfred Krankl på Sine Qua Non i Ventura i somras. Det blev en uppvisning i personligt engagemang, i känsla och kärlek till livet som odlare och vinmakare, det blev en nästan obeskrivlig odyssé i viner som dracks i rejäla klunkar till alldeles fantastiskt god mat. Det blev helt enkelt ett av de allra varmaste och mest minnesvärda vingårdsbesök jag någonsin gjort … och då har jag gjort flera tusen, bland annat fem tidigare besök just på Sine Qua Non.

   Besöket på Ojai Vineyards fastnade också, liksom heldagen med Sashi Moorman på Sandhi Wines och Domaine de la Côte. Bättre skola i terroir i Santa Rita Hills har jag aldrig fått, trots otaliga resor dit de senaste tio åren.

   Ett sedan över 20 år tillbaka efterlängtat besök var det hos Kumeu River Wines i Auckland på Nya Zeeland, nu hamnade jag där mest av en slump och fick en fantastisk upplevelse. Det här är en av världens bästa chardonnayproducenter utanför Bourgogne.

   Det blev säkert bortåt 60-talet vingårdsbesök i Bourgogne och Chablis under det gångna året, men några av dem fastnade särskilt mycket. I Chablis blev det besöken på Domaine d’Henri, grundat av Michel Laroche så sent som 2012, och Domaine Vincent Dauvissat som toppade upplevelselistan. Nere i Bourgogne var det ett absolut sensationellt bra och varmt besök hos Nicolas Groffier på Domaine Robert Groffier et fils som etsade sig fast. Deras viner de senaste åren är fullkomligt briljanta.   

Årets mest imponerande fatprover

Det är alltid svårt att bedöma fatprover eftersom det inte är färdiga viner (de ska lagras vidare, de är inte slutblandade, de är aldrig klarade eller filtrerade), därför gör jag aldrig någon djupare analys eller bedömning av ännu inte buteljerade viner. Undantaget är när vinerna är i sin absoluta sista fas innan buteljering, när de är blandade och är satta i ståltank att slutligen gifta sig samman och sedimenteras några veckor före buteljering. Fjolårets mest övertygande fatprover kom från Etienne Sauzet i Puligny-Montrachet, deras årgång 2013 var fantastisk och vinerna bjuder på djup och intensitet samtidigt som de är transparenta och visar sina respektive terroir på ett utmärkt sätt. På samma sätt bekräftade de ännu inte buteljerade vinerna hos Domaine Robert Groffier et fils att 2013 är en remarkabel årgång. Jag rös av välbehag när vi provade igenom hela vinlistan, från enklaste vin till det mest storslagna och dyrbara.

   I Kalifornien slogs jag över den väg mot finess och silkighet som Sine Qua Non har tagit sedan de gått över till nästan enbart egna vingårdar och årgångarna dessutom varit lite svalare. Vinerna från 2012 är riktigt bra, och de extra långlagrade versionerna från den kyliga årgången 2011 är bättre än någonsin.   

Årets nyupptäckta producent

Jag vill dela in den här kategorin i två, dels utnämna ett par producenter som jag upptäckt för första gången i år och som jag blivit väldigt förtjust i, dels en producent som har gjort en fantastisk come back och idag står för lovvärd kvalitet. Till den senare kategorin måste jag lyfta fram Maison Olivier Leflaive som jag tidigare tyckte gjorde lite glesa och snåla viner. Sedan 2010 och än mer sedan 2012 har kvaliteten skjutit i höjden rejält och idag är vinerna (de vita) riktigt bra och kan varmt rekommenderas. Det gäller hela vägen från instegsnivån Bourgogne Blanc Les Sétilles upp till toppnivån med grand crus.

   En producent jag aldrig tidigare hade hört talas om är Clos Marguerite i Awatere Valley i södra Marlborough på Nya Zeeland. Jag blev väldigt förtjust i båda deras viner, ett krispigt torrt och mineraliskt vin av Sauvignon Blanc som satte hela min syn på Marlborough i gungning och deras stramt nyanserade vin av Pinot Noir. I Oregon hittade jag två firmor som jag blev väldigt imponerad av, White Rose Estate uppe i Dundee Hills och Walter Scott nere i Eola-Amity Hills, båda med precision och finess som bästa beskrivningar. Det kommer att bli väldigt roligt att följa dessa två stjärnor i framtiden.

Årets Vinmakare

Så många skickliga odlare och hantverkare, så mycket högpresterat kvalitetsarbete. Den här listan skulle kunna bli hur lång som helst men jag blev så fullkomligt tagen av Tegan Passalacqua på Turley Cellars i Napa Valley att titeln som årets vinmakare utan tvekan och större konkurrens går till honom. Men stor känslan och passion för jordarna och vingårdarna, ett strikt naturligt arbete med dem, en fingertoppskänsla när det kommer till skördebeslut, jäsning och lagring, gör han idag några av de mest sensuella vinerna av Zinfandel i Kalifornien.  

Årets Restaurang

Jösses, under 2014 var jag på många flera bra restauranger än någonsin tidigare, men det som tog mig med storm i under 2014 var den stora matresan till Tokyo i maj (den finns noggrant redovisad här på Café Rotsunda, sök bland posterna för maj 2014). Restaurangen Souten som var specialiserad på kyckling var fantastisk, liksom Sushi Sora (bilden) på 37:e våningen med utsikt över halva Tokyo. Sista kvällens middag på Izakaya Godenya, där vi drack varm saké, blev en kväll fylld av värme och personlighet, medan tvåstjärniga Narisawa bjöd på mer avancerad och detaljfokuserad matlagning. En sak är säker, Tokyo står tveklöst på min reselista och ju fortare jag kommer tillbaka, desto bättre.

   Andra restaurangbesök som varit fantastiska, både för matens, dryckens, miljöns och sällskapet skull, har varit Magasinet Fäviken i mars, det ”nya” Frantzén i Gamla Stan, höjdaren Upper House i Göteborg, årets middagar på PM och Vänner i Växjö och nya Shibumi i Stockholm.

Årets godaste sprit

Det här är också en lista som kan göras väldigt lång, med risk för att missförstås har det blivit en hel del sprit under 2014. Några av de självklara valen blir cognacsorterna Tesseron Lot 53 och Tesseron Lot 29 från den drygt tio år gamla firman Tesseron (deras lager av cognacs är däremot väldigt gammalt, djupt och rikt) och Pale and Dry XO och Réserve de la Famille från Delamain.

   Som vanligt vill jag alltid ha med druvskalssprit från Bourgogne och årets lista toppas av 1992 Marc de Bourgogne från Domaine de la Romanée-Conti och Marc de Bourgogne av Chardonnay från Meursault och firman Domaine Roulot.

   I sin allra renaste form stod också Purity Vodka ut som den godaste av alla provade, ren och elegant med stor personlighet för att vara en vodka.

  Vanligen hyllar jag Christian Drouin som den bästa producenten av calvados och mina hyllningar till hans calvadoser, särskilt de årgångsbetecknade, står sig. Men för 2014 vill jag lyfta fram Lemorton från Domfrontais och då särskilt deras långlagrade Calvados Domfrontais Rarete som har en enastående komplexitet.

   Den som följer i mina gastronomiska fotspår känner min fäbless för likörerna från Les Pères Chartreuse. Under 2014 blev det mer och oftare av den varan än någonsin och mina toppar under året blev Chartreuse Jaune Tarragona från perioden 1965-1966 och Chartreuse Verte Tarragona från 1954. Båda två hade med tiden i flaska rundats av och utvecklat en sanslöst len textur, men behållit sin eldiga avslutning och hela sin komplexa fruktighet och kryddighet där emellan.

Årets svenska vinperson

Det finns väldigt många vinpersoner jag skulle vilja lyfta fram, men för 2014 väljer jag att hylla Maya Samuelsson extra mycket. Med stor kunskap, djup passion och en sällsynt glödande nyfikenhet och känsla inspirerar hon inte bara eleverna på familjens företag Vinkällan, hon är också en stor inspiration och drivkraft för tävlande sommelierer, inte minst kvinnliga. Med samma glädje och passion tar hon med tevetittarna med sina inslag om viner och andra drycker i TV4. Tack för din entusiasm, du berikar det lilla vinlandet Sverige!

Årets bästa trend

Det är kanske ingen trend, men det är en iakttagelse jag har gjort som jag är väldigt glad över, nämligen att Göteborg har fått en renässans som restaurangstad. Just nu kokar det i Göteborg, det öppnar nya och intressanta restauranger och vinbarer, de gamla och mer välkända har fulla hus och det finns verkligen en glöd och en stark energi i den göteborgska restaurangkulturen. Det är riktigt roligt att se och ännu roligare och godare att uppleva. Åk till Göteborg, om du inte redan bor där!

Årets sämsta trend

Som vanligt prenumererar Systembolaget och dess inköpsavdelning för det tråkiga som urholkar kvaliteten i den svenska vinkulturen. Är det inte fåniga kändisviner som folk köper för etikettens skull snarare än för ursprungets och smakens, är det viner av Zinfandel som har en så påtaglig sötma att de lika gärna skulle kunna kallas vinvärldens röda Liebfraumilch. Med det har det svenska folket gått från dyrbar amarone (som sedan ersattes av undermålig amarone av tveksam kvalitet) till ripasso (så amaroneliknande det bli för den som inte vill betala) till att nu dricka billiga sötade zinfandelviner. För en sak är säker, på Systembolaget vet man att sötfruktiga och söta viner säljer mer, och att sälja mer är precis vad Systembolaget vill. Deras påstådda uppdrag att begränsa alkoholkonsumtionen är inget annat än tomt prat och hyckleri. Och med detta hyckleri har man numera förstört ryktet för och synen på en av de finaste druvsorterna i den kaliforniska jorden, Zinfandel. Hade det funnits lite mer heder, respekt och stake hos Systembolagets ledning, hade de sett till att man bara får sälja kvalitetsdrycker på Systembolagets hyllor. Vinerna behöver inte kosta mycket, men det borde i alla lägen finnas ett företräde för kvalitet och autenticitet snarare än vinstdrivande skräp. Årets röda kort, utvisning och plats i skamvrån går således till Systembolaget. Ni kan styra sortimentets lägre segment också, typ högsta lägsta kvalitet, om ni vill. Om ni vill … vilket ni inte verkar vilja.

In memoriam

Allra först och främst vill jag hedra min mor, Gunilla Jamais, som efter en lång tids sjukdom inte längre orkade mer. Hon somnade stilla in den 9 januari 2014, befriades från sina svåra plågor och lämnade jordelivet. Tack för allt!

   Mot slutet av året somnade även en av mina allra bästa vänner in, också det efter en längre tids sjukdom. Jag träffade Ing-Marie Nowak (bilden) i april 1989 och vi fann varandra direkt i vinet, flaskan var en 1985 Château Lynch-Bages. Sedan dess har hon alltid funnits där, med mig, för mig, med oss, för oss. Med sitt enorma vinkunnande och en nästan bottenlös vinkällare, med sin livsglädje och sin nyfikenhet tog hon oss andra runt det legendariska middagsbordet på resor runt om över hela världen, alltid med enastående viner som ofta varken Robert Parker, Wine Spectator eller Decanter ännu hade upptäckt eller åtminstone skrivit om.

   Inspirerad av Ing-Marie Nowak tog jag mig bortom mina då intrampade vinstigar i Rhône, Bourgogne, Bordeaux, Beaujolais och Loire och mina första äventyr via hennes vinkällare förde mig runt om i Italien, ett vinland jag var väldigt fokuserad på under större delen av 1990-talet. Men redan för 20 år sedan skulle Ing-Marie flytta mina gränser mot amerikanska viner, hon skulle inspirera mig att på djupet utforska Kalifornien, vilket med tiden kom att förändra min syn på vin och min livsstil. Sedan dess har jag gjort ett 50-tal resor till Kalifornien och där besökt över 600 vinerier. Tack Ing-Marie för att du breddade och fördjupade mina vyer, tack för all inspiration jag hittade i dig, tack för att gav mig luft under vingarna, tack för alla fantastiska middagar och provningar, tack för alla upplevelser, tack för allt stöd, all tröst, alla skratt, alla minnen, tack för din fantasiska vänskap! Du var Stockholms ”first lady of wine”.