”Till minne av Ing-Marie Nowak” den 9 april

 

För 27 år sedan träffades vi över en flaska 1985 Château Lynch Bages – vi blev helt hänförda och kom under den följande kvarten av samtal att förstå att vi borde träffas igen för att prova vin, prata vin, umgås. Det var början på en lång och djup vänskap. Sedan dess hängde vi ihop i vått och torrt, vi gick på restaurang, vi reste, vi provade vin, vi arrangerade lika hedonistisk som legendariska middagar (ur det föddes också Café Rotsunda), vi pratade och vi skrattade. Ing-Marie Nowak hade en magnifik vinkällare, till bredden fylld med enastående champagner och bordeauxviner, där fanns det bästa från Rhône och Spanien och Italien, men vi drack också superviner från andra områden som ännu inte hade blivit omtalade, knappt ens provade av Decanter, Wine Spectator eller Robert Parker. Det var hos Ing-Marie Nowak som mitt intresse för Kalifornien föddes i början av 1990-talet. Ing-Marie var inte bara en god vän, en leverantör av sällan (och tidigare aldrig) skådade vinupplevelser, hon blev också spindeln i nätet som förde oss samman, hon kände nämligen alla, och vänkretsen kring henne blev inte bara stor, den blev också bestående. Det var en stor förlust för oss att hon lämnade jordelivet strax före julen 2014. Vi vänner träffas fortfarande väldigt ofta i olika sammanhang och vi samlas också för att tillägna en hel kväll vår älskade vän Ing-Marie Nowak, och såklart äter vi mat som hon själv älskade, och såklart dricker vi viner som hon älskade och bjöd oss på. Den här kvällen var det Café Rotsunda som stod värd för minnesmiddagen.

Medan vi förberedde middagen servera Tom Nicola ett uppfriskande vitt, 2012 Chablis Premier Cru Fourchaume Vieilles Vignes från den nyetablerade toppfirman Domaine d’Henri (grundad av Michel Laroche med just 2012 som första årgång). Här finns precis allt man kan önska av en riktigt bra chablis, den mineraliska stringensen, livligheten, renheten och fräschören, men också ett djup och en längd. Det är helt enkelt förtvivlat gott, och den 2014 som snart kommer på marknaden är faktiskt ett steg bättre!

Den första champagnen var vackert rosa, oväntat djup faktiskt, och den hade en enastående läcker och förföriskt rödbärig doft. Jag noterade en viss mognad i doften, en svag känsla av svenska röda äpplen, men smaken var pigg och frisk, ganska generöst fruktigt men helt torr. Vilken härlig smakstart, denna 2004 Comtes de Champagne Rosé från Taittinger.

Av alla champagner vi drack hos Ing-Marie kom nog ändå Comtes de Champagne att bli signumet, vår champagne så att säga. Vi har nog druckit nästan alla tänkbara årgångar av den eleganta chardonnaychampagnen där, och med Ing-Marie på andra ställen. Nu hade vi en fortfarande ungdomlig men fint nyanserad 1999 Comtes de Champagne Blanc de Blancs från Taittinger i våra glas, torr och frisk, len och nästan något fet till texturen, men frisk, citrusfruktig, mineralisk och absolut torr. Jag tyckte inte att den kändes särskilt mogen, det var knappt att jag tyckte att den uppförde sig särskilt mycket äldre än den vibrerande mineraliska och friska 2006 Comtes de Champagne Blanc de Blancs som landade i glaset efter. Det va första gången jag drack den här nylanserade årgången och även om jag tycker att Comtes de Champagne är fabulöst god med viss eller till och med tydlig mognad, uppskattar jag alltid att dricka dem pinfärska, då de nästan spritter av fräschör.

Eftersom champagnestunderna alltid blir långa serverar vi små goda tilltugg till dem. Det blev lite smakrika ostron, serverade som de var med citron, gott så det förslår.

Cat Woman hade gjort små spröda smördegssnittar som fylldes med en riktigt god stuvning av svamp, ett lite smakrikare tilltugg som lirade väldigt bra till framför allt roséchampagnen.

På tal om rosa champagne, den blev en till av den varan, en än mer förföriskt elegant 2008 Rosé från Louis Roederer, serverad ur pampig magnumbutelj dagen till ära. Den här champagnen är mer elegant och sirlig än rosébubblet från Taittinger, här finns smultron och röd citrus, en svag antydan tull blommighet, smaken är helt torr och underbart lätt med god fräschör. Jag är precis lika förtjust i den här årgången som i 2010, som jag tack och lov har köpt en hel bunt av!

Vår i luften (om än fortfarande något svalt), då är det sparris som gäller. Fin tysk sparris skalades och kokades långsamt till perfektion, det är viktigt att den inte har för mycket kärna, då blir den besk. Vi gjorde en klassisk hollandaise till, men vi smaksatte den med lite brynt smör för att ge den en extra dimension. Det skulle visa sig vara att klokt val, eftersom två av vinerna till hade lätt nötiga nyanser som speglades helt perfekt i den nötigt brynta smörtonen.

Riesling så det förslår, tysk riesling, Mosel, mogna druvor och lite rikare än vanligt (inte åtta utan 13.0% alkohol), och supergott. Vid en snabb och ouppmärksam sniff skulle man kanske ha kunnat få för sig att vinet hade en viss mognad, men det var inte mognadsrostade nyanser utan doften av skiffer som gav den rent fruktiga vinet en så fin komplexitet. Det läckra vinet var 2010 Brauneberg Juffer Sonnenuhr Riesling Trocken från Fritz Haag. Troligen hade druvorna skördats vid en mognad på nivån spätlese (doften upplevdes så sötmogen), men vinet hade jästs ut till ett helt torrt vin, därför den lite högre alkoholhalten. 

Nästa vin kom helt klart från Bordeaux, det hade precis alla tydliga tecken på det: Sauvignon Blanc med god mognad och djup, passionsfrukt, grapefrukt, vaniljen från ekfaten, fylligheten och fräschören, och en viss mognad av ålder. Jag gissade logiskt och landade på 1999 Pavillon Blanc du Château Margaux … och fick fel på det. Vi var i Loire, i Sancerre! Vinet kom från toppfirman Henri Bourgeois och var en specialtappning från deras branta vingård Mont Damnée, 2000 Sancerre Le Chêne Saint-Etienne, en unik buteljering som hade jästs i fat från en omkring 500 år gammal ek i Saint-Etienne som hade blåst ner under en storm. Att vinet kom från Sancerre väckte en hel del uppståndelse runt bordet, att det vid 15 års ålder fortfarande var piggt och friskt väckte också en hel del uppståndelse. Tack för den här referensbreddaren.

Det tredje vinet hittade vi hem direkt på, det kunde nämligen inte vara något annat än en vit bourgogne av riktigt bra snitt, troligen från Meursault (tack vare fetman och smörigheten) eller Chassagne-Montrachet (tack vare den mineraliska strukturen). Jag tänkte först att det kanske var en grand cru, detta tack vare fetman, men stramheten i vinet gjorde att jag tänkte på en producent som gör strama och eleganta viner – det senare var rätt, Domaine Marc Morey et fils. Vinet var deras 2012 Chassagne-Montrachet Premier Cru Les Vergers. Det här var också ett vansinnigt gott vin till sparrisen, mycket tack vare den smörigt feta såsen.

Jag hade köpt fin matjesssill från Norröna och ville göra en god liten rätt av den till ett speciellt vin jag ville tillägna Ing-Marie. Den sötsalta sillen skars i fina strimlor som lades på en sockel av mandelpotatis som hade stompats lätt med lite brynt smör och finskuren gräslök och dill. Lite brynt smör napperades över, detta för att möta vinets lätt kryddiga och nötiga ekfatskaraktär.

 

Att jag hittade vinerna från Peter Michel Winery i östra Sonoma County och började dricka dem för över 20 år sedan berodde helt på och hållet på Ing-Marie. Det var således självklart att servera ett vin från dem, 2010 Ma Belle Fille, en läckert fet och fruktig chardonnay från en högt belägen vingårdslott, kryddig av ekfat och smörig till texturen, samtidigt frisk och helt torr i eftersmaken. Jag hade dekanterat vinet fyra timmar tidigare och slagit tillbaka det i flaskan – något som hade gjort att vinets sötare ungdomliga frukt mattades av lite till förmån för finess och mineralitet.

Alban Vineyards i Edna Valley är en annan firma som jag introduceras för genom Ing-Marie. Jag minns tidiga årgångar av syrahvinerna (framför allt Lorraine) som något banbrytande, något helt annat än vinerna från Rhône som egentligen var de enda av Syrah jag fram till början av 1990-talet var bekant med. Någon Lorraine hade jag i min egen cave, däremot ett par andra toppviner som den fortfarande påfallande unga 2003 Reva Syrah från en av de lägre vingårdslotterna i firmans vingårdar. Det här vinet var mörkt och tätt, djupt bärfruktigt och köttigt med en tydlig pepprighet och en fortfarande lätt kryddig ekfatskaraktär. Jag förstår att gissningarna delvis gick till Côte-Rôtie, själv tyckte jag nog att frukten var en aning söt för det. Men å andra sidan, så upplevs ju också toppvinerna från Guigal, så varför inte.

   Vinet i glaset intill var ännu tätare och djupare, också det kryddigt och välstrukturerat med en ordentlig längd. Det fanns helt klart ett släktskap med det föregående vinet, men det var som att här fanns lite mer av precis allt och trots den påfallande värmande alkoholen (som klockade in på galna 16.5 procent!) fanns det ändå en friskhet och mineralisk finess mitt i all kraft. Vinet kom också från Alban Vineyards, men var deras 2003 Syrah Seymour’s från den högst belägna vingårdslotten. Kanske inget aperitifvin, men det fungerade alldeles utmärkt till varmrätten.

Det blir lätt så när alla väljer vin lite hur som helst och serverar dem lite hur som helst, att vissa viner faller i skuggan av de föregående. Så var det helt klart med 2001 Barolo Bric dël Fiasc från Paolo Scavino, som upplevdes tunn och syrlig med en ganska gles frukt. Mer rättvist hade varit att servera vinet före de andra. Därför lät jag det stå ett tag så att intrycken från syrahvinerna falnade lite, då kunde jag uppskatta finessen, den finstilta röda bärfrukten, mineraliteten och blommigheten i barolovinet.

Sedan hade vi två bordeauxviner i våra glas. Det första skrek ”Jag är en superfin rackare från Médoc”, trots att det hade hällts upp i ett bourgogneglas. Intressant att se hur tydligt vinet vann över teorin att olika glas är olika bra till olika typer av viner. Jag slog därför upp bordeauxvinet i ett bordeauxglas för att jämföra mina intryck. Märkligt nog upplevde jag doften mycket större och mer parfymerad i bourgognekupan, medan vinet upplevdes djupare och mer komplext och finstämt i bordeauxkupan. Det fantastiska vinet var 1998 Château Talbot från Saint-Julien, läckert mognadskomplex i doften med ett litet uns av kaffe och tryffel, medan smaken fortfarande kändes relativt ung och fast strukturerad. Det här vinet vann alltmer finess och nyansrikedom ju längre det stod i glaset.

Det andra bordeauxvinet var precis lika komplext, det hade en underbar nyans av moget torkad frukt, torkad svamp, ceder och cigarr, en tydlig men ytterst fin tanninstruktur som kändes lite lenare än den i vinet från Château Talbot. Doften var verkligen magnifik. Bordeaux var fel! Jag kunde i och för sig tänka mig ett klassiskt kaliforniskt vin (Togni, Chappellet, Dunn, Montelena, Mayacamas, etcetera), de brukar uppföra sig så här, men Kalifornien skulle också vara fel ursprung för detta vin, som vid summeringen skulle vara ett av kvällens allra bästa. Italien skulle det vara, men jag fick inte ihop det med klassikerna från Bolgheri. Istället kom vinet från Panzano i Chianti Classico och firman Castello di Rampolla. Och det var deras excellenta vin 1990 Sammarco, ett vin jag vid flera tillfällen fick njuta av ur vinkällaren hos Ing-Marie. Vilket sanslöst läckert vin!

Till varmrätt blev det hamburgare, gjord av finaste blandad färs från ett slakteri ute på Värmdö. Tjocka, feta burgare, grovmalda och ordentligt ”marmorerade” av fett kött så att de blev saftiga när de grillades medium rare, såsom en burgare ska grillas.

Vi fick bygga våra egna burgare med grillat hembakat briochebröd, syrad rödlök, inlagd gurka, god ekologisk bifftomat, machésallat, utsökt ketchup, en god dressing samt riven vällagrad Comté. Pommes frites hoppade vi över, det blev rejält med mat ändå.

Det är alltid roligt att prova viner som inte finns, eller som bara har gjorts för ett unikt tillfälle och aldrig har sålts. Penfolds lät till en stor middag på ett slott i Bordeaux, där tanken var att visa toppviner av Cabernet Sauvignon från hela världen, i magnumbuteljer särbuteljera 2009 Claret av Shiraz och Cabernet Sauvignon från Coonawarra och nu hade vi alltså en sådan på bordet till hamburgarna. Druvorna är huvudsakligen de som ger det superexklusiva vinet Bin 60A som bara har gjorts ett par gånger sedan 1962. Doften är djup och generös, yppig och inbjudande med en känsla av sötma och smaken är fyllig, silkigt texturerad i lika generös stil, men det finns också något friskt och elegant över smaken. Helt klart australiskt, men väldigt finlemmat. Tack för att jag fick dricka det här unika vinet.

Vi fortsatte på spåret Cabernet Sauvignon men i en mycket mer klassisk stil. Med det fruktmättade australiska vinet i närminnet landade gissningen på det nya vinet rakt i Bordeaux. Frukten var mörk, men det fanns en mognadsnyans i vinet som gav stråk av ceder, fin tobak och lite grafit, jag noterade också en liten blommighet i den något vinbärssöta frukten. Jag tog min gissning cirka 15 år tillbaka i tiden, mycket tack vare stråken av mognad och de fina tanninerna, men jag hann inte själv gissa förrän någon annan knep åt sig rätt svar, Tenuta dell’Ornellaia och deras 2000 Ornellaia. Och jag som hade tänkt servera 2001 Ornellaia, ett vin som Ing-Marie och jag drack vid flera tillfällen (vi arrangerade två omfattande vertikalprovningar på 12-15 årgångar vardera av Ornellaia och Masseto och besökte också Tenuta dell’Ornellaia tillsammans). 

   Glaset intill innehöll ett helt annat vin, tätt och koncentrerat och fortfarande pur ungt och mättat av primärfrukt. Jag tog det direkt till Kalifornien och Napa Valley och utgick från att det måste vara ett modernt dyrbart projekt, en första gissning hade varit något av vinerna från Bond (troligen Pluribus eller Quella), men just Bond var fel. Vinmakaren bakom vinet var Heidi Peterson-Barrett och med tanke på rikedomen och känslan av mineralisk bergsfrukt och struktur kom vi ätt högt upp i bergen och fick det bekräftat av etiketten, 2008 Au Sommet Cabernet Sauvignon från Au Sommet Wine. Kul att prova det här, det var några år sedan och jag har kvar två flaskor i vinkällaren. Och där lär de få ligga i minst fem år till för att utveckla lite större komplexitet. 

Champagne är en ständigt återkommande dryck på Café Rotsunda. Vi dricker den före middagen, till maten, mellan rätterna och efter middagen. En 1995 Dom Pérignon Brut från Moët et Chandon hade vi nu att se fram emot och med det hedervärda temat för kvällen kändes det extra vördnadsfullt att det var formatet magnum som öppnades. Doften var något utvecklad, så där läckert kanderad och lite kafferostad som ”Dompan” kan vara, en svag nyans av torkad svamp kunde också skönjas, liksom en liten ton av gula äpplen och smaken var en som en dröm – lång och intensiv, frisk och helt torr. Precis så som man vill att en god champagne ska vara.

En kväll med gänget utan extra champagne och sabrering är ingen fulländad kväll, således fram med sabeln och en flaska champagne. Det blev för mig en helt ny champagne som jag fick av en god vän bara några dagar tidigare, den kom från Henri Giraud och var deras NV Blanc de Craie Brut. Tjoff bort med korken (med grimman kvar, såklart) och sedan upp i glasen. Diskret brödig, fint citrus- och äppelfruktig, en god medelfyllig kropp med god syra, helt torr smak och viss längd. Jodå, den satt riktigt bra så här på kvällen!

Summering: 8 gäster, 18 viner (3 ur magnum) och 48 Riedelglas

Artadi Wine Dinner på Villa Källhagen den 7 april

 

Det var väl någon gång i början av 1990-talet som jag först kom i kontakt med vinerna från Artadi, jag minns att jag imponerades stort av deras kraft, deras djup och nyansrikedom. De stod för något nytt, något spännande som tydligt skiljde sig från det Rioja jag fram till dess hade lärt känna. Rioja stod i början av 1990-talet inför förändringar, en modernisering i vinmakningen som innebar en övergång från gamla amerikanska fat och lång lagring enligt crianza-systemet till en kortare lagring i fat av fransk ek som till större del var nya och fräscha. Artadi var en av de firmor som tog den här vägen (Bodegas Roda och Finca Allende var två andra).

   Artadi hade grundats 1985 av Juan Carlos López de Lacalle (bilden) som ett slags kooperativ med 13 medlemmar och idén var till en början att framställa lättdruckna viner av Tempranillo, viner som inte behövde lång lagring i ekfat för att bli och vara njutbara. Juan Carlos kände sig dock inte nöjd med de viner de gjorde från 1988 (den första årgången) och köpte därför 1992 ut de andra medlemmarna för att gå sin egen väg helt och hållet. Det var ett lyckat drag – inom ett par år hade Artadi positionerat sig som en av de bästa vinfirmorna i Rioja.

Att få arrangera en middag med några av deras viner kändes som en fantastisk utmaning (en positiv sådan) och utifrån vinlistan skapade chef Xavier i köket en läcker meny med både svenska och spanska inslag. Vi skulle dock börja med champagne, något lätt och uppfriskande vitt eller mousserande vin från Artadi hade vi inte. Det blev ett glas NV Brut Réserve från Billecart-Salmon, en cuvée av Chardonnay, Pinot Meunier och Pinot Noir från vingårdar i Vallée de la Marne ….

Som trevligt tilltugg hade köket gjort tostadas de huevas de arenqua, små toasts av brioche med Avruga-kaviar och lite crème fraiche, enkelt och lättgillat, och till det bara ett litet sprött chips av friterad potatis.

Bodegas Artazu är en annan firma som ägs av Juan Carlos, den ligger i byn Artazu i granndistriktet Navarra och införlivades i kvalitetsprojektet som ett led i att lyfta fram den lokala, klassiska vinkulturen. Här i Navarra blev fokusdruvan Garnacha, den historiskt mest typiska druvsorten i trakten. De totalt 29 olika vingårdslotterna om totalt nästan 20 hektar är uteslutande planterade med Garnacha och en del lotter har över hundra år gamla stockar!

   Middagen inleddes med deras 2014 Garnacha Rosado, gjort genom metoden saignée och jäst i ståltankar för den absoluta rena druvfruktighetens skull. Vackert rosaröd, rent fruktig med en tydlig ton av hallon och jordgubbar, där finns en försiktig nyans av den lakritsrot som är så typisk för Garnacha. Fruktig smak, absolut, men med en fin fräschör och en liten struktur av de få timmars skalkontakt som sker under den inledande jäsningen.

Tanken med rätten till rosévinet var sprungen ur en klassisk paella. Chef gjorde en rätt han kallade för caldereta de langosta con hinojo. Riset var kokt i en god hummerfond och rättens finaste råvara blev hummerkött, därtill hade vi gröna ärter, lite bakad plommontomat och en fänkål som hade kokats in med saffran. Helt enkelt en paella, om än tillagad i olika delar. Saffran och klassiska röda spanska viner eller än hellre en god rosé av Garnacha är helt klart goda vänner – att vi fick lite lakritsdoftande fänkål till gav en fin spegling till vinets lite lakritskryddiga toner.

Kring byn Artazuri fann man flera gamla utmärkta vingårdar, från vilka druvorna landade i byns kooperativs enkla viner. Tidigare hade kooperativet skördat cirka 2 000 ton druvor från vingårdar kring byn, men på grund av minskad efterfrågan på vin från Navarra, därmed minskade förtjänst, revs många vingårdar upp och ersattes med spannmål. År 1996 började man därför göra viner under egen etikett. Idag skördar man 150 ton druvor, bara en bråkdel av den tidigare produktionen i området. Nu hade vi deras enklare röda vin i glaset, 2014 Garnacha (de gör också en exklusivare cuvée av druvorna från de äldsta stockarna, som är över hundra år gamla). Frukten är mörk och sötaktig, inslag av hallon finns här men med djupare och tätare nyanser också, och så lite lakrits och kryddighet, kanske rent av en liten vaniljsötma från ekfaten. Kryddigheten är nästan mer framträdande i smaken, som är medelfyllig och något mineralisk med en fin tanninstruktur och hygglig längd. Wow, vad gott utan att det kostar. Och så en liten alkoholskjuts i slutet av smaken.

   I glaset intill hade vi ett vin från Artadi i Rioja, en slags motsvarighet till instegsvinet från Navarra, 2014 Tempranillo, gjort av druvor från yngre stockar (upp mot 20 år, ungefär), jäst i stockar och lagrat en kort i små ekfat. Här är frukten mörkare och något mer koncentrerad jämfört med den i vinet av Garnacha, tanninerna är tydligare men fortfarande fina och en liten sötaktig nyans av ekfaten noterades också. För priset (cirka 150 kronor) är det ett ytterst välgjort, snyggt och gott vin, inte komplext och nyanserat … men gott!

Bröst av kyckling från Bjäre smörstektes och bakades sedan i smör vid låg temperatur i långpanna i ugn. Jösses vad saftigt och välsmakande. Kycklingfond och vitt vin kokades in, på med grädde och ytterligare inkokning. Smaken blev fyllig, av grädden len, vinet tillförde en syra som skapade fin balans. Fint tärnat sidfläsk bryntes och lades i såsen som garnityr, det blev också en fin brytning i både smak (sälta), doft (en mild rökighet) och textur (lite krispighet). Kycklingbröstet lades på en skiva konfiterad och sedan friterad potatis.

Sedan 1998 gör man ett vin som heter Viñas del Gain (”gain” betyder hög på lokal dialekt och syftar på att vingårdarna ligger på sluttningar), också det ett druvrent vin av Tempranillo, men från stockar som i ålder ligger på cirka 25 till 45 år. Framställningen är klassisk, jäsning i ståltankar och lagring 225 liter stora franska ekfat under ett år ungefär.

   Vi fick två årgångar av det här vinet, med 2013 Viñas de Gain i det första glaset. Jämfört med den vanliga tempranillotappningen är det här vinet tätare och djupare, det har en lite större jordig komplexitet, förvisso en liten ekfatsnyans och med en liten ton av ekfaten. Smaken är medelfyllig, mer livlig till mineralitet och syra, tanninerna är tydligare men fint mogna, men jag tyckte nog ändå att vinet skulle behöva ett till ett par års ytterligare flaskmognad för att öppna upp de sista bitarna i smaken.

   Jag tyckte klart bättre om 2012 Viñas de Gain, gjort på precis samma sätt men med en lite yppigare och djupare frukt. Här upplevde jag en större parfym och just den lilla fina blommiga nyans och trevligt komplexa bläckiga kryddighet som jag ofta finner i riktigt fin rioja. Av de två var det här vinet också det mest strukturerade, men tanninerna var också fint mogna och gav mer sken av ryggrad än stramhet. Jag skulle gärna se det här vinet igen om tre till fyra år, alldeles oavsett det är gott redan idag.

   I takt med att vingårdarna har blivit äldre, kommer de lotter som ger det här vinet att i framtiden användas till ett par viner med mer ursprungssprifika lägen eller delområden i Rioja Alavesa. Vi är alltså inne på de sista årgångarna av Viñas de Gain. Har inte riktigt bestämt om jag är ledsen över det … jag hoppas däremot på att de eventuellt nya vinerna är minst lika bra!

 

Cordero con lentejas, så stod det på menyn. Lammläggen hade kokats möra så att köttet föll av benen i en buljong med grönsaker och örtkryddor, buljongen hade sedan använts för att koka linserna i och det hela blev till en smakrik ragu. Lammköttet serverades som ett garnityr i detta. Lite friterad persilja (egentligen ska det bara spenat, enligt spansk tradition) fick göra det hela lite grönt och sprött sällskap.

Från dalgången Val de Gines ett par kilometer öster om Laguardia och vingårdslotter om totalt 5.30 hektar, kommer 2012 Valdegines, ett av flera vingårdsbetecknade viner som Artadi producerar (Viña El Pison, El Carretil, Viña Cerradillo och La Poza de Bellesteros är de andra). Doften är ganska generös, djupt mörkfruktig, lite lätt kryddig och med en nyans av ekfat, vinet är fortfarande ungt och skulle visa sig behöva en kvart eller så i glaset innan den blommade ut. Och då minsann, då kom blommigheten, frukterna och en liten rostad och komplex jordig nyans som jag verkligen uppskattade. Smaken är medelfyllig, lite drygt, full av liv, fin syra och mineralisk energi, tanninerna är tydliga men fint polerade och ger vinet en utsökt balanserad smak. I slutet av smaken dyker det upp en lätt kryddig nyans som påminner om Läkerol.

Den rätt som Xavier hade tillagat till de sista två vinerna var, på spanska, cochinillo a la brasa, ciruelas, puré de patatas, en bräserad karré av spädgris som hade lindats in i bacon och bakats till en rulle, serverad med en slät puré av mandelpotatis, sin egen sky och ett plommon som var bakat. Allt var helt perfekt till vinerna, sånär som på att det var lite för mycket plommon (egentligen sötma) för vinernas allra bästa.  

 

Från flera utmärkta vingårdslotter som har minst 50 år gamla stockar kommer det läckra vinet 2006 Pagos Viejos som nu vid nio års ålder har börjat rundas av i tanninstrukturen, kanske skönjde man också lite komplexa mognadsnyanser i doften, men totalt sett skulle jag säga att vinet fortfarande är ungt. Doften var förvisso ganska stor redan då vinet föll ner i glaset, men trots först 15 och sedan 30 och till slut närmare 45 minuter öppnade vinets doft och smak bara upp sig lite grand. Jag fann det vara omåttligt läckert, sin ungdom till trots, för det fanns en hel den mineralisk energi i den fortfarande något återhållna smaken. Av erfarenhet vet jag att det här vinet utvecklar en fantastisk komplexitet med lagring, den första årgången gjordes nämligen 1990 och flera årgångar på 1990-talet är idag underbart läckra att dricka.
     

Vinerna från Artadi hör till de allra bästa i Rioja, och är alla lysande exempel på den stora potential som Tempranillo har. De finaste vinerna bjuder på ett stort djup med både mörk och ljus fruktighet, en ordentlig med mogen och fint polerad tanninstruktur samt en uppfriskande syra och även nerv av mineral. Sedan 2007 har vinerna blivit något elegantare, med en lite finare struktur av syra och mineral. Grundidén är att göra alla vinerna på samma sätt, det som skiljer dem år är i slutändan vingårdarna och deras egenskaper. Stilen på vinerna kan annars sägas vara modern, men Juan Carlos López de Calle vill inte tala om sina viner som vare sig moderna eller traditionella.

   ”Det finns bara två typer av viner, bra viner och dåliga”, menar han.

   Tittar man närmare på hela produktionen, ingår ett par traditionella moment, som exempelvis jäsning i stora ekfat och trampning av skalkrosset, men resten av framställningen är av modernt snitt. Man har aldrig använt amerikanska ekfat, här är det enbart franska fat som gäller och man arbetar med tio franska tunnbindare, däribland Remond, Berthoumieu, Demptos och Seguin-Moreau.

   Hos Artadi har man aldrig använt sig av benämningar som crianza eller reserva, man anser att det är vinet i sig och inte längden på lagringen som ska styra vinets namn och rykte. Det är en klok idé som är sprungen ur de fantastiska vingårdar som finns här i Rioja Alavesa, ett distrikt som jag närmast jämför med Bourgogne när det kommer till vingårdslotternas unika förmåga att ge högst personliga viner.

 

 

Jason Bourne Film Festival på Café Rotsunda den 31 mars

Ett par gånger om året är det filmtema på Café Rotsunda. Som vin- och matälskare är cafévärden och hans närmaste vänner lika intresserade av andra kulturyttringar såsom film och musik och att kombinera våra intressen kan göra en temadag särskilt lyckad.

 

Vår filmhjälte för dagen var Jason Bourne, skapat av den framgångsrika författaren Robert Ludlum som från 1980 till 1990 skrev tre böcker om specialagenten inom CIA (efter Roberts död skrev Eric Van Lustbader ytterligare sex böcker om Jason Bourne). Böckerna hoppade vi över, att ägna sig åt vindrickande av rang och högläsning samtidigt fungerar inte särskilt bra, istället fokuserade vi på filmvisning i den stora salongen på Café Rotsunda. Richard Chamberlin var den första att gestalta Jason Bourne, men jag är mer förtjust i Matt Damon som tolkar rollen på ett fantastiskt sätt. Den första av hans filmer, The Bourne Identity, kom 2002 och det var den och därefter The Bourne Supremacy (2004) och The Bourne Ultimatum (2007) som fyllde upp storbilden den här supertrevliga dagen.

Vi inleder alltid alla luncher, middagar, tillställningar och filmvisningar med ett glas mousserande eller vitt vin, den här dagen ett svalt vitt. Blint såklart. Det hade en trevligt citrusfruktig och friskt blommig doft, bara svagt mineraliskt. Gott var det, elegant också, och klassiskt. Jag tog mig direkt till centrala Loire och druvsorten Chenin Blanc, men det var fel. Vit bourgogne var det inte, även om likheten fanns. Kanske Furmint från Tokaj? Nej, idén om att det kunde komma från Chablis hintades det om och först motvilligt men sedan väldigt följsamt köpte jag idén och gissade mig vilt totalt fel. Vinet kom inte från Chablis, eller ens Frankrike, och inte heller kom det från Ungern och Tokaj. Det kom från Turkiet!

   Eftersom min skolning inom vin inte omfattade kapitlet ”Turkiet” medger jag här och nu att jag är helt ovetandes om landets vindistrikt, vinlagar och viner och ber där om ursäkt för att jag kanske återger vinet fel. Det jag tror att jag drack var 2014 Mutlu Hata Chardonnay från Chamlija Wines i Turkiet. Snacka om årets örfil och uppläxning, årets dikeskörning – och årets roligaste vinupplevelse. Jag är nämligen inte alls rädd för att gissa totalt fel när jag provar vin. Det är ju bara ur felen man lär sig, man hittar nytt, man utvecklas. Tack för en underbar dikeskörning! Turkiet nästa, med andra ord!

Lite rostad brioche, på det en gnutta aprikosmarmelad från Undhof-Salomon i Kremstal i Österrike, på det grovt skuren ankleverterrin och på det riven tryffel från Périgord. Sjukt enkelt, sjukt gott. Café Rotsunda style!

Därefter blev ett en klassisk bisque d’homard, rostade hummerskal som kokades in med rostade rotgrönsaker, vitt vin och grädde till en smakrik hummersoppa. Den spetsades med lite cognac och serverades sedan i en djup tallrik med lite hastigt halstrade pilgrimsmusslor. Enkelt och galet gott.

I glaset en god kalifornisk chardonnay som jag och mitt dåvarande resesällskap Gertrud köpte när vi besökte den lilla fantastiska producenten Clos Pepe Estate i Santa Rita Hills i december 2011. Den här firman har en rätt kall vingård i den norra delen av Santa Rita Hills, där de framför allt gör goda pinotviner, men de gör också en liten mängd mousserande vin och även lite stilla vitt vin (1.60 hektar, mot 10.15 hektar med Pinot Noir). Jag hade köpt med mig lite 2009 Chardonnay som nu kom väl till pass att servera, hastigt dekanterat vid cirka 10 grader, med en hyggligt snabb och önskad stegring i temperatur under ett par minuter. Vinet är jäst i ståltankar, därav den absoluta renheten, men det har genomgått full malolaktisk jäsning och har med det vunnit en viss komplexitet och framför allt en fint avrundad textur. Fullträff i min näsa och gom.

Vi körde som vanligt på med vår lek ”Kalifornien vs Bordeaux” och satte upp fyra viner mot varandra, totalt blint i så mening att vi inte visste vilken ordning de två kaliforniska och de två bordeauxvinerna serverades i. Det tog som vanligt inte ens en sekund per vin för att sätta ursprunget rätt. Vi gör den här leken för att det är kul, inte för att säga vad som är bäst och vad som är sämst – eller än värre, vilket ursprung som är bäst och vilket som är sämre. Sådant håller vi i regel inte på med. Dessutom varierar det enormt från producent till producent, från årgång till årgång, från vin till vin.

  Det stod klart redan efter fem sekunder genomsniffning (på fyra viner) att det första vinet, 2001 Château Léoville-Poyferré från Saint-Julien, var det mest eleganta och i alla avseenden ett skolboksmässigt bordeauxvin. Jag upplevde det nog som något mindre parfymerad än vd jag har blivit bortskämd med att vinerna från den här egendomen brukar leverera. Strukturellt var vinet lika stadigt som lent, perfekt balanserat i det avseendet alltså. Året som sådant är bra, men kanske lite bättre för Merlot än för Cabernet Sauvignon, men det fanns en fantastisk elegans i doft och smak som tog mig med storm.

Vin två hade jag stora förhoppningar på, men denna (mestadels från To Kalon Vineyard) från den lilla roliga och högt satsande och poängstinna firman Behrens and Hitchcock var dessvärre ett vin som inte alls gick hem – helt uppenbarligen var druvorna till denna 2001 Oakville Cabernet Sauvignon Becksdoffer Vineyards skördade vid en sådan mognad eller hanterade på ett sådant sätt att vinet visade på uppenbara problem med orenhet och oxidation. Således ströks viner ur listan. Grannvinet 2001 Le Defi Fontenil från Château Fontenil i Fronsac (det ägs av Michel Rolland) kom till fantastisk undsättning. Det hade också en stiltypisk bordeauxfiness men också en så pass generös och solmogen (eller Merlotrik?) frukt att man för en sekund eller kanske två skulle kunna ha fått vinet till Kalifornien, blint gissat. Men så kom vi till smaken. Där strukturen var lite stramare än snittet i Kalifornien och även smaken var torrare. Helt klart bordeauxlik.

Mitt andra kaliforniska vin kom från den klassiska men idag alltför sällan omtalade firman Flora Springs i Rutherford. I denna 1999 Cabernet Sauvignon Rutherford Hillside Reserve fanns nästan samma eleganta och klassiska struktur, men doften var lite rikare fruktig, inte söt, men helt klart mer solmogen. Tanninerna var troligen inte så markerade från början, idag upplevdes de närmast silkeslena. Gott var det, men tydligt mer fruktigt än sina franska kamrater på bordet.

Det blev säsongspremiär för grillen på uteserveringen, men vi höll oss inne när vi väl skulle äta. Fyrahundra gram svensk entrecôte per gäst, väl marmorerad och tjockt skuren. Salt och peppar, grillad (utomhus, säsongspremiär!) medium rare, serverad med en riktigt fin sauce béarnaise och till det bara lite späda grönsaker. En bra rätt till gott rött helt enkelt.

Min tanke var också att vi skulle ha ett halvtorrt vin från Madeira till osten, men nu föll det sig så att vi helt enkelt glömde bort madeiravinet. Sånt händer. Och vad gjorde det när vi hade så goda röda viner kvar i glasen.

   Osten då? Det blev en god Gruyère som jag kompletterade med en kräm av svensk getost (ost och crème fraiche som mixades slät med lite timjan, citron och salt) som jag sedan rev fransk tryffel över.

Desserten gick i den goda chokladens tecken. En fyllig rumstempererad fondant av mörk choklad låg i botten, på en den slät chokladkräm med nyanser av karamelliserat råsocker. Till det körsbärs inlagda i klosterlikör, en frisk sorbet gjord av svenska äpplen, lite krossade chokladdrömmar samt flakes av mörk choklad med havssalt.

   Ett gott sött vin hade sparats i många år i vinkällaren på Café Rotsunda just för ett tillfälle som detta, 2001 Opitz One från den smått galna österrikiska vinmakaren Willi Opitz. Det är ett så kallat schilfwein, ett vin gjord av druvor (100 procent Zweigelt i just detta vin) som har torkats i flera månader (fem månader för det här vinet) och sedan jästs till ett innerligt sött och intensivt vin. Alkoholhalten har landat på 11.5 procent och restsötman (om jag minns det rätt) kan precis klockats in under 200 gram. Jag har alltid varit väldigt förtjust i det här vinet, särskilt den särbuteljering som Willi gjorde under namnet Mr President för den amerikanska presidenten Bill Clinton, men det nu 15 år gamla vinet hade kanske tappat lite av den fräschör det hade som yngre och som är oumbärligt för största upplevelse av det. Gott var det hur som helst, särskilt till desserten, men det borde nog ha druckits innan det fyllde tio år.

Och så kom vi till spriten – aveclistan på Café Rotsunda är riktigt bra och eftersom jag för stunden trodde att vi bara skulle dricka två sorters sprit, tog jag till ordentligt och plockade fram två riktigt dräpare. I det första glaset en ljusare halmgul sprit, bara lagrad i någon sorts fat under en kort tid och med en doft av druvor, gula russin och halm, kunde man inte gå fel. Grappa, helt klart. Elegant, men också lite rustik. Och god såklart. Den kultförklarade mästarfirman Levi Serafino i Nieve i Piemonte hade bränt druvskalen till denna 2006 Romano Levi, en lika svindyr som svingod grappa som jag väldigt sällan häller upp eftersom den är väldigt sällsynt.

   I glaset intill en betydligt mörkare, djupare, sötare, mer karamellig och vaniljkryddig sprit, helt klart av annan typ. Det var såklart en cognac det rörde sig och den smakrika, långt smakande och sötaktigt eleganta 1960 Delamain Grande Champagne från toppfirman med samma namn, Delamain. 

”Mer sprit, kan vi köra lite whisky nu?”

Självklart, sådan nobel dryck finns det i stora massor av här på Café Rotsunda. Således blev den en räd ner i sprit ner i spritkällaren, där det finns hundratals sorter, för att helt spontant plocka ut tre sorter att njuta av. I det första glaset slog jag upp lite The Yamazaki Single Malt Whisky 18 Years Old från det japanska destilleriet Yamazaki Distillery. Mörk i färgen, djup och lite karamellig i doften, nyanser av kola och till och med choklad, men det är ändå elegant med ett finessrikt och till och med lätt anslag. Väldigt gott, sjukt gott. Ja, det blev påfyllning av just den här makalösa japanen.

   The Dalmore Single Malt 18 Years Old från Dalmore Distillery i Highlands har alltid varit en favorit och jag tyckte väldigt mycket om det även idag. Bara försiktigt rökigt av torv, men det vore en lögn att påstå att doft och smak var direkt rökig, istället är det en ren och rik maltkropp som dominerar smakupplevelsen. En lätt karamellig ton finns där också, och en fint vaniljsöt fatkaraktär.  

   Jag tog också fram en blandad whisky av rang, Johnnie Walker Blue Label från Johnnie Walker and Sons. Det här är deras super premium blended whisky, större andel maltwhisky och totalt sett mycket äldre sorter i, och doften är också avsevärt mycket mer maltig och komplex jämfört med deras andra tappningar. Jo du, det här är en fantastiskt god whisky, men jag måste samtidigt säga att jag är mäkta imponerad över hur 170 miljoner flaskor årligen av Johnnie Walker Red Label och Johnnie Walker Black Label kan smaka så förbaskat gott. Att göra småskaliga topptappningar är inget bevis på särskild begåvning och kvalitet, att göra stora volymer som smakar mäkta gott imponerar mer på mig. Med det sagt, Blue Label är en magnifikt god whisky. Men ikväll röstade jag på Japan.

 

Abonnerat på Café Rotsunda den 29 mars

 

Återigen en kväll där hela Café Rotsunda var abonnerat – och det är lika trevligt varje gång. Oftast skriver jag inte om kvällar då privatpersoner eller företag hyr hela caféet, men ibland tar jag mig tid eftersom det är så trevliga tillställningar. Det finns färdiga paket att boka, men om beställaren har särskilda önskemål styr jag vin- och menyplaneringen efter det, och just det är också det vanligaste. Den här kvällen kom gästerna från olika håll och fokus skulle sättas på viner från Frankrike och Kalifornien, men jag kunde inte låta bli att smyga in en portugis också. Tillsammans med chef AJ Styles planerades en meny byggd utifrån vinernas fyllighet, smaker, strukturer och dofter, sedan var det bara att skrida till verket. Maître d Rose stod tillsammans med cafévärden för servering och värdskap. Vilken trio – vilken kväll!

Normalt sett slår gästerna på stort här på Café Rotsunda, precis i enlighet med den gastronomiska hedonism som cafévärden är så svag för, men den här kvällen höll vi oss inom mer ”rimliga ramar”. Vi började därför i enkelhet med ett gott glas med påfyllning av en svalt serverad NV Crémant de Bourgogne Blanc de Blancs av Chardonnay från Cave de Lugny. Mild och frisk citrusfruktig doft, lätt till medelfyllig smak med frisk syra och helt torr finish med en försiktig citrus- och gul äppelfruktighet och en liten antydan av mineral.

Vi gjorde ett par små tilltugg att njuta av till det mousserande vinet. Spröda, lövtunna friterade chips av mandelpotatis toppade med lite kräm av svensk getost med en doft av timjan och citron, samt små krustader med blomkålskräm, fransk tryffel och lite rivet rökt ankbröst – tilltugg med sälta och fett, precis det som allra bäst balanserar torra mousserande viner.

Istället för att bygga en meny i klassisk ordning med förrätt och huvudrätt, valde chef AJ Styles och jag att göra en varmrätt i lite mindre storlek som första rätt. Vi gick klassiskt så det förslår, en smakrik hummersås (fond av rostade hummerskal och rotgrönsaker, vitt vin och grädde, och ett litet stänk av cognac) som fick bygga det smakmässiga fundamentet i rätten, till det lite smör- och vinslungad morot och purjolök och lite citronsyrlig gurka. Fin saltad och smörstekt torskrygg hörde till.

Det vi ville möta upp maträttens diskreta sötma från hummersåsen och grönsakerna med var en solmogen fruktighet i vinet, syrligheten i gurkan ville vi möta upp med en god fruktsyra i vinet och de lätt rostade tonerna från hummersåsen (de rostade hummerskalen) fick spegla en nyans av kryddiga ekfat i vinerna. Chardonnay, Kalifornien – så tänkte jag. Eftersom Château Montelena uppe i Calistoga i Napa Valley är en av de mest klassiska producenterna på temat och de gör en rätt elegant och inte särskilt hårt fatkryddig stil, ville jag gå på lite ålder för att vinet skulle ha utvecklat något nötiga och rostade mognadstoner. Det var därför jag valde 2007 Napa Valley Chardonnay, ett vin som nu hade inträtt i sin första läckra fas av mognad. Det fanns en nyans av burgundisk komplexitet i vinet och jag kände att det togs till ett precis rätt tillfälle.

   Det andra vinet var yngre och med det lite fruktigare (och något rikare till doft, kropp och smak). Dessutom hade det en tydligt friskare smak, tack vare det kalla läget i södra Sonoma. Fat? Jodå, det fanns en liten rostad nyans av faten, eller rättare sagt, diskret vaniljsöt och kryddig. Vinet var mitt eget, 2011 Chardonnay Gap’s Crown från Soil and Soul, som nu vid drygt fyra års ålder har blivit alltmer komplex. De allra flesta gäster höll det här vinet som det allra bästa till maträtten. Kul! Jösses vad glad jag är att det fortfarande finns åtta flaskor kvar på vinlistan.

Till nästa rätt hade jag valt tre viner, alla på något sätt med anknytning till Bourgogne. Det första av dem kom från Bourgogne, från firman Domaine Henri Boillot. Jag köpte det här vinet, 2009 Volnay Premier Cru Les Fremiets, nere i Bourgogne för fyra år sedan. Då var vinet ungt och något knutet, precis så som många viner med lagringspotential kan vara då de är i sin linda. Mineralitet och tanniner (förvisso fina) var mer framträdande än vad frukten och kroppen var, men med en mognad på drygt fem år har vinets kropp börjat ta för sig lite mer. Alltjämt är vinet mineraliskt stringent, men mer elegant och silkigt och det är helt förtjusande. Samtidigt är det här fortfarande ett ungt vin som har ett liv i utveckling på minst 20-25 å framför sig.

   Min tanke var att visa gästerna de övergripande skillnaderna mellan röd bourgogne och ett typiskt pinotvin från Kalifornien. Jag valde ett vin från favoritfirman Brewer-Clifton i Santa Rita Hills, en firma som till stor del vinifierar sina pinotviner med hela druvklasar så att vinerna får en läckert kryddig ton och diskret tanninstruktur och beska av stjälkarna. Samtidigt har deras viner en silkig och nästan yppigt hallon- och körsbärssöt fruktighet som bär små stråk av djupröda rosor. Och så en distriktstypisk friskhet såklart. Den 2009 Pinot Noir Mount Carmel jag hade serverat svalt i de stora Bourgognekuporna var underbart och föll fler gäster i smaken än vad vinet från Bourgogne gjorde.

Det tredje vinet kom inte från Bourgogne och var heller inte gjort av Pinot Noir, kopplingen till Bourgogne kom istället med vinet 2013 Les Fontanilles från Domaine Anne Gros et Jean-Paul Tollot. Firman drivs av de två välkända vinmakarna Anne och Jean-Paul, som har varsina framgångsrika domäner i Bourgogne, Anne Gros och Tollot-Beaut, men här nere i Minervois har de flera vingårdar om totalt 15 hektar och de är såklart planterade med sydfranska (och spanska) druvsorter. Just det här vinet är en cuvée av Carignan, Cinsault, Grenache och lite Syrah från den något mer nordligt och nordvästligt exponerade vingården Les Fontanilles, i vilken jorden består av sandsten och märgel. Tack vare det lite svalare nordliga läget får det här vinet en större syrafräschör än de andra, dessutom en lite mer kännbar tanninstruktur, och det har också en fint uttalad mineralitet och trevlig stenighet som skänker komplexitet i den förvisso rätt fruktintensiva doften. Våra gäster älskade det här vinet, jag kan bara hålla med om det.

Ankbrösten körde vi sous vide till 56 grader (för mig perfekt, fortfarande rosa och saftiga)  och AJ Styles stekte dem sedan till fin stektyta på skinnsidan och trancherade dem sedan. De serverades med en liten kåldolma fylld med viltfärs (hjort och vildsvin) med lök och anklever, dessutom en fond kokt av kalvben och ankskrov med rotsaker och rött vin. Som garnityr hade vi smörstekt svamp, lite gräddkokt savojkål, friterad svartkål samt en i ankfett och rosmarin konfiterad potatis. Och så rev vi över rikligt med tryffel från Périgord. Sjukt rustikt och klassiskt, sjukt gott – och ska man tro gästerna var maten som klippt och skuren till det kraftiga vinet från Minervois. Kul, för det var nämligen precis så jag framför allt hade planerat kombinationen. 

En rätt som mer eller mindre har blivit en klassiker på Café Rotsunda är den rostade briochen som toppas med en kräm av finstrimlad silverlök (inkokt med vitt vin och hönsbuljong, och massor av tryffel) och grovt hyvlad hårdost. Den här kvällen var det en 24 månaders lagrad Gruyère som vi rev över väldigt god, lite kryddig vällagrad Comté. Lite brynt smör över det, för den goda smakens och nötiga doftens skull, på det lite friterad jordärtskocka och så en drös med riven färsk tryffel över.

I glaset ett vitt vin, något som förvånade en av de franska gästerna. Jag ville möta upp den smakrika osträtten med ett precis lika smakrikt vin, således behövdes något fatjäst rikt vin från soligt området, eller ett vin av någon druvsort som på egen hand kan ge viner med fetma, bredd och längd. Min blick hade fastnat på en 2012 Hermitage Le Chevalier de Sterimberg från den under 2000-talet påtagligt uppvaknade firman Paul Jaboulet Aîné. Bara drygt tre år gammalt är vinet fortfarande ungt, men druvsorten Marsanne har en tendens att ändå ganska snart börja visa en viss mognad – således inte särskilt förvånande att här fanns en fin nyans av honung och även lätt rostade nötter i den rika gula stenfrukten. Syran var som vanligt ganska låg, än mer upplevd som låg tack vare den rika och feta fruktkroppen, men smaken hade ändå en god livlighet och fräschör tack vare en fin mineralitet. Till och med fransmännen tvingades erkänna att det var ett fantastiskt gott vin till osten, trots att de själva röstade för ett rött vin till osten (såklart höll de vinet Les Fontanilles som det bättre).

AJ Styles är en mästare i kallköket och han lade upp planen för kvällens dessert – den skulle byggas kring mörk choklad. En mörk chokladfondant kompletterades med en läckert krämig chokladmousse, till det hörde också lätt salta flarn av mörk bitter choklad, lite kross av mörka chokladkakor samt en syrligt frisk sorbet av svenska höstäpplen. En sista detalj – mörka körsbär inlagda i sockerlag med tioårig grön Chartreuse. Varianter på den här desserten hr vi gjord vi otaliga tillfällen och den är alltid lika uppskattad.

För att matcha den mörka chokladen och de söta körsbären, ville jag ha ett sött rött starkvin. Helst hade jag velat hålla det franska temat och serverat ett gott förstärkt vin av Grenache från Rivesaltes eller Banyuls, men då jag inte hade något sådant i vinkällaren (det blir skärpning på den punkten) riktade jag sökandet mot Portugal. En 2008 Late Bottled Vintage Port från Churchill’s gjorde susen, djupt körsbärsfruktigt med en sötma som låg på precis samma nivå som i desserten (det är grunden i att kombinerar vin till desserter). Tanninerna fanns där och gav viss struktur, men i sammanhanget upplevde jag dem förhållandevis lena. Det blev en himmelsk kombination.

När gästerna hade lämnat Café Rotsunda samlades personalen för en trevlig, god och välförtjänt after work. Den kom i form av en källarsvalt (15 grader) serverad 2012 Pinot Noir  Coastlands Vineyard från vår älskade vinleverantör Arnot-Roberts. De gör alltid yppigt fruktiga och samtidigt friska viner med livlig syra och silkiga tanniner och tack vare att de alltid vinifierar sina viner med en stor andel hela druvklasar får vinerna en läckert kryddig nyans av stjälkarna. Jag älskar verkligen kombinationen av yppighet, fräschör och kryddighet. Synd bara att det den här årgången endast blev sex fat, ungefär 1 800 flaskor, av det här vinet. Det är således inte varje dag vi serverar eller dricker vinerna från Arnot-Roberts.

Jag kunde heller inte låta bli att öppna upp en fem år gammal men fortfarande ung spontanjäst körsbärsöl, Oude Kriek, från den förstklassiga och klassiska Brouwerij 3 Fontainen. Det är så vansinnigt uppfriskande och gott!