Kurtan, eller Kurt-Inge som galningen från Eslöv egentligen heter, är inte bara en mycket god vän, utan också en av Sveriges främsta ambassadörer för amerikanska viner. Redan när vi 1995 i Sverige fick möjlighet att etablera privata vinimportörer, var Kurtan en av de första att starta vinimport och hans Wineline of Scandinavia hade radarn inställd på Kalifornien med kikarsiktet allra mest fokuserat på Napa Valley. Med det introducerade han en lång rad fantastiska vinerier i Sverige. Det är idag historia, en 20 år gammal historia. Sedan ett par år tillbaka bor Kurtan i Napa Valley och har på ålderns höst gått och blivit vinproducent, dels med märket Soil and Soul (tillsammans med mig), dels med hans helt egna och nylanserade Shutter Wines.
Nyfiken som jag är måste jag såklart lägga näsan i blöt i hans viner, ett vitt och ett rött. Det vita kommer från Lake County och är en riktigt fin 2014 Sauvignon Blanc Windrem Vineyard, som kommer från en slättvingård med högt läge (omkring 360 meters höjd) med närhet till Clear Lake. Vinet görs uteslutande av Sauvignon Blanc och musten har jästs i ett år gamla franska ekfat, vilka har bidragit till en diskret vaniljnyanserad ton och en viss fetma som är välbehövligt för att skapa en fin textur i den annars syrarika druvans smakprofil. Här finns också en trevlig blommighet och ett uns av både söt citrus, frisk citrus, syrlig men egentligen inte söt passionsfrukt och, vilket jag verkligen uppskattar, en fin mineralisk kvalitet. Det finns något ganska bordeauxlikt över vinet, men det är en aning mer försiktigt avseende ekfaten än vad den genomsnittliga franska versionen är. Bra jobbat, Kurtan!
Kurtan gör också
ett rött vin, 2013 Cabernet Sauvignon
Barrel Selection, och såklart kommer det från hemmadalgången Napa Valley. Egentligen
mer precist, från högt läge uppe i Howell Mountain. Cuvéen i den här årgången
blev 88 procent Cabernet Sauvignon och tolv procent Merlot och vinet har
uppfostrats i franska ekfat som mestadels var nya. Doften är läcker, mörk och
intensivt fruktigt, helt klart med inslag av solmogna bär men utan att man
upplever dem som söta. Dessutom har vinet en ganska tydligt stenig och
mineralisk ton av de vulkaniska jordarna uppe på berget. Av eken noteras inte
särskilt mycket, men den finns där som en diskret följeslagare. Smakmässigt var
vinet såklart fruktigt, mer kaliformiskt fruktigt än bordeauxiskt, men det var
ändå påfallande elegant och mer återhållet än många av vinerna jag provade och
drack den här veckan. Återigen, bra jobbat Kurtan!
Kött i form av en välmarmorerad kossa, salt och peppar,
olivolja … sedan grillat. Inte svårare än så. Inga såser till, heller inga
märkliga kryddor eller ”intressanta” grönsakstillbehör. Lite stekt svamp bara, inte
svårare än så. Helt perfekt mat till vin, helt enkelt.
En trio sauvignonviner hade fått sätta start på min allra
första kväll på Château Eklund uppe i bergen i sydöstra Napa Valley. Silverado
Vineyards ligger utefter Silverado Trail och ägs familjen Disney. Det
finns emellertid inget komiskt över 2013
Sauvignon Blanc Miller Ranch som kommer från en vingård intill Napa River.
Det här är ett ganska typiskt kaliforniskt sauvignonvin med en passionsfruktsaromatisk
och citrusfrisk fruktighet snarare än den för Nya Zeeland typiska
grönaromatiska stilen. Ståltanksjäsningen har bevarat fruktens renhet och det
är faktiskt rätt gott, både som det är och som ett gastronomiskt vin. Ett bra
exempel på kalifornisk sauvignon.
Jag var inte alls
lika förtjust i 2013 Napa Valley
Sauvignon Blanc från Duckhorn Vineyards, den kändes mer
tropisk fruktighet och var dessutom oväntat slapp i smaken, trots att syran var
förhållandevis frisk. Nej, det här glaset hällde jag faktiskt ut till förmån
för något godare.
Min favorit var
istället 2013 Napa Valley Essence Sauvignon Blanc från Grgich Hills Estate och
deras svala vingårdar i södra Napa Valley. Det här vinet är blommigt och
elegant citrusfruktigt, det är initialt fruktigt till smaken men helt torrt i
slutet och syran är frisk men på inget sätt stram. Det blev ett glas till av
det här goda …
Vi fortsatte med ett glas 2013 Rutherford Sauvignon Blanc Reserve från Honig Vineyard and Winery,
en firma som länge har varit välkända för sina sauvignonviner. Jag var inte
heller direkt imponerad av den här, den var nästan sötaktigt citrusfruktig i
doft och smak och även om den hade en ren karaktär (ståltanksjäsning även för
denna) och en frisk syra, upplevde jag att frukten saknade fräschör.
På tallriken en sallad av rödbetor, morötter, sötaktig persimon
och grillad bläckfisk med en väldigt fint fruktig och god olivolja, typiskt
fräscht kaliforniskt och vansinnigt gott. Just tack vare den delikata sötman i
maträtten passade den särskilt väl till de mer fruktiga sauvignonvinerna, inte
minst det senare, det från Honig. Det är nämligen inte alltid det ”bästa” vinet
är det som matchar maten bäst.
Ny vända med viner, nu två röda viner från högt belägna
Pritchard Hill. Chappellet Vineyards är bergstoppen mest klassiska vinhus, de
har gjort åtskilliga fantastiska viner genom decennierna, men nu hade vi deras
nylanserade 2013 Signature Cabernet
Sauvignon i glaset. Det här unga vinet var djupt fruktig, nästan åt det
sötmogna hållet till vilket jag normalt sett inte tycker är typiskt för
producenten, dessutom en något sötaktig och rostad fatkaraktär, och det var
helt ärligt inte alls vad jag hade tänkt mig. Jag skulle nog hellre lagra vinet
i tio år till, det är nämligen först då som deras viner börjar visa den komplexitet
som har gjort dem kända, men frågan är om just det här vinet kommer att bli som
de mer klassiska årgångarna. Jag tror faktiskt inte det.
Av någon
anledning var 2013 Cabernet Sauvignon
Elevation 1147 från David Arthur Vineyards också stöpt i
samma sötfruktiga form, men det här var en aning mer dämpat. Det här vinet kan
också vara passande för lagring, men jag blir ändå lite konfunderad när vinet
är så kompakt och sötfruktigt och när det samtidigt har en lite bränd
fatkaraktär och ganska tydliga tanniner. I min värld är ett riktigt bra vin
gott att dricka även som ungt, men det här blev det faktiskt inte heller ett
helt glas av. Inte för att jag egentligen tyckte det var ett dåligt vin, mer
för att jag tyckte att det var lite väl sötaktigt.
Jag tyckte mycket bättre om 2013 Napa Valley Cabernet Sauvignon från Kongsgaard. Det här var
ett djupt fruktigt vin, något kryddigt och med en liten nyans av de nya
ekfaten, men också med en liten stenig mineralitet som tillför en viss finess.
Såklart är vinet ungt och det behöver många års stilla vila i en sval
vinkällare för att tona ner fruktsötman och lyfta fram de mer delikata toner
som jag vet kommer med åren (låt säga fem till sju). Visst är cabernetvinerna
från John Kongsgaard bra, men jag håller hans viner av Chardonnay och Syrah
(denna särskilt med cirka fem års flasklagring) som de allra mest intressanta.
Men det är såklart en smaksak.
Till varmrätt serverade Kurtan en grillad kyckling av
nobel kvalitet, en fin gillad yta och ett saftigt innanmäte, och till det lite
grönsaker. En god rätt i all enkelhet.
Det blev också en intressant gamling i glaset, ett vin
som jag först gissade på en ålder på cirka 25 år, kanske några år äldre eller
kanske några år yngre, lite beroende på ursprung och appellation. Jag fastnade
till slut för Cabernet Sauvignon och drygt 25 år gammalt, detta eftersom doften
var fullt mogen och bjöd på lätt intorkade fruktnyanser och en riktigt läcker
ton av finaste piptobak. En klassisk producent måste det vara, tänkte jag, och
årgången kanske ändå var lite äldre än jag först trott. Tanninerna var
finstilta och frukten len, möjligen höll eftersmaken på att tyna bort och någon
större framtid kände jag inte att vinet hade. I glaset en 1975 Cabernet Sauvignon Stag’s Leap Vineyard från Stag’s
Leap Wine Cellars. Högst anmärkningsvärt måste jag säga – bara sex
dagar tidigare drack jag nämligen samma vin från årgång 1974. Kan det betyda
att sjuttiosexan serveras nästa vecka?
Så kom ytterligare ett vin, ett vin som faktiskt överraskade
mig en liten aning. Med en prislapp på 35 dollar för en Cabernet Sauvignon från
Napa Valley är det minst sagt en käftsmäll i köpvärde. För mig är det
superviktigt att man lyfter fram den här typen av viner eftersom alldeles för
många personer ser Napa Valley som ett svindyrt område. Det jag mer specifikt
talar om är 2013 Cabernet Sauvignon
från den klassiska firman Clos du Val Wine i Stags Leap
District, ett vin som har en utsökt körsbärsrik fruktighet med en liten nyans
av grafit och ceder som gjorde vinet ovanligt nyanserat för att vara så
billigt. Mer av den här varan, tack!
Oj, vad mycket brända och beska ekfat det var i 2013 Cabernet Sauvignon från Pride
Mountain Vineyards, ett vin som till 72 procent kommer från Napa Valley
och resten från Sonoma County. Men med luft blommade det fram en fin valnöts-
och tobaksnyanser i den nästan översöta mörka och både björnbärs- och
körsbärsliknande frukten, och med det blev också vinet totalt sett mycket
godare. Tanninerna är dock oväntat mjuka, men det fanns dessvärre en liten
bitterhet precis i slutet av smaken, troligen från de nya ekfaten. Det lugnar
nog ner sig och blir mer elegant med ett par års lagring. Men återigen – totalt
sett ett rätt gott vin.
På luciaaftonen körde vi vår egen variant av luciafest
med pepparkakor och glögg. Glöggen hade kokats av massor av rött vin, bland
annat en del fruktmättade zinfandelviner som egentligen bara hade behövt ett
par nejlikor och lite apelsinskal för att bli glögg. Det var riktigt trevligt
att dricka den värmande glöggen i köket i vingårdshuset när det blåste snåla
decembervindar utanför.
Jag hade som vanligt tagit med ett par sköna flaskor från
min egen vinkällare, nu hade jag dekanterat en 2010 Chassagne-Montrachet Premier Cru La Maltroie från Domaine
Fontaine-Gagnard, ett vin som direkt ur flaskan var lite knutet men
redan inom 15 minuter började blomma ut och vinna mer fetma och tyngd. Kanderad
citrus, citrusolja, gula äpplen och en ganska fet kalkstensmineralisk karaktär
började växa fram. Som vanligt noterar man att det här är en firma som skördar
druvor vid högre mognad än genomsnittet i Bourgogne, det finns således kraft
och djup här, och finessen dök alltmer upp ju mer frukten tonades ner med
luftningen. Då upplevde man också en mer mineralisk kvalitet som senare skulle
dominera vinet. Som vanligt är det luftning som gäller för vit bourgogne av
kvalitet och, vilket är viktigt att betona, att inte servera dem för kalla.
En terrin av lax och pilgrimsmusslor med lite grönsallad
och en citrusfrisk kall sås med örter fick bli förrätt och den fungerade bra
till det med luft alltmer kraftiga vinet.
Kvällens första röda vin hade jag dekanterat två timmar
tidigare, det visade nu en riktigt fin ton av grafit kopplat till en mörk bärfrukt
och en svagt kafferostad nyans av ekfat. Helt klart en fin bordeaux, klassisk
men ändå med en god intensitet. Smaken var medelfyllig, torr och fint
strukturerad med mycket och tydliga med ändå fina tanniner, en god fräschör och
helt torr finish. Såklart ett vin från Bordeaux, det hade jag tagit med som
motvikt till alla underbara kaliforniska cabernetviner som vi alltid dricker
här. Jag hade aldrig tidigare druckit den här årgången av det här vinet, men
jag måste säga satt jag tyckte mycket om den även om det fortfarande var
väldigt ungt. Etiketten berättade för oss att mitt vin kom från Saint-Emilion,
att det var klassificerat som grand cru och att det var 2005 Château Monbousquet. Gott, kanske en aning för mycket
fatrostning och helt klart för ungt. Vidare kunde man läsa att receptet löd 60
procent Merlot, 30 procent Cabernet Franc och tio procent Cabernet Sauvignon,
och intressant nog tyckte jag att Cabernet Sauvignon tog för sig rätt
ordentligt.
Nästa blinda vin var mörkare och tätare fruktigt, det var
en del solmogna svarta vinbär, men det fanns så mycket elegans och klassisk
finess i vinet, till och med ceder och grafit, att gissningar på Bordeaux dök
upp. Jag höll inte riktigt med om det, vinet hade en för solmogen frukt för det
och en lite rikare textur, men finessen höll jag definitivt med om. Vinet kom
från Kalifornien, från Napa Valley, från Yountville och Blankiet Estate. Det vi
hade fått var första årgången som Denis och May-Britt Malbec gjorde, men det
var inte förstavinet, utan deras andravin, 2010
Prince of Hearts, en cuvée dominerad av Cabernet Sauvignon som inte nådde
förstahandsvalet. Helt klart en av dalgångens super seconds, för att jämföra med idén med de bästa andravinerna i
Bordeaux.
”Stilmässigt är
det lite grand som ett vin från Saint-Julien, snarare än ett Pauillac”, säger
vinmakaren Denis Malbec.
Fläskkotlett, cirka tio centimeter tjock. Grillad med
salt och peppar som smaksättare. Och så inte så mycket tjafs med såser och
annat, bara lite grönsaker. Enkelt, gott, passar bra till vin. Helt i min smak.
Côte-Rôtie, trodde jag, just för den lite sötaktiga
frukten, den lite kryddiga tonen, den aningen grönt aromatiska tonen. Smaken
var medelfyllig, faktiskt mjuk, lite söt och med torkade frukttoner och med
ganska silkiga tanniner. Gott, men inte stort. Och så fick jag svaret att det
inte var Côte-Rôtie, att det inte ens var Syrah, eller Grenache eller någon
annan Rhônedruva heller för den delen. Det var Cabernet Sauvignon – helt och
hållet. Och som grädde på moset fick jag veta att vinet hade gjorts av Helen
Turley och att det aldrig såldes eftersom ägaren till egendomen inte alls
tyckte om vinet. Jag hade alltså fått ett icke existerande vin i glaset, 1998 Napa Valley Cabernet Sauvignon
från Blankiet
Vineyards. Superkul, särskilt med tanke på att 1999 var deras första
lanserade årgång och att Claude Blankiet sedan sparkade Helen Turley för att
hon inte lyckades, och det är först nu med vinmakaren Denis Malbec som han har
kommit nära sitt mål. Men det här var riktigt kul och faktiskt ganska gott.
Helt spontant, jag var tvungen att springa ner i den
kalla källaren där jag har en hel del goda viner liggandes i väntan på att
transportera hem dem till Sverige och ryckte upp en god flaska. Den var såklart
alldeles för kall, direkt ur källaren kanske den kom upp vid tio eller elva
grader, så vinet var relativt stumt till en början. Sedan började en viss
sötaktig fruktighet växa fram, sedan en mjölksöt karaktär (som från erfaret
vinmakarhåll högst troligt berodde på någon slags bakteriekultur i vineriet vid
tillverkningen), efter ytterligare fem till tio minuter även en något
fikonliknande torkad fruktton. Visst var det gott, lite sötaktigt och något
jordigt, helt klart mogen med en nyans av söt tobak, men också en liten
grönaktigt örtig ton som kanske vittnade om att man inte helt hade avstjälkat
druvorna innan jäsning. En sak insåg vi klart – trots en viss mognad behövde
vinet fortfarande en hel del luft. Trettio minuter efter dekantering var vinet
fortfarande något knutet. Vinet ifråga var en 1990 Cabernet Sauvignon från Newton Vineyards uppe i bergen i St
Helena. Om jag minns rätt var det John Kongsgaard som var vinmakare här då.
Gott var det, inte stort, men gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar