Ett par dagar i Sonoma i december

 

Det blev en riktig smakstart på decemberresan i Kalifornien. Ungefär 15 timmar efter att jag lämnade Café Rotsunda körde jag direkt från flygplatsen i San Francisco upp till Graton i Russian River Valley för en snabbt improviserad middag hos Marimar Torres på Marimar Estate som jag har besökt otaliga gånger under 18 års tid. Ner i Marimars privata vinkällare för att välja ett par flaskor och såklart fastnade blicken på en flaska jag aldrig tidigare hade sett, 1992 Pinot Noir Don Miguel Vineyard ”Vineyard Selection”.

   ”Helt ärligt minns jag inte alls vad Vineyard Selection betyder, det var ju vår första årgång och på den tiden gjorde vi inga specialbuteljeringar, sånär som på just den här”, säger Marimar när hon drar korken ur flaskan.

   ”Det är inte som specialtappningen Cristina jag långt senare började göra, det är en fatselektering av de bästa och mest välstrukturerade vinerna, men den här tappningen måste ha varit en selektering från olika lotter i den unga vingården”, resonerar Marimar.

   Man bör kanske förtydliga att 1992 var den första skörden här, stockarna hade planterats tre år tidigare och det här året blev det en ganska stor skörd med väldigt mogna druvor, särskilt mot slutet av skörden skenade mognadsgrad och sockerhalt iväg. Det resulterade i en alkoholhalt på 14.5 procent, vilket Marimar då såg som väldigt högt. Det ledde till att hon året därpå skördade tidigare och fick ett vin med 13.5 procent alkohol, enligt henne och hennes bror Miguel mycket mer passande … trodde de. Marimar insåg snabbt att hon aldrig mer ville göra ett vin av så tidigt skördade druvor, hon tyckte faktiskt att vinet från 1993 upplevdes omoget till sin karaktär.

   Den här 1992:an visade sig dock vara helt fantastisk, frukten var fortfarande vital med en fin sötaktig rödbärig parfym, men också med en första ton av mognad i form av skogsgolv, torkad svamp och tryffel. Nr jag satt där och njöt av vinet insåg jag faktiskt att det inte var helt olikt en fin tappning från Gevrey-Chambertin i slutet av 1980-talet.

   Vi öppnade också en 1995 Pinot Noir Don Miguel Vineyard, ett vin som hade filtrerats två gånger istället för en gång och med det troligen också förlorat en del av de högre parfymer av rödfrukt och blommighet det troligen skulle ha haft om det – som alla årgångar därefter – hade buteljerats utan att filtreras alls.

   ”Nej, det hade nog inte alls varit bättre och mer parfymerat, vi hade en del problem med brettanomyces och det var därför vi filtrerade vinet”, förklarar Marimar.

   Vinet var gott, men det var lite stummare och mörkare i frukten, det hade inte riktigt samma lena textur och heller inte samma längd som vinet från 1992 hade. Med luft växte vinet en aning, men det rådde aldrig på 1992:an.

 

Vi fortsatte med ett par äldre viner till, först en relativt rödbärig och syrlig 1998 Pinot Noir Don Miguel Vineyard som till en början var riktigt läcker, men efter en stund började en något mer rustik ton växa fram. Jag gillade verkligen vinet till en början, men efter en stund knöt det sig, för att sedan växa upp igen och uppföra sig riktigt trevligt. Och det var de elegantare av de två vi nu hade framför oss.

   I glaset intill stod 1997 Pinot Noir Don Miguel Vineyard och med den varmare årgången hade vinet fått en tätare och mörkare frukt än det som vinet från 1998 hade fått – men så var ju 1998 också en sval och regnig årgång till följd av ovädret El Niño. Nittiosjuan var dock omedelbart det yppigare och fruktigare vinet och det fanns till och med likheter med vinet från 1992, även om det inte var lika imponerande och komplext. Gott var det dock, silkigt och elegant, och rätt komplext. Båda vinerna och de två äldre årgångarna bevisar en tes jag alltid har haft om vinerna från Marimar Estate, att de utvecklas fantastiskt väl med ålder.

Ett vin som tog mig helt med storm var 2000 Pinot Noir Don Miguel Vineyard, ett vin som hade en fantastiskt läcker rosenaromatisk och rödbärig doft som jag annars mest finner i de mest parfymerade vinerna från Barbaresco. Man kunde också skönja en lite sötaktig nyans av eken, men det var den spänstiga frukten som dominerade doftintrycket. Smaken var silkig och len, den bjöd på en god fräschör med livlig syra, samma rödbäriga fruktighet som i doften och en sensuellt len tanninstruktur. Tillsammans med 1992:an var det här min favorit av de fem årgångar vi drack till den spontana middagen.

   Och middagen då? Det blev lite små tapas av helt nyplockade kokta ägg från hönsen i den biodynamiska vingården (de godaste ägg jag har provat, och märkligt nog slog de inte alls ihjäl vinerna som kokta ägg annars alltid gör), små terriner av lika biodynamiskt odlad zucchini, små dolmar av vitkål med pinjenötter och en mild tomatsås samt en liten bricka med spanska och kaliforniska ostar. Precis den typen av lätt kvällsmåltid jag behövde efter en lång resdag.

På tal om att behöva något.

Öl!
En god kall öl efter en lång dags vinprovande är vansinnigt gott. Och här i Kalifornien dricker jag såklart alltid amerikansk öl och ett av mina favoritbryggerier när det kommer till nyklassisk amerikansk och väldigt balanserad öl är Sierra Nevada Brewing Company i Chico i nordöstra Kalifornien. Jag nöjer mig gärna med deras mest bryggda öl, Sierra Nevada Pale Ale, en fruktigt och elegant aromatiskt välhumlad ljust bärnstensfärgad ale med utsökt maltkropp och beska. Den här eftermiddagen slank jag in på min favorit bland små mexikanska näringshål, El Lindo i den lilla ”staden” Graton strax norr om Sebastopol. När jag var här första gången dravs den lilla familjerestaurangen av mamma och pappa och deras små barn sprang antingen omkring i matsalen eller satt och gjorde läxorna vid något av borden. Idag är det barnen som driver restaurangen och mitt hjärta slår verkligen för El Lindo. Gott, men inte märkvärdigt, och billigt. Men framför allt gott och trevligt.

   Till ölet tog jag bara in lite snacks, frasiga nachos med krämig guacamole och en lätt kryddhet salsa av tomat, lök, chile, koriander och citron.

Det blev ytterligare en snabb middag hemma hos Marimar Torres, lika enkel som kvällen innan med lite smårätter – kokta och marinerade rödbetor (brukar funka bra till pinotvinernas fina rödfruktighet och jordiga komplexitet), brysselkål som stekts med lite lök och sidfläsk och dessutom lite goda kaliforniska tomater med krämig mozarella. Det blev också ugnsbakad lax med ett vildris med champinjoner, aubergine och morötter. Maten var god, men det fanns ett och annat i rätterna som inte spelade perfekt med vinerna – så kan det bli ibland.

Det första vinet vi drack var en 2012 Pinot Noir Doña Margarita Vineyard från Marimar Estate (såklart) och hennes vingård ute i Sonoma Coast. Det här vinet har jag druckit många gånger det senaste året och det har alltid varit lika gott, det bjuder på en fin mörk körsbärsfrukt med en liten nyans av skogsgolv och det finns också ett inslag av grafit som skänker en viss kryddighet. Smakmässigt talar vi om medelfyllig kropp, fin fruktighet men helt torr smak, tanninerna är fint polerade och eftersmaken bjuder på en god längd. Ett skönt vin helt enkelt och kanske rent av det godaste vinet från den här vingården … hittills!

Inspirerade av gårdagens exkursion i äldre årgångar sprang Marimar ner i vinkällaren och hämtade upp två årgångar som vi hade talat om dagen innan men inte provade. En av dem, 2001 Pinot Noir Don Miguel Vineyard, hade vi på en stor vinmiddag för min vinklubb för ett par år sedan och det var jag nyfiken på hur det står sig idag. Det kändes lika elegant och perfekt moget men fortfarande vitalt idag som jag mindes det som då, en fin jordighet som skänker komplexitet till den fina körsbärs- och hallonfrukten och tanninstrukturen kändes absolut perfekt. Vilket riktigt supergott vin!

   Av någon anledning upplevdes 2002 Pinot Noir Don Miguel Vineyard lite mer stängd, det tog lite mer tid för vinet att öppna upp sig. Bara ett par stråk av rödfrukt sipprade upp ur den mörka och något jordiga doften, för att inom 20 minuter i glaset har tagit över och då bjuda ut sig i en mer förförisk parfym och till och med en liten blommighet. Tänk vad viktigt det är att temperera vinerna rätt och att lufta de viner som luftas bör. Tänk vad många flaskor av goda viner som har druckits ur utan att ens ha fått chansen att visa sina bästa sidor för den som dricker ur dem. Jag lät det här vinet stå till sig ytterligare 20 minuter och blev med det rikt belönad. Om 2001:an direkt var min preferens, svängde jag snart in på 2002:an och höll det som det klart godare viner under den sista halvtimman vinet fanns kvar. Hade jag inte vetat att 2002 ur ett odlingsperspektiv hade varit en närmast perfekt årgång, hade jag förstått det genom vinet. Med en mognad på 13 år var vinet fortfarande i allra högsta grad levande och fantastiskt gott, en av de godare årgångar jag har druckit av det här vinet. Summa summarum; slutsiffra ”2” verkar vara ett vinnande koncept för Marimar Torres, 1992, 2002 och 2012 har alla bevisat just det!

Sista kvällen i Russian River Valley fick det bli middag på den trevliga restaurangen Underwood i Graton. Det är en liten och ganska ambitiös restaurang med typisk kalifornisk prägel, god mat, rejäl mat, ostron såklart, grillat kött såklart, en hel del extra tillbehör såklart och så grönsaker som har fått mogna under moder sol. Gott!

   Det är inte ofta jag beställer fläskkött hemma i Sverige, det är nämligen sällan jag finner det vara riktigt gott eftersom våra små grisar stressuppföds. Här i Kalifornien äter jag gärna fläskkött och på menyn lockades jag av en stor härlig fläskkotlett som hade penslats med en glaze med lönnsirap och salvia innan den grillades och sedan serverades med rostad pumpa, smörsauterad mangold, karamelliserad schalottenlök och till det en sky smaksatt med balsamicovinäger. Jag kunde heller inte låta bli att för sju dollar extra ta in en blomkålsgratäng, det var ju ändå onsdag – lillördag!

Vinlistan är medelstor och som väntat mest fokuserad på kaliforniska viner. Unti Vineyards uppe i Dry Creek Valley är en liten familjeproducent med en lång tradition att odla Zinfandel, Grenache och ett par italienska druvsorter. På listan fanns deras 2013 Barbera på nio dollar glaset och ett sådant kom genast in till bordet. Det har förvisso inte samma friskt rödbäriga doft- och smakprofil som de piemontesiska vinerna har, men det är ändå ett rätt gott vin med lite jordiga nyanser i den något mörkare körsbärssyrliga frukt det bjuder på. Tanninerna känns, men det är väl balanserade av frukten och känns avrundade tack vare den friska syran och det är definitiv ett trevligt vin, om än inte storslaget. En detalj vill jag lägga till, det var tack vare balsamicovinägerns syra som matchningen med barberavinet blev så bra, vinets syra mötte nämligen upp maträttens syrliga toner på ett utmärkt sätt. Ofta är det just en så liten detalj som denna som är fundamentet i en bra kombination.

Jag kunde heller inte låta bli att beställa in ett glas 2013 Cabernet Sauvignon Mountain Cuvée från klassiska och högpresterande firman Chappellet Vineyards uppe på Pritchard Hill. Det här är en firma med en fantastisk historik av viner som utvecklas till stor komplexitet med tio, tjugo, trettio och till och med fyrtio års flasklagring. Tolv dollar för ett glas av det här goda vinet (det är inte deras toppvin, men väl ett mycket bra vin) kändes oemotståndligt. Doften var fint mörkbärig, solmogen och rik men verkligen inte söt, den ursprungstypiskt steniga mineraliteten uppfattades redan i doften, som också bjöd på en fint klassisk nyans av grafit. Ungt var vinet förstås, ändå mer elegant än yppigt. Smaken var medelfyllig, fint strukturerad och mineralisk med en god syra och viss längd, fortfarande nämligen något återhållen av sin ungdom. Precis som jag själv är, tänkte jag, betalade notan och smög iväg hem till mitt lilla vingårdshus.