En riktigt bra dag, den 3 februari

Jag har nog världens roligaste jobb, eller liv, eller både och kanske jag borde säga – för jobb och liv är detsamma för mig. Sånär som en och annan tristess i livet, sådana som alla har, känns faktiskt alla dagar bra. Framför allt eftersom jag innerligt älskar det jag gör, men också för att jag träffar så många roliga, trevliga och inspirerande människor och för att jag genom dem och deras kunskap och historier får lära mig så otroligt mycket. Den här dagen var just en sådan, med två fantastiska vinproducenter på besök.

   Eftermiddagen tillbringade tillsammans med ett fyrtiotal vänner och kolleger och min gode vän Paul Roberts, master sommelier med ett imponerande förflutet på de trestjärniga The French Laundry och Per Se, men därefter manager på först Bond Estate och sedan 2012 den enastående firman Colgin Cellars. Det var med Colgin Cellars den här eftermiddagen började. Historien för Colgin Cellars tog sin början 1992 då den inom konstauktionsvärlden verksamma Ann Colgin, med ett allt växande intresse för fina viner grundade sin egen vinfirma och gjorde 175 lådor av Cabernet Sauvignon Herb Lamb Vineyard. Idag är firman lokaliserad högt uppe i det bergsområde som heter Pritchard Hill i östra Napa Valley och jag håller dem som en av de allra bästa producenterna i Napa Valley.

Det första vinet vi provade från Colgin Cellars var 2012 Cariad, en cuvée av ungefär 50 procent Cabernet Sauvignon och resten Merlot, Cabernet Franc och lite Petit Verdot som till liten del köps från Thorevilos Vineyard som ägs av den hyllade odlaren och vinproducenten David Abreu.

   ”Den här vingårdens jord är sprungen ur gammal flodbäddsjord av ungefär samma typ och sammansättning som i Péssac-Léognan, men med den avgörande skillnaden att vingården ligger högt upp i bergen”, säger Paul och betonade att man inte alls har någon ambition att odla och producera ett vin som är inspirerat av vinerna från Péssac-Léognan.

   ”Vi vare sig kan eller vill, vi gör det bästa vin vi någonsin kan från de vingårdar som vi arbetar med”, säger han.

    Samtidigt är vinet faktiskt påfallande likt vinerna från Péssac-Léognan, det har en mörk och tät men inte söt bärfrukt som har en utsökt komplexitet av tonerna av grafit och ceder. Smaken är medelfyllig, djup och intensiv men på inget sätt mättad av frukt, det har en superfin tanninstruktur och en livlig mineralitet som bidrar till vinets stora finess. Årgången är fantastisk, en av de bästa man har sett i Napa Valley på mycket lång tid.

   ”Vi har varit lyckligt lottade med en trio av fantastiska årgångar, 2012 och 2013 och nu senast 2014”, säger han.

   Det fanns ytterligare en dimension av frukt och intensitet i 2010 Cariad, vilket till liten del beror på att man i den här årgången hade lite mer Merlot, som Paul berättar också till viss del jäses direkt i ekfaten, någon som kan ge en känsla av ökad densitet samtidigt som ekfaten integreras lite bättre.  

   ”Visst var 2012 en lite varmare årgång än 2010, men jag tycker att 2010 har gett viner med en något större och mer intensiv parfym och det är nog mest det som bidrar till att vi upplever 2010 som en yppigare årgång”, förklarar han.

   Det här vinet har en lite fastare och mer noterbar tanninstruktur, det är i grunden lika mineralisk men frukten möter inte upp strukturen på precis samma sätt som i årgång 2012, något som Paul också förklarar med att vinet just nu har börjat knyta sig. 

”Vinerna från Napa Valley mognar lika bra som de i Bordeaux, men på ett annat sätt, bland annat för att vi har mycket mer solljus som ger tjockare skal och mer fenoler, men också för att våra viner redan från början får mycket mer fruktighet och koncentration”, säger han.

   ”Medan bordeauxvinerna utvecklar en slags örtig nyans med mognad får vinerna från Napa Valley en lite rikare kropp med ålder, men efter ungefär 15 års flasklagring har vinerna utvecklat karaktärer som gör dem svåra att skilja från varandra”, lägger han till.

  ”Jag är helt övertygad om att vi göra lika bra och lagringsbara viner som i Bordeaux, men våra viner är kanske lite mer lättillgängliga som unga jämfört med vinerna i Bordeaux”, säger han.

”Jag upplever ofta en slags kryddighet och pepprig nyans i vinet från IX Estate, vilket troligen finns där eftersom vingården är omgiven av en vegetation bestående av bland annat örtkryddor som salvia, lavendel och timjan”, förklarar Paul och lägger till att vinerna också alltid får en tydlig tanninstruktur.

   ”Odlar man Cabernet Sauvignon uppe i bergen i Napa Valley och inte får viner med tydligt tanninstruktur, då odlar du troligen ingen bra cabernet”, säger Paul och ler.

    Vi fick två årgångar av det cabernetdominerade vinet, med 2012 IX Estate Red Wine som det första.  Det är djupare, sötaktigt fruktig, elegant och fint parfymerat med en liten nyans av just den kryddighet som Paul pratade om. Tanninerna är tydliga, men det är viktigt att betona att de är fint polerade och ger vinet en riktigt fin munkänsla.

   ”Tjugohundrasex är en årgång som ligger någonstans mitt emellan hur jag skulle beskriva 2012 och 2010, det var varmt men aldrig för varmt, det svalt men aldrig för svalt”, säger han.

   Vinet är förvisso fortfarande väldigt ungt och drivet av sin frukt, men det finns något mer subtilt och till och med lite mer aromatiskt och kryddigt i 2006 IX Estate Red Wine. Tanninerna finns där i ungefär samma omfattning, syran och mineraliteten är också ungefär densamma, men det är parfymen och den mer finstilta munkänslan som skiljer vinet från den sex år yngre 2012:an. Båda vinerna är utsökta, men min röst faller på 2012 om jag tvingas att välja bara ett vin.

”Solen är vår största tillgång i Napa Valley, men det kan också vara vår svåraste fiende”, säger Paul Roberts när han presenterar dalgången och dess viner. Han berättar vidare att den lilla dalgången (18 300 hektar stor, sett till vinodlingsareal) oftast förknippad med just solen, men att man har en omfattande och komplicerad geologi (över 50 olika jordtyper, vilket är det mest omfattande för en vinregion i hela världen) och att man måste särskilja odlingarna på dalbotten och de på sluttningarna och högt upp i bergen.

   ”Vi kan inte göra Côte-Rôtie eller Hermitage, vi kan inte göra Grange eller Hill of Grace, men vi är övertygade om att vi kan göra riktigt fina viner av den Syrah vi odlar i en liten del av vingården som är lite svalare”, säger Paul och förklarar att man arbetar lite annorlunda vid framställning.

  ”Bland annat jäser vi i öppna tankar, vi gör pigeage mer än remontage och vi använder oss av 228 liter stor burgundiska fat snarare än de 225 liter bordeauxfaten vi använder till cabernetvinerna”, förklarar han.

   Vi hade också två årgångar av firmans syrahvin, med 2012 IX Estate Syrah som de yngsta. Det här är ett fantastiskt gott vin med stor parfym, mörkt och intensivt till frukten och med en fin och mycket typiskt köttig och pepparkryddig karaktär som komplement till frukten. Det här vinet är inte lika tanninstint som cabernetvinerna, men det har fortfarande en riktigt seriös struktur.

   Jag föll faktiskt lite mer för 2011 IX Estate Syrah, som tack vare den kalla årgången (den kallaste i historien) har utvecklat en än mer personlig, kryddig (salvia, lakritsrot), blommig (lavendel, violpastill) och parfymerad doft än den som den förvisso utmärkta 2012:an gjorde. Smaken var riktigt god den med, den bjöd på en god men inte mäktig kropp, återigen är det elegans som har format vinet och det hade en fantastisk fin och elegant eftersmak.

Halvleksvilan ägnades åt en god cheeseburgare och lite läskedryck, sedan var det dags att kliva på igen för ny match med en annan vigneron, charmerande Laure Colombo från familjeegendomen Jean-Luc Colombo i Cornas i norra Rhône. Vilken lycka!

   Firman har en historia som sträcker sig tillbaka till slutet av 1980-talet och blev genast kända och omtalade för sin 1987 Cornas Les Ruchets, men sedan dess har både vingårdsarealen och vinlistan breddats och fördjupats. Laure Colombo började arbeta i vineriet sida vid sida med sin far Jean-Luc och mor Anne vid skörden 2010, hon tog successivt över mer och mer ansvar och tog 2013 över helt och hållet.

   Middagen på Rolfs Kök började med ett glas svalt och charmerande bärfruktigt rosévin, 2014 Les Pins Couchés Rosé av lika delar Syrah och Cinsault med 20 procent Mourvèdre. Druvorna kommer från vingårdar med kalkstensjord i Provence och musten har jästs i ståltankar vid låg temperatur. Ett okomplicerat men rätt lättdrucket och somrigt vin … så här mitt i smällkalla vintern.

Saint-Péray är en mindre känd och med det underskattad appellation precis söder om Cornas. Härifrån kommer det feta, honungs- och nötnyanserade vinet 2012 Saint-Péray La Belle de Mai som görs till 60 procent av Roussanne och 40 procent Marsanne. Det har sett tio procent nya ekfat under sin upp mot året långa jäsning och uppfostran i ekfat, men det är egentligen mer nötigt och rostad av jorden och druvorna (och den nyans av mognadsoxidation den här typen av vin oftast får tidigt) än av faten. I glaset intill stod en superelegant, läckert blommig och diskret kryddig 2014 Condrieu Amour de Dieu, som precis som namnet antyder var gudomligt älskvärd. Att lyckas förena druvans helt säregna och parfymerat blommiga karaktär och måttliga syra med en absolut renhet, finess och fräschör och samtidigt fånga granitjordens stringens och mineraliska struktur är sanna mina ord ingen enkel match. Men det är precis vad Laure Colombo har lyckats med.

   ”Med Viognier är det svårt att fånga syra, mineral och fruktighet i perfekt balans, vinet kan lätt bli både slappt och tungt, men jag söker alltid fräschör och druvans blommiga kvaliteter”, säger Laure när vi provar vinet.

   Jag är djupt imponerad och måste genast fylla på vinkällaren på Café Rotsunda med detta ljuvliga vin!

De vita vinerna serverades till en vegetarisk förrätt, en ravioli med jordärtskocka, grönkål och bakad grädde (som fått en läckert karamellig och nötig nyans) och över det revs god parmesanost. Det feta och salta gjorde vinerna utsökt sällskap – båda vinerna passade bra till, men av olika anledningar. Jag kunde egentligen inte välja vilket som var bäst, men i slutändan vann nog ändå vinet från Condrieu.

En intressant detalj i vinlistan hos Jean-Luc Colombo är att man gör två olika generiska Rhôneviner. Vanligen kommer vintypen Côtes du Rhône från de varmare vingårdarna i södra Rhône, men här gör man faktiskt en tappning från främst norra Rhône som har hela 49 procent Syrah i cuvéen (resten är Grenache). Det gör 2013 Côtes de Rhône Les Forots till ett vin som till stor del uppför sig som ett syrahvin från norra Rhône, alltså mörkare frukt, mer stenig mineralitet och även en fin pepprig kryddighet.

En appellation som alltid har tilltalat mig och som under mina senaste resor i Rhône alltmer har övertygat mig är Saint-Joseph. Firmans 2012 Saint-Joseph Les Lauves kommer från branta terrasserade sluttningar i den södra och i mitt tycke bättre delen av appellationen (intill Hermitage och Cornas) och uppvisar precis allt det jag uppskattar med Syrah från norra Rhône – en mörk och tät bärfrukt, koncentrerad utan att vara sötmogen, fint strukturerad av tydliga men fint mogna tanniner och kittlande granitmineral och med de toner av krossad vitpeppar och lufttorkat kött som märkligt nog kommer från druvan själv i dessa magra och förhållandevis svala förutsättningar.

Till sviten av goda röda viner serverades en rosastekt kotlett av rådjur med en god men kanske något för enbärskryddad korv av rådjurskött. En kroppkaka fylld med rådjur hörde till, liksom stuvad svamp som med sin krämiga textur fångade upp varje tillstymmelse till ungdomlig kantighet som vinerna kunde ha visat – men egentligen inte gjorde det.

Glädjande nog serverades vi två årgångar av firmans toppvin, med 2012 Cornas Les Ruchets i det första glaset. Vinet kommer från en liten och mycket brant sydvästligt exponerad vingårdslott med upp mot 90 år gamla stockar i läget Chaillot. Framställningen varvar klassiska och moderna tekniker med fullständig avstjälkning, jäsning i ståltankar med ungefär en månads maceration och en långt utdragen mognadslagring (20-22 månader) i små ekfat som till lika delar är nya och ett och två år gamla. Denna tolva har en stor och djupt fruktig doft, den är elegant och fint nyanserad av både kryddighet och stenig mineralitet. Trots ungdomen och den ändå ganska massiva tanninstrukturen, upplevs tanninerna fint polerade och väl integrerade. Det är helt enkelt vansinnigt gott.

   Ändå håller jag 2010 Cornas Les Ruchets som det lite bättre, finare och mer komplexa vinet. Trots ett större djup skulle jag beskriva vinet som mer elegant, det bjuder på fina nyanser av grafit och torkat kött, av både vitpeppar och en mer blommig örtkryddighet och av eken noteras egentligen mest en känsla. Det är helt vansinnigt gott det här med. Och med den goda eftersmaken av två utsökta årgångar från Cornas i munnen, kunde jag summera ännu en dag som bra, minst sagt riktigt bra!

Bortamatch den 1 februari

När Alsace invaderar Stockholm en dag i vinterkulna januari blir det alltid en trevlig middag på kvällen. Den här gången var det Bege som stod värd och det gjorde han med bravur, både sett till arrangemanget och den extra goding som korkades upp när kvällen hade blivit tidig natt. Det är något särskilt med druvsorten Riesling, något som vi alla verkar älska. Som ung bjuder den på en livgivande frisk syra, en förförisk blommighet och delikat citrusfruktighet och allt som oftast en vibrerade mineralitet. Allt det här är såklart fantastiskt, men det som sedan börjar hända med vinet under de kommande tio åren, tjugo åren, trettio åren, är än mer spektakulärt. Frukten torkar in, bjuder på en större komplexitet, nyanser av kanderade citronskal, grillad citron, lätt rostade mandlar och honung, allt detta samtidigt som smaken blir mer förfinad och nyanserad, men fortfarande är lite frisk och mineralisk med mer fuktig och jordig ton av vinrankornas födelseplats. Så upplevde jag kvällens extravin, 1983 Riesling Cuvée Frédéric Emile från FE Trimbach, ett riktigt gott vin. Tack för det!

Middagen hade dock börjat i lite enklare stil med en mjukt fruktig NV Crémant d’Alsace från firman Michel Fonné i Bennwihr. Vinet är gjort till 70 procent av Pinot Blanc och resten Pinot Noir, det hade en god men inte stram syra och en fruktig och torr men inte stram smak, ungefär så som de flesta crémants från Alsace brukar vara. God, men inte mer än så. Till det mousserande vinet serveras små goda tarte flambée med krispigt bröd och diskret söt lök som speglade vinets fruktighet på ett fint sätt. 

Maten levererades av Pontus Catering, som gjorde ett bra jobb. Den första rätten var en halstrad liten hummerstjärt som serverades med en bakad kronärtskocka och rikligt med riven vintertryffel från Périgord.

Vinet till var det bästa kvalitetsmässigt av den ordinarie vinlistans viner. Det kom från Domaine Léon Beyer i Eguisheim och var deras utsökta 2008 Riesling Comtes d’Eguisheim, till vilken druvorna har hämtats från en sydligt exponerad vingårds inom grand cru Pfersigberg med både sandsten och kalkstensjord. Vinet upplevdes fortfarande ungt rent smakmässigt och strukturellt, men det hade fått en första antydan av mognadsnyanser i doften, nästan som en liten rökighet. Små stråk av sötaktig och nästan torkad stenfrukt fick mig att förnimma en god druvmognad, vilket bekräftades av vinmakaren som berättade att man hade fått en ordentlig mognad och koncentration i druvorna. Smakmässigt kunde man också känna en diskret fruktsötma, framför allt i början av smaken, men den friska syran och tydliga mineralsältan gav ändå vinet en helt torr finish.

Anklever är en typisk rätt i Alsace och såklart skulle vi få en sådan rätt serverad även den här kvällen. Det blev en helt vanlig terrin som serverades på traditionellt sätt med en rostad brioche och en lätt syrlig druvgelé. Gott, men inte överraskande eller märkvärdigt.

Till anklever dricker folket i Alsace gärna ett vin med en liten sötma i och så blev det också nu. Vinet, en 2013 Pinot Gris Grand Cru Sommerberg från Albert Schoech i Ammerswihr (firman grundades 1840 men införlivades på 1980-talet i det lokala kooperativet) kommer från en sydligt exponerad vingårdslott med så mager granitjord att rankorna ofta får kämpa för att hitta vatten. Det förklarar till viss del vinets rikedom och djupa frukt, som drar åt det exotiska. Den magra jorden verkar ha bidragit till den fint stenrökiga nyansen i doften som är den detalj som gör det ändå ganska enkla vinet något mer komplext. Annars är det den typiskt smöriga och runda fruktkroppen som gäller här, i just den här årgången med en liten svartpepparkryddig nyans, en restsötma på 16 gram per liter och en syra som har landat på cirka sex gram per liter.

En typisk rätt i Alsace är choucroute, surkål, som förekommer i många varianter men oftast är en något rustik och fet variant med korv och fläskkött. Till sådan dricker man såklart ett syrafriskt vin av framför allt Riesling. Den här kvällen skulle vi, om jag tolkade det hela rätt från de lika förvånade som entusiastiska vinmakarna som satt runt borden, begå premiär för en surkålsrätt serverat till ett rött vin av Pinot Noir. Vinet kom från Cave de Ribeauvillé, grundat redan 1895 och med det landets äldsta vinkooperativ. Det är ytterst sällan jag imponeras över kooperativen i Alsace, som jag oftast tycker gör ganska slätstrukna och glesa viner. Med tanke på en rundresa i Alsace jag gjorde för två år sedan och fann att bara knappt tio procent av de provade pinotvinerna (en bra bit över 250 pinotviner provades) fick godkänt, var min förväntningar på denna kooperativtpinot inte direkt skyhöga. Var det just därför jag ändå blev rätt förtjust i det fint rödfruktiga, ganska lent texturerade och friskt balanserade 2013 Pinot Noir de Rodern? För jag tyckte faktiskt rätt mycket om vinet, i alla fall just här och nu under middagen. Visst saknades finess, nog var frukten kanske lite stum och det fanns ju också en viss jordighet här, men det fanns också fina toner av saftiga körsbär som jag ändå gav bonuspoäng för.

Så hur var det nu med surkålen? Nja, det blev ju verkligen inte någon traditionell surkålsrätt, det låg dock en lite sked med fint syrlig kål på ena delen av tallriken, men kålen fick nog allra mest ses som ett litet tillbehör av måttlig betydelse i det hela. Istället var det en klassisk rödvinssås, en liten men naggande god och smakrik rådjurskorv samt en rosastekt ytterfilé av rådjur som stod för rättens dominanta inslag. Och det var ju såklart därför som den fruktiga pinotvinet också passade så bra till rätten.

Ost och vitt vin är ett annat stående inslag i kosthållningen i Alsace och inte heller det hade undgått kocken från Pontus Catering. Tre ostar blev det, en hård alpost i form av Comté, en fet och något kryddig Münster samt en ännu kryddigare och fetare texturerad Maroilles. Jag satsade på ostarna och hoppade över den söta kompotten som hörde till, inte för att jag inte tycker om söta tillbehör till osten utan mer för att jag känner att osten i sig inte behöver det söta till.

Domaine Charles Bauer var en för mig ny bekantskap. Firman håller till i Eguisheim och gör vin från sina 17 hektar stora ekologiskt skötta vingårdar. Det vin vi hade fått serverat till osten var deras 2013 Gewurztraminer Grand Cru Pfersigberg som bjöd på en absolut skolboksmässig karaktär; stor och rikt fruktig doft med inslag av plommon, persika och tunga röda rosenblad, dessutom med en diskret nyans av svartpeppar. Smaken var drygt medelfyllig och fet kropp med en balanserad men inte slapp syra men med en påtaglig sötma som kom att bli perfekt i mötet med de smakrika, feta och salta ostarna. Jag vet att Gewurztraminer inte hör till de mest uppskattade och lättanvända druvsorterna, men det finns inga skäl till att helt avfärda druvan – har vinet en gnutta sötma känns det som ett perfekt vin till feta ostar.

Kvällen skulle sluta med lite söt vinterfrukt i form av ett karamelliserat päron på en spröd flarnbotten och till det hörde en krämig pistaschglass. Enkelt och gott.

Vinet därtill om från den stora och välkända firman Domaine Dopff au Moulin, som drivs i trettonde generation och kanske mest är kända för sina mousserande viner, crémants. Såklart hade de gärna velat visa upp sina crémants, men den här kvällen fick de istället chansen att bjuda på något sött, detta i form av en 2007 Pinot Gris Vendange Tardive som kom från vingården Schoenenbourg. Tack vare en värmebölja i slutet av sommaren fick de senare skörade vinerna den här årgången en särskilt rik och yppig fruktighet som gav vinet en känsla av sötma som upplevdes lite rikare än den man normalt sett finner i viner av typen vendange tardive.

Det är alltid lika trevligt när vinmakarna från Alsace kommer och hälsar på i Sverige, vi har starka band och Sverige är faktiskt, trots sin storlek, en av de viktigaste marknaderna i världen. Och det var såklart en bra och trevligt middag – det var egentligen bara en sak jag saknade, en riktigt god och värmande stänkare av typen Marc de Gewurztraminer som nattfösare. Det fick bli en flaska god kalifornisk pinot med min Rose när jag kom hem, en 2014 Pinot Noir Les Larmes från Anderson Valley och toppfirman Littorai. Pigg och aromatisk, förhållandevis stor och yppig med fina toner av hallon och rosor och jord, rik men inte tung kropp och silkiga tanniner som ytterligare lättas upp av en god syra. Riktigt gott helt enkelt. God natt!