The French Laundry #30 den 2 juli

Den exakta siffran vet ingen, men antalet mexikaner som lever i USA uppgår till någonstans mellan 13 och 14 miljoner. Totalt sett har USA drygt 325 miljoner invånare och den mexikanska befolkningen lever framför allt i sydvästra USA med tonvikt på Kalifornien. Att det finns tusentals mexikanska smårestauranger är därför inte märkligt. Mycket av den godaste mexikanske maten kommer dock från otaliga taco trucks som under givna tider står uppställda för hungrande gäster på givna platser. Jag brukar alltid fråga vinmakarna var de bästa mexikanska bilarna står och det brukar vara kö till dessa gastronomiska skattgömmor. Mr Z och jag hittade en riktigt bra sådan taco truck utanför det lilla samhället Sutter Creek uppe i Amador County.

 

För tre dollar (!) fick vi två supergoda tacos carnitas med precis rätt kryddhetta, lite rå lök och en fint parfymerad ton av färsk koriander. Jag kunde också för precis lika lite pengar beställa in ett par quesadillas fyllda med kyckling och ost, varmt och smakrikt men inte särskilt kryddigt. Gott som satan!

 

Både jag och Mr Z älskar mexikansk mat och när vi får så god mat som här kan vi inte låta bli att ögna igenom menyn ytterligare en gång för att se om vi har slarvat och missat något gott vi vill och borde ha. Det handlar egentligen inte om hunger, det är nyfikenhet, ett slags kulturarbete. Såklart hade vi missat något, tamales, för två dollar stycket. Det rör sig om en polentaliknande rätt av majs med olika fyllning och smaksättning som serveras i ett majsblad. Också det här var gudagott, mat på riktigt.

   När vi stod där och njöt kom vi att tala om matupplevelser, hur olika mat och restauranger eller som här, street food från en food truck, kan vara men ändå vara precis lika stora. Även den allra enklaste och billigaste måltiden kan vara lika härlig och njutbar som den exklusivaste som man erbjuds på ett trestjärnigt etablissemang. Det är bara två helt olika saker, för två olika tillfällen, det ena är egentligen inte bättre eller sämre än det andra. Kvalitet handlar inte primärt om priset, även om det i alla avseenden är lättare att prestera något storartat om man också kan ta betalt för det. Kvalitet handlar i grunden om ambition och känslan för ett hantverk, två saker som verkligen fanns i den mexikanska food truck vi nu åt vid.

 

Mitt första besök på The French Laundry i Yountville gjorde jag för 15 år sedan. Det har sedan dess alltid varit en av mina absoluta favoritkrogar, men inte för att det är så svårt att få bord där, för att det är så exklusivt och dyrbart, för att krogen alltid har legat på listan 50 Best eller för att man sedan 2006 har haft tre stjärnor i Guide Michelin. Jag är förtjust i The French Laundry för att känslan är så stor, varm och innerlig, för att servicen är så slipad, för att maten är god (utan att i sig vara spektakulär) och för att personalen alltid lyckas få mig att känna mig riktigt speciell. Den stora stjärnan Larry Nadeau, Maître D sedan starten för 20 år sedan, slutade tyvärr två veckor innan vi kom den här gången, men han kom faktiskt in och sa hej, tackade för alla gånger vi har varit här och önskade oss välkomna på det nya stället i Sonoma där han har börjat arbeta. Ny Maître D är genomtrevliga Olivia Wallace som har varit här i många år.

   Visst, det kostar normalt sett mellan 500 och 600 dollar per person, ibland mer än så beroende på vilka viner man beställer och det är således avsevärt mycket ”dyrare” än vid den food truck vi åt, där slutnotan på maten inklusive en isande kall Coca Cola landade på 10 dollar per person. Vad som är bäst avgörs ju framför allt av vilken upplevelse man är ute efter för stunden, hur mycket tid man har och vad man de facto allra mest tycker om.

 

Som vanligt inledde vi med mousserande vin, vanligen blir det ett glas champagne med påfyllning, men eftersom vi var fyra och sommeliererna här på The French Laundry är med och blandar en egen cuvée från vinhuset Schramsberg i norra Napa Valley valde vi att ta in en sådan flaska. Det blev en tappning från en riktigt sval årgång, 2011 Modicum Extra Brut Blanc de Blancs, ett elegant fruktigt och påfallande friskt vin gjort uteslutande av Chardonnay från svala vingårdar i Carneros och slutkorkad utan att ha fått ett endaste gram dosage. Vi skulle njuta av det här mousserande vinet till flera små aptitretare. 

 

Det finns de som säger att maten på The French Laundry är samma hela tiden. Det stämmer inte alls. Dels följer rätterna såklart säsongerna, dels tillåts varje ny köksmästare sätta lite grand av sin egen prägel på rätterna, även om grundstilen alltid känns igen. Ett par rätter är dock mer eller mindre desamma gång efter gång. Så är det med den lilla spröda kornettstruten som är fylld med syrlig crème fraiche och sedan toppad med antingen forell, lax eller som den här gången flundra. En tillhörande ljummen pâte a choux fylld med krämigt smält ost är också det en återkommande munsbit, den försvinner i ett nafs och passar alltid bra till det friska mousserande vinet.

 

Den kalla och luftigt lena soppan av majs från Brentwood var dock ny, Ett par krispiga korn av majs gav en fin textur och basilikaoljan tillförde en frisk känsla av klorofyll. Det var en mycket finstämd och somrig rätt.

   Till soppan hörde ett friterat ostron, fullkomligt lysande med sin fina havsälta och mötet mellan ostronets krämighet och den krispiga friteringsytan. Det var det godaste friterade ostron jag någonsin har ätit.  

 

Oysters and Pearls är rätternas rätt här på The French Laundry och syskonkrogen Per Se. Rätten är i sig inte svår att göra, men den är pysslig. I botten en sabayonne på ostron och tapioka, därpå ett par fint pustade och hastigt pocherade ostron från Island Creek och en fint saltsyrlig beurre blanc. Kronan på verket är en liten sked med kaviar från vit stör, som jag bestämt tror hade blivit en extra stor sked den här kvällen. Det här är en av världens allra godaste rätter och den passar lika bra till champagne rikare chablis, vit bourgogne och motsvarande vintyper från Kalifornien, som vårt mousserande vin.

 

 

Vi fick nu en svärdfisk serverad, en fin bit av ryggfilén som bara hastigt hade grillats men fortfarande var rå. Den serverades med en smakrik dashi av tång och svamp. Det var första gången jag fick en rätt på The French Laundry som man skulle äta med pinnar.

 

Vinmässigt fortsatte vi på inslaget spår genom att välja ur deras serie av husviner, Modicum, som de gör i samråd med några av de bästa vinfirmorna. Vinet 2013 Modicum Chardonnay Watson Ranch Vineyard kommer från den lika småskaliga som högklassiga firman Arnot-Roberts, som från den kalla vingården nere i American Canyon i den absolut sydligaste delen av Napa Valley gör ett fat om året av detta stramt hållna, nästan chablisliknande vin. Syran är frisk, mineraltonen påtaglig, frukten sval och finessen stor.

 

En av signaturrätterna här är ägget, en krämigt len äggstanning i ett äggskal, serverad med en smakrik ragu av svart tryffel från Périgord och toppad med ett potatisflarn med gräslök. Den här lilla delikatessen äts med sked och passar lika bra till de vita vinerna som till lättare röda och, om man så önskar, röda viner med mognadstoner (för att spegla den jordiga komplexiteten från tryffeln).

 

Favia Wines är en högkvalitativ firma som ägs och drivs av vinmakaren Andy Erickson och hans fru Anne Favia. De gör ett antal riktigt goda viner, bland annat ett par från den fantastiska vingården Shake Ridge Ranch uppe i bergen i Amador County. Det vin vi hade beställt in nu, 2011 Suize Viognier kommer just därifrån och är en utsökt och mycket elegant tappning av Viognier som mer bygger på mineralisk stringens än yppig blommighet och sötmogen frukt. Dock har vinet en nyanserad druvkaraktär som ändå vittnar om druvsort, men det är ett vin som till och mer är stramare än de allra flesta som görs i Condrieu i Rhône.

 

En råvara som jag faktiskt aldrig har förstått att man använder sig av på The French Laundry är palmhjärtat från Hawaii. Jag tycker det är en smaklös och tråkig ingrediens som även om de gör en vacker presentation av den egentligen aldrig tillför något riktigt njutbart. Den här gången kom det kallt med en i och för sig god avokado och lite örtgrönt.

 

Sedan serverades en smörstekt havsabborre med en klorofyllgrön pistou och marinerade tomater. Rätten var som helhet god och fisken var fast i hullet, men kunde gärna ha haft lite mer salt. Nu är förvisso filosofin här att laga mat med subtil smaksättning, man vill snarare att råvaran i sig ska stå för den största smakupplevelsen.

 

Det blev första gången jag åt hel regnbågsforell här, gyllene stekt och serverad med en mild avokadokräm, en försiktig sötaktig relish av lök samt lite späd zucchini. God, men inte märkvärdig.

 

Det är dock den smörkokta hummern från Maine, som genom åren har varit en av mina favoriträtter här och på syskonrestaurangen Per Se i New York. Den här gången serverades den mjälla hummern med en len kräm av potatis, lite kronärtskocka och en emulsion av på temat barigoule (vitvinsbräserad kronärtskocka). Ett par späda blad av vild ruccola gav en liten brytning till den annars så milda rätten. 

 

En firma som ofta har dykt upp i våra vinval på The French Laundry är Ceritas, specialist på Chardonnay och Pinot Noir och med en mer burgundiskt hållen filosofi än de allra flesta firmor här i Kalifornien. Just den här tappningen hade jag tidigare aldrig provat, därför var det extra roligt att få 2013 Pinot Noir Hellenthal Vineyard från Sonoma Coast serverad vid perfekt sval temperatur i de stora bourgogneglasen. Vinet har en stor, blommig och ganska saftigt med samtidigt sval och mineraliskt rödfruktig doft och smak med frisk syra, finstilta tanniner och god längd. Av faten, som enbart är äldre, noterar man vare sig doft eller smak, de har mer fungerat som en del i vinets uppfostran med lite syre under lagringen.

 

Vaktlarna kom från Wolfe Ranch i Kalifornien, de lär ha över 12 000 vaktlar på sin farm. Den serverades stekt med en liten milt smakande blini av bovete och till det lätt pocherade blåbär och en vaktelfond inkokt med lite mörka muskatdruvor (båda mötte vinets fruktighet på ett bra sätt), dessutom lite pekannötter. Här fanns det inget att klaga på, vare sig sett till maten eller kombinationen.  

 

Kvällens stora nummer på vinlistan var en magnum 1991 Napa Valley Cabernet Sauvignon från Philip Togni Vineyard som vi hade hämtat upp på vineriet bara ett par timmar före middagen. Enligt Philip Togni själv är det här det bästa vin han någonsin har gjort från sin vingård uppe i Spring Mountain District, provningar jag har gjort tidigare kan intyga storheten i vinet och nu kom de dessutom direkt från källaren hos producenten. Vinet har nu börjat att visa på en första komplex mognad, men har fortfarande kvar mycket av sin primära men ändå svala och eleganta mörka bärfrukt. Tanninerna i det här vinet har tidigare varit fasta, men har också de börjat poleras och vi upplevde vinet som väldigt komplext och nyanserat redan idag. Det här är verkligen ett grand vin, ett vin som måste räknas till bland de bästa som har gjorts i Napa Valley på 1900-talet. 

   Då vinet var tappat i magnumflaska var det såklart för mycket vin för bara en rätt, men vi tog en liten konstpaus i menyn och njöt av vinet under en stund efter det att vi hade druckit det till och funnit det vara optimalt till det rosastekta lammet från Elysian Field Farm. Det brynta smöret och kantarellerna till lammet gjorde mötet med vinet perfekt, influenserna av aprikoser och romansallad stod mest i bakgrunden och lade sig inte särskilt mycket i mötet med vinet.

 

 Osten var en av krämig tvättad typ från mejeriet Andante som ligger i Petaluma i den södra delen av Sonoma County. Den serverades med en plommongelé, som var lite för söt för vinet (den hade dock bara en ytterst liten plats i rätten) samt en liten späd rödbeta och även kräm av rödbeta, dessutom ett liten kryddkex.

 

Något dessertvin beställde vi inte, vi koncentrerade oss på allt det söta goda som serverades utan tillhörande dryck. Först ut av de söta rätterna stod en liten frisk dessert av plommon från Jacobsen Farms med ett inslag av ingefära och med lite grand av en sirap av svart te.

 

Därefter serverades en riktigt god glass av popcorn, serverad på ett sött majsbröd och med ett skum men nyanser av selleri.

 

Slutligen den mest klassiska av alla desserter här, Coffee and Donuts, en kall semifreddo med arom av kaffe som serveras med nybakade munkar. Tyvärr var semifreddon lite för frusen och hård (den är absolut sensationell när den börjar bli lite rinnig) och munkarna hade gärna fått vara lite hårdare friterade. För övrigt var det rent smakmässigt lika gott som vanligt. Slutklämmen blir alltid den vackra trälådan fylld med ett flertal olika chokladtryfflar.

 

Som sagt, billigt är det aldrig att äta och dricka på The French Laundry, en kväll som denna kostade oss i runda slängar 620 dollar per person, med dricks och skatt inberäknat. Då valde vi heller inte särskilt dyra viner - det mousserande vinet blev vi tydligen bjudna på (det händer allt som oftast, men så har Mr Z och jag varit här 32 respektive 30 gånger och utöver det har jag sammanlagt haft över 70-80 medbjudna gäster), vinet från Philip Togni tog vi med för i och för sig väldigt höga 150 dollar korkavgift (man tillämpar 75 dollar per flaska i korkavgift), de andra tre vinerna kostade 150, 240 respektive 185 dollar per flaska. Middagen blev således otroligt mycket dyrare än lunchen vid den mexikanska food truck vi åt på.

 

Ungefär 100 meter norröver om The French Laundry ligger den lilla sunkbaren Panchas som vi i stort sett alltid går på när vi är i Yountville. Här kan det vara ganska stökigt, musiken flödar ur högtalarna, folk av alla olika slag dricker och röker (ja, man får röka här inne) och spelar biljard och det känns oerhört långt bort från den annars så prydliga och dyrbara staden Yountville. Panchas har legat här i över 30 år och ägaren har inga planer på att sälja stället trots att han år efter år erbjuds hutlöst betalt för rucklet. Det är såklart markytan de potentiella köparna vill åt, att bygga en annan och bättre restaurang eller bar eller till och med ett hotell är såklart mycket mer lukrativt än att driva en sunkig bar. Men Panchas överlever kommersialismens krafter och det är jag glad för.

 

Det blev väl ett par järn av tequila, det brukar bli så, och en riktigt god kall och uppfriskande maltig och humlefruktig Sierra Nevada Pale Ale från Sierra Nevada Brewing Company i Chico i Kalifornien. Gott!

Ett par dagar i Kalifornien i juni

Lodi är med sin 44 535 hektar vinodling av de största appellationerna i Kalifornien, men den är inte känd för annat än bulkviner från de stora vinproducenterna. Zinfandel är med 7 670 hektar den mest planterade druvsorten, det är faktiskt så att cirka 40 procent av all kalifornisk Zinfandel odlas här. Vår första hållplats på den här veckan rundresa i Kalifornien började här i Lodi och vi tog på det supertrevliga hotellet Wine and Roses mitt i Lodi, ett hotell som också hyser Lodi Visitor Centre med en stor vinbutik och tasting room med det mesta av traktens vin.

Vi åt middag på hotellet, som har en ambitiös och faktiskt ganska bra restaurang med en stor vinlista med både lokala och andra kaliforniska viner. Prisbilden såg väldigt bra ut. Vi började med 2013 White Zinfandel från Napa Valley och zinfandelspecialisten Turley Wine Cellars. Vit och vit, den var knappt ens så ljusrosa den här vintypen av tradition brukar vara, den var snarare mörkrosa, eller clarete som spanjorerna hade sagt. Vi tog ett glas var av det påfallande jordgubbsfruktiga vinet, som hade en sammetslen textur och antydan till fruktsötma, men en helt torr eftersmak. Det var inget stort vin, men gott och ett föredömligt exempel på hur den här vinstilen kan vara.

Det rosa vinet passade verkligen perfekt till den pizza med getost, svarta Mission-fikon och prosciutto som vi tog och delade på som förrätt. Det var just fikonens milda sötma som gifte sig magiskt väl med vinets generösa och publika fruktighet.

Vinet passade också bra till tartaren på ahi tuna (gulfenad tonfisk från Hawaii) med mild smaksättning och lite sesamfrö, upplagd på tunt skivad med krispig gurka och toppad med ett luftig och lätt kryddigt skum med wasabi. En supergod och mycket väl smakbalanserad förrätt.

Onesta Wines är en lokal firma här i Lodi som ägs och drivs av en kvinna som heter Jillian Jackson som har jobbat på Bonny Doon Vineyards och gjort praktik i Australien och Sydafrika. Hon gör framför allt vita viner av Grenache Blanc och Viognier, men från omkring 130 år gamla stockar gör hon ett minst sagt charmerande på gränsen till enastående 2011 Cinsault Bechthold Vineyard som bjuder på en skolboksmässigt rödfruktig och kryddig doft, i den mån kan verkligen kan uttala sig om typäktheten för druvsorten Cinsault. Det här vinet andas i nämnd fallande ordning, 1) superkvalitet, 2) druvkaraktär, 3) klassisk sydfransk kryddighet … och tydligen Onesta. Jag har druckit det tidigare och blev otroligt glad att hitta det på vinlistan på den ändå ambitiösa restaurangen på Wine and Roses för 48 dollar. Sjukt gott vin och hur billigt som helst.

Jag beställde en pork chop, något jag i stort sett aldrig skulle göra i Sverige eftersom vi inte har fläskkotlett av bra kvalitet i Sverige. Här i USA däremot kan man få absolut fantastiskt välsmakande och efter tillagning fortfarande saftiga fläskkotletter, som den säkert fem centimeter tjocka kotlett som i hårt grillad skepnad landade på min tallrik. Den var ruskigt god. Tillbehören var tyvärr inte alls lika bra, ett i och för sig gott men helt vanligt äppelmos och en rätt tråkig potatisgratäng utskuren ur stort bleck till en fyrkant. Men grisen var god.

Vi var så exalterade över vinet att vi helt enkelt ”tvingades” beställa in 2012 Grenache Blanc från Onesta Wines, också det ett vin från Lodi. Det här var inte riktigt lika extraordinärt som det röda vinet var, men så fick det serverat lite för kallt. Med lite mer luft började en men typisk karaktär av druvan blomma ut, man fick en fin känsla av mineralitet och även en liten nyans av citrusskal, mandel och blommighet. Kroppen var medelfyllig, syran måttligt men kompenserad av en nästan salt och fint kittlande mineralitet och vinet blev allt godare ju mer det luft det fick. De två vinerna från Onesta var så goda att vi direkt på restaurangen kontaktade ägaren och vinmakaren Jillian för att boka besök. Det är på så sätt jag jobbar.

Till lunch dagen efter var vi tillbaka på Wine and Roses för att äta något lätt. En tamale pancake med avokadosalsa, syrad grädde, koriander och barbecuekyckling lät som den bästa idé man kunde komma på och det visade sig också vara det. En supergod och lagom stor rätt med precis exakt kryddhetta.

I glaset fick det bli en svalkande öl, det var 38 grader ut och vin kändes inte som den bästa idén. North Coast Brewing Company är ett av mina favoritbryggerier i Kalifornien och deras Scrimshaw Pilsner Style Beer är en ljus, frisk och fint balanserad lager som passade klimatet och den lätt heta rätten perfekt.

På tal om öl, det minsta mikrobryggeriet i USA drivs av en svensk hembryggare, K-I Napa. Det heter, inofficiellt, Château Eklund Brewing Company och i den stekheta solen, på uteplatsen mitt i vingården, fick vi en välbehövligt svalkande Midsummer American Strong Herring Ale. Det var väl kanske inte min typ av tolkning av midsommaröl (som borde varit ljus och frisk), den var snarare mörk och rostad och hade en utsökt balans mellan malt och humlebeska. Vilken härlig öl att njuta av på terrassen med utsikten mot vingårdarna. 

Oenotri är en trevlig italiensk restaurang mitt i staden Napa. Här har jag varit ett par gånger tidigare och alltid varit nöjd. Den här kvällen inledde vi måltiden family style, precis som vi oftast gör. Den första rätten var en vedugnseldad pizza med salsicca, tomat, något heta paprikor, trumpetsvamp, rostad lök och ruccola.

I glaset serverades 2011 Chardonnay Porter Bass Vineyard från Ceritas, en firma som ingår i gruppen In Pursuit of Balance och framställer chardonnay- och pinotviner i en stil som närmast kan liknas vid burgundisk. Det här vinet, med ursprung i Sonoma Coast (egentligen västra Russian River Valley) har en pigg och frisk syra som är märkt av den svala årgången och man noterar också en uttalad mineralitet, kroppen är medelfyllig och frukten sval men med en liten solmognad som ger sig uttryck i en slags söt citronfruktighet.  Alkoholhalten landade på 12.9 procent, knappt noterbart i smaken. Ett gott vin, verkligen.

Vi fick också in en liten sallad av plommon och vit persika med en fint salt skinka, somrigt och friskt med en delikat balans mellan fruktens sälta. Det kanske inte var den allra mest vinanpassade rätten – kan tyckas, i alla fall på pappret – men jag blev rätt förvånad att det faktiskt fungerade riktigt bra.

St Clement Vineyards är en liten vingård med ett vackert sekelskifteshus som besökscenter strax norr om Beringer Vineyards i St Helena. K-I Napa hade tagit med sig en fint mogen 1994 Napa Valley Cabernet Sauvignon från dem, stilmässigt skulle man kunna beskriva den som rätt bordeauxlik tack vare sin något mogna och komplext intorkade frukt och nyanserna av järnoxid och cigarr som varvas med fina torkade plommon, men det finns också en fräschör och vitalitet i vinet. Årgången 1994 har jag alltid hållit som utomordentlig och nu, men drygt 20 års mognad, börjar även viner som inte tidigare imponerade på mig faktiskt imponera på mig – just tack vare sin mognadskomplexitet. Det här vinet var kanske inte enastående, men det var riktigt gott.

Jag tog in en ravioli fylld med fläskkött från Stone Valley och ricotta, såsen var kokt av tomat och chile, men den var inte kryddig och het eftersom den var inkokt med grädde. Lite gremolata gav rätten en liten aromatisk kryddighet.

I en djup lertallrik serverades på en bädd av rostad potatis, lök och kål en alldeles utmärkt och ganska hårt stekt lammkorv som hade både lammsmak, köttighet, kryddighet och saftighet. En ynnest …

För sex år sedan var Mr Z och jag på en helvegetarisk restaurang i Napa som hette Ubuntu. Det var en fullkomligt magisk upplevelse. Tyvärr stängde restaurangen efter ett par år, men för ungefär två år sedan öppnades en ny restaurang på samma adress, Torc. Nu var vi här som en ”eftermiddag” efter middagen på Oenotria. Vi tog ett par smårätter att dela på till en god flaska vin och det första tilltugget var lite fritto misto, blandade goda friterade grönsaker som bönor, zucchini och zucchiniblommor som serverades med en citrondoftande aioli.

Därefter fick vin en variant av vitello tonnato, gjord av kokt kalvtunga med små syrliga sardiner, detta goda såklart serverat med en fin tonfisksås och garnerad med en krispig och syrligt kryddig ruccola.
  

 

En firma som måste räknas till klassikerna i både historia och stil här i Napa Valley är El Molino Winery i St Helena och nu tog vi in deras 2012 Rutherford Chardonnay. Det här vinet är minst sagt ren pust från förr, etiketten känns som klipp ur en gammal bilderbok från Rioja och den lite brända och kryddpepparliknande ekfatskryddan var i allra högsta grad en relik från gammaldags amerikansk vinmakning. Men frukten var rätt fin och syran livlig och totalintrycket rätt bra. Men med för mycket ekfat. Okej, det var ändå rätt bra till maträtterna.

En annan av de verkligt fina rätterna var en soft shell crab, små krabbor som är i stånd att ömsa skal och därför har ett oftast lite mjukt men den här gången ett ovanligt gott krispigt skal.

Vi serverades också en risotto med hummer som mer eller mindre var helt ointressant i det att rätten som helhet saknade både karaktär av hummer och sälta. Det här var alltså ett lågvattenmärke i det som annars är en annars riktigt bra restaurang.
 

Porcetta, en långsamt på spett i rôtisserie grillad fläsksida stod näst på tur att göra oss lyckliga. Den riktigt läckert krispiga, hårt grillade svålen hade en rostad och lätt bränd nyans som helt plockade bort fatkryddigheten i vinet och gjorde att man upplevde det mer fruktigt och elegant. Och faktiskt friskare också. Jag är normalt sett emot mynta i mat och den lilla nyansen av färska myntablad i rätten tog lite grand över, men oliverna, karljohansvampen och den färska potatisen satt fint både till grisen och vinet.

Vi gick vidare till Cadet, en liten vinbar som öppnade för ungefär ett år sedan. Det är helt klart ett trendigt ställe som är öppet varje kväll måndag till lördag till midnatt. Doften var stenig, mineralisk, ganska mörkt fruktig med en slags syrlig och inte alltför söt men ändå mogen körsbärsarom. Rent doftmässigt hade jag sagt Nuits-Saint-Georges och ren producent som arbetar klassiskt men avstjälkar druvklasarna. Fat? Nej, det noterades inte. Smaken var fortfarande ung och lite knuten, men när vinet hade stått i karaffen i ungefär en halvtimma började frukten blomma ut och bli både mer intensiv och söt, men smaken var fortfarande ganska stram och tydligt mineralisk. Det vinet som Mr Z hade beställt varen 2009 Pinot Noir från den legendariska cabernetproducenten Mayacamas Vineyards högt uppe i Mayacamas Mountain i södra Napa Valley. Fy bubblan vad gott, även om det fortfarande är ungt.

Mitt i en vinprovning på förmiddagen en dag, fick vi tips om att The Butcher Sorensen hos Flora Springs Vineyards (en liten cateringrestaurang bakom vineriets tasting room på Highway 29 mitt i Napa Valley) serverar lunch på onsdagar. Den här dagen var skulle det vara ribs. Mr Z och jag tittade på varandra i en halv sekund, nickade, hoppade in i bilen och körde 25 minuter rakt norrut mot stället ifråga. Och det var minsann ribs att njuta av i stora drag. Saftiga och möra, de formligen föll av benen, sötma förenades med en mild hetta och det var fullkomligt ljuvligt. För 13 dollar tallriken! En god och krispig cole slaw hörde till, liksom en iskall Coca Cola. Japp, jag är galet förtjust i Coca Cola.

Att vi hann med den här förlunchen innebar inte att vi ställde in efterlunchen, eller rättare sagt, den planerade lunchen. Den körde vi på Gott’s Roadside i Napa, det som i min värld är världens bästa hamburgerställe. Jag tog in en ahi tuna burger med wasabimajonnäs. Gott son synden. Jodå, vi drack vin till, men det kan vi lämna därhän.

På Château Eklund uppe vid Stagecoach Vineyard i östra Napa Valley blev det middag. Första rätten blev en krämig och mycket god lokal mozarella smaksatt med lavasalt och olivolja från Blankiet Estate. Tomaterna var nästan söta, så blir tomater när de får mogna under sol.

Till förrätten serverades en källarsval 2013 Saint-Aubin Premier Cru La Chatenière från Pierre-Yves Colin-Morey, tydligt yngre än samma vin från 2010 som, vi drack i New York ett par dagar innan. Vinet var citrusfriskt fruktigt och stramt, påtagligt mineraliskt och elegant fruktigt. Vi tyckte mycket om det, men var överens om att det kanske var i yngsta laget. Ett till två år till hade nog gjort vinet ännu godare. Men, hellre lite för ungt än lite för gammalt.

Vinca Minor är en nystartad producent som arbetar helt ekologiskt och utan att tillsätta svavel i sina viner. Grundaren och vinmakaren Jason Edward Charles kallar sig själv naturvinsmakare och per definition är han en sådan. Däremot gör han rena viner, viner utan brettanomyces, volatila syror eller oxidation, något som både franska och nordiska sommelierer och vinhandlare som tillkänner sig den här vinkulturen under många år har påstått är ursprungskaraktär, terroir och uttryck för äkta vin. Nonsens. Riktigt vin har inte den typen av defekter. Den 2014 Carignan Rosewood Vineyard från Redwood Valley i norra Mendocino vi drack har en medelstor och ytterst elegant rödfruktig och till och med blommig doft, här finns inslag av rabarber och även till viss del en liten örtkryddighet och såklart i smaken en både livlig mineralitet och fin syra. Fy tusan vad gott! Stockarna? Över 120 år gamla.
 

Kokta rödbetor, rostade pinjenötter, en len kräm av grönmögelost, till det tunt skivade morötter. En rätt som var fint smakbalanserad och passade absolut perfekt till det saftiga röda vinet.
 

Pilgrimsmusslorna hade kallrökts i en vintunna under två och en halv timma, de var smakrika men ändå bara milt rökta och de serverades med en smakrik klassisk hummersoppa.
 

Vi drog faktiskt in en flaska vitt bara till soppan (det vita bourgognevinet tog visst slut), men det här var ett fylligare vin med lite rikare frukt och med en lätt kryddig fatnyans som matchade det svagt rostade inslaget i soppan. Patz and Hall var producenten och 2012 Chardonnay Dutton Ranch från södra Russian River Valley var vinet. Jag gillar den här chardonnay- och pinotfirmans viner, som kan sägas vara klassiska och eleganta men aldrig stora. Till soppan var det ett klokt val.
 

Onesta Wines är en producent jag upptäckte på en resa till Lodi tidigare i år. Vi drack deras 2012 Cinsaut från supergamla friväxande stockar i Lodi ett par dagar tidigare och blev återigen så exalterade att vi den här morgonen besökte producenten Jillian Jackson i hennes bostad i Napa. Nu skulle vi återigen få njuta av vinet från den magiska vingården, men nu i form av 2012 Cinsaut, ett vin som var lite och yppigare och ett steg silkigare och godare än samma vin från 2011, dock utan att ha samma fräschör. En sak är dock säker – vi som satt runt bordet älskar Onesta Wines och det vet jag att du också kommer att göra.
 

Fyra och en halv timma. Så lång tid tog det för revbenen att bakas färdigt i den gamla ektunnan, under rökning. Och resultatet blev magnifikt, saftigt och gott och fortfarande bara nyanserat rökigt. Salladen tänkte jag inte på, utöver den goda majsen som fanns däri. Gott!
 

Zinfandel som kanske inte låter mycket för världen, men som smakar himmelskt. Så håll i dig – det äldsta vinet var 1993 Zinfandel Bridgehead från Costa Costa County och Cline Cellars. Gott, sjukt gott!

   Det andra var mycket yngre, 2006 Mayacamas Range Zinfandel från klassikern Storybook Mountain Vineyards. Också sjukt gott.

Således – glöm aldrig att Zinfandel är en fantastisk druva. Och att viner av Zinfandel kan vara sjukt goda viner!