En orgie i Pinot Noir några dagar i juli

Tycker man om Pinot Noir, och det gör väl alla, är det en god idé att fullkomligt dränka sig i dess sensuella och inspirerande jästa druvsaft. Bästa sätt att göra det på att är bege sig till Oregon och delta i IPNC, International Pinot Noir Celebration, en årlig samling av hundratals vinodlare och vinmakare från Oregon, Kalifornien, Bourgogne, Nya Zeeland, Tyskland med mera, och lika många sommelierer, skribenter och vinälskare från världens alla hörn. Här är det Pinot Noir som gäller, från vingårdsbesök till provningar och måltiden (där otaliga flaskor av enkelt till nobelt snitt singlar in som frisbees från vänster och höger), och seminarier om allt från druvans historia, dess kloner, de mest intressanta och högpresterande ursprungen, samt rent vinmakningstekniska seminarier och provningar som hur olika typer av ek på verkar vinet. 

Jag kunde inte låta bli att tjuvstarta med besök på först Archery Summit (bra viner, men lite väl kryddiga av ek, och egentligen för högt prissatta, som den sjukt dyra men ljuvliga 2010 Pinot Noir Archery Summit Vineyard), Sokol-Blosser Vineyards (trevliga viner i lättare, elegantare stil, med toppnoteringen 2009 Pinot Noir Peach Tree Vineyard, lent texturerad och friskt körsbärsfruktig) och Domaine Drouhin Oregon (som nog har gjort sina allra bästa viner någonsin 2010 och 2011, inte minst deras underbart fruktiga, silkiga och friskt strukturerade 2010 Pinot Noir Laurène).

Det officiella startskottet för hedonismen inleddes med en middag i all sin enkelhet på Stoller Vineyards, där maten lagades av chef Sunny Jim på det fina hotellet The Allison Inn, som har en förstklassig restaurang jag har ätit på tidigare. Maten var vällagad och bra, och vinerna oräkneliga.

Ett av de första viner som singlade in var en nu helt perfekt 2007 Nuits-Saint-Georges Premier Cru Aux Boudots från Domaine Jean Grivot i Vosne-Romanée. Den här firman befäster sin roll som en fantastisk domän, idag driven i sjätte generation och sedan åtminstone tre generationer ett ytterst säkert kort. Vinet är silkigt, elegant fruktigt med en första lilla nyans av sensuellt mognad, och texturen är smeksam. Oerhört gott, helt enkelt, sedan får tråkiga kalenderbitare säga vad de vill om årgången.

 

Jag gjorde inte alls som man skulle och tänka på vad som skulle ätas, den här kvällen var det vinerna som fyllde kikarsiktet. Förvisso en god krispig sallat med getost och rostade nötter, men det var vinerna som upptog min fulla uppmärksamhet. Ur magnum serverades en läckert rödfruktig, nästan generös men samtidigt pigg och frisk 2009 Pinot Noir Shea Vineyard från Shea Wine Cellars, ett vin som var väldigt gott och till och med något komplext med sin typiskt jordiga nyans.

   Med denna nollnia i glaset kunde jag inte låta bli att leta upp den 2010 Pinot Noir Shea Vineyard från Shea Wine Cellars jag såg ett par bord bort, också den tappad i magnum. På den här typen av vinmakarmiddagar behöver man inte vara blyg, tvärtom uppskattas det om man springer mellan borden, hälsar på varandra, bjuder varandra på viner, tar flaskor från andra bord, diskuterar, utbyter erfarenheter och uppfattningar. Och har kul. Vin är ju passion, och allra bäst blir vinet när det delas med likasinnade. Alltså ett fasligt rännande mellan borden, och flaskorna.

Ett vin som överraskade mig positivt, var 2009 Anderson Valley Pinot Noir från Cakebread Cellars. Den här producenten, som har sin hemmabas i centrala Napa Valley, producerar rättframma, välgjorda och typiska viner som jag ändå aldrig har lyft på ögonbrynen för. De är helt enkelt okej, men inte så mycket mer. Det här pinotvinet är dock så mycket mer, det här är läckert, lättsamt rödfruktigt och lite blommigt med en superfin syra och livlig eftersmak. Det här vinet tog mig lite med storm, och jag blev uppenbart glad över att med glaset som yttersta bevis få ha blivit riktigt förförd av åtminstone ett av deras viner. Gott, riktigt gott, och Cakebread Cellars fick mig därmed att dra på smilbanden än mer än någonsin tidigare.

Ett fat med rosastekt new york strip loin på en bädd av smörkrossad mandelpotatis och toppad med sauterad kål och lök gjorde pinotvinerna sällskap, och gjorde det i all sin enkelhet med bravur. Pinot Noir, särskilt om den har fått en lite solmogen fruktkropp och har silkeslen textur och fina tanniner, men fortfarande har sin fräschör kvar, är ett av de allra mest träffsäkra matvinerna.

   De fungerade precis lika bra till den försiktigt enbärskryddade fläskkotlettraden, som serverades med en ljummen sallad av bulgur och schalottenlök och till det färska fikon som bara hade ljummats upp i ugnen.

Kvällens bästa vin var dock 2010 Sonoma Coast Pinot Noir från Flowers Vineyards, en firma som jag tycker har vandrat upp och ner på kvalitets- och stilstegen men nu med en serie svala årgångar har lyft vinernas parfym samtidigt som de verkar ha backat med fathanteringen. Den rödfruktiga och lätt blommiga doften, de polerade tanninerna, spänsten från fruktsyran och den sammetslena eftersmaken var minst sagt bedårande. Magnum föresten, alla vinerna kom ur magnum den här vackra kvällen.

Mängder av spännande viner på förmiddagens provningar och seminarier späder på aptiten. Gästkockar från de välrenommerade restaurangerna Ox, Navarre and Luce och Le Pigeon i Portland stod för lunchen, som serverade ute i det fria. Första rätten andades sommar i allra högsta grad – en kall sallad på temat ratatouille, smakrik av ekologiskt odlade grönsaker, till vilken en lättrökt krämig mozarella hörde, samt lite rostade mandlar. Återigen en rätt i all enkelhet, men full av smak och känsla.

Då jag stötte ihop med Jasmine Hirsch från välkända Hirsch Vineyards ute i Sonoma Coast och hennes vinmakare Ross Cobb, blev det en åktur i deras finaste årgång någonsin. Är man förstjust i Pinot Noir går det helt enkelt inte att hålla emot känslovågorna när man dricker deras 2010 West Ridge Pinot Noir (klonen Mount Eden från Block 6 och det virusangripna Block 7), som har en vansinnigt inbjudande och aromatiskt fruktig och blommig doft och en nästan helt sömlös textur.

   ”Det här var min första skörd jag gjorde helt och hållet här, och även om den bjöd på en del problem under framför allt den utdragna blomningen, kom det att bli en fantastisk årgång tack vare den långa hängtiden med förhöjd utveckling av aromämnen, men med en nästan avstannad sockerproduktion”, berättar Ross.

   Alkoholhalten i detta vin landade på 12.8 procent, i det än mer uttrycksfulla och aromatiskt rödfruktiga syskonvinet 2010 East Ridge Pinot Noir (klonen Pommard från Block 4 och Block 5) på 13.0 procent. Även detta vara absolut superbt, och placerade sig rent rankingmässigt ett trappsteg upp i min bok.

Nu hade varmrätten kommit in, anklår som confitbakats i sitt eget fett, denna genialiska och enkla rätt som gifter sig så väl med kombinationen fräsch fruktsyra (som får det feta att upplevas något mindre fett) och intensiv fruktighet (som spelar fint med både den rostade ytan på ankan och med det feta). Till det bara en smakrik linsragu i botten, ett enkelt tillbehör som tack vare sin lite jordiga karaktär också fungerar fint till pinotviner.

Domaine Charles Audoin damp ner på bordet i form av den friskt fruktiga, lätt mineraliska och i sommarvärmen helt perfekt tempererade (15 grader) 2009 Fixin Les Rozier, en villages från en oansenlig by som i den lite rikare årgången 2009 har fött fram ett väldigt gott och lättdrucket vin. Det är tyvärr lätt att glömma bort, eller åtminstone förbise, appellationer och viner som inte direkt hör till de främsta, men som ändå kan bjuda på en fin upplevelse. Det här är något vi alla borde försöka ändra på, att vidga vyerna kan ibland (till och med ofta) resultera i väldigt positiva vinupplevelser.

Ross Cobb gör inte bara vinerna hos Hirsch Vineyard, han är också ansvarig för sin egen familjs viner på Cobb Vineyards. Det Ross hade tagit med till lunchen var den utsökta 2007 Pinot Noir Coastlands Vineyards, från en högt utanför Freestone i södra Sonoma Coast belägen vingård med en tydlig exponering mot havet. Hans stil har alltid varit elegans och att fånga druvans mest eleganta aromer genom att odla fram mogna druvor vid låg sockermognad. Mer än 13 procent alkohol har den här tappningen inte, och den bjuder på en förföriskt elegant röd bärfrukt och en del blommighet. Jag är ytterst svag för de superfina vinerna från Cobb Vineyards.

Middagen fortsatte på inslagen linje, hundratals gäster ute i den fortfarande sköna kvällssolen, vinmakare till höger och vänster och med dem viner en masse som serverades av ett dussintal sommelierer från restauranger och vinbarer i Portland. Det första vin vi fick serverat var ingen pinot, utan en 2000 Meursault Desirée från Domaine Comtes de Lafon, ett vin som på inget sätt visade symptom på oxidation eller ens mognad (vilket de enligt min erfarenhet av domänen tyvärr brukar ha), utan istället var friskt och elegant mineraliskt med en aningen fet kropp.

   Det kom faktiskt en lång rad chardonnayviner, både från Oregon, Kalifornien (en utsökt frisk och mineraliskt elegant 2008 Chardonnay Camp Meeting Ridge från Flowers Vineyard i Sonoma Coast) och Bourgogne (däribland 2008 Meursault från det amerikansk-burgundiska samarbetet Evening Land som inte alls var särskilt imponerande).

   De vita vinerna passade förrätten alldeles perfekt, en krabbsallad med fänkål och syrade körsbärstomater på en smörstekt brioche. Tyvärr var tomaterna lite för vinägersyrliga, en miss som kändes lite onödig av kockar från några av traktens bästa restauranger.

Så började pinotvinerna rulla in, vid summering sammanlagt 18 viner den här kvällen. De flesta av dem var inte särskilt imponerande, och det första av dem, 2008 Willamette Valley Pinot Noir ur magnum från Trisaetum, var först lite bläckigt och knutet med en liten nyans av ekfaten (så brukar jag uppleva deras viner som unga), men med lite luft började en rätt läcker fruktig arom att blomma ut och jag gillade faktiskt vinet utan att jag egentligen blev superimponerad av det.

Istället fann jag en duo viner från Lemelson Vineyards som mer intressanta och finare balanserade. Dessa, liksom så många andra oregoniska pinotviner, har dock en aning jordig ton till den fina fruktigheten, som rent stilistiskt oftast hamnar mellan den man finner i viner från Bourgogne och den lite yppigare i vinerna från Kalifornien.

   Det intressanta med vinerna var likheterna, båda från samma vingård i Dundee Hills, samma årgång och gjorda på identiskt sätt, men från olika lotter och av olika kloner. Vinet 2011 Pinot Noir Meyer Vineyard är gjort av klonen Dijon 777 som planterades 2001, och det friskt bäriga och intensiva vinet hade en livlig syra som plöjde genom den sammetslena fruktkroppen och med lite luft började en urläcker nyans av rabarber att stiga ur doften. Det blev sex av detta vin, och bara fyra fat av 2011 Pinot Noir Meyer Vineyard Powell Hill, gjort av klonen Dijon 115 som också planterades 2001. Det senare var med en hårsmån min favorit, just för sin större intensitet och energi.

   Dessa lite lättare pinotviner, 13.5 respektive 13.0 procent alkohol, och andra motsvarande eleganta, njöts till en lättrökt fläskkotlettrad som serverades med en mild tonfisksås (typ, vitello tonato) och en späd sallad.

 

Ett vin jag verkligen tyckte om var 2006 Pinot Noir Prima Donna från Pegasus Bay i Waipara Valley på Nya Zeeland. Här var djupet och koncentrationen påtagligt större, men vinet upplevdes fortfarande lika elegant. En tät ton av solmogna vildhallon, en sval nyans av lite syrligare bär, ett trevligt örtigt inslag och en liten botten av jordighet, detta samt en len frukttextur och härlig längd fick mig att be om påfyllning.

Nästa vin på tur kom från Flowers Vineyards ute i Sonoma Coast, och vad deras 2006 Pinot Noir Sea View Ridge, som var den sista årgången som den begåvade vinmakaren Ross Cobb gjorde. På den här tiden gjorde man märkligt nog lite rustikare viner (inte typiskt Ross), och det fanns fortfarande något kartigt över det här vinet, även om frukten var aromatisk och något intensiv, och syran gav vinet en ordentlig spänst. Jodå, det här är gott och jag dricker det gärna igen, men det springer inte direkt superlativer över tungan på mig.

   Då fann jag 2010 Pinot Noir Cerise Vineyard från Anderson Valley och firman Saintsbury vara ett mer attraktivt vin, mycket tack vare att det förenar en så stor parfym av olika röda och blå frukter och bär med en förhållandevis rik textur samtidigt det är lättsamt och uppfriskande. Helt klart ett vin som krävde påfyllning, vilket jag också fick av vinmakaren Jerôme Cherry. Tyvärr var det här den sista årgången man gjorde av detta vin.

Det dök upp ett antal pinotviner till, bland dem en rätt fin men inte anmärkningsvärd 2005 Pinot Noir Beacon Hill från Soter Vineyards här i Oregon, och en elegant, lite mineralisk och friskt fruktig 2007 Pinot Noir Le Bon Climat från Clendenen Family Vineyards i Santa Maria Valley i södra Kalifornien. Den var klassiskt strukturerad av fina tanniner och en uttalad fruktsyra, och upplevdes fortfarande lite knuten, men doften lockade och var riktigt trevlig. Det här är ett mindre sidoprojekt till den stora firman Au Bon Climat, och flera av vinerna är riktigt goda, bland annat deras Nebbiolo Bricco Buono Natale från en högt belägen lott i Bien Nacido Vineyard.

    Varmrätten utgjordes av långkokt lammlägg från Anderson Ranch, serverad med couscous och lite mintpesto, och sånär som på minten som tyvärr sätter sig en liten bit över vinernas dofter, var rätten rent smakmässigt riktigt bra till de lite smakrikare pinotvinerna.

Kvällens bästa vin blev ändå 2007 Pinot Noir Hirsch Vineyards från klassiken Williams Selyem, ett vin som förvisso är en av de kraftigaste av årgångarna från den här fina vingården, men som nu, med sex års mognad, börjar visa sig från sin allra bästa sida. Alltjämt är rödfrukten dominerande, nypon och rosor ger diskant till vinets mörkare fruktighet, och smaken är både medelfyllig och lättsam, samt frisk och elegant. Tyvärr fick vi sista flaskan, annars hade det lätt blivit en till.