Äntligen dags för årets första Cookalong. Det är en av
mina mest populära kurser inom mat och vin i kombination och jag håller dem på
Restaurangakademien intill Avicii Arena (före detta Globen). De senaste tolv
åren har jag säkert gjort omkring 70 sådana heldagskurser för drygt tusen
deltagare – och det är alltid superlyckat och väldigt uppskattat.
Det hela börjar
med nästan tre timmars grundkurs i smak- och känselsinnena, vilket är den
avgörande grunden i att förstå hur man enkelt och logiskt kan skapa lyckade
kombinationer. I den övningen gör vi en provning med fyra viner till en assiett
med råvaror som speglar alla grundsmaker och både hetta och fet textur. Med det
som grund tar sig deltagarna in i köket där de helt utan recept ska laga en
maträtt till det vin som varje grupp har tilldelats. Utifrån vinets fyllighet,
balans av fruktighet eller eventuell restsötma, nivån av syra och förekomst av
tanniner och även vinets dofter, ska de tillaga en maträtt som stämmer in på
vinets balans. De fem grupperna har ungefär en timma och 45 minuter sig på att
laga 16 portioner av sin rätt, som de sedan ska bjuda alla deltagare på …
givetvis till det matchande vinet. Det blir totalt fem viner och fem maträtter,
en del av dem lite mer allmänt bra till goda viner och andra mycket med precisa
till det exakta vinet. Det blir nästan alltid suveräna kombinationer som oftast
med bara lite estetiskt lyft och ibland en sista justering av de finaste
detaljerna i smaksättning kan matcha vilken bra restaurang som helst.
Det är på sin plats att lägga till att
ingen av grupperna egentligen visste hur de skulle laga rätten och hur den
skulle smaka i färdigt skick – medan restauranger lägger väldigt mycket tid och
möda på att utveckla sina maträtter innan de hamnar på menyn. Om varje grupp
fick laga rätten en gång till, med vetskap om det vi lärde oss under den första
upplagningen, skulle såklart ytterligare ett steg av perfektion infinna sig.
Det känns som att det alltid är läget att njuta av
champagne – därför blev det en champagne som första vin, MV Brut Réserve
från Palmer & Co grundades 1947som ett kooperativ av sju
vinodlare. Tiden var den rätta, i det efter andra världskriget sargade Europa
var det svårt att livnära sig på vinodling och att dessutom behöva ge sig på
att sälja sina viner var en närmast omöjlig uppgift. Det var här som
kooperativen kom att spela en avgörande roll i att vinodlingen inte bara
överlevde utan också utvecklades. Det ursprungliga namnet på kooperativet var
lite mer storslaget, Producteurs des Grand Crus de Champagne, vilket ändå var
rätt passande med tanke på att deras vingårdar till stor del lågt just i byar
klassificerade som grand cru och deras säte vara i Avize, en av de allra
bästa byarna för Chardonnay i Champagne. Med tiden växte kooperativet med flera
vinodlare och betydligt större areal och 1967 ändrades namnet till Producteurs
de Grands Terroirs de la Champagne. Man är dock känd som Palmer & Co efter
varumärket på deras champagner. Idag har kooperativet omkring 320 medlemmar som
tillsammans äger över 400 hektar vingårdar, fortfarande till stor del i byar
som klassificeras som grand cru.
Den här cuvéen görs med cirka 50–55
procent Chardonnay, en tredjedel Pinot Noir och resten Pinot Meunier som till
största del kommer från deldistriktet Montagne de Reims. Med tanke på att vinet
har mognat i cirka fyra år på sin jästfällning efter den andra jäsningen i
flaskan, kan man utgå från att basårgången är den solvarma 2019 eller möjligen
2018. Det har gett vinet en generös fruktkropp som skapar en viss fyllighet och
lite yppigare frukt än i mer klassiskt svala årgångar. Omkring en tredjedel av
vinet är dock så kallade reserveviner som kommer från äldre årgångar och skapar
en fin komplexitet i smaken. Som balans till den typiskt friska syran har man
lagt till en dosage (tillsats av socker) som ligger kring åtta gram per
liter. Och duon som arbetade med det här vinet upplevde smaken som fruktigare
än stram – vilket också kom att prägla deras maträtt något.
Omkring tio grader är lämpligt och när
man serverar champagne till mat föredras ett glas med lite större kupa, en helt
vanlig vitvinskupa räcker gott och väl.
Som alltid tilldelas varje grupp en eller två huvudråvaror
som den kan utgå från när de skapar sin matchande rätt. Champagnegruppen fick
pilgrimsmusslor och forellrom att arbeta med. Det finns mycket man kan göra med
musslorna, allt från en syrlig ceviche till en tartar till en rätt med
halstrade musslor – eller en version av dessa idéer. En fin mussla per person
skulle halstras hastigt i panna (använd gjutjärnspanna hellre än teflon och låt
pannan bli riktigt varm) som ströddes med vanligt salt så att musslorna hastigt
fick salthalstras. Vi talar om sex sju sekunder på varje sida så att de inte
blir fullt genomstekta. Man gjorde också en tartar av finskurna musslor och
lite finskuren lax som smaksattes med salt, peppar och citronsaft så att man
nästan fick en hastigt gravad känsla. Denna tartar lades ovanpå den halstrade
musslan och sedan toppades detta med en tunnare skuren skiva av pilgrimsmussla
som också hastigt hade salthalstrats – de blev lite grand som en ”burgare”.
I botten lade man
ett blad av savojkål som bara hade bakats i ugnen med lite olivolja och salt.
Det var i och för sig gott sett till smaken, men jag upplevde att kålen var
lite torr och seg – lätt hänt när man gör på det sättet. Det hade blivit lite
bättre om man hade strimlat den och smörslungat den och smaksatt med salt,
peppar och citronsaft, eller gjort samma sak med tunt hyvlad fänkål eller
vanlig slanggurka. Till den här rätten hörde också en utmärkt god beurre
blanc, kokt med schalottenlök som hade kokats in med vitt vin, sedan lite
grädde och mot slutet monterats med smör till en fint krämig konsistens. Här
stötte man också på ett litet ”problem” i och med att man hade lite för mycket
lök som gjorde såsen sötaktig. Det kunde snabbt och enkelt avhjälpas genom att
smakbalansera såsen med ganska rikligt med citronsaft. På så sätt uppnådde man
balans. Tricket är att smaka på såsen, sedan på det vin man vill matcha – och
om vinet upplevs för syrligt i mötet, behöver man bara tillsätta med citronsaft
i såsen till dess syran i såsen och vinet är så nära varandra som möjligt. Mot
slutet rörde man ner regnbågsrom i såsen, mest för att lyfta rätten och göra
den lite vackrare.
Nästa vin kom från Bourgogne och mer precist från
distriktets sydligaste underområde Mâconnais som sett till pris och prestanda
är ett högintressant område att välja vin från med tanke på att mycket av
övriga Bourgogne har blivit så dyrbart. Vinet var en läckert fruktig och
mineralisk 2021 Mâcon-Pierreclos från firman Verget som är
en så kallad négociant som helt eller till stor del gör viner från
druvor som man köper från kontrakterade odlare. Firman grundades 1990 av
Jean-Marie Guffens och Maine Heynen som elva år tidigare hade grundat en annan
firma sedan de hade köpt ett par små vingårdslotter i byn Pierreclos som ligger
halvannan mil från det historiska klostret Cluny i regionen Mâconnais, ett
kloster som i mångt och mycket för drygt tusen år sedan lade grunden till det
vindistrikt som vi idag känner som Bourgogne.
Verget fick snabbt ett mycket gott
rykte för framför allt sina vita viner och et är också vitt vin som gäller i
den här delen av Bourgogne. I Mâconnais odlas vin på ungefär 4 070 hektar
och det kategori som det här vinet tillhör kallas ”Mâcon plus bynamn” och
omfattar 27 små byar om totalt 1 770 hektar som så skriva ut byns namn på
etiketten. Pierreclos är en sådan by, planterad med vin på så liten areal som
59 hektar, varav hälften utgörs av Chardonnay. Det här vinet har jästs och
lagrats i åtta månader i så kallade foudres, större äldre ekfat, och i
sitt färdiga skick har det en underbart klassisk, mineraliskt stram, syrafrisk
och elegant doft och smak med den för området så typiska solmogna men ändå
svala gula äppel- och citrusfrukten. Det är verkligen gott och elegant.
Bourgognevinet hade tänkts matchas av en rätt tillagas
med filé av vit fisk, i det här fallet en gös. Vi skar ut den finaste ryggdelen
av filén, men behöll skinnet på och det kan man gärna göra om fisken är
noggrant fjällad. Fisken stektes under ständigt ösning i smör och rapsolja på
skinnsidan och smaksattes med salt och peppar. Mot slutet vändes filéerna så
att de fick en hastigt tillagning på andra sidan, men man måste var noggrann så
att fisken inte blir överstekt, då blir den torr.
Tillbehör blev finhackad lök och
champinjon med lite kapris som hade smörstekts och smaksatts med salt och
peppar. Man körde ingen sås till, däremot lättbrynt smör som mot slutet fick
kokas in med lite torrt syrafriskt vitt vin till en så kallad ”spräckt sås”.
Det ger också ett rätt snyggt intryck (man kunde också ha lagt till lite rivet
citronskal och finskuren persilja, främst för det visuella). Just brytningen av
det feta och det syrafriska blev ett trevligt tillbehör. På toppen, för att få
lite krispig textur, hade man lite smul av surdegskrutonger. Att lägga till
något krispigt till maträtter som har en mjuk textur ger alltid en bättre
helhet.
Det blev en fullt godkänd kombination, med en liten fundering – möjligen blev
det stekta en liten gnutta för smakrikt för det eleganta bourgognevinet,
samtidigt speglade stekytan och champinjonerna den lite jordiga och nästan
jordrökiga känsla som vinet hade. Och gott blev det, det höll alla runt bordet
med om.
Riesling är alltid en intressant druvsort att arbeta med och
det beror mycket på finessen och den höga syran, som alltid måste matchas
smaksättningsmässigt i maten. En annan intressant aspekt med Riesling är den
kan ge viner i allt från helt torra stilar till halvtorra, halvsöta och tydligt
söta. Den 2019 Riesling Steinberger Kabinett från Kloster Eberbach
i Rheingau i Tyskland hör till kategorin nästan torra till halvtorra viner. Med
en alkoholhalt på 8.0 procent man kan redan utan att ha provsmakat vinet förstå
att allt det socker som bildas i fullt mogna druvor här skulle kunna ha gett en
alkoholhalt på åtminstone 11.5 eller 12.0 procent. Det socker som under
jäsningen inte har omvandlats till alkohol finns således kvar i vinet som restsötma.
Kloster Eberbach är en av landets mest
historiska vinegendomar och dess historia sträcker sig tillbaka till år 1136 då
klostret grundades av cisterciensermunkar från Bourgogne (då var det främst
Pinot Noir som odlades). Pinot Noir odlas fortfarande, och man gör fina viner
med den, men idag är man mer omtalad för sina fina viner med Riesling.
Det här vinet görs med Riesling från
den berömda Steinberger som är en av egendomens finaste vingårdar. Vinet har
jästs och lagrats i en kombination av ståltankar och 5 000 liter stora
ekfat som är så gamla (upp emot 50 år) att de inte längre ger någon karaktär av
eken – däremot kan vinet långsamt andas och få viss komplexitet under den upp
emot ett år långa lagringen. Vinet har en elegant klassiskt rieslingfruktighet
med blommighet och nyanser av söt citrus och gul stenfrukt. Det är ett vin med
liten gnutta sötma – eller snarare omkring 50 gram restsötma per liter vin –
men eftersom syran är frisk uppstår en väldigt fin balans där början av smaken
är ganska tydligt söt, men syran efterhand tar vid och skapar en nästan torr
eftersmak.
När man har ett vin med sötma i
måste man förhålla sig till den och laga (matcha till) en maträtt som har
ungefär motsvarande sötma. I annat fall kommer vinets sötma att framträda ännu
mer i mötet med rätten, snarare än att integreras och balanseras med den.
Särskilt viktigt är just det när man upplever att vinet är sött, som en i
gruppen nästan lite ogillande uttryckte det. Samtidigt hade rieslingvinet en
förhållandevis frisk syra och den behövde av precis samman balanserande
anledning tas hänsyn till. Således en rätt där både sötma och syra behövde
finnas.
Man hade fått en stor laxsida att utgå
från, men eftersom man skulle laga små portioner (så blir det när man ska laga
en femrättersmeny) skars bara den tjockaste ryggfilén ut. Man tog också bort
skinnet, det behövde inte vara med. Ryggfilén skars i drygt centimetertjocka
skivor som sedan precis inför servering halstrades i riktig varm panna, precis
som musslorna på lite utstrött salt och utan fett eftersom lax är så fet. Bara
hastigt på varje sida så att laxen inte blev genomstekt och torr – hellre rå i
mitten.
Också den här
gruppen gjorde en slags tartar med lite av laxen som skars fint och färska
räkor som skars lika fint. Det var i tartaren som sötman skulle införlivas i
rätten och den kom i form av söt melon som skars lika fint som laxen och
räkorna. Lite finskuren lök och en perfekt avvägd mängd chile lades till – just
ett litet sting från chile och vin med mild sötma är en utmärkt kombination.
Vinets syra skulle också få sin balansering i den här tartaren och den kom med
färskpressad lime (jag föredrar alltid lime före citron till Riesling eftersom
Riesling har mer lime- än citronliknande fruktaromer). Och så salt såklart.
Av räkskalen gjorde man en doftrik
räkolja genom att i rikligt med olja koka skalen så att de nästan fick en slags
friterad känsla. Efter cirka tio minuter ställdes oljan åt sidan att svalna,
sedan silades skalen av och oljan smaksattes med lite salt och limezest. Den
här väldigt goda oljan användes som ett garnityr som ripplades över tartaren (när
oljan är kall kan man såklart också slå ett supergod majonnäs med den).
Den här rätten blev en fullkomligt
perfekt partner till vinet, som totalt sett upplevdes lite mindre sött och
syrligt och istället helt integrerat i mötet.
Under större delen av 2000-talet har druvsorten Nebbiolo
och regionen Piemonte stått allra högst upp på trendlistan. Samtidigt har också
kvaliteten på vinerna utvecklats markant, mot en mer elegant modern stil med
finare tanninstruktur och lite större intensitet i doftregistret. Vår 2019
Barbaresco kom från toppfirman Massolino, som började odla
och göra vin 1896. Även om Barbaresco och grannappellationen Barolo har
förstklassigt anseende och av många kännare rankas som de finaste ursprungen
för rött vin i Italien, var det först på 1990-talet som området såg en slags
renässans och Barbaresco och än mer Barolo började bli det som de två
appellationerna är idag.
Massolino hör till de mer
välrenommerade firmorna och det här vinet är ett utomordentligt fint bevis på
varför. Som vanligt rör det sig om 100 procent Nebbiolo, en druvsort som är
särskilt intressant rent gastronomiskt eftersom den har en påtaglig strävhet
som markerar strukturen i den som mest medelfylliga smaken. I vanliga fall
brukar röda viner jäsas med skalen i två till tre veckor, men det här vinet har
bara sett en dryg veckas skalkontakt och är därför mer elegant strukturerat.
Efter jäsningen har vinet mognat under 30 månader i ekfat som är 3 200
till 4 500 liter stora.
Viner gjorda med Nebbiolo har alltid
en mer eller mindre uttalad strävhet, i regel av det mer tydliga slaget. Den
fanns också i det här vinet, men årgång 2019 har gett väldigt eleganta viner
med saftig, frisk och inbjudande frukt, ganska mjuk textur och fin syra och
tanninerna känns därför fint integrerade. Det gör att man lite mer kan fokusera
på den förtjusande fruktigheten. Massolino gör alltid eleganta viner och i den
här årgången är vinet än mer förtjusande. Samtidigt hade gruppen fokus på att
ta hand om strävheten, så att den inte förstärktes i mötet med maten.
Tjejerna med Nebbiolo hade fått majskyckling och svamp som
huvudråvaror. Eftersom kyckling är magert finns det alltid stor risk att köttet
blir torrt, därför valde man att baka kycklingbrösten sous vide,
vakuumpackade och sedan bakade i 66 grader vattenbad under omkring en timma.
Brösten saltades och pepprades och rullades ihop med ett salviablad i plastfilm
till en jämn rulle (på så sätt formas bröstet så att alla skivor man sedan skär
blir lika stora, dessutom blir köttet mer jämnt tillagat). Det här kan man göra
i god tid i förväg och fördelen med sous vide är att temperaturen på
råvaran aldrig går över den som vattenbadet är inställt på. Strax innan
servering stektes brösten runt om i smör och olivolja så att de fick en fin
stektyta. När man steker kan man också lägga i ett par kvistar med timjan och
en krossad vitlöksklyfta i stekfettet.
En av de första typerna av
maträtt som deltagarna siktar mot när det har ett vin med Nebbiolo framför sig
är risotto – så blev det den här gången också. Finhackad schalottenlök
sauterades i smör i en medelstor kastrull, därefter lades riset i och fick sauteras
en minut eller två. Ett par deciliter torrt vitt vin slogs på för att koka in
en stund, sedan späddes risotton på med en ljus kycklingbuljong. I vanliga fall
gör man risotton helt färdig, men nu skulle man göra den halvfärdig för att sedan
toppa risotton med lite buljong och ställa kastrullen av spisvärmen. Under
tiden den halvfärdiga risotton vilar, sitter man själv som gäst vid sitt eget
bord med sina vänner, precis som det ska vara.
Det tog nog inte mer än sex sju
minuter att väcka liv i risotton genom att ställa den på medelvärme, lägga i
smörstekt ostronskivling som garnityr och för att ge svampkaraktär, slå på lite
mer buljong undan för undan och sjuda risotton till perfekt textur, al dente.
Mot slutet blandades finriven parmesanost och det hela smaksattes med lite salt
och peppar. Risottons krämiga textur var den som skulle fånga upp vinets
tanninstruktur och på ett fulländat sätt integrera vinet i maträtten.
Garnityr blev lite
smörstekt king oyster mushroom (kungsmussling) och hastigt stekta
salviablad (mest för doften) och lite hastigt friterad grönkål för att lite
krisp i rätten. Supergott, verkligen.
Den femte gruppen fick en vin med Syrah från norra Rhône och mer precist Saint-Joseph som ligger på de bitvis branta och granitdominerade sluttningarna på motsatt sida om det berömda ”berget” Hermitage. Vinet kom från den utmärkta familjefirman Domaine Coursodon som ligger i Mauves (precis mitt emot Hermitage) och har 16 hektar stora egna vingårdar. Duon hade ett ganska mörkt och djupt fruktigt vin i sina glas, koncentrerar bärfruktigt med toner av björnbär och mörka körsbär med en liten ekfatston (sötma, vanilj och lätt rostad) och med den för druvsorten och platsen så typiska kryddigheten som drar åt krossad peppar och lakritsrot. Det var utan jämförelse det smakrikaste vinet i dagens uppställning, därför fick det också gå ut som sista vin – det lättaste vinet ska serveras först och det smakrikaste vinet sist. Det fanns också en liten tanninstramhet och en lätt rostad och något bitter fatkaraktär mot slutet av smaken – och det gjorde att man gärna kan lagra vinet ett par år för avrundningens skull, eller servera det till en maträtt som fångar upp och rundar av stramheten något. I glaset en 2020 Saint-Joseph l’Olivaie som görs med 100 procent Syrah från gamla stockar planterade i en mager och grund granitjord. Druvorna skördades manuellt och eftersom skördeuttagen är små får vinet alltid en god intensitet och kraft. Efter noggrann sortering krossade druvorna och musten jästes i öppna kar med regelbunden nerpressning av skalkrosset under drygt två veckor. Lagringen i ekfat, cirka 15 procent nya och resten två till fyra år gamla, sträckte sig över 15 månader.
Vinet från Rhône skulle matchas med en putsad ryggytterfilé
av lamm. Den saltades och pepprades och stektes runt om i olivolja med lite
krossad vitlök och ett par örtkvistar för den fina doftens skull. Det här kan
man göra god tid i förväg för att undvika matos i hemmet när gästerna är på
plats. Köttet bakas sedan färdigt i ugn, gärna vid 100 eller möjligen 120
grader som mest tills det når en innertemperatur på 55–56 grader. Hur lång tid
det tar beror helt på köttet och ugnen. Eftersom köttet steks vid lite lägre
temperatur behöver det egentligen inte vila efter stekningen. Man kan tranchera
det direkt.
Även om övningen inte krävde det, ville paret som lagade den här rätten lägga
till ett tillbehör av potatis – man gjorde därför fina klyftor av potatis som
stektes med lite olivolja i ugnen. Vilken typ av potatis (klyftpotatis,
råstekt, potatisterrin, potatiskaka, stekt potatis, pommes frites) man väljer
som tillbehör har ingen påverkan på matchningen med vinet. Man hade också lite
hastigt blancherade och sedan smörslungade haricot verts som tillbehör, och det
viktiga med grönsakstillbehör är att de alltid är noggrant smaksatta med salt,
peppar och gärna (om man vill) ett par droppar citron eftersom syran ger ett
lyft och även balanserar tillbehöret till vinet på ett bra sätt. Så långt inget
nytt under solen – men så är ju också Syrah och lamm och lite örtkryddor
normalt sett en helt given kombination. Syrah brukar normalt sett inte ha
direkt markerade tanniner här uppe i norra Rhône, många viner är förvisso
strukturerade men ändå burgundiskt eleganta.
Ändå ville man få in ett tillbehör med en fet textur som fångar upp tanniner
och rundar av dem – och det gjordes med hjälp av en sås. Vi hade ingen
lammbuljong, men man kan ”göra om” exempelvis en kycklingbuljong genom att
stekta puts från lammkött och låta koka in i buljongen och på så sätt ge den
lammkaraktär. Den här dagen gjorde man på ett annorlunda sätt, man kokade helt
enkelt in kycklingbuljong med vitt vin till god smakintensitet och mot slutet
vände man ner getost (chèvre) som fick ge getkaraktär i såsen. Såsen mixades
sedan slät och luftig och den smaksattes med salt, peppar och lite citronsaft
för att ge en viss fräschör. En lite annorlunda men väldigt god sås.
Under våren 2024 görs ytterligare två cookalongs med precis
samma viner – det ska bli intressant att se hur nästa gäng kommer att hantera
vinerna och råvarorna. Titta in på Restaurangakademiens hemsida för att se om
det finns platser kvar.