Ett dygn i Vasastan den 9-10 september

Det finns väldigt många trevliga små och medelstora restauranger runt om i Stockholm nuförtiden. Egentligen borde man besöka dem alla och skriva om dem, men det känns inte riktigt görligt. Det händer dock att jag tar mig tid och hänger en helkväll på ett par ställen, som den här kvällen, som inleddes på nyöppnade Metropol Palais på Sveavägen. En gång i tiden, på 1960-talet, låg här en klassisk fin restaurang, som med tiden blev allt mer standardiserad och sömnig. På 1980-talet tog Hard Rock Café över en del av restaurangen och satte minst sagt fart och fläkt på stället. I lokalen intill ligger numera Metropol Palais, en restaurang och underhållningsrestaurang. Det var i den lilla men varmt ombonade cocktailbaren en trappa upp som vi slog oss ner för att inleda kvällen. Vi började med ett glas NV Crémant de Bourgogne Extra Brut från Clotilde Davenne, ung och stramt fruktigt med frisk syra och en liten mineralitet. På sitt sätt lite champagnelik, men en aning mer fruktig. Till den ett fat med riktigt goda, havsfriskt smakande ostron. Gott!

Jag kunde inte låta bli att fråga om det gick att beställa en drink i stil med den klassiska Negroni, varpå barmästaren nickade gillande och kom fram med ett grogglas med en stor isbit och ett tunt skuret citronskal i. I en liten glasflaska intill fick jag min drink, gjord av Beefeater Gin som grund med det franska aromatiserade starkvinet Lillet, den franska bittern Suze samt en liten fläkt av fläderlikör. Det var en härligt god, somrig och friskt smakande version av den klassiska Negroni, med en fint balanserad bitterhet i slutsmaken.  

Vi tog oss sedan vidare ett par kvarter till den lilla charmerande restaurangen Café Facile på Luntmakargatan. Stället är inte stort, ett fyrtiotal platser samt två på en liten bänk alldeles intill köket. Det var vid köksluckan som vi hamnade. På Café Facile beställer man mat och dryck vid kassan, därefter tar man sin dryck och sätter sig vid sin plats. Maten kommer sedan serverad av antingen serveringspersonalen eller kockarna. Det är ett personligt ställe med känsla av Paris, här finns värme och här finns nerv och puls, dessutom är maten god. Att priserna hålls på måttlig nivå spelar säkert in i bilden att den lilla restaurangen är så populär och välbesökt, under vår kväll hade man tre sittningar här, och då stänger ändå köket 22. Rätt imponerande och ett tydligt tecken på att man har lyckats!

Jag beställde in ett glas 2013 Côtes du Rhône Réserve från den 100 hektar stora firman Château Mont-Redon i Châteauneuf-du-Pape, ett vin gjort av Roussanne och Viognier med en riktigt läcker kombination av de bådas personliga karaktärer. Här fanns honung, nötter och blommighet, en viss fetma och om inte syra så åtminstone en fräschör och livlighet av en fin mineralitet. Det är en riktigt god vit Côtes dy Rhône.

Den njöts först till en torchon av anklever, fet och välsmakande, med en rostad brioche och lite chutney av päron. Tack vare den milda sötman i chutneyn kom vinets rikare frukt att upplevas något nertonad, istället lyftes vinets syra och friskhet fram, vilket gav en slags vinst. Priset 118 kronor kändes minst sagt måttligt.

En annan rätt som beställdes in som förrätt var halvdussinet sniglar med provencalsk vitlöks- och örtkryddning. Kanske en aning för mycket klorofyll för min och vinets smak, men rätten var ändå god. Sniglarna hade en ren smakkänsla, inte jordig som jag oftare brukar tycka att de kan ha. Även här var priset blygt satt, 68 kronor.

Nästa rätt, egentligen en varmrätt som vi bad om att få delad, var halstrade pilgrimsmusslor med boudin noir (blodkorv) och en len kräm av blomkål samt lite lätt tillagade och fortfarande krispiga blomkålsbuketter, var i grunden väldigt fin. Musslorna var perfekt stekta med en nästan glassartad kärna, blodkorven lätt stekt och välsmakande. Dock var rätten för salt, detta till följd av den rostade pancetta som i sig var nästan brännande salt (och torkar eller rostar man saltat kött, blir det ännu saltare). Lite mindre pancetta hade varit bättre, hade man dessutom gjort brunoise av den hade sältan fått en mindre uttalad plats i rätten. Frånsett det, gott. Sånär som på den påtagliga sältan, passade det vita vinet fortfarande bra till den här rätten.

Nästa rätt var också en varmrätt vi allra vänligast bad att få delad, jag är faktiskt svag för att prova många olika typer av rätter när jag går på en ny restaurang. Nu blev det sensommar och tidig höst på tallriken så det förslog, smörstekt abborrfilé på en bädd av gräddslungade kantareller och lite färskpotatis. Mat behöver aldrig vara mer komplicerad än så här, en rätt som är busenkel att lyckas med dessutom.

Den här typen av rätt kan man servera antingen ett smakrikt vitt vin till (exempelvis av den typen jag hade haft i glaset), eller ett lätt till medelfylligt rött. Jag gick på det senare och inspirerad av förra veckans resa i södra Rhônedalen fastnade jag för en flaska 2012 Saint-Esprit Côtes-du-Rhône från den utmärkta firman Delas. Årgången är riktigt bra, överlag något solrikare, vilket har gett viner med något mer uttalad fruktighet och mjukhet. Den här tappningen framställs huvudsakligen av Syrah med lite Grenache från vingårdar i en liten dalgång i den norra delen av Ardèche och jag måste säga att jag är imponerad av hur välgjort och gott vinet är, det tillverkas i en volym av över 500 000 flaskor årligen och vinet kostar inte ens hundra kronor!

  Frukten är ganska generös, något solvarm och lite kryddig med drag åt både lagerblad och lakritsrot, här finns också en lätt violblommig nyans, därtill en skönt värmande alkohol i slutet av den medellånga, måttligt strukturerade och rätt goda eftersmaken. Just tack vare den krämiga texturen i kantarellerna och fiskens stekyta, som gör rätten lite smakrikare, kom abborre och vin att passa riktigt bra till varandra.

Den andra varmrätten satt egentligen än mer perfekt till det goda Rhônevinet, en porchetta (fläskrullad) med fint knaprig yta och saftigt innanmäte serverades med en krämig risotto och karljohanssvamp. Maträtter som den här passar i och för sig till de flesta röda viner, inte minst med tanke på den krämiga risotton som fångar upp  eventuella kanter i vinet och den smörstekta svampen som lyfter smakrikedomen i rätten. Priset på varmrätten? Billiga 175 kronor.

   Det var första gången jag var här på lilla charmerande Café Facile. Det finns något genuint med stället, något skönt stökigt och okomplicerat, kanske rent av franskt, och det är verkligt personligt. Om det nu är en betydelsefull faktor vid val av restaurangbesöket är det dessutom ett ställe där priserna är lika folkliga som hela idén. Här blir man aldrig ruinerad.

Borgogno är en 20 hektar stor familjefirma i Barolo, vars anor sträcker sig tillbaka till 1761. Man har en vinlista som faktiskt är mer omfattande och bred än vad så gott som alla andra producenter har i Piemonte, från torrt rieslingvin (enligt den nya appellationen Langhe Riesling) till en svit av mer typiska och klassiska viner från Langhe och Barolo, där man både gör instegsvin, riserva och vingårdsbetecknade viner, därtill en trio av unika söta, smaksatta versioner. Dagen till ära gästades det personliga boutiquehotellet Ett Hem i Stockholm för en trevig lunch med den unga, dynamiska och i allra högsta grad underhållande och passionerade vinmakaren Andrea Farinetti, bara 24 år gammal och redan en etablerad stjärna.

   "Jag är helst i vingårdarna och vinkällaren i Piemonte, där jag inte är något annat än en vanlig jordbrukare, men när jag åker runt om i världen och visar upp våra viner och talar om vår kultur, då ser folk mig som stjärna, det är väldigt konstigt", säger Andrea och skrattar.

Instegstrion var riktigt trevlig, med en utsökt och elegant 2010 Langhe Rosso som till största del byggs av Nebbiolo, till mindre del av Barbera och Dolcetto och bara med en liten skvätt Merlot i blandningen. För 99 kronor är vinet smått sensationellt, det smakar verkligen Nebbiolo med både parfym och djup, därtill med en fint jordig och något komplex nyans.

   Jag som är så förtjust i druvsorten Barbera fick mitt lystmäte tillgodosett med den mörkt körsbärsfruktiga och något mandelnyanserade 2013 Barbera d'Alba Superiore, vars smak har ett viss koncentration och en uppfriskande och druvtypisk syra, men också en fin balans.

   Det vin som verkligen lyfte i trion var det modernt och lite uppkäftigt namnsatta vinet 2010 No Name, som har ursprungsbeteckningen Langhe Rosso. Vinet är, enligt Andrea, en protest mot det krångliga byråkratiska systemet som är svårt för vinodlare och vinmakare att leva upp till. Just det här vinet kommer från delar av familjens bästa lotter i Barolo och vinet har verkligen en superläcker barolokaraktär, en ljusare färg än de tidigare, en klassisk och rätt komplex och något tobaks- och rosenaromatisk nyans. Av de tre vinerna var det här det bästa.

De tre vinerna serverades till en fint bakad torskrygg med stekt rökt sidfläsk, lameller av sauterad lök och med en rödvinsås som lyfte fiskrätten mot rött vin snarare än vitt. Köket här på Ett Hem är verkligen förstklassigt.

Barolovinerna från Borgogno är av klassisk och elegant karaktär och storheten i dem märks inte minst i vinerna med mognad. Den 2008 Barolo vi först serverades kommer från fem vingårdar och lagras under tre år i 2 000 till 20 000 liter stora liggare av slavonsk ek. Vinet hade en fint körsbärsfruktig och något blommig karaktär med en ännu oförlöst struktur av tanniner och syra som fortfarande håller tillbaka vinets intensiva men inte fylliga frukt. Ett par års flasklagring till skulle jag själv rekommendera, då lär det här vinet blomma ut och bjuda på en mer elegant textur och struktur.

   Av de fyra viner vi provade var 2003 Barolo Riserva, också det från samma fem vingårdar, av lite stökigare slag med både en sötaktig och nästan solvarmt mogen frukt (årgången var mycket varm), men med en något mer måttlig syra och en förvånansvärt tydlig och mot slutet av smaken lite torr tanninstruktur och en nästan portvinsliknande fruktsötma.

   Min egen favorit var den fantastiskt goda 1998 Barolo Riserva, nu perfekt mogen med en fin intensitet, en komplex jordighet med en första antydan av tryffel och med en ganska lång och riktigt läckert, aningen frisk och nyanserad eftersmak. Visst har även mogna viner från Barolo en markerad och något torr tanninstruktur, men samtidigt bjuds en tillräckligt rik och fin fruktighet för att bära upp vinet och ge det en riktigt fint balanserad smak.

   Färgen i 1982 Barolo Riserva var ljusast, därtill hade vinet lite mer fällning. I det här vinet började toner av torkad skogssvamp och tobak att börja skönjas, men tanninerna gjorde sig fortfarande påminda, särskilt i eftersmaken, där en del av fruktrondören har börjat torka in. Det här vinet visade verkligen hur en god klassisk barolo ska uppföra sig.

Kalvsteken var stekt enligt konstens alla regler och den serverades med sin egen steksky samt smörstekt karljohanssvamp. Eftersom Nebbiolo är en så sträv druvsort bör man matcha dess viner med något fett eller salt, eller både och, så att tanninerna fångas upp och rundas av. Den här rättens inslag av hyvad parmesan fick ta hand om vinerna tanniner och gjorde det så bra att vinerna upplevdes milda, trots att man hade kastat in den onödigt vinovänliga råvaran spenat. Nu gick det riktigt bra ändå.

Vi fick också möjlighet att njuta av två vingårdsbetecknade viner, med 2009 Barolo Cannubi i det första glaset. Det här vinet har en ung, något mörk och djup körsbärsfrukt med ett lätt blommigt uttryck och en fin nyans av körsbärskärna och mandel. Det fanns också något lätt rökigt och jordigt i den ännu oförlästa smaken.

   Jag själv föredrog detta vin, särskilt smakmässigt, åtminstone sett till helheten. Däremot hade 2009 Baolo Liste en ytterst elegant och lite blommig nyans, en ljusare frukt och även mycket mer uttalade tanniner, som just nu gör att vinet har en förhållandevis svårgillad eftersmak. Det är het enkelt för torr och stram.

Varför gå över ån efter vatten, när man kan köpa en vällagrad svensk ost i absolut världsklass. Den här lunchen fick vi  svensk prästost från legendariska Sivans Ost. Den här lätt kryddiga och väldigt goda osten kan verkligen mäta sig med betydligt mer välrenommerade hårdostar från Alperna. Efter 30 månaders lagring har osten fortfarande en fin och nästan lite krämig textur, men med mognadens komplexitet och ganska distinkta krydda.

En liten dessert var det som återstod av lunchen. Den kom i form av en fint smakbalanserad chokladsorbet som serverades med en liten brownie och syltade bär.

Jag är väldigt förtjust i högklassig vermouth och i traditionella kryddade viner. De kanske inte hör till den moderna vinsmaken, men det finns något särskilt läckert och komplext över den här typen av viner. Borgogno hör faktiskt till de få vinfirmor, utöver de stora specialisterna på vermouth, som fortfarande tillverkar de unika kryddade vinerna här i regionen. I sig är det inget unikt att göra en vit vermouth, men Borgogno Chinato Bianco är en vit vermouth av den lokala druvsorten Cortese (till skillnad från annan vermouth, som görs av enkla bulkviner från annan ort) som har smaksatts med fyra extrakt av totalt 37 olika botanicals (örter, växter, blommor, rötter, frukter). Doften är elegant kryddig och fint fruktig och blomaromatisk, till smaken sett sötaktig men av den fint klädsamma bitterheten nästan torr mot slutet. Vilket underbart vin, men vilken tråkig upplysning att man bara gör 2 000 flaskor om året av denna delikatess. Det här skulle jag vilja dricka ofta, som aperitif med en isbit i.

   Den röda versionen Borgogno Chinato Rosso bygger på en riktigt fin grund, 70 procent Nebbiolo och 30 procent Barbera. Kryddningen är densamma som i det vita vinet, men känslan är såklart annorlunda eftersom kryddorna (förvisso i en annorlunda proportion) kompletteras av rödfruktiga och helt andra druvblommiga nyanser. Och så strävheten från Nebbiolo, såklart.

   Allra mest komplext var den smått sensationella Borgogno Barolo Chinato, gjord av både yngre och äldre baroloviner (bland annat från 1963 och 1967) som har bandats och återigen smaksatts med de 37 smak- och aromgivarna. I samtliga viner har dessa beretts till extrakt genom maceration i neutral druvsprit och i samtliga viner har slutblandningen sötats till perfekt balans med vanligt socker. Doften är läckert kryddig med en komplex nyans styrd av grundvinets mognad, kryddigheten är något mer förfinad och delikat balanserad och eftersmaken först söt och mot slutet klädsamt bitter. Fantastiskt gott, mer av den här varan tack!

Rhône, ett par dagar i september

 

Det är något särskilt med Rhônedalen och dess mångskiftande viner. Nog för att det bara är ett par huvuddruvor i norr och mångdubbelt fler och mer mångfacetterade men ändå i snarlik druvblandning i de olika appellationerna i södra Rhône, vinerna är ändå av både geografi, geologi och tradition rätt olika i vardera av sina ursprung. Den här resan valde jag att satsa på två appellationer, båda riktigt bra och lovande och båda mer eller mindre bortglömda hos den stora massan vindrickare.

   Den första dagen ägnades åt Condrieu, den nordliga appellationen som har gått och blivit världsberömd men ändå inte drucken särskilt ofta. Druvan är Viognier, men mer än att ha Viognier som enda tillåtna druvsort är Condrieu en appellation där terroir och personliga tolkningar av den aromatiska druvsorten regerar. Detta bekräftades av en omfattande och många timmar lång maratonprovning av bara viner från Condrieu i årgångarna 2011, 2012 och 2013.

Än roligare än provningen i sig, vin är ju trots allt bara vin, var den middag med två producenter från Condrieu som hade åkt ner till Avignon för att träffa mig och ge sina berättelser om Condrieu, dess viner och de skiftande årgångarna de har upplevt den senaste tiden. Vi möttes på Restaurant l’Essentiel på 2 rue Petite Fusteri ett par stenkast bort från de mer publika restaurangerna med turistmassorna nedanför påveslottet. Det visade sig vara en rätt modern och tämligen elegant men ändå avslappnad restaurang med stärkta vita linnedukar på borden och modern loungemusik i högtalarna. Här beställde vi kvällens trerättersmeny som har två alternativ vardera av förrätt, varmrätt och dessert. Jag valde en terrin av god solmogen tomat med konfiterad aubergine, sauterad lök och vitlök toppad med en brandade med kolja och till det en inte alltför kryddig pesto av basilika och ruccola. Den var god, men faktiskt lite för stor för att vara en elegant förrätt.   

Eftersom dagen hade handlat om Condrieu var det också vinerna därifrån vi beställde in. Till skillnad från vad jag oftast hör, att ”Viognier är för blommig att ha till mat” och ”vinerna från Condrieu tar över alla rätter de ställs till” och ”man tröttnar efter ett glas”, passar vinerna från Condrieu alldeles utsökt till en lång rad rätter.

   Vi beställde därför in två viner från Domaine Christophe Pichon, en av de vinmakare som satt med på middagen, en liten familjeegendom med fem hektar i Condrieu. Det första vinet var familjens cuvée från alla de olika vingårdslägen de äger, 2010 Condrieu, ett vin som bjöd på en fint blommig och milt sötaktigt stenfruktig doft, men egentligen en mer stenigt strukturerad och faktiskt inte alls särskilt fruktyppig och mjuk smak. Nej, den här var riktigt läcker, till och med mineralisk.

   Då ett av de mest tilltalande vinerna under dagens mastodontprovning var ett vingårdsvin från just den här domänen, frågade jag om vi kunde beställa in en sådan. Såklart blev det då, smickra en vinmakare och flaskorna åker fram. Denna 2011 Condrieu Caresse, från vingårdsläget Colombier, var både mer blommigt och fruktigt aromatiskt och djupare till smak och intensitet. Samtidigt fanns också här den läckert stenkrossiga mineralitet som snörper åt slutet i smaken och gör att vinerna trots sin rika frukt och måttliga syra faktiskt uppfattas som absolut torra och till och med något friska. Det här vinet var såklart det bättre av de två och också det som just tack vare sin större smakintensitet passade allra bäst till förrätten.

Samma vin passade också bra till varmrätten, en saftigt stekt kyckling på bädd av luftigt potatiskross som var försiktigt smaksatt med sydfranska örter och detta serverat med en skummande velouté av kycklingfond, vitt vin och grädde. Över detta fint skuren och smörstekt svamp. Klassiskt och gott, och helt ärligt lika passande till personliga och smakrika vita viner som dessa som till fatjäst chardonnay och lätta till medelfylliga röda viner. Men just nu var jag mycket nöjd med vinerna från Condrieu.

Då jag är den rastlösa typen som alltid vill prova mer än bara två viner till en måltid, beställde vi in ett vin från en av appellationens allra mest framstående odlare och vinmakare, Domaine Yves Cuilleron. Vinet var hans 2013 Condrieu La Petite Côte, ungt och intensivt parfymerat med en briljant ren och mycket elegant fruktighet med inslag av färska gula persikor, ett stråk av passionsfrukt och aprikos, en måttlig syra men livfull mineralitet och en lång och mycket elegant eftersmak. När jag dricker så här exemplariskt rena och förföriskt fruktiga och blommiga unga viner från Condrieu blir jag inte ens sugen på att lagra dem (vilket odlarna alltid har sagt till mig att jag borde göra), jag vill ha dem nu, precis så här unga och omedelbart goda som de är.

Mina franska gener räcker inte till för att ostvagnen ska locka mer mig mer än vad desserterna gör. Jag är en sötgris, så enkelt är det. Därför fick det bli den goda fondant av choklad med körsbär som ingick i menyn. I den bästa av världar hade jag säkert kommit på att jag borde ha beställt in ett glas av det lokala röda starkvinet från Rasteau, men diskussionen om Condrieu var alltför intensiv och djup för att jag skulle tänka dessertvin. Men ett sött grenachevin från Rasteau hade definitivt varit den perfekta matchningen.

Misstaget rättades dock till genom en ballongkupa (helt fel glas, om du frågar mig) av den bärnstensfärgade, påtagligt fruktiga och något karamelligt men också komplext rustika 2001 Vieux Marc de Châteauneuf-du-Pape från Domaine Vieux Télégraphe som nu serverades. Marc kan vara en helt fantastiskt nyanserad sprittyp, men dessvärre verkar kulturen att dricka den avta i Frankrike, och alltfler producenter slutar därför att tillverka den.

Gigondas är en högintressant appellation med överlag hög genomsnittlig kvalitet och en god potential att producera viner som både imponerar som unga och med mognad. Själva byn Gigondas, som mer eller mindre klänger sig fast på foten av den dramatiska bergsryggen Dentelles de Montmirail är emellertid inte särskilt stor. Jag blev därför rätt förvånad, på pluskontot ska tilläggas, att hitta en riktigt bra restaurang här. Den heter Restaurant l’Oustalet, har legat här i fem sex år och ägs av familjen Perrin från Château de Beaucastel. Bara aptitretarna lät mig förstå att ambitionsnivån var hög. Först ut lufttorkat kött från Korsika samt en luftig mousse av gräslök som var oväntat god.

Det kom ytterligare en liten godsak, en uppfriskande lite soppa av mynta och basilika med något slags färskostkräm (förstod jag det som) som toppades med brunoise av pata negra. En riktigt fin liten läcker sak.

Då jag under hela förmiddagen hade provat igenom ett 70-tal viner från Gigondas fick jag frågan om jag ville ta med några flaskor till lunchen. Skön idé, tänkte jag, och tog med mig tre av de viner jag tyckte allra bäst om. ,

   Ett av det tre vinerna var 2012 Gigondas Les Secrets de Montmirail från Domaine Brusset, förvisso väldigt ung, men inte alls så återhållen och dov som många andra viner från 2012 var. Här fanns istället en riktigt läcker och generös, nästan sötaktig men samtidigt frisk körsbärsfrukt i druvtypisk (Grenache) stil, en lätt animalisk ton och en lång och väldigt god, om än något tanninrik eftersmak. ,

   Ett annat av mina favoritviner under provningen var 2011 Gigondas Sainte-Catherine från pionjärfirman Gabriel Meffre. Årgången 2011 verkar vara lite svårare än 2012, men ändå har man lyckats göra ett vin med både djup och mörk, rätt koncentrerad körsbärsfrukt och en påtaglig fräschör av syra och mineral. Med lite luft i glaset började superba toner av vildfänkål och lakrits att blomma upp och mitt totala intryck var att jag ville dricka vinet i stora glas … och i stora klunkar. Det här vinet väckte matlusten!

   Med fem av de allra bästa vinerna i dagens mastodontprovning måste jag ändå säga att Domaine MonTirius är en av de allra bästa firmorna i Gigondas. Från 63 hektar vingård, av vilket 16 hektar ligger i Gigondas, gör man tre cuvéer baserade på Grenache med omkring 20 procent Mourvèdre i. Stilen är djupare, kraftigare och mer strukturerad än de flesta andra producenters viner, men vinerna bjuder också på en stor finess och komplexitet som särskiljer dem från majoritetens viner. Den 2012 Gigondas Confidentiel jag hade plockat med mig är deras småskaliga toppcuvée, ett vin som förvisso är alldeles för ungt för att njutas av i full potential, men är vinet gott redan som ungt tänker inte jag vara den som säger stopp.

Förrätten var kanske inte helt perfekt avvägd till de röda vinerna, men den skulle faktiskt visa sig fungera högst tillfredställande. Den utgjordes av en så kallad öppen ravioli (egentligen större pastablad som inte är fyllda) med en barigoule (ragu) av kronärtskocka som serverades med en luftig emulsion av olivolja. Det hela toppades med tunt skuren och ugnstorkad pata negra. Rätten som sådan var riktigt god och vinerna skulle faktiskt fungera rätt bra till den.

Men, helt ärligt, hade jag fått välja ett vitt vin, hade det blivit den smått sensationellt läckra vita 2013 Vacqueyras Les Clefs d’Or från Domaine le Clos des Cazaux, gjord till 70 procent av den syrarika och något aromatiska gröna druvsorten Clairette från omkring 70 år gamla stockar. Vinet hade en frisk syra, tydlig mineralitet, en läckert fet kropp men samtidig frisk och elegant smak med lätt blommiga och citrusfriska nyanser. Riktigt gott om man frågar mig och en ren skam att vi inte har vinet i Sverige. Här på plats kostar det knappt tio euros, rena superfyndet med andra ord. Men som sagt, detta vin drack jag inte till maten, det hade jag mest i mitt smakminne som en hypotetisk fullträff.

De röda vinerna från Gigondas fick dock sin rättmätiga upprättelse när varmrätten serverades, en fint örtgrillad fläskfilé (fortfarande saftig, en sällsynthet med denna rätt magra styckningsdetalj) med en mild kräm av färska örter och smörsauterade sommargrönsaker, därtill lite fina friterade lökringar som tillförde en liten sötma som spelade med vinernas generösa fruktighet.

Även desserten här var somrig och god, färska jordgubbar med solig sötma som bröts av mot lite fint strimlad basilika och salvia (som gav en lika oväntad som rätt trevlig beska och örtighet) och till det spröda macarons och en uppfriskande sorbet av mynta och basilika.

   Jag var väldigt nöjd med den här restaurangen, hit ska jag absolut komma tillbaka nästa gång jag är i Gigondas. Till restaurangen hör också en nyöppnad och riktigt trevlig vinbar och ett litet superfint hotell med tre rum som jag mer än gärna bor på nästa gång. Vilken härlig kvalitetsmässig överraskning i den lilla charmerande byn Gigondas. Att sedan vinerna i appellationen hör till de finaste i södra Rhônedalen gör ju inte saken sämre.

Det är alltid intressant (men sällan riktigt gott) att gå på restauranger där man försöker laga mat över sin förmåga, där det innovativa verkar vara viktigare än att laga verkligt god, vällagad och väl smaksatt mat. Lite grand var det så på restaurang Coteaux et Fourchettes i utkanten av byn Cairanne. Stället var modernt, servicen ambitiös utan att bjuda på finess och pondus och maten … innovativ utan att träffa målet. Nej, det fungerar ytterst dåligt för mig när franska kockar släpper det de är bäst på, att laga genuin fransk mat. Jag blir bara besviken.  

   Däremot hade jag turen att dricka väldigt goda viner den här kvällen, bland annat två årgångar från en av de firmor jag håller som bäst i Gigondas, Domaine MonTirius. Den 2010 Gigondas Terre des Aînés jag inledde med var fortfarande påfallande ung och lite knuten, åtminstone sett till strukturen, som var tydligt hållen av tanniner och mineral. Med lite luft i glaset började vinet öppna upp sig och rundas av, min erfarenhet av vinerna från Gigondas är att de behöver fem sex år i flaska innan de är drickfärdiga. Jag kunde ändå inte låta bli att njuta av detta egentligen alldeles för unga vin i fulla drag, den mörka björnbär- och körsbärsfrukten hade en läcker krydda av fänkål och salmiak, därtill en släng av violpastill. Gott!

   Vinet intill var på många sätt snarlikt, men eftersom årgången var lite varmare hade 2007 Gigondas Terre des Aînés en lite mer polerad och sötaktig fruktighet och mjukare struktur. Här fanns också de första stråken av mognadstoner, även om vinet fortfarande var att anse som ungt. Liksom årgång 2010 var detta vin gjort till 80 procent av Grenache och 20 procent Mourvèdre och en detalj som jag själv uppskattar med vinerna från den här biodynamiska producenten är att de aldrig använder sig av ekfat. Alla viner uppfostras i cementtankar. Sydfranska druvsorter och cement är en ren kärlekshistoria.

Maten på restaurang Coteaux et Fourchettes var som sagt inte särskilt märkvärdig, därför gladde det mig väldigt mycket att jag till lunch dagen efter hade turen att återigen få äta den betydligt bättre maten från Restaurant l’Oustalet, men nu i form av catering till Domaine des Bosquets nedanför byn Gigondas. Även om den familjeägda domänen i sig har en lång historia får man ändå räkna dem till de nya uppstickarna eftersom Julien Brechet, som har styrt familjedomänen och gjort vinerna här i sju år, har gjort stora förändringar och verkligen lyft fram domänen och dess viner.

   Bland annat gör han numera ett druvrent vin av Clairette, en druva som alltfler producenter tror på här i Gigondas. Då vitt vin inte godkänns i appellationen får vinet inte bära ursprunget Gigondas, men denna 2012 Côtes du Rhône Blanc är verkligen ett riktigt fint parfymerat, mineraliskt livfullt och långt smakande, väldigt gott vin. Det bjöd på både blommighet och en mild vaniljton från de fat som vinet är jäst i. Det här blev en god aperitif.

 

Det är nog inte mer än knappt tio producenter i Gigondas som gör rosévin och den totala volymen uppgår till bara knappt en procent av allt vin. Här på Domaine des Bosques gör man lite rosévin av huvudsakligen Grenache från yngre stockar och ”överflödiga” druvklasar som skördas en dryg vecka före de druvor som ska ge rött vin. Den 2013 Gigondas Rosé vi drack var svagt rosa, lätt rödbärig till doft och smak och med en elegant, rätt mild och helt torr smak med en liten antydan av kryddighet. På inget sätt stort, men rätt gott en riktigt varm dag som denna, då termometern visade 34 grader.

   Ett vin som verkligen imponerade med sin finess var 2012 Gigondas Le Lieu Dit, ett väldigt elegant druvrent vin av Grenache från gamla stockar intill vineriet. Till skillnad från firmans andra viner, och de grenacheviner som är typiska från Gigondas, hade det här vinet en lite lenare textur och rödare fruktighet, det hade en nästan bourgognelik stil. Jämfört med vinet från en liten platå med 60 år gamla stockar bara hundra meter härifrån, var det påfallande annorlunda, därför har Julien valt att sedan 2009 buteljera vinet separat. Klokt gjort, om man frågar mig.

Som förrätt serverades en terrin av solmogna, hastigt blancherade och skalade tomater med konfiterad aubergine och till det en mild färskost, fint strimlade sockerärter och en mild, nästan lite gräsig lokal olivolja. Till en tomatbaserad rätt som denna är det i regel alltid ett rosévin som passar bäst, det rosévin vi hade i glaset satt därför utmärkt.

 

Varmrätten var av typiskt rustikt slag, lammstek och lammkotletter som hade brynts på och bakats färdiga i gryta i ugn med lite olivolja, vin, rostad vitlök, mangoldstjälkar och rostade pinjenötter. Det här var vansinnigt gott, det är precis den här typen av superfransk mat som franska kockar är helt oöverträffade med. Jag log i kapp med den slösande sydfranska solen där jag satt och i fulla drag njöt av lammet och det utsökta röda grenachevinet därtill. Ögonblick som detta kan jag enbart beskriva som sann lycka!

The Nordic Magnum Dinner den 30 augusti

En av årets roligaste och mest galna vinhelger är den vi i gänget kallar The Nordic Magnum Dinner som går av stapeln den sista helgen i augusti varje år. I år var det Stockholms tur att vara värd för den trettonde upplagan och långhelgen planerades av cafévärden och Fantomen.

 

Som vanligt är middagen planerad utifrån ett stort antal bra till fantastiska viner av magnumstorlek som nomineras av de inbjudna svenska och internationella gästerna och som värdarna för eventet sedan i samråd med en kock eller en restaurang planerar en passande lång meny till. Det här året lät vi krögarässet Daniel Crespi och köksmäster Mikael Einarsson stå för det kulinariska hantverket. 

Som vanligt inleds kalaset med ett antal mousserande viner, som så gott som alltid kommer från Champagne. Det är alltid roligt att prova (okej, dricka) mousserande viner av kvalitet blint och lyssna till kommentarer om vinets ursprung och kvalitet. Ur den aspekten var 2002 Giulio Ferrari från Ferrari i Trentino riktigt intressant, gjort till 100 procent av Chardonnay och lagrad på jästen drygt åtta år. Doften bjöd på en viss mognad och sekundär lätt rostad nyans, men frukten var fortfarande påtaglig. Även om syran var frisk och vinet helt torrt och till och med lite mineraliskt, fanns där en lätt bitterhet som inte kändes helt champagnelik. Men gott var det.

   Dock var det en ganska stilistisk skillnad i den lite stramare och mer finessrika och absolut rent fruktiga 1996 Cristal Brut från Louis Roederer, som förvisso hade en ungefär likartad gul äppelfruktighet, men också nyanser av färsk citrus och kanderade citronskal, nu med 18 år bakom sig också en liten rostad nyans som vittnar om mognad.

   Min egen favorit, och jag tror nog att jag talar för majoriteten i magnumgänet, var den fullkomligt briljanta 1995 Cuvée des Enchantaleurs Brut från Henriot. Det förvånade mig i och för sig inte, både firman och den här cuvéen är en fantastisk kombination som jag verkligen tycker om. Doft och smak var djupare än i de första två, syran var frisk på gränsen till stram, här fanns en viss mognad och en komplexitet som gjorde att jag verkligen förstod gissningarna på årgångsbubbel från Krug.

Ett tilltugg i form av kanapé av rostad brioche med mildrökt lax toppad med vaktelägg och laxrom var precis det vi behövde efter den här raketstarten av mousserande viner.

Djuret, Pubologi, Leijontornet 12x8, välj viken restaurang du vill i den restauranghimmel som styrs av Daniel Crespi och hans skickliga team, då blir det fantastiskt vällagad mat, ett par uns hedonism (vilket är min absoluta favoritsport), ett par lustiga namn på maträtterna, varm och personlig service och en fulländad kombination med vinerna. Den första rätten, en så kallad slaktarterrin med kycklinglever, anklever och gåslever med en uppfriskande variation av äpple och med bitar av salt och krispigt fågelskinn var just en så exceptionell perfekt kombination till de första två vinerna.

Terrinens feta och smakrika textur satt som gjutet till de två söta vinerna vi hade blint serverats. I det första glaset en kristallklart ren, förvånansvärt ung, sötaktigt citrus- och persikofruktig 1998 Riesling Braunerberger Juffer Sonneuhr Spätlese Versteigerung från toppfirman Weingut Fritz Haag i Mosel, ett vin som med lite luft i glaset vann alltmer av den läckra nyans av krossat skiffer och mineral som gav vinet en större komplexitet. Det läckra med den här typen av vin är att de förenar en initial sötma i smaken med en frisk syra, livfull mineralitet och lång, mot slutet avklingande och nästan torr eftersmak. Ett vansinnigt gott vin om man frågar mig.

   Sauternes är sällan det bästa dessertvinet, men det är ofta ett vansinnigt gott vin till den här typen av rätter. Den 2004 Château Climens från Barsac, som räknas till Sauternes, vi hade i glaset intill var i och för sig ett helt annorlunda vin karaktärsmässigt (lite större sötma, något mildare syra, högre alkoholhalt, tydliga toner av botrytis och en liten vaniljsöt fatkaraktär), men tack vare att det fortfarande inte var för fylligt och sötaktigt fungerade det riktigt bra. Det kanske var tur att årgången inte var den allra bästa, då hade vinet varit mer sötfruktigt och intensivt, men en bra producent gör ju i alla fall goda viner och därför var det här vinet väldigt gott precis just som det var.

Piggvaren grillades hel på benet med lardo från Köttslöjd, den benades ur och serverades med en mild skummande Crème Ninon, smörade gröna bönor och lite karamelliserat smör. En supergod och klassisk rätt som är som gjord att älska nästan alla eleganta vita viner som kan tänkas serveras till. Det är så här intelligent vinorienterad mat ska vara.   

I glasen tre vita viner från Bourgogne. Det första av dem var lite udda, inte helt kliniskt rent avseende frukten, men inte heller defekt, och vi gissade på ett antingen äldre vin eller ett vin av Chenin Blanc med viss mognad. "Ett vin inspirerat av naturvinskulturen", fick vi veta, vilket kändes som en tröst eftersom ingen av oss egentligen kom att tänka på Chablis, som var det korrekta ursprunget. Helt rent i doften var det som sagt inte, dessutom hade det någon slags reduktion, samtidigt fanns det en viss blommighet. Vinet kom från två vingårdar på plattmark med låga skördeuttag och jäsning hade ägt rum i äldre 500-liters ekfat. Nej, denna 2011 Chablis Bel Air et Clardys från Alice et Olivier de Moor var helt enkelt inte min tekopp, om man så säger. Och kanske matchade det inte den höga vinstandard vi håller på The Nordic Magnum Dinner.

   Det var dock det fantastiskt goda vinet 2007 Meursault Les Tessons Clos de Mon Plaisir från Domaine Roulot i Meursault, ett vin med markerad kalkstensmineralitet, en nästan rostad och komplex jordighet, en fetma i kroppen men med en tydlig citrusfräschör i frukten, vinet är fortfarande ungt med en i glaset alltmer växande doft med både djup och höjd.

   Det tredje vinet, 2008 Corton-Charlemagne Grand Cru från Domaine Bonneau du Martray, var först rätt blygt, ungt och återhållet knutet även om det direkt också bjöd på en fin kritighet och nyans av vita blommor. Det kändes verkligen blygt intill vinet från Meursault, men efter en kvart började det blomma ut och växte i både intensitet, kritig mineralitet, djup och smakmässigt intensitet. Den här årgången har liksom 2010:an en stor potential att växa till något ännu mer komplext i framtiden, dricks det idag rekommenderas en ordentlig luftning.

Nästa vinservering spretade lite mer i ålder och ursprung även om temat var detsamma, Pinot Noir. Gissningen på det första vinet landade först i Bourgogne, helt naturligt med tanke på den fräschör vinet bjöd på, men det fanns också en rätt saftig frukt mer lik den man finner i exempelvis Nya Zeeland och i svala vingårdar i Kalifornien, dessutom fanns det också en liten kryddighet av stjälkarna. Vinet var, lite förvånandet, schweiziskt från kantonen Thurgau, 2012 Borstig Kerl Pinot Noir från Winzerei zur Metzg. Jag gillade verkligen det här vinet. Superkul med referensbreddare.

Men placerat intill den smått sensationellt läckra 2005 Gevrey-Chambertin Premier Cru Clos Saint-Jacques från Domaine Fourrier stod sig schweizaren tämligen slätt. Det här vinet bjöd på en storslagen, rosen- och nyponblommig doft med ett saftigt inslag av vildhallon och sötsyrliga körsbär, här fanns också kalkstensdoft och ett uns kryddighet och smaken bjöd också på allt detta, plus en stor fräschör och silkighet. Ett av kvällens viner, i alla fall i min gom.

   Det kändes verkligen att det var minst fem år för tidigt att dricka 2005 Clos de Tart Grand Cru från Mommessin som stod lite blyg och knuten i glaset intill. Det var både mer tanninrikt och lite mer fatnyanserat och hade heller inte samma slösande rika och yppiga frukt som vinet från Domaine Fourrier, men det fanns ändå ett djup och en god struktur som känns väldigt lovande. En tidigare vertikalprovning jag gjorde av vinerna härifrån gav mig känslan att vinet måste bli minst tio men hellre snarare 15 år gammalt innan det dricks.

Om 2005 Clos de Tart Grand Cru var för ungt, var 1970 Assmannshäuser Höllenberg Spätburgunder Spätlese från historiska Kloster Eberbach i Rheingau fullt moget. Färgen var ljust rödorange, blekare än de andra, doften mogen med inslag av krondill, därtill en diskret rökig och köttig nyans som lär vara en av vingårdens signum rent karaktärsmässigt. En detalj som skiljde det här vinet från de andra, var att det är en auslese. Här fanns alltså en tydlig restsötma, ursprungligen 40 gram, men den har långsamt med tiden torkat in till att bara ge en antydan av sötma.

   Ett tecken på hur spektakulär och betydelsefull vår The Nordic Magnum Dinner har blivit i vinvärlden, hade man på egendomen specialbuteljerat tre magnum delvis för just det här ändamålet, genom att öppna upp och korka om sex perfekta buteljer av vinet. Tack för det!

Pinot Noir, kalvbräss och svamp, därtill sälta. Jodå, så lyder receptet på en lyckad helkväll. Nu blev det hela mest en av flera upplevelser i det stora hedonistiska. Kalvbrässen var dubbelpanerat och knaprigt stekt och den serverades med kantareller och fint salt varmrökt sidfläsk, eller som menyekvilibristen Crespi uttryckte det: Köttslöjds knaperstekta varmrökta buk från en rejält fet och gammal sugga. Hur gott som helst.

Doften var väldigt fin, rent rödbärig och frisk med en liten blommighet och helt utan spår av ekfat, smaken medelfyllig och friskt rödfruktig, fortfarande ung men utan inslag av ekfat. Däremot var tanninerna markerade, vilket gav eftersmaken en torr och ganska stram känsla. Ändå fanns det något väldigt elegant över denna 2004 Barolo Cannubi Chiara Boscis från E Pira. Tanninerna var lite väl tuffa för att vinet skulle njutas som det är, men det visste jag att man i köket var medveten om, alltså oroade jag mig inte.

   Grannvinet var helt klart på samma tema, men det kändes lite modernare med ett litet kryddigt inslag av ekfat (det hade också ektanniner), men det ändå något elegant och lite komplex över doften och den kanske något knutna smaken. På etiketten stod det 2001 Barolo Vecchie Vite dei Capalot e dell Brunato och Roberto Voerzio var avsändare.

Med siktet inställd på enkelhet hade kockarna lagat en krämig risotto med riktigt fin smak och helt perfekt kärna. Just krämigheten i en risotto rundar av upplevelsen av strävhet i vinet, något som är av största betydelse om nebbiolovinerna, som just dessa, är unga och påtaglig sträva. Därmed kommer våra sinnen att mer upptäckta och uppleva vinets andra fina egenskaper. Lika typiskt som risotton i sig, var det svamp som hörde till, smörstekt karljohansvamp. Magiskt, i all sin enkelhet.

Är champagnen av bästa slag och bjuder den dessutom på mognad, är det en vintyp som jag gärna ser tillsammans med god mat hellre än som aperitif, då också hellre serverad i glas med stor kupa snarare än i smala flöjtglas. En minst sagt exceptionell 1990 Dom Pérignon Oenotéque från Moët et Chandon som hade hämtats från en specialkällare hos vinmakaren på firman stod nu i glaset framför oss. Här bjöds mandel och kanderad citrus, en delikat rostad nyans, en intensitet utan att smaken var fyllig och en längd som gav oss ett kvardröjande leende. Vilken magnifik champagne.

   Att champagnen intill skulle ta oss ytterligare ett steg uppåt i njutning var inget jag beredd på, men den fortfarande nästan ungdomliga 1979 Krug Collection från Krug var för mig årets allra mest fantastiska champagne. Doften var fylld av sötfriska gula äpplen, rostade mandlar, smaken var lång och frisk och absolut torr, men nästan explosiv eftersmak av finstilta nyanser. Jösses vilken god champagne, jag tror vi alla satt och himlade med ögonen och smackade förnöjt. 

 

Det är intressant att se hur talangfulla kockar skapar kombinationer med viner, men en tartar som chef Einarsson gjorde till champagnerna hade jag själv kanske inte kommit på att göra. Det skulle dock visa sig att champagnerna och den grovt skurna tartaren av hängmörad biffrad med en emulsion av träkolgrillad lök och garnityr av sotad lök, Parmigiano Reggiano från 2010 och riven sommartryffel (som gifte sig perfekt till vinernas mognadstoner) var en fullkomligt enastående matchning. För flera av gästerna den allra finaste upplevelsen.

Den grillade lammsadeln serverades en slags variation av ratatouille, det vill säga grönsakerna var för sig i kokt, bakad, sotad och grillad form. Till lammet skulle en trio viner från Rhônedalen serveras.

Det var verkligen en fantastisk samling viner, med en rätt elegant, något stenig och örtkryddig 2006 Côte-Rôtie Cote Blonde från René Rostaing. Jag noterade också lavendel, lite salvia, en kombination av mörk frukt och ljusröda bärstråk och en lång, rätt fyllig och väl sammansatt eftersmak.

   Vinet intill var både mer mörkfruktigt och djupt, det hade en större doft och nyanser av krossad sten som var ytterst tilltalande. Av de tre vinerna var denna 2006 Ermitage l'Ermite från M Chapoutier det stramaste och mest komplexa. Och såklart också det som upplevdes allra yngst, tänk om man fick återbesöka det här vinet om låt säga fem till tio år.

   Att nästa vin kom från södra Rhônedalen noterades direkt i en tätare och sötare frukt och därtill en lite varmare alkohol och något mjukare syra, men mitt i allt detta tyckte jag nog att det fanns en fin balans och till och med viss finess i denna fortfarande unga 2001 Châteauneuf-du-Pape Vieilles Vignes från Domaine de la Janasse. Men i konkurrensen med de mycket elegantare vinerna från norra Rhône kändes det ändå lite mindre nyanserat.

Smaka på den här rättbeskrivningen, "grillad côte de boeuf med kossa-béarnaise och tomat". Visst låter det gott? Det var det, verkligen, superfint kött som var smakrikt och saftigt grillat med hög smak och till den en klassisk béarnaise smaksatt med … kött!

Dessvärre var det första köttvinet lite ansatt av kork, vilket var väldigt synd eftersom jag tidigare aldrig hade provat vinet. Emellertid kände jag att det fanns en djup frukt och god struktur i denna 2003 Selección de Viñedos de la Familia från Felix Callejo i Ribera del Duero.

   Något fel stod dock inte att finna i den exemplariskt goda 2005 Château Pontet-Canet från Pauillac, som bjöd på ett fint samspel mellan modernt fruktdjup och klassisk elegans. Den var verkligen riktigt god redan nu i sin ungdom.

   Som vanligt föll gissningarna rätt i Bordeaux, allra mest i Pomerol eftersom det alltid finns en så djup känsla av högklassig Merlot i vinerna från Dominus Estate i Yountville i södra Napa Valley. Samtidigt bjöd denna 2001 Dominus Estate, som är dominerad av Cabernet Sauvignon och faktiskt knappt ens innehåller Merlot, på ett stort och soligt mörkt fruktdjup, men det som lurar provaren till Bordeaux är tonerna av ceder, grafit och grusig mineral.

Brillat-Savarin med färska hallon och krispigt bröd låter kanske inte som den perfekta osträtten till mogna cabernetviner, men det fungerade rätt bra ändå. Hallonen var ju inte direkt söta och krämiga ostar är alltid förlåtande mot de flesta viner.

Det första vinet var en skolboksmässig, grafitkomplex och klassiskt elegant 1982 Château Haut-Batailley från Pauillac, ett vin som visar att årgången inte bara var stor och rik, utan också blev en årgång med god lagringspotential. Den här magnumbuteljen var på inga sätt på väg att vika ner sig.

   Bordeaux var också ursprunget för nästa vin, 1985 Cabernet Sauvignon Red Rock Terrace från Diamond Creek Vineyards i norra Napa Valley, i alla fall var det många av oss som trodde det. Så brukar det låta om äldre cabernetviner från Napa Valley, som faktiskt når en karaktär som är snarlik den vi har lärt oss att mogna bordeauxviner har. Ceder och lite tryffel, en slags rostad jordighet, ett uns mörk frukt, fina och fortfarande livfulla tanniner, men också med en lång och komplex eftersmak. Superkul med moget amerikanskt, en av mina personliga favoritstilar i vinvärlden.

Moget portvin är bland det godaste jag vet och det är tack och lov så gott som ett obligatoriskt vin på The Nordic Magnum Dinner. Den här middagen förgylldes av en utmärkt magnum av 1977 Vintage Port från Dow's. Fortfarande ung och vital med en djup och läckert söt mörk och diskret syrlig körsbärsfrukt, en härlig alkoholvärme och numera nästan sammetslena tanniner.

Vanligen tycker jag att portviner är för eldiga och fylliga för osträtter, som lätt försvinner i portvinets massiva prakt. Den här osträtten var dock precist skapad för vinet och klarade sig därför med beröm godkänt. Osten var smakrik, en krämig och salt Roquefort, den perfekta osten till portvinet. Tillbehöret gjorde också sitt till att spegla vinets kraft, ett kryddkokt fikon.

Hur tusan går man vidare från ett smakrikt portvin utan att trappa ner, utan att minska i kraft och sötma? Man tar sig till södra Spanien och en söt, koncentrerad vintyp gjord av druvor som har torkats till russin i den slösande sydspanska solen, och är vinet dessutom moget och har vunnit en ålderskomplexitet blir det ju bara bättre. Den lösningen fann vi i 1946 Don PX Gran Convento Selección från Toro Albala i distriktet Montilla-Moriles, ett vin som bjöd på en stor fyllighet, en nästan viskös fruktsötma med toner av karamell, kola, russin och torkade plommon, men som också bjöd på en fin syra och nyanser av fint te.

Ett vin som detta kräver en dessert som orkar med kraften och sötman. Den bakade chokladen var smakrik nog, den serverade med en salt karamellglass, rostade nötter, brynt smör och syrlig mjölk, tillbehör som satt precis i fyllighet, smak och doft till vinet. En riktigt härlig avslutning på en magnummiddag som jag själv räknar till en av de två allra bästa någonsin i vår nu trettonåriga historia.

Kvar återstod bara kaffe och sprit som serverades ur trelitersflaskor. Är det magnummiddag så är det. "En liter grön chartreuse, tack!"