Bortamatch den 11 januari

 Oj, vad häftig och personlig den här kvällen blev. Det var planterat till en "kväll med grabbarna", men temat var inte att bräcka varandra med viner, utan att bli djupare genom att välja ut ett antal låtar som på något sätt har betytt något för oss, och viner eller vintyper som på ett eller annat har varit viktiga, öppnat våra ögon eller på annat sätt symboliserar det vinvägar vi senare har valt att gå på.

   Låt gå för att det inte var vilka grabbar som helst, utan att gäng helt skruvade vingrabbar som skulle träffas och förlusta sig med musik och vin en hel kväll med start 15.00 för att hinna med allt. Det gjorde vi i alla fall inte …

Det första vi möttes av var en liten buffé av små goda tilltugg som lantchips med crème fraiche och löjrom, rökt ankbröst samt en välgjord jambon persillée. Perfekt plock för den småhungriga.

Bubbelserveringen bestod av tre viner. Kul, men inte helt lätt att begripa, innan vin två och tre hade serverats. Då framgick temat tydligt, att alla var crémants från Bourgogne och från firman Louis Bouillot. Det första en fint rödäppelaromatiskt och ganska rik 2005 Les Grands Terroirs Dessus la Vermots, en blanc de noir från en vingård i Savigny-lès-Beaune, och den andra en påtagligt stramare, elegantare och friskare syrlig  2003 Les Grands Terroirs Les Trois Saints av Chardonnay från vingårdar i Saint-Véran, Saint-Aubin och Saint-Romain. Det här är oväntat stilfullt och klassiskt strukturerat för att komma från den varma årgången 2003, och det avgjort bästa av de tre.
   I det tredje glaset hade emellertid vinet 2003 Les Grands Terroirs Le Grand Rayes Blanc, uteslutande gjort av Pinot Noir från vingården Grand Rayes Blanc som ligger nedanför vingården Combe de Lavaux i Gevrey-Chambertin, gjort sitt och var nu på väg utför i en trött och lätt oxiderad stil.

Oxidation fanns också i nästa vin, kvällens första champagne, som dock var mycket mer livfull och komplex och hade en lång, nyanserad och lika elegant som kraftfull smak. Tankarna gick direkt till Jacques Selosse, som var en korrekt gissning sedan jag fått reda på att vinet inte alls var så gammalt som jag först hade trott. I glaset hade vi fått en NV Substance Brut som hade dégorgerats i april 2009, vilket ledde oss till en ålder på cirka tio år tillbaka från dags datum.

   Nästa champagne var både lättare och lenare i sitt uttryck, här bjöds friska citrustoner och en diskret äppelnyans, en god syra och torr stilfull finish. Ingen prestige, men god och lättdrucken och gissningen föll, rent känslomässigt på Deutz och deras NV Brut Classic. Det här är en av mina personliga favoriter bland standardchampagner.
 

Den första lilla rätten var en ankleversmousse som skummades upp på en sked och toppades med tryffel och lite brynt oxmärg. Luftigt lätt, elegant och otroligt gott. Den lilla läckerbiten passade utmärkt till återstoden av champagnerna, för dessvärre var vinet som var tänkt därtill helt kört av ålder och oxidation, 1949 Corton-Charlemagne Grand Cru från den numera inte längre existerande firman Tollot-Voarick. Synd, verkligen, tänk om den hade varit vital.

Med nästa vin återställdes smakordningen i munnen. Här var det en föredömligt ren, absolut torr, friskt fruktigt och mineralstinn 2010 Chablis Premier Cru Fourchaume från toppfirman Domaine William Fèvre som fyllde oss med friskt nytt liv. Årgången är storartad, och vinet har en fin blommighet och även en viss fruktfetma som ger kropp och sällsynt elegans. Förtjusande och gott!

En absolut briljant rätt av tunt skuren reninnerfilé som toppades med riven pepparrot, lite klarat smör och en gnutta sojasås, skulle förgylla tillvaron tillsammans med en trio tyskar.
   Av dessa var 1990 Münsterer Pittersberger Riesling QbA halbtrocken från Schloss Pittersberger det bästa avseende fyllighet, fruktsötma (det upplevdes nu nästan helt torrt, men hade kvar en lätt sötaktig rondör som mötte smörets fetma och pepparrotens milda krydda på ett perfekt sätt), syra och fruktighet.
   Den utsökt klart citrus- och aprikosfruktiga 1998 Steinberger Riesling Goldkapsel från Kloster Eberbach var i stort sett lika perfekt, klart yngre och helt utan antydan av mognadskomplexitet. Stilfullt, och vansinnigt gott.
   Mittenvinet var tydligt mognare och hade troligen börjat som ett mycket sötare vin, en känsla jag fick av en ganska tydlig ton av botrytis, bittermandel, kanderade apelsinskal och torkad frukt. Idag var smaken dock nästan helt torr, eller snarare intorkad, rätt komplex förvisso, men det stod ut som lite för smakrikt för rätten. Min gissning på kvalitetsklass och årgång gick hem, men då mina kunskaper om tyska viner är rätt begränsad fann jag det vara svårt att gå närmare. I glaset en 1976 Plettenberger Riesling Auslese från Reichrat von Plettenberg i Nahe.
 

Sedan var det dags för mitt medhavda vin, 2009 Pinot Noir Tina Marie Vineyard från Russian River Valley och den unga och högintressanta firman Anthill Farms. Frukten var stilfull, ganska djup och saftig, samtidigt elegant och transparent. Tanninerna var silkeslena, syra god och frukten i fin balans med dessa, men oväntat nog var vinet lite ekfatskryddigt, något jag hitintills aldrig har noterat i vinerna från Anthill Farms. De andra flaskorna jag har kvar får därför ligga till sig ett par år till, så att eken lugnar ner sig en aning. Frukten och blommigheten är det absolut inget fel på, tvärtom. Dödens läckert…

Den här kvällen hade vi inte för avsikt att servera vinerna i någon slags korrekt ordning. Mitt nästa vin var nämligen i alla avseenden helt felplacerat. Här var det koncentration, mörk och djup frukt, nästan en fruktsötma, en liten fatkryddighet och en ordentlig struktur som gällde. Gissningarna drog såklart iväg till Kalifornien, vilket var logiskt med tanke på hur det smakade och att det var mitt. Men där blev det fel, vinet kom från Toscana och den utmärkta producenten Castello di Rampolla i Panzano. Denna fantastiska 2004 Vigna d'Alceo, en modern cuvée av Cabernet Sauvignon och lite Petit Verdot, är fortfarande alldeles för ung, jag kommer ge mina nästa flaskor minst fem men troligen snarare tio år till i källaren. Tur att jag dekanterade det här vinet en timme före servering, det behövdes verkligen.
  

Perfekt mognad och stor elegans fick vi istället genom 1988 Echézeaux Grand Cru från Jean-Pierre Mugneret, som fortfarande hade en god struktur och till och mer lite aromatisk primärfrukt kvar. Men det var den klassiska komplexiteten som gjorde vinet så läckert och gott, och dess doft växte och utvecklades mycket positivt i glaset under den halvtimma jag hade kvar av det.

Ett vin som lurade mig ordentligt var 2006 St Henri Shiraz från Penfolds, ett vin som görs uteslutande av noga utvald Syrah men till skillnad från de andra toppselekteringarna Grange och RWT inte alls lagras i små ekfat utan i 50 år gamla 2 500 liter stora ekliggare. Därför präglas vinet mycket mer av druvan och jorden, vilket lurade mig åt fel och, nämligen till Priorat, och jag var otroligt nöjd med den gissningen och var övertygad om att den var rätt. Oavsett mitt misstag är det här vinet suveränt och absolut väl värt att både leta efter och köpa för att dricka ungt eller ännu hellre lagra. Vinet har tvivelsutan en riktigt god lagringspotential.

Och så tog vi oss vinmässigt till Bordeaux, med en stilfullt klassiskt mogen och ultrakomplex 1985 Château Trotanoy från Pomerol. Vi fick det presenterat som värdens "mellanvin", då värden nu stod i full färd i köket med att lägga sista handen på nästa rätt. "Sjyst mellanvin", noterade jag i min lilla bok. Tänk om bryggeribranschen hade samma idé med sina mellanöl.
 

Det skulle föresten bli ytterligare ett mellanvin, som en av gästerna dekanterade med ledtråden att det var det här vinet (i en äldre årgång) som fick honom att gå igång på vit bourgogne. Och jag förstår honom, exemplet i glaset skulle få vem som helst att göra vad som helst för att få smaka mer av det goda. Vinet var kristallklart, mineraldrivet, nyanserat och närmast oändligt smakande, och ska man sammanfatta det i två ord blir det nog "absolut finess". Jag kunde inte få det till att komma från någon annan än Etienne Sauzet, vilket var rätt, men då deras viner alltid är så eleganta är det ibland svårt att skilja de olika grand crus åt. Jag var övertygad om att vinet kom från Montrachet, men det visade sig vara 2006 Chevalier-Montrachet Grand Cru. Magiskt gott, vill ha mer, ofta.

En tryffeldoftande rosastekt oxfilé från Hammarby Gård låg nu på tallriken framför oss, toppad med riven parmesan och ruccola. En rätt i all enkelhet, men också en rätt som både doftade fantastiskt och smakade likaså. Kvällens värd är en genuin mat- och vinmänniska med stor känsla och träffsäkerhet.

Nu skänktes bordeauxvin nummer två upp i glaset, djupt fruktigt och något tätare än det första, också även mer ungdomligt strukturerat. Dock hade denna 1990 Roc de Cambes från Côtes de Bourg polerats med tiden och var i nuläget lite lenare, vilket gjorde att det smälte in fint i rätten (en yngre och strävare bordeaux hade förmodligen kommit att upplevas lite för torr och stram). Det här är ett slott som väldigt ofta imponerar. Värt att upptäcka med andra ord!

Vinet 2010 Clos Saint Denis Grand Cru från Domaine Olivier Guyot var lite slappt, mjukt fruktigt och märkligt nog med en lätt sötmogen nyans, inte alls så stramt och mineraliskt som jag förväntar mig av den ypperliga årgången 2010, nej, egentligen inte min stil. Det saknade vitalitet och det där extra som gör bra bourgogne bra. Nej, så här blir det ibland även om namnet på etiketten lovar något annat.
   Då var 2009 Clos de la Roche Grand Cru från samma Domaine Olivier Guyot mer värd att satsa på. Ung, rikare och mörkare i frukten (såklart, det är ju ett busungt vin) med drag åt moreller, därtill en lätt jordig och något kryddig ton samt fortfarande en lite vaniljsöt fatnyans.

Det var väl ingen stor bourgogneupplevelse heller, men det passade åtminstone bra till ankbröstet, stekt rosa och trancherat tunt och sedan serverat med en sötaktig lökkräm och en lätt honungssöt cognacsås.

Därmed var själva middagen över, och vi kom att ägna resten av kvällen på trevliga Bistro Sjöstad nere i Hammarby Sjöstad. Det första vin vi tog in, 1993 Blanc de Blancs Brut från Deutz, var i min smak lite väl trött och äpplig och tilltalade inte alls min gom. Till mat hade det gjort sig bättre, i stunden saknade jag fräschör.

Då var, föga förvånande, nästan champagne milsvid mycket bättre. Djupare fruktig, stramare i syran, mer uttalad mineralspänst, längre smak, finare textur. Ja, på precis alla vis påfallande mycket godare. Och det vin som hade hittat ner i våra glas var inget mindre än 1998 Krug Brut från just Krug. Det är skillnad på champagne och champagne, den saken är säker. Märkligt nog tyckte jag inte att det här vinet var för stramt, såsom unga årgångar från Krug brukar upplevas. Men det kan ju också bero på att gommen hade vant sig vid vin under de nio timmar vi nu hade värmt upp den med just vin. Gott var det hur som helst, ruskigt gott.

   Och så avslutade vi kvällen med ett vin som borde få alla årgångstabellfascister att tänka till ett par vändor, 1997 Château Mouton-Rothschild från Pauillac. Inte för att det är en dålig producent, men det är ju inte alltid man imponeras av vinet härifrån, och tittar man i nämnda årgångstabeller får man ju snabbt veta att 1997 minsann inte var ett särskilt bra år i Médoc. Så om man lägger ihop dessa två "fakta", borde ju det här vinet inte alls vara gott. Vilket det absolut är. Klassiskt jordigt och rostad, förhållandevis djupt och gränsande till auktoritärt. Läcker längd, fina tanniner, komplexa nyanser av tobak, skogsgolv och cederträ, och alldeles förbaskat gott. Helt enkelt…

En snabbis i London den 9 januari

Efter en lång dags provning med en stor uppsättning av 2011 års viner från Maison Bouchard Père et fils och Domaine William Fèvre, var tungan för en stund något trött på vin. Sådant händer alla vinprovare. Tack och lov var vi i London, förvisso bara en snabbis på sådär 20 timmar, där de räddande pubarna avlöser varandra.

Det blev ett par pints skön ale, därefter en precis lika nödvändig fish’n’chips på den trevliga fiskrestaurangen Fish Works bara ett par kvarter från vårt snygga The Merylebone Hotel på 47 Welbeck Street. Till fisken, fast i köttet och sprött friterad med god pommes frites, valde vi en flaska vitt vin, och av någon underlig anledning fastnade vi för en 2011 Albariño från Val do Salnes i distriktet Rias Baixas, och producenten Mar de Frades. Det var väl det mest intressanta av de vita på den lilla listan. Rent fruktigt, absolut, aromatiskt och lätt blommigt med nyanser av persika och citrus, rent och fruktigt, men också en aning sötaktigt. Inget vidare egentligen, särskilt inte med ett dussin utomordentligt fina chabliser i hyggligt färskt smakminne.

En inbjudan till middag med vinmakarna Philippe Prost på Bouchard Père et fils och Didier Seguier på William Fèvre lät trevlig, alltså begav vi oss till restaurangen Le Pont de la Tour som ligger intill floden vid Tower Bridge. Stället är relativt stort och har en stor uteservering mot kajen som säkert om sommaren är superpopulär. Här vill man nog sitta och dricka vin under den varmare årstiden, och vin finns det gott om här, restaurangen har också en vinbutik med ett rätt stort sortiment med både högt och lågt, och framför allt en hel del riktigt bra viner. Alltså läge att botanisera …

Så blev det inte den här kvällen eftersom vi hade bjudits in av Maison et Domaines Henriot. Självklart började vi stående i baren med att glas NV Blanc de Blancs från Henriot, som hade en riktigt fin frisk, lätt citrus- och äppelfruktig doft med läckra nyanser av rostad brioche. En elegant och framför allt god start på middagen.

Till bords serverades två vita viner, det första en för årgången trevligt frisk och elegant 2009 Chablis Premier Cru Valourent från William Fèvre, ett vin som trots den varmare årgången bjuder på en god fräschör, stilfull mineralisk ton och till och med en fräschör. Att det här skulle bli kvällens godaste vin visste jag inte nu, förvisso väldigt gott (dock inte alls lika stringen som de förbluffande bra vinerna från toppårgångarna 2010 och 2011), men jag hade helt ärligt förväntat mig lite mer av de andra vinerna som serverades denna kväll.

   I glaset intill bjöds vi en 2009 Meursault från Bouchard Père et fils, detta vin lite mer märkt av de varmare årgången. En lätt jordighet och smörighet definierade doften och vinet hade en påtagligt mjuk och nästintill slapp syra, och bara en knappt förnimbar mineralitet. Inte direkt dåligt, men heller inte särskilt upplyftande.
 

Förrätten var lite udda, tycker jag. Fint stekta pilgrimsmusslor serverades på en velouté med vita bönor samt stekt blodkorv. Det hela hade kryddats med lite färsk timjan. Allt var för sig var gott, men att sätta detta samman till en rätt kändes inte helt lyckat. Och det vin som fungerade bäst till rätten var faktiskt det från Meursault, just tack vare att det var lite fylligare, smakrikare och smörigare.

Bara ett rött vin serverades under middagen, och är man bortskämd med att alltid ha flera viner och därmed flera upplevelser till varje rätt, känns det märkligt nog lite klent. Vinet, 2008 Beaune Premier Cru Vigne de l’Enfant Jésus från Bouchard Père et fils, var först lite tillknäppt och stumt, inte alls med den röda aromatiska fruktparfym jag förväntade mig. Dock hade det den typiskt mineraliska känslan som årgångens viner ofta bjuder på, men också en lite jordig ton som förvisso gifte sig perfekt med tryffeln i varmrätten, men som på egen hand kändes en aning oren. Tanninerna var fortfarande tydliga och det allmänna omdömet var nog att vinet kändes lite stökigt. Med luft tog det sig en aning, men det blev aldrig riktigt sensuellt. Med tanke på att jag normalt sett tycker väldigt mycket om det här vinet (i olika årgångar, som exempelvis 2002, 2005 och 2010), var jag faktiskt lite besviken.

 

 Men det passade hur som helst bra till min förvisso välsmakande men samtidigt lite tråkiga varmrätt, en rosastek tournedos med tryffelfond och finstrimlad och lättsauterad savojkål. Till detta pommes pont neuf, en grovt skuren pommes frites som var okej, men inte mer än så. Det är svårt att göra bra pommes frites, och att fritera tjockare skuren potatis som denna är ännu svårare. Jag hade gärna haft en lite mer krispig friteringsyta.

 

Till desserten blev det inget vin, något passande till en variation av Valrhona; en krämig ljus mousse, flarn av mörk choklad med havssalt (som var suveräna), en karamellglass med lite choklad och även den en liten nyans av sälta, samt smulad rostad brownie. Desserten var kvällens godaste rätt. Synd att den inte kompletterades av ett sött vin. Sånt gillar jag.

Vi slutade middagen med god champagne, NV Brut Souverain ur magnum från Henriot, också den riktigt god och välbalanserad med fina toner av citrusskal, gula äpplen och rostad brioche, men lite djupare i smaken än den champagne vi inledde middagen med.

   Även om just den här middagen inte rockade min värld, det blir emellanåt så när man bjuds med en producent på middag, kändes stället riktigt trevligt. Just kombinationen bar, skaldjursplatåer, stor matsal, vinbutik och den stora uteserveringen, kändes lockande. Det är inte alls otänkbart att jag tar mig hit nästa gång jag är i London, särskilt om det är sommar så man kan sitta på uteserveringen. Den känns lockande.
 

Men dagens allra största upplevelser var vinerna på provningen under dagen, särskilt årgång 2011 från William Fèvre och allra mest de fördömligt mineralstinna 2011 Chablis Premier Cru Montée de Tonnerre och 2011 Chablis Grand Cru Les Clos. Ren magi, och den största vinbehållningen denna dag.

Bortamatch den 6 januari

 

När Gun fyller år vankas det middag, och eftersom Gun är en knasig vinkompis lockas hjärnan snabbt att tro att de kommer att bli en knasig vinkväll. Och det blir det … alltid!
 

Gun tycker inte särskilt mycket om champagne, och när Gun får bestämma blir det ingen champagne. Och inte mig emot. Det går absolut att ha kalas ändå. Varför följa en gammal konvention när man kan ha egna, högst personliga idéer. Den här kvällen började vi med ett nästan guldgult vin serverat i en stor bourgognekupa. Doften var först en smula blyg, rätt knuten, förvisso en aning blommig och lätt tropiskt fruktig, men inte mycket mer. Innan jag gav mig på att smaka vinet, lät jag det luftas och tempereras i cirka tio minuter. Sedan, tänkte jag, var vinet redo att smakas. Så här är det ibland. Och när det händer, är det ett tecken på att vinet borde ha luftats en tid innan servering. Ibland hinner man inte det, eller glömmer.
   I glaset hade vi 2009 On the Lam av Sine-Qua-Non, årgångens vita tappning byggd av främst Roussanne (48 procent) och Chardonnay med en lite mindre andel Viognier. Färgen antydde en större mognad, men doft såväl som smak talade ett annat och mycket yngre, fruktigt och blommigt och en aning alkoholvarmt (15.5 procent) språk. Och med luft utvecklades vinet till att upplevas riktigt elegant, silkeslent och krämigt texturerat. De vita vinerna från Sine-Qua-Non är numera mer balanserade och eleganta jämfört med förr, vilket framför allt beror på svalare vingårdslägen och mindre ny ek.

Två vita viner serverades när vi satt oss till bords, men det första delade oss i två läger. Visst var vinet moget med en första antydan av oxidation i form av en mjuk äpplighet, men det bjöd också på en nyans av honung, rostade nötter och ett uns av mynta (vilket drog mig ner till Chassagne-Montrachet). Med tanke på fetman trodde jag det kom från Bâtard-Montrachet, men det är aldrig helt lätt att närmare placera mogna, eller som ett par av oss sa, för mogna och lätt oxiderade viner. I glaset hade vi fått en 1999 Criots-Bâtard-Montrachet Grand Cru från Olivier Leflaive. Jodå, det var rätt gott, men inte stort, och det var oroväckande utvecklat, moget eller till och med oxiderat för sin ålder. Men så är det med vit bourgogne från firmor som inte håller till i toppskiktet.

   Nästa vin var avgjort mycket bättre, och kändes som en luring. Å ena sidan uppförde det som en vit bourgogne tack vare en stramhet, stringent mineralitet, en svalka och försiktigt utförd ekfatslagring, å den andra hade vinet en rikare kropp med nyanser av mer solmogen frukt. Jag tvekande mellan en grand cru från varmt år och mer modern producent, och en elegant chardonnay från en klassiskt orienterad producent i Nya världen. Jag bestämde mig till slut för Nya Zeeland. Landet visade sig vara rätt, men producent och distrikt fel. Det vi hade fått i glasen var 2005 Les Beaux Cailloux från Hawkes Bay och firman Craggy Range. Årets första stora positiva överraskning.

   Till detta i all enkelhet lite skagenröra på knäckebröd. Varför krångla till det?
 

Två bourgogner, utan tvivel, skänktes i nästa omgång glas. En enastående parfym av syrliga körsbär, mörkröda hallon, ett uns jordighet och en känsla jag tog som stjälkar, i en magiskt komplext sammansatt helhet som nu hade nått en första mognad. Jag fick direkt känslan av Domaine Leroy, vilket i och för sig var fel. Och aldrig tidigare förr hade jag faktiskt druckit ett vin från den här idag inte längre existerande domänen, Domaine Jean Gros (far till Michel Gros, som tog över 1996 och då ändrade namn på firman). I glaset en superb, ultraläcker och förförisk 1995 Clos de Vougeot Grand Cru Gran Maupertuis, ett vin som idag görs av Anne Gros, kusin till Michel Gros. Vid summeringen ett av kvällens viner.

   I glaset intill mörkare, tätare och mer strukturerad 1989 Clos de Vougeot Grand Cru från en annan domän som har bytt ägare (till sonen Etienne) sedan det här vinet gjordes, Domaine Jean Grivot. Det var också ett väldigt läckert vin, som vi alla trodde var yngre än det första. Båda vinerna kändes dock unga och skulle kunna ha sett fram emot minst 10-15 år till i källaren, om vi inte hade satt i oss dem nu.
 

Nästa två pinotviner var av helt annan typ, och även dessa egentligen lite för unga. I vänster glas ett ljusare, lite sirligare, på sitt sätt mer klassiskt vin med underbar rödfrukt och en liten jordig kryddighet, inga fat och en mjukt texturerad kropp. Producenten var Williams Selyem i den norra delen av Russian River Valley i Kalifornien, och vinet var 2003 Pinot Noir Rochioli Riverblock Vineyard. Det var helt klart det finaste av de två, det läckraste, det mest nyanserade.
   Alla blev nog förvånade över att vinet intill kom från samma årgång, det var både mörkare i färgen, fylligare till kroppen, djupare och sötare i frukten, och hade dessutom fortfarande kvar en lätt vaniljsöt och kryddig fatkaraktär. Vinet var en toppselektering från ett enskilt block hos Walter Hansel Vineyards mitt i Russian River Valley, 2003 Pinot Noir Cuvée Alyce, och det var fortfarande väldigt ungt, men med en sammetslen och sötfruktigt mjuk textur. Gott!

Sedan blev det helt annan vintyp i nästa omgång. Det första vinet var tätt, mörkt fruktigt, sötaktigt, en liten fatsötma, och värmande kropp. Jag gjorde samma misstag som ett par andra runt bordet och placerade vinet i Australien just tack vare den sötmogna frukten. Och helt ärligt kan jag inte förstå att jag gjorde det, och jag blev galet besviken på mig själv när jag såg vilket vinet var, för i samma ögonblick jag fick se flaskan, 2004 Clos Erasmus från Clos I Terrasses i Priorat, såg jag varenda detalj i vinet som typiska för Priorat. Så kan det vara ibland. Men gud vad jag grämde mig över missen. Och herregud vad läckert vinet sedan blev under den kommande timman i glaset. Troligen årgångens största vin i Spanien.

Nästa vin var kvällens bästa, som jag blint satte på högsta nivån i Côte-Rôtie, mörkt fruktigt, stenmineraligt, tydligt örtkryddigt och blommigt, superelegant och kraftfullt på en och samma gång, och med en fast men mycket väl balanserad struktur. Côte-Rôtie var fel, men idén med Syrah spetsad med lite Viognier var rätt. Detta kvällens mest svåranskaffade vin var 2008 Syrah Cailloux Vineyard från Cayuse Vineyards i Walla Walla Valley, Washington State. Sjukt gott vin, en ynnest att få dricka.

Det tredje vinet i denna servering tog jag direkt på volley, men missade årgången. Att det spelade lite på samma tema (sydfranska, spanska druvor) var inte det jag tog det på, utan snarare den typiskt komplexa, förvisso till en början en aning flyktiga doften, men också lena men bestämda strukturen. Vinet kom från Libanon, från Château Musar, och var deras 1994 Château Musar. Och vi tyckte alla väldigt mycket om det, just för sin personliga doft och smak, som efter snart två decennier hade utvecklats mycket positivt.

De tre vinerna hade vi inlett varmrättsserveringen med. Rätten bestod av en till 55 grader perfekt rosastekt och saftig oxfilé, till vilken en god rotsaks- och potatisgratäng hörde, samt lättkokt broccoli och en rödvinssås spetsad med madeira. Till detta också lite stekt salsicca. Återigen en enkel, men till goda röda viner verkligt passande rätt.

De två viner som värdparet hade planerat till varmrätten var en "superkomplex och begynnande mogen bordeaux", fortfarande med god fruktkropp, en läcker gräsighet och en rätt fast tanninstruktur. Kalifornien, tänkte jag med ens, men hann inte fortsätta analysen innan vinet klipptes av min bordsgranne. Det kom, vilket jag hade på känn, från Philip Togni  Vineyard uppe på Spring Mountain, och var 1996 Napa Valley Cabernet Sauvignon. Ett av dalgångens allra mest tillförlitliga viner, som idag har en dokumenterad lagringshistorik och alltid blir förbluffande bordeauxlikt med ålder.

   Jag vet inte hur förvånad jag egentligen blev över att detta vin uppförde sig lite bättre och mer komplext än nästa, 1996 Harlan Estate från just Harlan Estate, en av de egendomar jag ändå håller som allra bäst i Kalifornien. Visst fanns djupet här, den större kroppen, kombinationen av mörk mogen frukt och kryddiga toner av lagerblad och svart oliv, och visst var det gott, riktigt gott. Men den sista magin och energin, som jag finner i andra årgångar av Harlan Estate, fanns inte riktigt här ikväll, och heller inte förra gången jag provade det. Vinet hade dekanterats i åtta timmar, och förändrats enormt under den tiden. Beskrivningen låter mer gnällig en den är menad, vinet är väldigt gott, men det här är en årgång som jag tidigare har haft blandade känslor för, så också denna kväll.
 

Vi fick en trevlig servering av ostar, till vilka ett kristallklart, rent fruktigt och stilfullt vin av Riesling serverades (blint, såsom alla andra viner). Någon tysk känsla fanns inte, inte heller kunde jag placera det i Alsace eftersom det var alldeles för bra för det, däremot tyckte jag mig känna igen husstilen, vilket också stämde väldigt väl överens med ursprunget, Wagram i Österrike, och producenten Bernhard Ott. Något liknande från honom hade jag dock aldrig provat tidigare, här fanns nämligen samma briljanta precision som i hans andra viner, men också en restsötma som jag trodde låg kring 20-30 gram per liter, med visade sig ligga på hela 60 gram per liter. Det här vinet, 2009 Rheinriesling, var förbluffande välbalanserat, och den fantastiska vinkällen en riktigt läcker eftersmak.

Middag den 4 januari

Ja, man kan faktiskt få oväntat besök. Det händer, och det är alltid lika roligt.
   Och då kan man ju göra som Gevalia, att bjuda på en kopp kaffe. Fy för den lede så fattigt och tråkigt. Känns billigt och inte vidare inbjudande. Vilken skitreklam. Vem går på det?
   Eller så kan man göra som en välkänd 1980-talsslogan lärde oss: "Ha alltid ost och kex hemma". Visst, det har väl varje välförsett hushåll. Men ändå … trist.
   Jag hade ju trots allt nästan två timmar på mig, alltså gott om tid att dra ihop en riktigt bra middag, i alla fall om man är klok nog att ha ett bra basskafferi och närheten till nödvändigt inhandlande av kompletterande delikatesser.

Ett gott glas vitt medan jag slutförde de sista detaljerna till de två första rätterna. Jag hittade en perfekt kyld 2007 Chardonnay Coast View Vineyard från De Tierra Vineyards i Monterey, Kalifornien, en firma som åtminstone vid den här tiden gjorde en del riktigt läckra nyklassiska kaliforniska viner från svala vingårdar, som denna. Vinet bjöd både på en solig kalifornisk frukt och av havet sval fräschör och friskt syra, och tack vare en måttlig ekfatshantering hade det också en nästan burgundiskt orienterad fat- och mineraldriven finess. Snyggt!

Första rätten, till chardonnayvinet, var tänkt som en aptitretare och skulle vara snabb och enkel. Det blev ett gäng pilgrimsmusslor, här på Café Rotsunda en stapelvara som fryses in när de är pinfärska i små vakuumpaket om 12 stycken per paket. Snabbt tinat, enkelt tillgängligt med andra ord. Jag tog det enklaste receptet jag har: i en varm gjutjärnpanna (teflon är för amatörer!) bryns de i god men rätt neutral olivolja med två krossade vitlöksklyftor och två små kvistar rosmarin. När de nästan är färdiga - efter 45 sekunder - tillsätts ett par generösa matskedar gott smör för framför allt smakens skull. Sedan flingsalt och citronsaft. Detta med smöret blir en superb sås vid servering.

Från en middag för några dagar sedan hade jag det finskurna köttet från fyra hummerstjärtar kvar, vakuumpackat och fryst för att vid ett snart tillfälle som detta tinas upp på en timma eller så.
   Tanken var att göra en snabbpasta av finare snitt. Tro det eller inte, jag hade också lite pastadeg kvar i kylen, som jag snabbt körde ut till tunna linguinis i min pastamaskin (det hade gått lika bra att köpa färdig pasta, såklart) och kokade i en minut för att sedan hastigt vända ner i världens snabbaste supersås. Då jag inte hade någon hummerfond i frysen, gjorde jag det enkelt för mig. I en kastrull kokade jag hastigt (två minuter) ihop lite vitt vin, lite tryffelfond (som jag köper färdig i burk som tryffeljuice) och grädde till en god sås. Salt och peppar, plus en näve finstrimlad spetskål. En minut i såsen, sedan i med de skurna hummerstjärtarna. Och så pastan. Och så upp på tallrik. Hur svårt ska det vara?
   "Fast food på Café Rotsundas vis", sa jag till min gäst, som såg minst sagt förvånad ut. På de två första rätterna hade jag totalt sett lagt 10 minuters matlagning. Som allt.
   Klara, färdiga, ät!

Tack vare en lite fetare rätt och ett uns umamisötma från hummern, valde jag ett vitt vin med god frukt (för att matcha hummersötman) och frisk syra (alltid bra när maten blir lite fet, som den gräddiga såsen i detta fall). Det blev en god österrikare, sådana gillar vi verkligen här på Café Rotsunda, och den välfyllda och ständigt växande vinkällaren här är alltid välförsedd med just sådant godis. Det blev en 2007 Riesling Wachstum Bodenstein Smaragd från favoritfirman Weingut Prager. Vinet var läckert gulfruktigt och rikt, samtidigt friskt och mineraliskt, inte den allra mest distinkta och mineraliska årgången härifrån, men ändå ett elegant och framför allt gott vin. Som dessutom passade perfekt fyllighetsmässigt och avseende syra och fruktsötma till maten.

Pinot Noir. Det är det vi alltid vill ha. Alltså dekanterade jag en av mina favoriter i den måttliga prisklassen i Kalifornien, Kutch Wines och hans vin 2009 Sonoma Coast Pinot Noir. Här fick vi som alltid en superläcker och charmerande saftig röd körsbärs- och vildhallonfrukt slängd rakt upp i näsan, en god och silkigt fruktigt men samtidigt frisk och elegant smak. Oj, så förföriskt gott. Han är bra, den där Jamie Kutch, nybörjare i vin på sitt sätt, men inget dumhuvud. Han visste vad balans var långt innan han gjorde sin första årgång för sådär fem sex år sedan.
 

Kycklingen, som jag hade rusat ner och köpt i all hast (en vanlig färsk gårdskyckling) på Coop Extra, brynte jag snabbt i smör runt om i en gjutjärnsgryta, kastade i ett par klyftor vitlök och en kvist vardera av timjan och rosmarin, därtill lite rå potatis och morot som skalats och brynts runt om, och över det ett glas gott vitt vin och ett glas gott rött vin. Kryddat förstås, sedan lock på och skjuts in i 150 graders ugn under tiden vi njöt av de två första rätterna.
   Herrejösses så saftigt, välsmakande och supergott. Det är något särskilt med det rustika köket.
  

Det kaliforniska pinotvinet passade alldeles perfekt till, men var snart slut så gott det var och så snabbt vi drack det. Alltså hämtade jag en flaska till, av Pinot Noir såklart, men nu från Bourgogne. Faktiskt tog jag första bästa jag såg i vinkällaren, en 2007 Pommard Premier Cru Epenots från Maison Louis Jadot som var mörkare fruktig, lite jordig, god och något komplex utan att vara stor. Till kycklingen var vinet dock en dröm. Ibland glöms detta bort, särskilt bland folk som säger sig veta en hel del om vin och särskilt bland vinnördar, att vinets främsta uppgift faktiskt är att vara gott till maten, inte gott i sin egen uppenbarelse (även om det också är cool när det händer). Alltså var vi verkligen nöjda även med pommardvinet.
  

Sedan blev det dessert. I all enkelhet hade jag förlitat mig på Gateau, räddaren i nöden. Inte bara gott bröd, utan också tårtor och små portionsdesserter. Till den här kvällen tog jag en av klassikerna, en chokladmousse med hallon. I all enkelhet. Och vi körde den precis som den var, utan dessertvin till. Vinmässigt var vi fullt upptagna med andra viner.

Kvällens eftersläckare fick också komma från Bourgogne.
Oj, nu blev jag faktiskt förvånad. Så gott det här var! Jordigt, nyanserat, skön sous bois, lite bläckigt, komplext, ändå med en fin bärfrukt och absolut elegants, och kanske ett uns av kryddiga stjälkar. Jag blev faktiskt lite överraskad av denna 2005 Monthélie Premier Cru Les Champs-Fulliot från François Parent. Hoppsan! Så kan det bli ibland, och desto roligare att bli överraskad på det här sättet, än tvärtom när något som ska vara bra inte är det.

Och som vanligt galet mycket konsertfilmer i storbildsformat så att de runt omkring säkert började undra.
   Men vem bryr sig …bor man intill Café Rotsunda ingår även den musikaliska underhållningen, för de närboende.

Summering: 2 gäster, 5 viner och 4 Riedelglas