En middag på tre, den 6 september

En har Kalifornien i sin cave, en har Rhône i sin, en är sugen på vin från Bourgogne. En middag på tre blir därför hur bra som helst.

Två karaffer med mörkt färgade viner står dekanterade när jag kommer inflygande efter en sju timmars hård föreläsning om vinmakning. Suget efter något uppfriskande är stort, så en flaska uppfriskande rött dekanteras för att ge liv. Bourgogne, såklart. Årgången i sig är inte stor, men vinerna levererar både ungdomlig fräschör och renodlad ursprungskänsla, därför håller jag årgången som riktigt god och pedagogiskt riktigt, om än inte storslagen. I karaffen en vackert ljusröd och lovande rödaromatiskt fruktigt 2007 Gevrey-Chambertin Aux Echézeaux Vieille Vigne från den lilla toppfirman Domaine Fourrier. Vingårdens läge är det minsann inget fel på där den ligger inklämd alldeles intill Mazoyères-Chambertin i den södra delen av kommunen Gevrey-Chambertin, inte heller utförandet i hantverket. Frukten är intensiv, ren och djup med en bytypisk jordgubbssötma parad med jordighet och sur kalkstensmineral, och som vanligt från denna förstklassiga producent är både tanniner, syror och ekfat i ypperlig balans.

Ett par smårätter fick bli förrätter till detta goda vin. En liten toast med säsongens sista smörstekta kantareller var den av dem, en rimmad, kokt och sedan hastigt bräckt tunga av gris med gröna ärter och sticklök en annan rätt. Just det salta och smakrika, utan att för den sakens skull vara kraftfullt, var de egenskaper som gjorde att det eleganta bourgognevinet passade så bra, och vinets intensiva frukt speglades fint av den milda sötman i ärterna.

Man kan ju alltid diskutera serveringsordningen som sedan följde, den var rätt knasig. Men vad tusan gör det när man är bland törstiga vänner, förvisso extremt kunniga och världsvana sådana ur ett vinperspektiv, samtidigt blir det oftast så att ju duktigare man är, desto mindre håller man på etiketten.

Av den anledningen serverade vi det fylligaste, smakrikaste och alkoholstinnaste vinet allra först. Det kom från den gamle gubben Henri Bonneau, den allra bästa producenten i Châteauneuf-du-Pape, vars viner bjuder på stor personlighet, djup och komplexitet och en kombination av det fruktyppiga och det jordiga. Rätt läckert alltså. Just den här cuvéen, 1998 Cuvée Spéciale, är oerhört sällsynt, den görs bara de allra bästa årgångarna av ett urval av de mest exceptionella faten. Hittills har vinet bara gjorts två gånger, 1990 och denna 1998. Vi hade dekanterat vinet cirka en timma innan vi provade det, ändå skulle det fortsätta att utvecklas i det stora Riedelkuporna under de två timmar det fanns något kvar av det goda vinet. Det var fylligt, rikt jordgubbs- och vildhallonfruktigt och silkeslent med den typiska lakritskryddighet som Grenache så ofta har, men mitt i den djupa frukten, fanns det också ljusare stråk av körsbär. De 16 procenten alkohol var av någon anledningen nästan helt borttrollade, särskilt till maten - och det är ju till mat som den här typen av vin ska serveras.

På tal om mat, det blev långkok à la Johan Jureskog, alltså marinerade, brynta och långsamt bräserade oxkinder serverade med sin djup koncentrerade sås, och en krämig puré av mandelpotatis, som dagen till ära hade piffats till med tryffel. Till det begynnande mogna grenachevinet från Henri Bonneau blev tryffeln ett alldeles fantastiskt välkommet sällskap.

Lika unikt var vinet 2007 The Napa Valley Reserve från just Napa Valley Reserve, en privat och ytterst exklusiv medlemsklubb i hjärtat av Napa Valley som ägs av Bill Harlan och idag har omkring 480 medlemmar. Mestadels Cabernet Sauvignon plus lite av de andra druvorna i bordeauxbuketten, och så nya franska fat enligt klassisk lyxmodell. Även det här vinet hade fått en timma i karaff innan vi gav oss på det, men då det var yngre och mer primärfruktigt, tog det längre tid på sig att blomma upp. Till en början var det vaniljkryddigt fatigt, men med luft tonades faten ner samtidigt som fruktdjupet tog sig större och rikare uttryck. Tanninerna var unga och krävde den krämiga potatispurén för att poleras, och till de smakrika oxkinderna var det här vinet, mycket tack vare dess täta frukt, alldeles perfekt.

Mest på kul blev de lite vitt, ungt och fruktigt i en stil som förde tankarna till Roussanne och Marsanne, möjligen med en skvätt Viognier som blomstergivande fläkt. Vinet hade också en fet, närmast oljig ton och även textur, liksom en förhållandevis låg syra, och hade det inte varit för att vinet upplevdes lättare och av enklare kvalitet, hade jag placerat det i Hermitage. Min gissning gick istället till Châteauneuf-du-Pape, eller Côtes-du-Rhône. Det var också fel, i alla fall till ursprunget. Det som serverades blint var 2007 Le Ciste från producenten Eric Laguerre och ursprunget Côtes du Roussillon. Rätt gott, men inte särskilt stort.

I mitt tycke var 2009 Saint-Romain från Maison Ambroise i den lilla byn Prémeaux-Prissey ett godare vin, mycket tack vare att det hade finare mineralton och friskare syra. Appellationen Saint-Romain är lite bortglömd, och även om man inte gör storslagna viner med utmejslad mineralton och komplexitet här, är många viner välgjorda och rätt goda, som det här.

En god öl är aldrig fel, den kryddiga och syrliga humlen är verkligen vederkvickande efter en kväll med riktigt goda viner. Den här kvällen blev det en med sorten Amarillo torrhumlad Hop Head Red Ale från Green Flash Brewery i San Diego. Fräscht!

Magnum Dinner 2011, den 27 augusti

Den tionde upplagan av den exklusiva Magnum Dinner utspelade sig den här gången på Grefsenkollen, en anrik restaurang och skidanläggning uppe i bergen med en magnifik utsikt över Oslo. Bilder på väggarna vittnar om att många högtidsmåltider har intagits här. Sedan några år tillbaka har restaurangen ny regi, bland annat med ett par toppsommelierer, och man är numera också rekommenderad av Guide Michelin. Till de 20 sommelierernas magnumbuteljer hade kök och sommelierer i vanlig ordning skapat en avsmakningsmeny. Middagen är uppsluppen och lättsam, men eftersom det runt bordet sitter flera av Europas och världens duktigaste sommelierer, finns det ett uns av allvar och skärpa med i bilden – alla viner serveras nämligen helt blint, och i turordning runt bordet ska sedan sommelier efter sommelier analysera varsitt vin och utifrån detta föreslå vad det är för vin vi har i glasen. Högt, inför alla såklart!

Vi började med ett par magnumflaskor champagne, 1990 Rare Vintage från Veuve Clicquot Ponsardin, en champagne som kombinerar en viss mognad med en fortfarande ungdomlig spänst, men som i sig inte är lika fin och komplex som årgångarna 1985 och 1988 som lanserades för några år sedan. Till champagnens små oststicks, tunt skivad spansk jamón och färska ostron naturell. Lika enkelt som passande.

Middagens första två viner var tyska och båda från Rheingau. Det första av dem var vi emellertid alla överens om att det var mer påminnande om Mosel i sin försiktiga lätthet, unga och mjuka fruktsötma som balanserades av en frisk syra, och överlag sin ytterst eleganta smak. Vinet, 2009 Riesling Lorcher Schlossberg from från den unga vinmakerskan Eva Fricke, som tidigare bland annat har arbetat hos Leitz.
I det andra glaset bjöd vinet på en betydligt större mognad och en härlig, nästan oljefet skiffernyans i den nobelt mogna stenfrukten. Vinet kändes igen, det vin som Roy Are Man hade släpat med sig en dubbelmagnum av, var 1990 Riesling Berg Schlossberg från Georg Breuer.

Dessa två viner serverades till en trio aptitretade, en kopp med en krämig ankleverbrulée toppas med jordnötsskum (en märklig kombination som var rätt intressant), ett märgben fyllt med en tartar av märg och persilja (som i och för sig var god, men hade en obehagligt kvardröjande fettkänsla – den var inte alls särskilt kul) och en lite ragu på sjöborre och gurka, som var riktigt god.

Samma viner dröjde sig kvar till första förrätten, en stor och matig dykplockad norsk pilgrimsmussla som serverades med mild grönärtpuré, ett välsmakande krabbskum (var rostade skalnyans på ett perfekt sätt matchade rieslingvinets mognadsrostade toner) och hårt smörstekt svart trumpetsvamp. En härlig rätt skapad utifrån en fantastisk kvalitet på musslorna.

Nästa servering bestod av både vitt och mousserande. Det vita var lätt, elegant, försiktigt mineraliskt med absolut rent fruktigt. Tonen av bivax och feta citronskal tog gissningen till Chenin Blanc och Loire, men att vinet var så gammalt som det var förvånande oss alla, 1979 Savannières Clos Saint Yves från Domaine Beaumard. I sig är det inget märkvärdigt vin, en vanlig chablis är egentligen ett mer intressant och välsmakande vin, men det som imponerade var att vinet var så fräscht efter så många år. Något som alla naturvinstalibaner kanske borde fundera lite över …
De två champagnerna var heller inget som fick mig att gå i spinn, 1996 Dom Ruinart från Ruinart var förvisso ungdomlig och frisk, men inte helt ren, och 1998 Millésime Brut från Jacques Selosse var märkligt ekig och blommig med en konstig ton av pelargoner. Många sommelierer och konnässörer går i gång på champagnerna från Jacques Selosse, men jag är inte en av dem. Däremot kände jag genast igen stilen.

Rätten därtill var dock formidabel och passade mycket väl tillsammans med den sista champagnen. Tur det, därmed ökade champagnen i värde i min gom. Den utgjordes av en perfekt halstra fet havskräfta på en bädd av tapioka och kantareller, och det passande inslaget av syrliga örter.

I nästa servering blev det ett vin och en rätt, kändes nästan lite ”enkelt” med tanke på alla magnumflaskor som skulle avverkas. Vinet kändes snabbt igen på de flesta detaljer, chablis var det utan tvekan, förmodligen grand cru och vingården Les Clos, och så var det också, men åldern tog vi fel på - det här vinet var tio år äldre än jag trodde. Att lagra vinerna under perfekta förhållanden ger ofta resultatet att vinerna mognar långsammare än man förväntar sig, denna 1992 Chablis Grand Cru Les Clos var ett målande exempel på det. Det var dock inte Raveneau som var avsändare, utan Domaine Vincent Dauvissat.

Hummern var hastigt kokt, plockad ur sitt skal och ljummad i smör för att sedan serveras med en gräslökssmörsås. Vad den lättkokta purjolöken hade där att göra begrep jag inte (annat än för den vackra färgen), och personligen tycker jag att löjrom förstör viner, därför hade jag gärna undvarat den också. Hummer och smörsås är ju som det är en absolut fullträff.

Jag åkte utför på hal is när jag självsäkert beskrev nästa vin som Grüner Veltliner från Wachau i Österrike, detta tack vare den citrusskalsfeta aromer, goda kroppen, fina syra och steniga mineraltonen. Jag fick medhåll från nästan alla runt bordet när jag fördjupade min beskrivning och förklarade varför det var precis det vin jag sa att det var. Det var bara en person runt bordet som inte höll med, vinmakaren själv nämligen, Michael Wenzel. ”Det här är mitt senaste vin, från en liten vingård planterad 2005 med Furmint på ren kalkstensjord”, sa han överraskande. Vinet, som jag tyckte var väldigt gott, var alltså 2009 Furmint Vogelsang från Neudiedlersee-Hügelland och hans firma Weinbau Wenzel. Så kan det gå!

Nästa vin var lättare att känna igen, att det var en stor och fantastisk vit bourgogne behövde man inte vara professor för att räkna ut. Doften var först lite blyg, här behövdes både luftning och lite högre temperatur, väldigt elegant och svagt blommig med en kalkstenssur mineralton, en tilltagande fetma och läcker gulfrukt, men också en något rostad fatnyans. Det var Tsaren som hade tagit med denna ljuvliga 2001 Montrachet Grand Cru från Etienne Sauzet, som jag lät stå till sig i mitt glas under följande timma, med karaktärsmässig tillväxt hela tiden.

Till de två goda vita vinerna serverades en pocherad piggvar med en lätt brynt hollandaise, en puré av jordärtskocka och smörkokt kronärtskocka. En i sig enkel rätt, men helt perfekt smakbalanserad till vinerna. Direkt därpå serverades en härligt uppfriskande dryck av havtorn, bara som den var i en liten patentflaska, ett slags intermezzo för att rensa gommen och ge ny energi.

Därefter gick vi in på rött, två pinotviner skänktes upp. V-Lad hade med sig en rätt klassiskt och fint mogen bourgogne som jag tack vare den nästan jordgubbssöta frukten och lätt jordiga nyansen ville få till Gevrey-Chambertin, och med tanke på mognaden och den fortfarande saftiga rödfrukten, borde det vara av hög klassificering. Jag hade en spontan känsla av 1978, men vinet var ett snäpp äldre, 1976 Chambertin Grand Cru från firman Camus, en stor markägare som inte direkt är känd som producent.

Nästa vin var också klassiskt burgundiskt ur den aspekten av det hade en parfymerad rödfruktig bärdoft, en frisk syra och en torr finish, men det hade också en lätt örtig nyans av stjälkarna, och en lite för modig dos av ekfat för att balansera vinet frukt. Runt bordet gick gissningarna till Tyskland eller länder i Nya världen, men jag fick aldrig någon sådan känsla. Vinet kom från en anrik familj med lång vingårdshistoria, men desto kortare sådan som producent, Domaine Liger-Belair i Vosne-Romanée, och vinet var en 2007 Vosne-Romanée Clos du Château. Jag har hittills inte gått mig varm på vinerna från Liger-Belair, de är för glesa och har på tok för mycket ”winemaking” och ekfat. Dessutom är de pinsamt dyra.

Jag njöt av chambertinvinet till den delikata rätten av halstrad gåslever och stekt kalvbräss som serverades med en rödvinssås och majskräm, vars mjuka sötma gick hand i hand med vinets moget avrundade frukt.

Ingen Magnum Dinner utan en uppställning av bordeauxviner. I detta fall fem glas av väldigt skiftande ålder och karaktär, och även ursprung. Det första vinet var ordentligt moget, i mitt tycke lite över kullen, med en lätt gärsig nyans i den fullmogna och något intorkade frukten. Till en början kände inte ens Sir Ausonius, som hade tagit med sig vinet, igen det, vilket både förklaras av flaskvariation och att vinet faktiskt behöver mer än en kvart för att öppna upp sig och visa sitt rätta ansikte. I glaset en 1964 Château Pichon-Longueville Comtesse de Lalande.
Nästa vin var först oväntat blygt, nästan stumt, och det tog en stund innan dess mer komplexa och hyggligt mogna men fortfarande också lite bärfruktiga aromer blommade ut. Det var Le Lys som hade tagit med sig denna 1988 Château Mouton-Rothschild, ett vin var smak och textur just den här gången var något bättre än dess doft.

Det bästa bordeauxvinet var tveklöst det som Marky Monito tog med, den fullkomligt bländande 1985 Château Trotanoy, som hade en oväntat stadig struktur och kraft för sin årgång, men som var precis som djupt fruktig, avrundad och komplex som årgångens bästa viner alltid har varit. Det var ett underbart gott, köttigt, jordigt, klassiskt och långt smakande vin – ett av kvällens bästa.
Även 1985 Château Grand Puy-Lacoste från Pauillac, som Le Lys hade tagit med, var klassiskt snyggt och taget vid perfekt ålder, då texturen av silkeslen och aromerna fullt utvecklade. Jag var särskilt förtjust i den mjuka ädelmogna sötma som rundade av eftersmaken.

Outsidern i den här omgången var ett betydligt yngre och mörkt djupfruktigt vin. Vinet var mitt, och även om jag kände igen det (som Världsmästaren sa, det kan inte vara något annat än Kalifornien, Napa Valley, Oakville och Harlan Estate), blev jag lite förvånad över hur purungt vinet var. Allra bäst hade det varit om flaskan hade dekanterats 4-5 timmar innan, nu hälldes den upp direkt ur flaskan (norska sommelier i största allmänhet har inte så stor rutin på amerikanska viner). Jag sparade mitt glas i två timmar, och följde vinet utveckling från tät nästan opak och busung mörk vinbärsfrukt, till den mer nobla elegans, jordighet, valnötsarom, massiva men ändå polerade tanninstruktur och (faktiskt) bordeauxliknande finess vinet från Harlan Estate alltid har. Det jag hade tagit med var en 1999 Harlan Estate. Inte helt oväntat tyckte jag att det här var ett av kvällens allra bästa viner.

Det var ett fantastiskt lamm som serverades, mört så de smälte, och med en underbar smak. Till det en timjansfond, lite kål och smörstekta kantareller.

Sedan följde två uppsättningar vin utan mat till – vilket flera av oss tyckte var lite synd eftersom det hade varit mycket trevligare att få något att äta till. Hela idén med middagen är ju just att vi ska njuta de bästa vinerna till riktigt god mat. Nåväl, det var ju ingen brist på mat den här dagen, så det kanske vara lika bra.

Chef Heinz hade tgit med sig en 1999 Barolo Cannubi från Sandrone, friskt rödfruktig med en liten mognadsarom och en fin nästan medicinsk kryddighet, därtill (såklart) en frisk syra och en fortfarande påtaglig och torr tanninstruktur. Nej, jag kommer nog aldrig förstå storheten i viner av Nebbiolo (föresten, Barolo utan mat till är ju aldrig särskilt gott.)
Inte heller var jag särskilt förtjust i den 1996 San Leonardo från Tenuta San Leonardo i Trentino, ett vin som kändes igen från fjolårets Magnum Dinner, då vi på kvällen innan middagen tillsammans med egendomens ägare gjorde en komplett vertikalprovning av vinet historia. Idag var vinet märkligt rostat, bränt, nästan i en sydafrikansk stil, men samtidigt lite syrlig och pepprig.
Samma ”besvikelse” infann sig i nästa vin, som Brüno hade tagit med. Denna 1998 Hermitage La Chapelle från Jaboulet Père & fils var förhållandevis gles och mjuk, och trots att doften bjöd på en rätt fin sötaktig rödfrukt och även en liten blommighet, var det mjukt och kort.

Avgjort bättre var det vin som Mr Mustard tog med, en tät och skolboksmässigt ursprungstypisk 2007 Côte-Rôtie Les Rochins från Domaine Garon. Vinet kommer från en av de allra brantaste vingårdarna (cirka 80 procent!) i distriktet, det bjöd på en lika magnifikt kryddig och mörkfruktig doft som de finaste vinerna från Guigal, men hade en lättare kropp. För mig var producenten en ny bekantskap, och jag blev mäkta förtjust i vinet.

Min egen favorit i uppställningen var dock 1999 Syrah Eisele Vineyard från Araujo, ett vin som görs i försvinnande liten mängd, och naturligtvis ännu mindre mängd i magnum. Liksom Harlan Estate, var denna nittionia fortfarande ungdomligt knuten, men hade en fabulös kraft och mörkfrukt som initialt hölls hårt av de nya ekfaten och först efter en timma kompletterades med en läcker animalisk ton och örtig kryddighet. Även detta glas satte jag undan, och när kaffet serverades senare på kvällen, gick jag tillbaka till det – och då hade det blommat ut och var riktigt kryddigt och läckert. En lärdom jag gjord genom åren, är att de bästa kaliforniska röda vinerna behöver både ålder (i regel cirka 10 år minst) och en ordentlig luftning.

Ytterligare en kvartett viner utan matservering till. Två av dem stod absolut över de andra, men alla fyra var goda. Michael Wenzel hade från sitt gods Weinbau Wenzel med sig sitt nya vin (första årgång var 2008), 2009 Blaufränkisch Ober Wald, ett elegant fruktigt och även stilfullt blommigt vin med mjukpolerad struktur.

Nog för att det var verkligt gott, men det föll snabbt i skuggan av trion mörkare och tätare viner, som exempelvis det unika vin som Världsmästaren hade tagit med, 2005 M2 från Michel Chapoutier &Michel Rolland. Vinet gjordes bara en enda gång, som en historisk återblick till tiden då man stärkte sina bordeauxviner genom att spetsa dem med lite syrahvin. I det här fallet tog de varsitt fat, ett far med Merlot från Pomerol (vilket förklarade vinet täta blåbärsfrukt) och ett fat från Hermitage.

Lika rätt, men helt annorlunda till sin karaktär, var det udda kultförklarade vinet 2001 Il Caberlot från firman Il Carnasciale i Toscana, ett vin som enbart tappas i magnumflaska, i ytterst liten volym. Vinet görs uteslutande av druvsorten Caberlot, en unik naturlig korsning mellan Cabernet Franc och Merlot. Det framställs på klassiskt bordeauxvis med uppfostran i helt nya franska ekfat under 20 månader. Faten upplevs både nya, dyra och rostade, men vinet har ändå en tillräckligt stor fruktighet för att bära faten, och även om strukturen är massiv, är tanninerna behagliga.

Det största vinet av det fyra var tveklöst det sista, som var rätt lätt att placera (okej, vi hade en viss hjälp av att misstänka vem som hade tagit med vinet, Super Mario). Det här var extremt tätt, mörkt fruktigt på ett djupt sätt, med en seriös och fortfarande ung struktur med bitande stora tanniner, men en koncentrerad fruktkropp som effektivt bäddade in dem. Att vinet kom från Ribera del Duero och toppfirman Bodegas Emilio Moro, det förstod vi. Vad annat kunde det vara? Gissningen föll därför på toppselekteringen, och så var det såklart: 2004 Malleolus de Sanchomartin. Gott!

Den första desserten kom i en glasburk och var både spännande och väldigt god, en söt och rikt smakande hallonkräm med en spröd marängkaka och en otroligt fin sorbet av olivolja. Den andra desserten var tyvärr inte lika god, en rökt vaniljglass (den påminde i stil om ett ungt fatprov från Arbeg Distillery på Islay) med en mild puré av päron. Mitt fokus flyttades emellertid lätt från desserterna till vinet, som för min del var kvällens allra mest perfekta vin, den enda hundrapoängaren. Endast tre magnumbuteljer hade tappats av detta ljuvligt sötfriska, sammetslena elixir, 2006 Brauneberger Juffer Sonneuhr Riesling Trockenbeerenauslese från Weingut Fritz Haag.

Kvällen på Grefsenkollen avslutades med ett glas uppfriskande kall, stram och syrarik men ändå med lätt äppelmogen 1997 Fleur du Passion från Diebolt-Vallois, innan vi gemensamt tog oss ner till Aker Brygge för att göra nattklubb. Helt i onödan ... som vanligt.

Teatercafeen den 27 augusti

Teatercafeen i Hotel Continental i centrala Oslo är en av stadens vackraste och äldsta restauranger. Den öppnade för drygt hundra år sedan och har varit i drift sedan dess. Här äter man luncher och middagar, serveras vackra och goda bakverk och njuter av den storslagna inredningen och musiken. Det är som en blandning av finkrog, klassiskt brasseri och anrikt café, och det är riktigt trevligt. Sedan några år tillbaka har man ny kökschef, och ambitionen är hög.

Vi satt i ett chambré separée längst in i restaurangen, och började med en glas sval NV Brut Premier från Louis Roederer. Mjukt citrus- och äppelfruktig med frisk syra, lättsam smak men ändå med ett lite djup. Det här är en av mina favoriter bland standardchampagne, men jag misstänker att det kanske är en aning äldre ålder på de magnumbuteljer vi serverades (de var helt nyinköpta), än de standardflaskor som säljs just nu. Åtminstone upplevde jag det så.

Till champagnen åt vi små blinis med crème fraiche, fint hackad rödlök och mängder med löjrom. Egentligen är jag aldrig någon anhängare av vin till den här typen av förrätt, löjrom är alldeles för umamirikt och ger vinerna en metallisk bitterhet och en platt smak, och rå lök kan förgöra vilket vin som helst, helt i onödan. Men just nu brydde jag mig inte så mycket om det, sällskapet var alldeles för livfullt och trevligt.

När skedarna med ankleverterrin toppat hjortron bars in på stora brickor, kom nästa vin, dekanterat och provat blint. Rent spontant tänkte jag faktiskt på vit hermitage eftersom doften var så klassisk och äppelfet, men bara efter en minuts sniffande och funderande, när jag dessutom hade smakat på vinet, drog idéerna bort mot Sonoma i Kalifornien. Med den nu burgundiska aromen men tydligt nötiga fatkaraktären, gick min gissning till Marcassin Vineyard i Sonoma Coast, men så var det inte. Istället var det Kistler Vineyards som var avsändare, och när åldern på vinet avslöjades blev jag faktiskt lite överraskad över att vinet inte var för gammalt. I glasen hade Le Lys skänkt upp 2000 Chardonnay McCrea Vineyard från Sonoma Mountain. Intressant! Till den feta anklevern med fruktsötman till, passade detta rikare vin klart bättre till än vad champagnen gjorde.

Lunchens vin blev inte oväntat 2005 Chevalier Montrachet Grand Cru från Domaine Leflaive, som nyvaknade Chef Heinz hade tagit med som ”ursäkt” för att han hade försovit sig och kommit sent. Magnumstorlek, såklart!
Vinet var till en början bara läckert, snyggt och elegant i en nästan blommig stil, men med luft skulle vinet inte bara växa i kraft och djup, och också bredda sitt doftregister till en betydligt större komplexitet. Blommigheten ökade, blev både vitare och tyngre, frukten fick nyanser av gula plommon, och den från vingården så typiska kalkmineraliteten blev mer uttalad och närmast jordigt rostad. Och med luften, blev vinet så mycket godare. Vit bourgogne av rang bör serveras välluftad, och helst som vi nu gjorde, vid cirka 14-16 grader. Herre min skapare vad gott det här är – lunchens vin utan jämförelse.

Så kom det vi alla trodde var varmrätten in, i själva verket var det den första av två varmrätter. En timjankryddad och saftig confit på anka, serverad på en bädd av rotsellerikräm och haricots verts, med syrad rödlök. Det inte var den allra bästa kombinationen till vinet, jag hade nog helst sett att vi hade en pinot i glasen, men det slank ner ändå.

Den röda bourgognen kom strax därpå, och den var mogen men i gott skick (i alla fall den flaska som jag blev serverad ur, den andra flaskan var betydligt mer lång gången – flaskvariation är tyvärr något vi måste räkna med då vi serverar äldre viner). Här fanns både den jordiga och komplexa ton av torkad frukt, sous bois, tryffel, tobak och kakao som man finner i äldre bourgogne, och de söta röda frukter som är så typiska för Pinot Noir. Att gissa ålder på en bourgogne som är i det här stadiet är svår, en bourgogne når i regel den här typen av mognadskaraktär efter cirka 20-25 år, och kan sedan stanna i det skicket i flera decennier om källaren är sval. Det vi hade fått var en 1970 Pommard Premier Cru Rugiens Tête de Cuvée från firman Remoissenet Père & fils, en firma jag egentligen aldrig har druckit något riktigt gott ifrån, en mellanproducent helt enkelt.

Ytterligare ett vin med mognad serverades, men det hade en så tydlig struktur att jag först gick in på Cabernet Sauvignon från Howell Mountain (från firman Dunn), utan att jag kände mig direkt tänd på just den idén. Här var det mer tobak och sekundäraromer än i föregående vin, och mycket mer tanniner och känsla av stenig jord. Frukten visade inga direkta spår av ungdom, och vinet var helt klart i slutet av sin andra livshalva. När det visade sig att det var en 1982 Barca Velha från Sogrape blev vi alla förvånande – de åttiotvåor jag drack för åtta år sedan var i mitt tycke alldeles för gamla redan då.

Till det här vinet serverades den stora varmrätten, en helstekt entrecôte av Kobekött, med en krustad fylld med stuvade svartrötter och kantareller, därtill en härligt doftande tryffelsås som doftmässigt verkligen satt som gjuten till de två mogna vinerna.

Det blev också lite dessert, en variation på äpple med både gelé, äppeltapioka och frisk sorbet som serverades i ett stort Martini-glas. Härligt uppfriskande av sval.

Till chokladtryfflarna och smågodiset, som här på caféet är riktigt fina, serverade Mr Mustard ett starkvin som han låter slutlagra och blanda själv. Det kallas El Mago 50 Solera 1928, är gjord av Garnacha Blanca som har vuxit i steniga jordar i Terra Alta, och framställts precis som en sherry. Det är ett fullkomligt makalöst gott vin med en stor och intensivt valnötsaromatisk doft och smak, ett uns initial sötman med en helt torr och kvardröjande smak med stor komplexitet.
Men den eftersmaken gick jag hem för siesta … det var bara tre timmar kvar till dess samling för den stora middagen skulle ske.

En dag i Oslo den 26 augusti

Aker Brygge, solen skiner, gatorna är fyllda av glada människor, lunchtid. Nog är det lite turistiskt med publikfriande uppstädade hamnkvarter, designade för kommers, liv och exklusivt boende än för skumraskaffärer och bordeller. Aker Brygge är inget undantag från denna tacksamma utveckling. Vi slog oss ner på restaurangen Druen, i sig inte märkvärdig men ändå trivsam och framför allt välplacerad och uppskattat. Vinlistan såg bra ut, som vanligt i Norge med en total dominans från den klassiska världen, men också med ett antal intressanta viner från bland annat USA.

Jag tog seden dit jag kommit och beställde ett klassiskt stilfult vin från Chablis och den riktigt bra men ännu inte helt välkända producenten Laurent Tribut, en ung och mineraliskt strukturerad 2008 Chablis Premier Cru Côte de Léchet, snygg, frisk och sval, precis det vi behövde i augustivärmen. Ett riktigt gott, försvinnande gott faktiskt, aperitifvin.

Lunchrätten krävde rött, och därför gick vi över till en god, även den klassiskt och perfekt svalt tempererade 2004 Château La Tour Haut-Brion, ett vin från en 4.50 hektar lite vingård som från och med årgång 2005 införlivats i det mycket mer kända och för ägaren Domaine Clarence Dillon mer inkomstbringande Château La Mission Haut-Brion. Det här vinet, gjort till ungefär lika delar av Merlot och Cabernet Sauvignon, är förhållandevis lätt och saknar lite av kropp, men aromerna är utsökta och stilfulla och strukturen fin utan att vara markerad. Såsom många nollfyror är det drickbart redan nu och bjuder på en fin blyertsliknande nyans.

Hamburgaren skriver man kanske inte ett brev hem om, men den var åtminstone rätt god och fyllde sin funktion och stillade hungerns för stunden. Nu var det ju inte för maten vi hade kommit hit, utan mer för att värma upp med ett antal goda viner inför helgens stora begivenhet, den tionde årgången av The Magnum Dinner.

Tyvärr var den väl prissatta 1994 Cabernet Sauvignon Special Selection från Caymus Vineyards i Napa Valley korkad, och istället för att ta in en ny flaska, beställde vi en 2006 Montebello från Ridge i Santa Cruz Mountains, i den här årgången en cuvée av 70 procent Cabernet Sauvignon, 20 procent Merlot och tio procent Petit Verdot. Som vanligt känner man igen den gräddvaniljglassliknande ton av sötma och kryddig vanilj från de helt nya amerikanska ekfaten, men till skillnad från många viner som har uppfostrats i amerikanska ekfat, har vinet Montebello tillräcklig koncentration och fruktdjup för att till allra största del absorbera eken. Den här årgången är ovanligt tillgänglig, normalt sett vill jag ge Montebello cirka tio års flasklagring innan jag rör dem, men tanninerna var ovanligt polerade och vinets frukt började breda ut sig efter bara ett tio minuter i karaffen och glasen.

Till den smakrika osttallriken, på vilken blandade ostar av get och ko av både pressad, tvättad och grönmögeltyp erbjöds tillsammans med kompott av tomater, karamelliserade nötter (nötter och vin är sällan en bra idé) och honung, bland annat, fungerade detta fylligt ungfruktiga vin bättre än vad det mogna vinet från Napa Valley hade gjort. Tur i oturen alltså.

Avslutningsvis en uppfriskande flaska 2002 Dom Pérignon från Moët & Chandon, ung och lite återhållet blyg, men god och vederkvickande. Nu väntade bara ett par timmar siesta, innan det var dags att kliva på igen.

Det blev en skön och efterlängtad snabbis på Alex Sushi på Cort Adelers Gate 2 i centrala Oslo, stadens allra bästa ställe för sushi! Och bra var det, riktigt bra! Eftersom det här var ett snabbt intermezzo mellan långlunchen och kvällens vinorgie, tog jag inga djupare noteringar. Det blev i alla fall pinfärsk sashimi på pilgrimsmussla, torsk, hälleflundra och lax, vilket smakade förträffligt i sin förunderliga balans mellan umamisötma, havssälta och textur.

Vinvalet gick ovanligt snabbt, trots att det satt många åsikter runt bordet, eftersom Världsmästaren bara beställde in den långa magnumpjäsen av 2009 Schieferterrassen Riesling från Heyman-Löwenstein i Mosel. Det var ju trots allt precis den typen av vin som vi behövde, mjukt fruktigt med en klädsam sötma och uppfriskande syra (och en fin stenmineralkänsla) för att balansera alla färska smaker i det stora omfång av sushi som nu skickades in.

Alex Sushi är en relativt liten restaurang där man allra helst ska sitta runt baren så man ser när kockarna arbetar, det är extra trevligt. Inte helt oväntat är fisken av högsta kvalitet, något man tyvärr sällan ser på sushirestauranger i Stockholm (till exempel). Stilmässigt är det samma nivå av kvalitet, ambition och inspiration som på Råkultur i Stockholm, något som passar mig alldeles utmärkt.
Då vi bara hade slunkit in på Alex Sushi som ett intermezzo mellan lunchens efterföljande siesta och det stundande middagspartyt, gick allt i ett rasande tempo, in och ut på 30 minuter.

Kvällen blev ”hemma hos”, och den blev minst sagt rörig ur ett logistikperspektiv. Rent smakmässigt blev den dock en fröjd!
Drygt 20 sommelierer från Europas alla hörn, mest från Sverige och Norge, samlades kring en enorm vinbuffé, det var väl säkert ett 40-tal viner i magnum och halvmagnum, från 2009 och ner till 1971. Alla hanns inte med, några direkta anteckningar togs inte eftersom det var mer fest och kära återseenden än seriöst ”arbete”. Vi började i alla fall med 1999 Special Club Grand Cru Blanc de Blancs Brut från Launois Père & fils, en fortfarande ung och citrusfrisk champagne med något stram mineralstruktur och god längd, snabbt följd av en faktiskt betydligt mognare och därmed med brödig och äpplig 1996 Special Club Grand Cru Blanc de Blancs Brut från samma firma. Jag, och jag tror de flesta med mig, föredrog den yngre tappningen.

Små snittar av surdegsbröd med skagenröra och ankleverterrin bjöds runt, och än så länge var gruppen någotsånär samlad i det stora köket, där Chef Heinz förberedde en av kvällens matmässiga attraktioner. Två stora lådor av pinfärska stora havskräftor attackerades av hans kunniga fingrar och vassa kniv.

Under tiden gav jag mig på den stora vinkylaren och plockade upp en magnum 2007 Chablis Grand Cru Les Clos från firman Domaine Christian Moreau, vars viner är eleganta och relativt strama men ändå har en viss kropp. Just den här årgången kändes emellertid lite slapp, trots en uttalad känsla av ostronskal och mineral, upplevdes syran något mjuk – jag saknade den där spetsen och livfullheten som jag tycker så mycket om i vinerna från Chablis.

De inledande vinerna, en fullt mogen men välhållen 1983 Chassagne-Montrachet från Domaine Blain-Gagnard samt en fint vällagrad med på inget sätt oxiderad eller för mogen 1983 Riesling Mönchberg Vieilles Vignes från Domaine Ostertag, passade alldeles utmärkt till de örtgrillade havskräftorna som hade grillats av Chef Heinz. Den mannen vet vad han gör!

Då jag gick över till rött, fann jag det intressant att prova igenom tre årgångar av det vin kompisen Christopher Moestue gör i Bourgogne under etiketten Vignobles Moestue. Den första årgången, 2007 Volnay, tog man över vingårdarna mitt i sommaren och har därför inte kontrollerat hela odlingssäsongen. Vinet är det svagaste i trion till följd av en något stummare fruktighet, men det har en fin ton av kalkmineral och en god snarare än frisk syra. Även om 2008 Volnay är ungt och knutet, har det en riktigt fin och för årgången typisk struktur med frisk syra och utmejslad mineral som ger den finstilta och bytypiska rödfrukten en ordentlig ryggrad. Av de tre vinerna, var det här den årgång som tog längst tid på sig att blomma ut i glaset, men också gjorde det allra bäst. Med en lite varmare och yppigare röd bärfrukt, typisk för årgången, är 2009 Volnay det mest tillgängliga av vinerna, och jag fann det dessutom vara oväntat fint strukturerat för årgången.

Med sviten av viner från Kloster Eberbach i färskt minne, var det extra kul att prova (eller snarare dricka) den utomordentligt goda 1971 Riesling Heppenheimer Centgerich Spätlese från Hessische Bergstrasse, vars svagt gyllene halmgula färg inte alls gav vinet ett 40-årigt utseende. Även doften upplevdes yngre, och balansen av syra och den fortfarande vitala sötman var ljuvlig. Den här typen av vin går hem i just den här kretsen av oerhört erfarna vinprovare och sommelierer.

Jag var nog inte ensam om att gå fel på 2002 Clos de Vougeot Grand Cru från Domaine Méo Camuzet som Sir Ausonius hade tagit med och dekanterat. Hur konstigt det än kan låta, gick jag till vare sig Pinot Noir eller Bourgogne till en början, trots att vinet hade en kalkig mineralitet. Det fanns faktiskt större likheter med en bordeauxblandning (!), och jag var faktiskt helt bortkollrad. Visst blommade de syrligare rödfrukterna ut med mer luft, men det var först med kunskap om vilket vinet var som de ”typiska ursprung” började hittas … om man ansträngde sig. Märkligt …

Varifrån nästa två viner kom rådde det ingen tvekan om. Mitt vin var det första, 1999 Signature Cabernet Sauvignon från Chappellet högst uppe på Pritchard Hill i östra Napa Valley. Årgången är en av mina favoriter i Napa Valley på 1990-talet (tillsammans med 1992, 1994 och 1995), och vinerna har nu börjat komma in i en riktigt läcker, första komplexa mognadsfas. Här möter den unga mörka bärfrukten mer nyanserade toner av blyertspenna, och samtidigt som mineraltonen står kvar och ger liv i vinet, har tanninerna påbörjat sin avrundning. Stilfullt och ruskigt gott!

Nästa vin var djupare och mer primärfruktigt, stort på allt sätt och vis, som trots sin massiva kropp hade en väldigt fin balans med nästan sammetslena tanniner. Att placera den i Napa Valley var inget svårt, däremot gick jag fel på producent och ålder (trodde det var en 1997, eller möjligen 2001, tack vare den rika frukten). I glaset hade Le Lys hällt upp en 1996 Cabernet Sauvignon Herb Lamb Vineyard (den ligger strax nedanför Howell Mountain) från Colgin Cellars.

De kraftiga men eleganta cabernetvinerna passade alldeles perfekt till den långsamt (5 timmar) stekta och ljuvligt saftiga steken från bergsgris (det sades i alla fall att grisen har gått omkring uppe på de norska fjällen), serverad med sin steksky och grönsaker i all sin enkelhet.

En 1997 Sassicaia från Tenuta San Guido slank också ner. Jag fann den vara lite märklig med sina nyanser av rostade kräftskal (tänkte först på ett vin från Ribera del Duero, faktiskt) och den var tyvärr lite slapp i struktur och eftersmak. Bättre liv var det faktiskt i den alldeles oväntat pigga 1986 Puligny-Montrachet Premier Cru Les Perrières från Domaine Louis Carillon, ett vin som förvisso visade på tydlig mognad i all sin honungsaktiga och svagt nötiga komplexitet, men det fanns faktiskt inte en enda tillstymmelse till mognad.

Så helt plötsligt, mitt i den stora hopen av flaskor som stod på en bänk, hittade jag två oöppnade flaskor som fångade mitt intresse, båda från riktigt fina domäner i Bourgogne. Det första vinet kom från Domaine Arlaud i Morey-Saint-Denis, som nu in på 2000-talet gör allt bättre viner med en ljuvlig röd bärfrukt och blommig parfym, silkiga tanniner och sirlig mineralstruktur. Det jag hade hittat var en 2008 Morey-Saint-Denis Premier Cru Aux Chezeaux, som för min del blev kvällens mest förföriska vin. Mer komplext men inte lika yppigt fanns jag nästa vin vara, 1986 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Cras från toppfirman Domaine G Roumier, ett vin som precis hade börjat utveckla den typ av sensuella, jordiga, avrundade och eleganta aromer som under det närmaste tio åren (troligen) kommer att göra den röda bärfrukten sällskap innan vinet når en tydlig mogen ålder.

Med de två röda bourgognerna i akut smakminne, gav vi oss ut i natten. Och vad som sedan hände i Oslo, stannar i Oslo. Tack och lov…