En snabbis i London den 9 januari

Efter en lång dags provning med en stor uppsättning av 2011 års viner från Maison Bouchard Père et fils och Domaine William Fèvre, var tungan för en stund något trött på vin. Sådant händer alla vinprovare. Tack och lov var vi i London, förvisso bara en snabbis på sådär 20 timmar, där de räddande pubarna avlöser varandra.

Det blev ett par pints skön ale, därefter en precis lika nödvändig fish’n’chips på den trevliga fiskrestaurangen Fish Works bara ett par kvarter från vårt snygga The Merylebone Hotel på 47 Welbeck Street. Till fisken, fast i köttet och sprött friterad med god pommes frites, valde vi en flaska vitt vin, och av någon underlig anledning fastnade vi för en 2011 Albariño från Val do Salnes i distriktet Rias Baixas, och producenten Mar de Frades. Det var väl det mest intressanta av de vita på den lilla listan. Rent fruktigt, absolut, aromatiskt och lätt blommigt med nyanser av persika och citrus, rent och fruktigt, men också en aning sötaktigt. Inget vidare egentligen, särskilt inte med ett dussin utomordentligt fina chabliser i hyggligt färskt smakminne.

En inbjudan till middag med vinmakarna Philippe Prost på Bouchard Père et fils och Didier Seguier på William Fèvre lät trevlig, alltså begav vi oss till restaurangen Le Pont de la Tour som ligger intill floden vid Tower Bridge. Stället är relativt stort och har en stor uteservering mot kajen som säkert om sommaren är superpopulär. Här vill man nog sitta och dricka vin under den varmare årstiden, och vin finns det gott om här, restaurangen har också en vinbutik med ett rätt stort sortiment med både högt och lågt, och framför allt en hel del riktigt bra viner. Alltså läge att botanisera …

Så blev det inte den här kvällen eftersom vi hade bjudits in av Maison et Domaines Henriot. Självklart började vi stående i baren med att glas NV Blanc de Blancs från Henriot, som hade en riktigt fin frisk, lätt citrus- och äppelfruktig doft med läckra nyanser av rostad brioche. En elegant och framför allt god start på middagen.

Till bords serverades två vita viner, det första en för årgången trevligt frisk och elegant 2009 Chablis Premier Cru Valourent från William Fèvre, ett vin som trots den varmare årgången bjuder på en god fräschör, stilfull mineralisk ton och till och med en fräschör. Att det här skulle bli kvällens godaste vin visste jag inte nu, förvisso väldigt gott (dock inte alls lika stringen som de förbluffande bra vinerna från toppårgångarna 2010 och 2011), men jag hade helt ärligt förväntat mig lite mer av de andra vinerna som serverades denna kväll.

   I glaset intill bjöds vi en 2009 Meursault från Bouchard Père et fils, detta vin lite mer märkt av de varmare årgången. En lätt jordighet och smörighet definierade doften och vinet hade en påtagligt mjuk och nästintill slapp syra, och bara en knappt förnimbar mineralitet. Inte direkt dåligt, men heller inte särskilt upplyftande.
 

Förrätten var lite udda, tycker jag. Fint stekta pilgrimsmusslor serverades på en velouté med vita bönor samt stekt blodkorv. Det hela hade kryddats med lite färsk timjan. Allt var för sig var gott, men att sätta detta samman till en rätt kändes inte helt lyckat. Och det vin som fungerade bäst till rätten var faktiskt det från Meursault, just tack vare att det var lite fylligare, smakrikare och smörigare.

Bara ett rött vin serverades under middagen, och är man bortskämd med att alltid ha flera viner och därmed flera upplevelser till varje rätt, känns det märkligt nog lite klent. Vinet, 2008 Beaune Premier Cru Vigne de l’Enfant Jésus från Bouchard Père et fils, var först lite tillknäppt och stumt, inte alls med den röda aromatiska fruktparfym jag förväntade mig. Dock hade det den typiskt mineraliska känslan som årgångens viner ofta bjuder på, men också en lite jordig ton som förvisso gifte sig perfekt med tryffeln i varmrätten, men som på egen hand kändes en aning oren. Tanninerna var fortfarande tydliga och det allmänna omdömet var nog att vinet kändes lite stökigt. Med luft tog det sig en aning, men det blev aldrig riktigt sensuellt. Med tanke på att jag normalt sett tycker väldigt mycket om det här vinet (i olika årgångar, som exempelvis 2002, 2005 och 2010), var jag faktiskt lite besviken.

 

 Men det passade hur som helst bra till min förvisso välsmakande men samtidigt lite tråkiga varmrätt, en rosastek tournedos med tryffelfond och finstrimlad och lättsauterad savojkål. Till detta pommes pont neuf, en grovt skuren pommes frites som var okej, men inte mer än så. Det är svårt att göra bra pommes frites, och att fritera tjockare skuren potatis som denna är ännu svårare. Jag hade gärna haft en lite mer krispig friteringsyta.

 

Till desserten blev det inget vin, något passande till en variation av Valrhona; en krämig ljus mousse, flarn av mörk choklad med havssalt (som var suveräna), en karamellglass med lite choklad och även den en liten nyans av sälta, samt smulad rostad brownie. Desserten var kvällens godaste rätt. Synd att den inte kompletterades av ett sött vin. Sånt gillar jag.

Vi slutade middagen med god champagne, NV Brut Souverain ur magnum från Henriot, också den riktigt god och välbalanserad med fina toner av citrusskal, gula äpplen och rostad brioche, men lite djupare i smaken än den champagne vi inledde middagen med.

   Även om just den här middagen inte rockade min värld, det blir emellanåt så när man bjuds med en producent på middag, kändes stället riktigt trevligt. Just kombinationen bar, skaldjursplatåer, stor matsal, vinbutik och den stora uteserveringen, kändes lockande. Det är inte alls otänkbart att jag tar mig hit nästa gång jag är i London, särskilt om det är sommar så man kan sitta på uteserveringen. Den känns lockande.
 

Men dagens allra största upplevelser var vinerna på provningen under dagen, särskilt årgång 2011 från William Fèvre och allra mest de fördömligt mineralstinna 2011 Chablis Premier Cru Montée de Tonnerre och 2011 Chablis Grand Cru Les Clos. Ren magi, och den största vinbehållningen denna dag.

Bortamatch den 6 januari

 

När Gun fyller år vankas det middag, och eftersom Gun är en knasig vinkompis lockas hjärnan snabbt att tro att de kommer att bli en knasig vinkväll. Och det blir det … alltid!
 

Gun tycker inte särskilt mycket om champagne, och när Gun får bestämma blir det ingen champagne. Och inte mig emot. Det går absolut att ha kalas ändå. Varför följa en gammal konvention när man kan ha egna, högst personliga idéer. Den här kvällen började vi med ett nästan guldgult vin serverat i en stor bourgognekupa. Doften var först en smula blyg, rätt knuten, förvisso en aning blommig och lätt tropiskt fruktig, men inte mycket mer. Innan jag gav mig på att smaka vinet, lät jag det luftas och tempereras i cirka tio minuter. Sedan, tänkte jag, var vinet redo att smakas. Så här är det ibland. Och när det händer, är det ett tecken på att vinet borde ha luftats en tid innan servering. Ibland hinner man inte det, eller glömmer.
   I glaset hade vi 2009 On the Lam av Sine-Qua-Non, årgångens vita tappning byggd av främst Roussanne (48 procent) och Chardonnay med en lite mindre andel Viognier. Färgen antydde en större mognad, men doft såväl som smak talade ett annat och mycket yngre, fruktigt och blommigt och en aning alkoholvarmt (15.5 procent) språk. Och med luft utvecklades vinet till att upplevas riktigt elegant, silkeslent och krämigt texturerat. De vita vinerna från Sine-Qua-Non är numera mer balanserade och eleganta jämfört med förr, vilket framför allt beror på svalare vingårdslägen och mindre ny ek.

Två vita viner serverades när vi satt oss till bords, men det första delade oss i två läger. Visst var vinet moget med en första antydan av oxidation i form av en mjuk äpplighet, men det bjöd också på en nyans av honung, rostade nötter och ett uns av mynta (vilket drog mig ner till Chassagne-Montrachet). Med tanke på fetman trodde jag det kom från Bâtard-Montrachet, men det är aldrig helt lätt att närmare placera mogna, eller som ett par av oss sa, för mogna och lätt oxiderade viner. I glaset hade vi fått en 1999 Criots-Bâtard-Montrachet Grand Cru från Olivier Leflaive. Jodå, det var rätt gott, men inte stort, och det var oroväckande utvecklat, moget eller till och med oxiderat för sin ålder. Men så är det med vit bourgogne från firmor som inte håller till i toppskiktet.

   Nästa vin var avgjort mycket bättre, och kändes som en luring. Å ena sidan uppförde det som en vit bourgogne tack vare en stramhet, stringent mineralitet, en svalka och försiktigt utförd ekfatslagring, å den andra hade vinet en rikare kropp med nyanser av mer solmogen frukt. Jag tvekande mellan en grand cru från varmt år och mer modern producent, och en elegant chardonnay från en klassiskt orienterad producent i Nya världen. Jag bestämde mig till slut för Nya Zeeland. Landet visade sig vara rätt, men producent och distrikt fel. Det vi hade fått i glasen var 2005 Les Beaux Cailloux från Hawkes Bay och firman Craggy Range. Årets första stora positiva överraskning.

   Till detta i all enkelhet lite skagenröra på knäckebröd. Varför krångla till det?
 

Två bourgogner, utan tvivel, skänktes i nästa omgång glas. En enastående parfym av syrliga körsbär, mörkröda hallon, ett uns jordighet och en känsla jag tog som stjälkar, i en magiskt komplext sammansatt helhet som nu hade nått en första mognad. Jag fick direkt känslan av Domaine Leroy, vilket i och för sig var fel. Och aldrig tidigare förr hade jag faktiskt druckit ett vin från den här idag inte längre existerande domänen, Domaine Jean Gros (far till Michel Gros, som tog över 1996 och då ändrade namn på firman). I glaset en superb, ultraläcker och förförisk 1995 Clos de Vougeot Grand Cru Gran Maupertuis, ett vin som idag görs av Anne Gros, kusin till Michel Gros. Vid summeringen ett av kvällens viner.

   I glaset intill mörkare, tätare och mer strukturerad 1989 Clos de Vougeot Grand Cru från en annan domän som har bytt ägare (till sonen Etienne) sedan det här vinet gjordes, Domaine Jean Grivot. Det var också ett väldigt läckert vin, som vi alla trodde var yngre än det första. Båda vinerna kändes dock unga och skulle kunna ha sett fram emot minst 10-15 år till i källaren, om vi inte hade satt i oss dem nu.
 

Nästa två pinotviner var av helt annan typ, och även dessa egentligen lite för unga. I vänster glas ett ljusare, lite sirligare, på sitt sätt mer klassiskt vin med underbar rödfrukt och en liten jordig kryddighet, inga fat och en mjukt texturerad kropp. Producenten var Williams Selyem i den norra delen av Russian River Valley i Kalifornien, och vinet var 2003 Pinot Noir Rochioli Riverblock Vineyard. Det var helt klart det finaste av de två, det läckraste, det mest nyanserade.
   Alla blev nog förvånade över att vinet intill kom från samma årgång, det var både mörkare i färgen, fylligare till kroppen, djupare och sötare i frukten, och hade dessutom fortfarande kvar en lätt vaniljsöt och kryddig fatkaraktär. Vinet var en toppselektering från ett enskilt block hos Walter Hansel Vineyards mitt i Russian River Valley, 2003 Pinot Noir Cuvée Alyce, och det var fortfarande väldigt ungt, men med en sammetslen och sötfruktigt mjuk textur. Gott!

Sedan blev det helt annan vintyp i nästa omgång. Det första vinet var tätt, mörkt fruktigt, sötaktigt, en liten fatsötma, och värmande kropp. Jag gjorde samma misstag som ett par andra runt bordet och placerade vinet i Australien just tack vare den sötmogna frukten. Och helt ärligt kan jag inte förstå att jag gjorde det, och jag blev galet besviken på mig själv när jag såg vilket vinet var, för i samma ögonblick jag fick se flaskan, 2004 Clos Erasmus från Clos I Terrasses i Priorat, såg jag varenda detalj i vinet som typiska för Priorat. Så kan det vara ibland. Men gud vad jag grämde mig över missen. Och herregud vad läckert vinet sedan blev under den kommande timman i glaset. Troligen årgångens största vin i Spanien.

Nästa vin var kvällens bästa, som jag blint satte på högsta nivån i Côte-Rôtie, mörkt fruktigt, stenmineraligt, tydligt örtkryddigt och blommigt, superelegant och kraftfullt på en och samma gång, och med en fast men mycket väl balanserad struktur. Côte-Rôtie var fel, men idén med Syrah spetsad med lite Viognier var rätt. Detta kvällens mest svåranskaffade vin var 2008 Syrah Cailloux Vineyard från Cayuse Vineyards i Walla Walla Valley, Washington State. Sjukt gott vin, en ynnest att få dricka.

Det tredje vinet i denna servering tog jag direkt på volley, men missade årgången. Att det spelade lite på samma tema (sydfranska, spanska druvor) var inte det jag tog det på, utan snarare den typiskt komplexa, förvisso till en början en aning flyktiga doften, men också lena men bestämda strukturen. Vinet kom från Libanon, från Château Musar, och var deras 1994 Château Musar. Och vi tyckte alla väldigt mycket om det, just för sin personliga doft och smak, som efter snart två decennier hade utvecklats mycket positivt.

De tre vinerna hade vi inlett varmrättsserveringen med. Rätten bestod av en till 55 grader perfekt rosastekt och saftig oxfilé, till vilken en god rotsaks- och potatisgratäng hörde, samt lättkokt broccoli och en rödvinssås spetsad med madeira. Till detta också lite stekt salsicca. Återigen en enkel, men till goda röda viner verkligt passande rätt.

De två viner som värdparet hade planerat till varmrätten var en "superkomplex och begynnande mogen bordeaux", fortfarande med god fruktkropp, en läcker gräsighet och en rätt fast tanninstruktur. Kalifornien, tänkte jag med ens, men hann inte fortsätta analysen innan vinet klipptes av min bordsgranne. Det kom, vilket jag hade på känn, från Philip Togni  Vineyard uppe på Spring Mountain, och var 1996 Napa Valley Cabernet Sauvignon. Ett av dalgångens allra mest tillförlitliga viner, som idag har en dokumenterad lagringshistorik och alltid blir förbluffande bordeauxlikt med ålder.

   Jag vet inte hur förvånad jag egentligen blev över att detta vin uppförde sig lite bättre och mer komplext än nästa, 1996 Harlan Estate från just Harlan Estate, en av de egendomar jag ändå håller som allra bäst i Kalifornien. Visst fanns djupet här, den större kroppen, kombinationen av mörk mogen frukt och kryddiga toner av lagerblad och svart oliv, och visst var det gott, riktigt gott. Men den sista magin och energin, som jag finner i andra årgångar av Harlan Estate, fanns inte riktigt här ikväll, och heller inte förra gången jag provade det. Vinet hade dekanterats i åtta timmar, och förändrats enormt under den tiden. Beskrivningen låter mer gnällig en den är menad, vinet är väldigt gott, men det här är en årgång som jag tidigare har haft blandade känslor för, så också denna kväll.
 

Vi fick en trevlig servering av ostar, till vilka ett kristallklart, rent fruktigt och stilfullt vin av Riesling serverades (blint, såsom alla andra viner). Någon tysk känsla fanns inte, inte heller kunde jag placera det i Alsace eftersom det var alldeles för bra för det, däremot tyckte jag mig känna igen husstilen, vilket också stämde väldigt väl överens med ursprunget, Wagram i Österrike, och producenten Bernhard Ott. Något liknande från honom hade jag dock aldrig provat tidigare, här fanns nämligen samma briljanta precision som i hans andra viner, men också en restsötma som jag trodde låg kring 20-30 gram per liter, med visade sig ligga på hela 60 gram per liter. Det här vinet, 2009 Rheinriesling, var förbluffande välbalanserat, och den fantastiska vinkällen en riktigt läcker eftersmak.

Middag den 4 januari

Ja, man kan faktiskt få oväntat besök. Det händer, och det är alltid lika roligt.
   Och då kan man ju göra som Gevalia, att bjuda på en kopp kaffe. Fy för den lede så fattigt och tråkigt. Känns billigt och inte vidare inbjudande. Vilken skitreklam. Vem går på det?
   Eller så kan man göra som en välkänd 1980-talsslogan lärde oss: "Ha alltid ost och kex hemma". Visst, det har väl varje välförsett hushåll. Men ändå … trist.
   Jag hade ju trots allt nästan två timmar på mig, alltså gott om tid att dra ihop en riktigt bra middag, i alla fall om man är klok nog att ha ett bra basskafferi och närheten till nödvändigt inhandlande av kompletterande delikatesser.

Ett gott glas vitt medan jag slutförde de sista detaljerna till de två första rätterna. Jag hittade en perfekt kyld 2007 Chardonnay Coast View Vineyard från De Tierra Vineyards i Monterey, Kalifornien, en firma som åtminstone vid den här tiden gjorde en del riktigt läckra nyklassiska kaliforniska viner från svala vingårdar, som denna. Vinet bjöd både på en solig kalifornisk frukt och av havet sval fräschör och friskt syra, och tack vare en måttlig ekfatshantering hade det också en nästan burgundiskt orienterad fat- och mineraldriven finess. Snyggt!

Första rätten, till chardonnayvinet, var tänkt som en aptitretare och skulle vara snabb och enkel. Det blev ett gäng pilgrimsmusslor, här på Café Rotsunda en stapelvara som fryses in när de är pinfärska i små vakuumpaket om 12 stycken per paket. Snabbt tinat, enkelt tillgängligt med andra ord. Jag tog det enklaste receptet jag har: i en varm gjutjärnpanna (teflon är för amatörer!) bryns de i god men rätt neutral olivolja med två krossade vitlöksklyftor och två små kvistar rosmarin. När de nästan är färdiga - efter 45 sekunder - tillsätts ett par generösa matskedar gott smör för framför allt smakens skull. Sedan flingsalt och citronsaft. Detta med smöret blir en superb sås vid servering.

Från en middag för några dagar sedan hade jag det finskurna köttet från fyra hummerstjärtar kvar, vakuumpackat och fryst för att vid ett snart tillfälle som detta tinas upp på en timma eller så.
   Tanken var att göra en snabbpasta av finare snitt. Tro det eller inte, jag hade också lite pastadeg kvar i kylen, som jag snabbt körde ut till tunna linguinis i min pastamaskin (det hade gått lika bra att köpa färdig pasta, såklart) och kokade i en minut för att sedan hastigt vända ner i världens snabbaste supersås. Då jag inte hade någon hummerfond i frysen, gjorde jag det enkelt för mig. I en kastrull kokade jag hastigt (två minuter) ihop lite vitt vin, lite tryffelfond (som jag köper färdig i burk som tryffeljuice) och grädde till en god sås. Salt och peppar, plus en näve finstrimlad spetskål. En minut i såsen, sedan i med de skurna hummerstjärtarna. Och så pastan. Och så upp på tallrik. Hur svårt ska det vara?
   "Fast food på Café Rotsundas vis", sa jag till min gäst, som såg minst sagt förvånad ut. På de två första rätterna hade jag totalt sett lagt 10 minuters matlagning. Som allt.
   Klara, färdiga, ät!

Tack vare en lite fetare rätt och ett uns umamisötma från hummern, valde jag ett vitt vin med god frukt (för att matcha hummersötman) och frisk syra (alltid bra när maten blir lite fet, som den gräddiga såsen i detta fall). Det blev en god österrikare, sådana gillar vi verkligen här på Café Rotsunda, och den välfyllda och ständigt växande vinkällaren här är alltid välförsedd med just sådant godis. Det blev en 2007 Riesling Wachstum Bodenstein Smaragd från favoritfirman Weingut Prager. Vinet var läckert gulfruktigt och rikt, samtidigt friskt och mineraliskt, inte den allra mest distinkta och mineraliska årgången härifrån, men ändå ett elegant och framför allt gott vin. Som dessutom passade perfekt fyllighetsmässigt och avseende syra och fruktsötma till maten.

Pinot Noir. Det är det vi alltid vill ha. Alltså dekanterade jag en av mina favoriter i den måttliga prisklassen i Kalifornien, Kutch Wines och hans vin 2009 Sonoma Coast Pinot Noir. Här fick vi som alltid en superläcker och charmerande saftig röd körsbärs- och vildhallonfrukt slängd rakt upp i näsan, en god och silkigt fruktigt men samtidigt frisk och elegant smak. Oj, så förföriskt gott. Han är bra, den där Jamie Kutch, nybörjare i vin på sitt sätt, men inget dumhuvud. Han visste vad balans var långt innan han gjorde sin första årgång för sådär fem sex år sedan.
 

Kycklingen, som jag hade rusat ner och köpt i all hast (en vanlig färsk gårdskyckling) på Coop Extra, brynte jag snabbt i smör runt om i en gjutjärnsgryta, kastade i ett par klyftor vitlök och en kvist vardera av timjan och rosmarin, därtill lite rå potatis och morot som skalats och brynts runt om, och över det ett glas gott vitt vin och ett glas gott rött vin. Kryddat förstås, sedan lock på och skjuts in i 150 graders ugn under tiden vi njöt av de två första rätterna.
   Herrejösses så saftigt, välsmakande och supergott. Det är något särskilt med det rustika köket.
  

Det kaliforniska pinotvinet passade alldeles perfekt till, men var snart slut så gott det var och så snabbt vi drack det. Alltså hämtade jag en flaska till, av Pinot Noir såklart, men nu från Bourgogne. Faktiskt tog jag första bästa jag såg i vinkällaren, en 2007 Pommard Premier Cru Epenots från Maison Louis Jadot som var mörkare fruktig, lite jordig, god och något komplex utan att vara stor. Till kycklingen var vinet dock en dröm. Ibland glöms detta bort, särskilt bland folk som säger sig veta en hel del om vin och särskilt bland vinnördar, att vinets främsta uppgift faktiskt är att vara gott till maten, inte gott i sin egen uppenbarelse (även om det också är cool när det händer). Alltså var vi verkligen nöjda även med pommardvinet.
  

Sedan blev det dessert. I all enkelhet hade jag förlitat mig på Gateau, räddaren i nöden. Inte bara gott bröd, utan också tårtor och små portionsdesserter. Till den här kvällen tog jag en av klassikerna, en chokladmousse med hallon. I all enkelhet. Och vi körde den precis som den var, utan dessertvin till. Vinmässigt var vi fullt upptagna med andra viner.

Kvällens eftersläckare fick också komma från Bourgogne.
Oj, nu blev jag faktiskt förvånad. Så gott det här var! Jordigt, nyanserat, skön sous bois, lite bläckigt, komplext, ändå med en fin bärfrukt och absolut elegants, och kanske ett uns av kryddiga stjälkar. Jag blev faktiskt lite överraskad av denna 2005 Monthélie Premier Cru Les Champs-Fulliot från François Parent. Hoppsan! Så kan det bli ibland, och desto roligare att bli överraskad på det här sättet, än tvärtom när något som ska vara bra inte är det.

Och som vanligt galet mycket konsertfilmer i storbildsformat så att de runt omkring säkert började undra.
   Men vem bryr sig …bor man intill Café Rotsunda ingår även den musikaliska underhållningen, för de närboende.

Summering: 2 gäster, 5 viner och 4 Riedelglas

Årets bästa 2012

Jaha, så har ytterligare ett år lidit mot sitt slut, och som vanligt känns det rimligt att på något sätt summera året som har gott ur ett vin- och restaurangperspektiv. Att välja bland alla de tusentals viner som provas på ett år, låter sig inte göras i en handvändning, därför väljer jag istället rent instinktivt ur känslominnet. Och egentligen vill jag ha det så, blir vin för tekniskt och inrutat i ett Excel-ark, då har det också förlorat sitt allra viktigaste värde, nämligen att beröra. Därför tycker jag inte om matematiska vinprovare som tror eller anser att vin kan vara en exakt vetenskap med precisa värden och poäng.

Årets bästa vita vin

Det känns nästan alltid som att det krävs en vit bourgogne för att kvala in på den vita listan, och jag måste medge att det blir så i år, igen. Två nyligen druckna viner leder mig dit upp i toppen, med 2008 Meursault Les Chevalières från Domaine Coche-Dury som ett av de jag direkt kommer på, och den buteljerade och alldeles snart lanserade 2010 Montrachet Grand Cru från Domaine de la Romanée-Conti. Det senare är, rent känslomässigt, det bästa som har gjorts i den vita disciplinen på den här domänen, och vinet från Coche-Dury är som en explosivt komplex dröm. Vilka viner!
   I en mer måttlig prisklass blir det tveklöst 2010 Bourgogne Blanc från Domaine Arnaud Ente i Meursault som positionerar sig i topp. Så här bra generisk bourgogne ska man per definition inte kunna göra. Ytterligare en producent i Meursault har imponerat på mig av exakt samma anledning, Domaine Patrick Javillier. Hans 2011 Bourgogne Blanc Cuvée Oligocène bjuder på större djup och komplexitet än väldigt många odlares villageviner från Meursault. Bravo!

Årets bästa röda vin
Listan på magnifika röda viner under året kan också göras hur lång som helst, så jag tar mig helt fräckt till toppen på listan och utnämner 2011 La Tâche Grand Cru från Domaine de la Romanée-Conti till årets allra mest sensuella fatprovade vin. Ur flaska finns det flera viner som har imponerat på mig, och nu senast tappade jag tid och rum när jag efter tre timmars luftning drack 1999 Vosne-Romanée Premier Cru Cros Parantoux från Emmanuel Rouget.

   Annat som har berört mig djupt är syrahvinerna 2008 In The Rocks och än mer 2010 In The Rocks från Reynvaan Family Vineyards i Washington State. Fullständigt lysande viner som när som helst tål att ställas upp i en provning med toppvinerna från Guigal. Oh, lala!

   För en struntsumma på 99 kronor flaskan är 2011 Laderas de el Seque av Monastrell och Syrah från Artadi och deras vingård i Alicante ett skönt fynd.

Årets bästa mousserande vin

Jag måste nog lyfta fram en gammal bekant, som under flera års tid har varit fantastiskt god, och som under året har berett mig många goda champagnestunder, 1996 Comtes de Champagne från Taittinger. Det är otroligt var det här vinet levererar, gång på gång. Jag tröttnar aldrig.

   Årets största överraskning var dock 2003 Brut l'Ermitage från Roederer Estate i Anderson Valley, Kalifornien. Provat blint helt nyligen tillsammans med flera skickliga provare, satte vi det alla inte bara i champagne (det brukar man göra), utan också på samma nivå som Dom Pérignon och Comtes de Champagne. Då kostar det bara 300 kronor!

Årets vingårdsbesök

Under den här rubriken skulle jag kunna skriva flera sidor, vingårdsbesök är ju det jag ägnar mig åt snarare än omfattande provningar en masse. Under året blev det väl omkring 180-200 vingårdsbesök, och många av dem var väldigt minnesvärda. Här väljer jag två, som verkligen har etsat sig fast i hjärta och känslocentra.

   Det allra största av dem var tveklöst halvdagen med Paul Roberts och Don Weaver (bilden) hos Harlan Estate och Bond Estates i Napa Valley, där jag förvisso varit otaliga gånger förut. Att det här besöket blev så magiskt, berodde på att jag för första gången hade med mig min fantastiska son AJ Styles, och vi togs emot kungligt med en stor provning, och en fantastisk lunch där AJ Styles uppvaktades som huvudpersonen. Ingen förälder står emot sådant! Att sedan vinerna som alltid är magiska, är ju en helt annan sak.

   Det andra besöket som berörde mig, var återbesöket hos Marcos Eguren på firmorna Viñedos de Páganos, Bodegas Sierra de Cantabria och Señorio de Vicente i Rioja inför att jag skulle skriva en omfattande specialbilaga om Tempranillo från Rioja och Ribera del Duero. Vid det här besöket hade Marcos Eguren inte bara öppnat upp långa vertikaler av flera av sina toppviner (detta hade han aldrig gjort förut), utan också öppnat upp två av de allra första viner hans far gjorde på 1950-talet. Det blev en lång dag fylld av vinupplevelser och känslor. Något utöver det vanliga, så att säga.
 

Årets vinmakare

I rättvisans namn är det svårt att lyfta fram en av alla hundratals skickliga hantverkare, som på ett så imponerande sätt lyckas förvandla druvor, jord och väder till den dryck vi älskar så djupt, vinet. Årets vinmakare tar jag därför bara rakt ur hjärtat, ur känslan, där jag upplever att den lilla rufsiga praktikant jag träffade på Ojai Vineyards för 12 år sedan idag är en av de allra mest noggranna och framgångsrika vinmakarna i södra Kalifornien, Sashi Moorman. Det han har gjort, tillsammans med bland andra sommelieren Rajat Parr och finansiären Charles Banks på Sandhi Wines, är minst sagt förbluffande. Som medlemmar i projektet In Pursuit Of Balance, har de med chardonnay- och pinotvinerna visat att man även i Kalifornien kan odla och göra viner som inte alls står de exklusiva vita och röda bourgognerna efter. Detta har jag under året vid flera tillfällen haft nöjet att uppleva.

 

Årets druvsort

Kort och gott Tempranillo, av precis samma anledning som beskrivs under rubriken "Årets vindistrikt". Under mina resor i Rioja och Ribera del Duero under året, har jag gång på gång slagits av hur fantastisk Tempranillo kan vara om den odlas i rätt läge (kalksten, högt läge, gamla stockar) och vinifieras på rätt sätt (modernt, med nyare fat och kort till medellång tid i faten).

 

Årets vindistrikt

Jag kan inte nog understryka hur fantastiskt jag tycker att Rioja är, trots sin storlek på 62 000 hektar finner jag delar av det, och då särskilt Rioja Alavesa, vara lika fascinerande som Bourgogne. De senaste årens resor till Rioja, har mer än väl bevisat för mig att det finns en fantastisk terroir i Rioja, en terroir som under nästan hela 1900-talet har varit gömd bakom dålig eller möjligen traditionell vinmakning. Idag, med vinmakare som Juan Carlos Lopez de Lacalle (Artadi), Benjamin Romeo (Bodegas Contador), Marcos Eguren (flera firmor, däribland Viñedos de Páganos), Miguel Angelo de Gregorio (Finca Allende), Carlos San Pedro (Bodegas Pujanza) och Jesús de Madrazo Mateo (Viñedos de Contino), är riojavinerna bättre än någonsin, och betydligt mer präglade av sina vingårdar än tidigare. Det är på tiden att fler konsumenter kastar sina gamla förlegade fördomar och lär känna det nya Rioja.

Årets vinby

I år har jag tillbringat en del tid i Bourgogne, mycket beroende på de magnifika årgångarna 2010 och 2011. En av de byar jag har gjort ett litet extra nerslag i, inte minst efter att i våras ha provat 55 viner från Corton-Charlemagne i den fina årgången 2010, var Pernand-Vergelesses. I flera års tid har jag njutit av de goda vinerna härifrån, utöver grand cru Corton-Charlemagne också från flera av byns utmärka premier crus, exempelvis Les Vergelesses (rött) och Ile de Vergelesses (rött), och den superba Sous Frétille (vitt) högt ovanför byn. Jag kan inte nog betona hur underskattad denna by är i mina ögon, och i min gom.

Årets nyupptäckta vinproducent

Under 2012 gjorde jag flera vinresor där jag gjorde mitt första besök hos ett flertal producenter. Den firma som totalt slog undan marken för mig, var Reynvaan Family Vineyards i Walla Walla i Washington State. Här gör Matt Reynvaan viner av framför allt Syrah i absolut världsklass. Besöket var överväldigande, och vinerna smått sensationella.

   Ett annat vingårdsbesök som överraskade mig mycket positivt, var det hos Domaine de la Pousse d'Or i Volnay, en firma jag har följt under flera år och alltid tyckt gjort bra ifrån sig. Nu, med de två årgångarna 2010 och 2011, och vinerna från den sedan 2008 nyinköpta egendomen uppe i Chambolle-Musigny, var de fullkomligt bländande bra. Det här är något att ägna mer uppmärksamhet framöver.

Årets årgång

Det känns som att man gör bättre viner i hela världen nuförtiden, och att goda årgångar avlöser varandra i parti och minut. Utan att ens försöka definiera en bra årgång som annat än en som har gett viner jag tycker om, måste jag nog lägga min röst i Bourgogne. Efter en riktigt läckert klassisk 2008 (vitt och rött), en mer förföriskt charmerande 2009 (rött), en absolut komplett strukturerad och rik 2010 (vitt och rött), måste jag hålla mig kvar i Bourgogne även med 2011. Efter att ha provats flera hundratals viner från 2011 i Chablis, Côte de Nuits och Côte Beaune under årets resor, har jag kommit till slutsatsen att 2011 i Bourgogne passar mig alldeles perfekt. Vinerna har en riktigt fin balans mellan kropp, arom, intensitet, syra, mineralitet och tanniner, mer än så kan jag inte önska mig i ett vin.

Årets svenska vinperson

Jag vill nog slå ett slag för en helt nykläckt stjärna på den svenska vinhimlen, den fantastiska Frida Hansson som jag hade förmånen att få ha som sommelierstudent på Restaurangakademien fram till sommaren, och som sedan dess har gått från klarhet till klarhet. Från att ha varit en försynt och nästan lite blyg tjej, tog hon i höstas ett par rejäla kliv framåt och vann först Årets Lily, kom sedan tvåa i Rioja Sommelier Award samma vecka, och var senare nära på att ta hem även Moët et Chandon Sommelier Challenge i början av december. Vilken fantastisk prestation!

Årets mest udda vinupplevelse

Det här handlar inte om ett konstigt vin, inte alls, utan snarare om en för mig helt ny känsla, att sitta på trestjärnig restaurang (The Restaurant at Meadowood i Napa Valley) och för första gången någonsin dricka vårt eget vin, 2009 Cloudy Cabernet Sauvignon från Napa Valley och vår firma Soil and Soul. Det var en stor upplevelse, där en inledande skräck inför hur vinet skulle smaka buteljerat, avlöstes av en glädje i att det faktiskt var väldigt gott. Och en stolthet att se sommelieren dekantera vinet vid bordet, och sedan se vår flaska ståendes bland en hel del verkliga nobla flaskor intill oss.

Årets restaurangupplevelse

Oj, det har ju blivit så otroligt många restaurangbesök under året, och kanske borde jag säga de tre middagarna på RN74 med både AJ Styles, Fantomen och vänner från min vinklubb. Eller borde jag säga de tre middagarna på The French Laundry?
   Nej, priset som årets absoluta restaurangupplevelse går ändå utan tvekan till Chef Table på Frantzén/Lindeberg, som inte bara vara allra bäst i år, utan också kvalar in som ett av mitt livs allra största restaurangminnen någonsin!
   Turligt nog är det snart dags att bänka sig i köket där igen.

Årets nyöppnade restaurang

Av alla nya restauranger som öppnar, och som egentligen inte sticker ut ur mängden, håller jag Taverna Brillo på Stureplan som årets nya krog. Här står gästens upplevelse i centrum och det är ett skönt och folkligt ställe med internationell atmosfär. Inte för att vinlistan är direkt så upphetsande som jag själv önskar, men det är ett härligt ställe att hänga på med sina kompisar.

Årets mest korkade

Helt klart trenden och debatten om de så kallade naturvinerna. Aldrig förr har väl vinvärlden delats i två så tydliga läger som nu, och aldrig tidigare har debatten om vad vin egentligen är rivit upp så starka känslor som nu. Tack och lov kommer naturvinstrenden att falna i takt med att de vinmakare som har fastnat i den inser att deras viner först och främst måste vara bra och stabila och därför skärper sig ordentligt i sin produktion, och när naturvinstalibanerna förstår att det inte är vare sig kvalitet, terroir eller autenticitet i de grumliga, urinprovsliknande, oxiderade och aldehydstinna vita och gula viner de en gång hyllade. 
   Och allra mest omoderna och ute kommer de naturister som kallar andra viner för "kemikalieviner" att vara. I min värld begriper sådana personer sig inte på vin överhuvudtaget.  

Middag den 28 december

 Det är nu 14 år sedan Café Rotsunda öppnades upp för sin första exklusiva vinmiddag. I sista självande stund, inför stängningen av caféet, hålls en serie middagar för att tacka för alla fantastiska år, för alla viner vi har druckit, för alla underbara stamgäster som har gett liv till Café Rotsunda och gjort stället vad det är. Just den här kvällen vigdes till den skara av landets sommelierelit som har levt med mig och Café Rotsunda under i stort sett alla år. Och kvällen blev som väntat helt magisk, välsmakande och känslosam.

 

Den spårade såklart ur på ett sätt som närmast kan beskrivas som monumentalt. Alla ville visa sin tacksamhet för de gångna åren, och fira den sista måltiden på det legendariska caféet. Vi började i all enkelhet med smörkokt potatis toppad med löjromskräm samt lite vanliga lättsaltade potatischips.

I första glaset en fortfarande ung, stramt syrlig och mineralisk, men också lätt äpplig 1990 Krug Brut från Krug, en champagne som är väldigt god nu tack vare sin absolut perfekta balans mellan ungdom och första mognad, som ger sig uttryck i en söt gul äppelfrukt och mjuk fruktkropp.

Eftersom jag visste att de skulle bli väldigt många goda viner att njuta av, bjöd jag direkt gästerna till bordet för den första serveringen av vita viner. Först ut ett vin som initialt bjöd på en nästan burgundiskt finess, men som med luft och temperatur förlorade denna elegans, särskilt så snart det började jämföras med den andra vinerna. Samtidigt fanns där en spänst och till och med mineralitet i 2009 Chardonnay by Farr från The Farr Family i Geelong, som är en av de svalare delarna av Victoria i Australien.

   Men vad gjorde det att vi tyckte att vinet var bra, när en närmast fulländad 1998 Chablis Grand Cru Valmur från Domaine François Raveneau, den allra bästa producenten i Chablis, stod i glaset intill. Fet, mineraliskt, stram, en viss första mognad, gul stenfrukt men betydligt större nyanser av ostronskal och skaldjur. Sjukt gott, särskilt sedan luften och temperaturen kring 14-15 grader lyft vinet.

   Det är (tyvärr) inte varje dag man dricker vin från den här fantastiska domänen, men sista kvällen på Café Rotsunda är ju ändå sista kvällen. Alltså hade Diamond Lager fyllt på kvoten från Domaine François Raveneau med en 2006 Chablis Grand Cru Blanchot. Den var dock inte lika stor och djup som nittioåttan, på sitt sätt var den lite mer knuten och saknade den stringenta mineralton man förväntar sig (vilket är typiskt för årgång 2006). Med lite luft ordnade det mesta upp sig och vinet var riktigt gott och komplext, men lite stumt.

   Stort, större, störst och bra, bättre, bäst var nästa vin, 2008 Meursault Les Chevalières från magikern Jean-François Coche-Dury, som Don Daniele hade haft vänligheten att ta med. Vinet var djupt, fetaktigt texturerat, mineraliskt kryddig och jordig, nästan mintig, med en stor blommighet och knappt ens några ekfat. Det var en fullkomligt storartat vin, och producenten gissade vi helt rätt på direkt, det rådde det inget snack om. Sånär som på Domaine Roulot, är det ingen producent som gör vin av den magnituden. Ett av kvällens viner, när jag summerade vinlistan.

 

Till dessa viner serverades hummerfyllda ravioli i en smörmonterad kraftig hummerfond med brunoise av morötter, purjolök, fänkål och hummerkött. En i sig ganska enkel rätt som dock kräver en del förberedelsetid, men som vid själva middagen är hur smidig som helst att sluföra och servera. Det är så det ska vara, tycker jag.

 

Till nästa rätt bjöds tre viner, av vilka egentligen bara ett redan från början var uttänkt att passa. Rätten bestod av en terrin jag hade gjort av anklever och plockad confit av anka som hade pressats samman. Den serverades med en späd sallad och en dressing av kraftigt inkokt ankfond med brunoise av torkade aprikoser samt lite olivolja och fint skurna tärningar av rostat vetesurdegsbröd. Enkelt och gudagott!

Det vin som Världsmästaren hade tagit med var en absolut sensationellt god 1997 Château de Fargues från familjen Lur Saluces i Sauternes. Djupt gyllengul, stor till doften, lager på lager av torkade aprikoser, söt citrus, saffran och bittermandel, en explosion av botrytis, en fet och nästan visköst söt kropp och en vidunderligt god, sammansatt och lång smak. Minst lika bra som självaste Château d'Yquem. Och till terrinen satt den som en keps.

De två andra vinerna fick i sammanhanget lite svårt att hävda sig. Det första av dem hade alla typiska drag för vit hermitage eller liknande. Fet, nötig, läckert blommig, ett uns av honung, tät och elegant på samma gång, och relativt låg syra. Vinet krävde luft och vann också med tiden i glaset, denna 2005 Hermitage från Domaine Jean-Louis Chave som Sir Ausonius hade dekanterat strax innan servering (det rådde märkligt nog karaffbrist denna legendariska stängningsmiddag, vilket förvånade cafévärden, som lovade bättra sig framöver). Vinet var just nu i ett läge då det vare sig var ungt eller moget, för även om det hade en del typiska mognadsnyanser lär det dröja upp mot tio år innan den verkliga mognaden infinner sig.
   Det vin som Björnen hade tagit med var dessvärre lite väl långt gånget. Ursprunget bestämdes till Rhône, men mer än så var svårare att precisera i det lätt oxidfärgade vinet. I glaset en vit 1996 Côte du Rhône Réservé från Château de Fonsalette. Ett skönt minne från 1990-talets kult med Château Rayas och Château de Fonsalette.

Kvällens första röda vin blev en stor överraskning för oss alla, utom för Tom Niccola som hade tagit med det. Helt klart mogen, jordig och rustik med fortfarande kännbara men såklart helt mogna tanniner, och en rätt trevlig och komplex eftersmak. Att gissningarna pendlade mellan rhônedruvor och bordeauxdruvor (min första tanke var ett riktigt moget vin från Rhône) var inte märkligt, vinet var ju flera årtionden gammalt och med tiden göms både druvkaraktär och ursprungskänsla i mognadstonerna. Hur det gick till vet jag inte, men blindprovning handlar ju om både erfarenhet och känsla, men så fort vi fick en hint om att vinet kom från Australien, kläckte jag ur mig att det måste vara Coonawarra Estate (idag Wynns Coonawarra) och med bara ett års felgissning (jag sa 1958) visade det sig vara 1957 Cabernet. Kul historisk återblick, och faktiskt fortfarande levande.

 

Moget bjöds det också på i nästa servering, som Världsmästaren stod för. I vänster glas förvisso ett rätt orent vin, 1975 Château Ducru-Beaucaillou från Saint-Julien, enligt serverande sommelier så som vinerna härifrån var fram till 1990-talet. Visst var det orent och trött, men jag fick ändå doftmässiga minnesbilder från mina tidiga år med vin, då i stort sett det var så här som bordeauxvinerna luktade och smakade vid våra provningar och middagar (vår var det ofta viner från 1950- till 1970-talen vi drack). Det var förvisso innan man började sortera druvorna innan vinifiering, då man inte kunde hantera årgångarnas olikheter och problem som idag, och då man mest använde gamla orena fat. Vad än äldre vinstofiler påstår, var det inte bättre förr!

   Underbart, fantastiskt gott, djupt fruktigt med en svagt aromatisk ton och överraskande finlemmad struktur bjöds på i 1975 Château Cheval Blanc från Saint-Emilion. Det rådde inget snack om att det här var ett grand vin, och vi var alla på hög nivå i Bordeaux med våra gissningar, intressant nog var det yngre årgångar än den som etiketten berättade för oss som vi föreslog.

 

Platter bjöd på riktigt gott mellanrättsbubbel, ett vin vi alla gick vilse på, inte bara i ursprung, utan minst lika mycket i prisnivå. Jag fann en riktigt läcker nyans av citrusskal och mandel, försiktigt rostad och väldigt komplex, och min gissning föll på Dom Pérignon och slutet på 1990-talet. Andra gissade på Comtes de Champagne, just för att vinet var så stramt, elegant och troligen helt dominerat av Chardonnay. Det var där vi höll oss, inte på nivån cirka 300 kronor i Anderson Valley i Kalifornien, där producenten Roederer Estate hade odlat och gjort denna 2003 Brut l'Ermitage, firmans superba prestigetappning som är det allra bästa mousserande vinet utanför Champagne. Skynda att fynda, är den givna tanken.

Fasanerna hade helstekts och trancherades efter att köttet hade nått 65 grader och sedan fått stå och vila i fem minuter. Såsen var 1980-talets allra finaste klassiker, en murkelgräddsås kokt med lite Dijonsenap, fasanfond, grädde och lite vitt vin. Jag använder oftast Bourgogne Blanc från Clotilde Davenne för 99 kronor som matlagningsvin, vilket lustigt nog den här dagen hade fått fyra solar av Jöns Dolk i TV4, som "ett riktigt fin skaldjursvin till nyårsfesten". Intressant!
   För att göra såsen fulländad, tillsätts finskuren purjolök som garnityr. Övriga garnityr i rätten var smörkokt brysselkål, samt friterade potatisringar fyllda med kräm av jordärtskocka. Det här var en rätt designad för stor bourgogne, och så fick det också bli.

Första vinet var dessvärre korkat, fruktansvärt synd på denna exklusiva 1999 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Amoureuses från Domaine Comte Georges de Vogüé. Som ersättningsvin dekanterade jag snabbt en 1999 Bonnes Mares Grand Cru från den på just den här tiden mer traditionella Domaine Drouhin-Laroze, som är betydligt bättre idag. Vilken underbar parfym, blommig och rödfruktig, nyanserad och precis så elegant som ett vin från Bonnes Mares ska vara. Silkeslent, förföriskt och försvinnande gott.

   Gott och stilfullt var den 2002 Chambolle-Musigny Premier Cru från Domaine Comte Georges de Vogüé som Don Daniele hade tagit med. En viss mognadsnyans fanns här, men stringensen och mineraliteten höll fortfarande den fint rödfruktiga vinet i en ungdomlig fas.

 

Kvällens bästa servering blev en trio magiska pjäser från Vosne-Romanée, den ena godare än den andra. I första glaset en djupt fruktig, ganska tät men sammetslen 1999 Vosne-Romanée Premier Cru Cros Parantoux från Emmanuel Rouget, ett vin som nu började visa det första av den magnifika mognadskomplexitet som gör bourgogner så sensuella. Här fanns en hint av sous bois, men också jordgubbar och torkade aprikoser. Herre min skapare, det här är gott, och dessvärre försvinnande sällsynt och ofantligt dyrbart.

   I glaset intill en lite mer knuten, samtidigt elegantare och påtagligt mer aromatiskt fruktig med en stilfull blommighet och den säregna kryddiga nyans som direkt för tankarna till Domaine de la Romanée-Conti, vilket flera av gästerna påtalade. Denna 1999 La Tâche Grand Cru hade jag, liksom de andra bourgognerna, dekanterat fem timmar före servering, vilket vi blev rikligt belönade för i den kanonad av dofter som hade fått chans att utvecklas med luften.

   Det tredje vinet avslöjade sin hemmaadress lika tydligt, det tog bara fem sekunder för först Världsmästaren och sedan några av de andra gästerna att säga att "om det här vinet inte kommer från tjärringen Bize-Leroy hoppar jag från ett höghus". Det vin som Sir Ausonius hade haft godheten att slå upp till oss, kom mycket riktigt från Domaine Leroy, och det var nummer 1075 av totalt 1754 buteljer som gjordes av denna superba 1998 Richebourg Grand Cru. Vilken längd, vilket djup, vilken enastående doft. Jag tillåter att upprepa mig, herre min skapare, det här är gott!

   En högst personlig tanke var också att det var en riktigt god trio viner, typiska fasanviner.

 

Bensträckare, och ett minst sagt udda pausvin, dekanterat i en halvmeterhög magnumkaraff från Riedel. Det uppförde sig som en champagne, torrt och mineraliskt, mjukt äppelfruktigt och stramt, någon kolsyra noterades inte, ändå var vi på något sätt alla i Champagne med våra förslag. Det Björnen hade tagit med var ett i magnum specialbuteljerat vin clair från Bollinger, ett vin som delvis var jäst i ekfat och skulle ingå i Grande Année. Den halvdant gjorda etiketten berättade att vi drack 1998 Cramant Vinifié en Fût.

Väl till bords igen blev de lite ost, och ett par kraftpaket till röda viner. Helt klart Kalifornien, de enda röda amerikaner vi kom att dricka den här klassiska kvällen. Det första vinet, serverat av Platter, var tätt, mörkt fruktigt och ordentligt strukturerat med en (för min smak i alla fall) lite väl tilltagen ekfatskaraktär i form av massor av choklad och kokos. I och för sig var vinet i grunden väldigt bra, men jag skulle nog gärna se det igenom om cirka fem sex år, då faten har integrerats bättre. Min gissning gick först till Silver Oak Cellars, men vinet var för kraftigt för det. Vad tusan kunde det vara? En hastig tanke var Hundred Acre, åtminstone kraftmässigt och rent strukturellt, men då jag inte alls kände igen vinet, övergav jag den tanken. Det skulle jag inte har gjort, just den här ovanliga specialtappningen hade jag aldrig druckit tidigare; 2008 Cabernet Sauvignon Few and Far Between Vineyard.

Diamond Lager gör precis som Diamond Lager brukar göra, då vi båda har en fäbless för Lokoya och deras suveräna cabernetviner. Jag hade faktiskt inte varit förvånad om just det här vinet hade kommit från Harlan Estate, det var hur som helst min första tanke. Väldigt fin mörk frukt, nyanserad, lite jordig, en aning mineralisk med känslan av stenjord, tät men också len, stilfull och väldigt fint balanserad med en skönt kvardröjande eftersmak. Årgången borde ha varit min favorit 1999, och så var det också. Från Lokoya kom denna riktigt goda, perfekt drickmogna men fortfarande unga 1999 Cabernet Sauvignon Diamond Mountain District.

I avdelningen gammal tysk bjöd Björnen på en lite trött men skolboksmässigt ursprungstypisk 1987 Rüdesheimer Berg Schlossberg Riesling från Georg Breuer, ett vin som i min gom var mer intressant än gott.

   Och såklart skulle Björnen också vinna disciplinen kvällens knasigaste vin. Mörkt rött, fruktigt, mycket körsbär och björnbär, solvarmt och rikt, men inte direkt stort. Som sagt, ett rätt knasigt vin detta 2008 La Valette Vin Rouge av lokala druvsorter från producenten Marsovin på Malta.

Sedan gav vi oss på barskåpet, och hur välfyllt med exklusiv grappa, tequila, whisky, rom, cognac och gammal Chartreuse det än är, brukar vi aldrig bege oss hit. Men är det sista kvällen med sommeliergänget på Café Rotsunda, så är det. Skål ta mig fan, i morgon är en annan dag!

Summering: 8 gäster, 23 viner, 56 Riedelglas