Bortamatch den 26 december

 

Så var det dags igen, ännu en avslappnad och skön vinkväll hos Starstream. In i bilen, långkörning i ett allt annat än jullikt regnslask, och in på hotellet för att ladda upp. Gänget jag träffar här, en gång om året ungefär, är brokigt och kul, trevligt och av blandad bakgrund. Vinintresserade och kunniga varvat med vanliga vindrickare. Precis som det ska vara. Att alla har vitt skiljda uppfattningar om de viner som serveras är vanligt, och uppfriskande!

Första champagnen uppskattas av några och förkastas som på tok för gammalt av andra. Helt klart mogen, nötig och lätt oxiderad, nougat och kola, ett uns av torkad frukt, och nästan helt utan kolsyra. Ändå finner jag den god och komplex, dock inte särskilt vital. I glaset en 1971 Dom Pérignon från Moët et Chandon, klart piggare än den 1964:a vi drack sist vi sågs.
   Nästa champagne var tydligt yngre och friskare, förvisso lite nötig, men med mycket tydligare ton av citrus och även med något som kunde noteras som en slags ekfatsnyans. På grund av den vattenklara flasktoppen, vi provar alltid vinerna blint men det gick ju inte att dölja att flaskan var transparent, började en del av oss att gissa på Cristal, men så bra och elegant tyckte jag inte att vinet var. Inte heller kunde jag komma på vad det skulle kunna vara. Och inte heller blev jag klokare när flaskan avtäcktes och det visade sig vara 1995 Cuvée Création från firman Vilmart et Cie. Jag hade faktiskt aldrig tidigare varit i närheten av detta vin, som på sin höjd placerade sig i ett slags mittenläge kvalitetsmässigt.
   Den tredje champagne var mycket lättare att ta, dels för att den var så typiskt för både hus och årgång, dels för att jag (och vi som var med) har druckit den så ofta. Att det rörde sig om 1996 Dom Pérignon från Moët et Chandon var vi inte många som tvekade på. Det var dessutom en riktigt bra flaska med en fortfarande ungdomligt stram smak, fint mandel- och citrusskalsaromatisk doft och smak, och med en lång och väldigt fint sammansatt eftersmak. Utan jämförelse godaste bubblet!

Den här kvällen skulle snart utvecklas till att bli mer vin än middag, och inte mig emot. I juletider känns det ju som att man i alla fall äter mer än vad man borde, kanske också dricker mindre vin än vad man borde. Dags för en utjämnande och återställande kväll tänkte jag.

 

Första vinserveringen var vit, men med två helt olika vita viner. Det första vita vinet kom tvivelsutan från Bordeaux, det var ljust och ungt till utseendet, stort och citrus- och passionsfruktigt med en tydligt vaniljsöt fatkaraktär, en läcker blommighet, god kropp och frisk syra. Min första tanke gick till Péssac-Léognan som ursprung med ett par års felgissning på ålder prickade jag åtminstone in rätt vin, 2007 Château Smith-Haut-Lafite. Vansinnigt gott!

   I glaset intill utan tvekan en bourgogne, och med tanke på den strama strukturen, sköna fruktfetman och den ultratydliga kritmineraliteten kunde det enbart komma från två grand crus i Côte de Beaune, antingen Chevalier-Montrachet eller ännu mer troligt Corton-Charlemagne. Min gissning föll till slut på Maison Louis Jadot, vars 2010 Corton-Charlemagne Grand Cru var ett av de bästa av 50+ provade viner från Corton-Charlemagne denna magiska årgång. Och det var rätt, och sjukt gott!
   Förrätten, lagad av en av kvällens gäster, blev en soppa av gröna ärter med sälta från sidfläsk och lite extra nyttigheter från morötterna. Kanske inte den optimala rätten till två strama och syrarika viner, men den fungerade åtminstone hyfsat. Även om jag håller detaljer i mat- och dryckeskombinationer som nyckeln till riktigt storslagna måltider, är det inte alltid av yttersta nöd tvunget att följa alla kloka detaljråd. Ibland blir det bra ändå, just för att det är okej och sällskapet runt bordet nöjer sig med läget om det är. Som den här kvällen.

Två pinotviner, det stod bortom alla möjliga tvivel. Det första hade en viss mognad, lätt jordigt och något örtigt men också med en god intensitet och fint aromatiskt men djup rödfrukt som först drog mig till Clos de Vougeot, men sedan snarare till Echézeaux. Stilmässigt kände jag inte igen producenten, men så var vinet också moget med en len textur, bara försiktig struktur och knappt noterbar ekfatskänsla. Åldermässigt var jag i troligen slutet av 1990-talet, men vinet var faktiskt äldre än så. Det vi hade skänkts var en 1990 Clos de Vougeot Grand Cru från Domaine Jean Grivot, ett vin som imponerade på mig då domänen vid den här tiden inte alls är lika magnifik som den är idag!
   Glaset intill innehöll dock ett vin som stod i en helt egen klass, ett vin som bjöd på en bedårande ren och yppigt aromatisk rödfrukt och blommighet, och som hade en säreget örtig och gräsig nyans av stjälkarna, samtidigt en närmast sammetslen textur och struktur. Min spontana tanke var att det inte kunde komma från någon annan firma än Domaine de la Romanée-Conti, dess ursprungsprägel var alldeles för tydlig för det. Däremot gick jag lite fel på årgång och vin, det vi hade fått i glaset var en överraskande fin 2003 Grands Echézeaux Grand Cru. Dekanterat ett par timmar före servering, och mer fortsatt utveckling i glaset under cirka två timmar. Superbt!

Till varmrätten serverades tre viner medtagna av gästerna. Det första hade en något mogen, lite jordig och plommonaktigt fruktig doft med viss komplexitet, fin eftersmak med rätt mjuka tanniner, men med ett övergripande intryck som något stum mellansmak. Pomerol var min första tanke, cirka 15-20 år gammal. På rätt spår, men fel fick jag veta. Rätt spår var i och för sig Merlot och den angivna åldern, men glaset innehöll den druvrena merlotvinet 1996 Masseto från Tenuta dell’Ornellaia i Bolgheri i Toscana. Intressant, gott, men tyvärr något kort i smaken. Och, enligt värden, alldeles för mycket buljongtärning över doft och smak. Ja, kanske var det så …
   Nästa vin bjöd också på mognad, men i en helt annan stil. Det här vinet hade en lite större och påtagligt mer bordeauxdriven doft med tydliga toner av kaffe, en så ultratydligt klassisk doft och torrt stram struktur av flera av gästerna gick till mitten av 1990-talet och Saint-Julien, vilket såklart var fel. Jag blev faktiskt något förvånad när vi fick facit, 2001 Château Margaux. Gott, visst, men i mitt tycke var vinet alldeles för moget och torrt stramt för det som etiketten visade oss.
   Som vanligt hade även jag tagit mig en flaska för blind servering, man tar ju varje chans som ges att lyfta fram något ur sin egen vinkällare. Den här kvällen kände jag för ett återbesök hos en gammal favorit, som vid många tillfällen har visat upp sig med kraft, djup och intensitet, till allas gillande. Nu var det ett par år sedan sist, och nyfikenheten på denna 2001 Ornellaia från Tenuta dell’Ornellaia var stor. Om vinet var tätt och kraftfullt och nästan kaliforniskt i stilen sist, var det precis lika tätt och kraftfullt idag, och gästernas gissningar gick direkt till Napa Valley. Stort och absolut magnifikt, med en fortfarande ungdomlig struktur och ett betydligt större, bättre, mer vitalt och imponerande och till och med mer nyanserat vin än var vinet från Margaux var. Vi blev nog alla tagna av det här vinet!

En hastigt halstrad välhängd biff, den formligen smälte i munnen och hade en fin köttsmak, serverad med rödvinssås, hasselbackspotatis och lite lättkokt grönt nyttigt till. Det blev en passande tillbehör till vinerna. Och det här blev också, tillsammans med soppan, det matmässiga denna kväll.

 

Sedan kunde vi med full koncentration ägna oss åt provningen av de återstående vinerna, vilka vi tämligen snabbt insåg hade åtminstone ett tema; Bordeaux.
   Det första vinet var tydligt moget, bara på doften var jag nere på 1970 eller strax tidigare. Här fanns en jordig och lite stallig komplexitet med nyanser av torkad frukt, läder och även lite järn, smakmässigt var vinet äldre än min initiala gissning, och det hade helt klart börjat krokna i strukturen och eftersmaken. Gissningsmässigt är det svårt, tycker jag, med så mogna (för gamla) viner då de framför allt uppför sig gammalt snarare än ursprungstypiskt. Att gissa på 1959 Château Margaux var alltså inte helt självklart. Därför gjorde ingen det.
   Även nästa vin hade sett sina bästa dagar. Dess doft var egentligen inte mer mogen, dock fullt mogen i klassisk stil med jordighet, gräsighet och nyanser av stall, men eftersom stilen var lite annorlunda fick vi en känsla av ett något yngre vin. Även om smaken bjöd på en liten ädelmogen fruktsötma, var den egentligen lite avhuggen och intorkad … och på utförsfärd. I glaset en 1966 Château Pichon-Longueville Comtesse-de-Lalande från Pauillac. Årgången har väl aldrig hyllats som riktigt bra, och det här var väl bara ännu ett exempel på just det.
   Med tredje vinet var vi tillbaka i en klassisk stil, dock djupare fruktig och betydligt mer strukturerad. Helt klart något yngre, en aning fruktkoncentrerad, men samtidigt med en rustik, jordig och tyvärr något onyanserad doft och smak. Gissningarna föll till början eller mitten av 1970-talet (jag själv gissade först 1970 eller 1974), men inte på den mer tanninstrukturerade 1975, vilket faktiskt hade varit rätt. Med årgången avslöjad, landade min ”sista chansen-gissning” på 1975 Château Latour, vilket var rätt.

Med första vin i den andra rundan, började del två av temat Bordeaux att utkristallisera sig. Förutom att det rörde sig om mogna viner, såg vi mönstret att vi gick från 1950-tal genom varje decennium fram till nutid.
   Därför dök gissningen 1982 upp i nästa vin, vilket jag faktiskt inte höll med om. Vinet, 1982 Château Pichon-Longueville Baron var alldeles för torr och mogen för det, doft såväl som smak upplevdes på gränsen till passé med nyanser av syrlig tobak, läder och torkad frukt. Jag har tidigare haft mina dubier om 1982, att vinerna inte alls skulle hålla i flera decennier som de flesta andra ansåg, men gång på gång blivit överbevisad av mina vänner som har serverat mig den ena praktpjäsen efter den andra från 1982 de senaste fem sex åren. Det här var dock ett vin som hade börjat lämna jordelivet och faktiskt var en besvikelse.

   ”De här fyra första bordeauxerna slår ju ordentligt undan benen på alla teorier om att man ska lagra vinerna från Bordeaux”, sa min erfarna och vinkunniga bordsgranne.

   Och kanske är det till viss del så. Jag själv är ingen stor anhängare av mogna bordeauxviner, men några få undantag tycker jag att de alltid är bäst under sina första 20-25 år. Blir de äldre än så brukar jag nästan förbehållslöst känna att ”det var bättre förr”, då med innebörden att vinerna smakade bättre när de var yngre.
   För sedan kom en absolut magnifik, rik och vital, mörkt fruktig och superkomplex 1990 Château Lynch Bages från Pauillac (jag trodde först det var Château Mouton-Rothschild), ett vin där fruktdjup, struktur och snygga nyanser av ceder, blyerts, mörka bär och jordighet, och med en lång, ganska djup och läckert fruktig men helt torr smak. Så här ska det smaka!
   Det tredje vinet i den här uppställningen förvånade mig, då jag rent doftmässigt drog mig till riktigt ung bordeaux, men strukturmässigt fann det vara omkring 10-12 år och närmast drickmoget – dock med fasta men absolut njutbara tanniner. Det var rikt, generöst och lite varmare fruktigt med underbara toner av orientaliska kryddor, betydligt fylligare än de tidigare och i en mycket mer modern stil. För mig ett av kvällens allra läckraste viner, om än väldigt ungt.
   Men att längta efter hur denna 2009 Château Pontet-Canet kommer att uppföra sig om tio eller 20 år, begriper jag mig inte på. Varför måste ett vin visa mognad? Vilken normalbegåvad förälder blundar för hur fantastisk stunden med ens barn är här och nu, med längan efter hur barnet kommer att bli om några år? Nej, det finns ett inneboende feltänk hos vinälskaren, som ständigt och jämnt tänker på hur vinerna blir med ålder, som gång efter annan säger att ”jag borde inte ha öppnat vinet nu”, och därför inte fullt ut uppskattar det unga vinet för dess ungdom. Tråkig inställning, anser jag. I hundra fall av hundra öppnar jag hellre ett vin som anses vara för ungt, än ett som anses vara för moget.

Kvällens stora överraskning kom med nästa bordeauxvin, fortfarande ungt och djupt fruktigt men med en skolboksmässig komplexitet där ceder, blyerts, bläck och ett uns mintighet gjorde doften minst sagt förförisk. Smaken, rik men klassiskt stram, torr och nyanserad, men ganska tydliga men mogna och njutbara tanniner. Vi var alla i Bordeaux, till dess någon yppade Kalifornien. Och med ens blev jag lite fundersam. Kunde det komma från en klassiskt orienterad vinmakare i Napa Valley? Ja, varför inte.

 

Men så avtäcktes flaskan och gjorde oss alla storögda av förvåning: 2000 Cabernet Sauvignon från Vergelegen Estate i Sydafrika. Inom disciplinen bordeauxdruvor blev det här den allra bästa tappningen jag har provat från Sydafrika. Där ser man, sent ska tvivlaren vakna.

Referensen kom med extranumret 2000 Château Canon-La Gaffelière från Saint-Emilion, skönt fruktig och jordigt komplex i en mycket mer modern, rik och lite kryddig stil, fortfarande ungt, men bra mycket godare än de gamla vinerna vi drack tidigare under kvällen. Någon sa att det var en syrah, och med tanke på kraften, djupet och kryddigheten i vinet kunde jag lätt förstå det.

Slutligen att gyllene bärnstensfärgat vin, ett sött starkvin tvivelsutan, därtill ett vin som har fått mogna i ekfat under lång tid. En första gissning på tawny port snarare än madeira (syran var för låg för det i detta vin) kändes inte riktigt bra, då vinet hade en lite för uttalad blommighet och fruktighet. Och när Portugal (jag hade en tanke på Moscatel från Setúbal) visade sig vara fel, kunde jag bara ta vinet till Australien och en portvinstolkning av förmodligen Muscat eller Muscadelle. Det visade sig vara en 1989 Para, ett starkvin från Seppeltsfield som hade mognat i 21 år i ekfat och höll en värmande skön alkoholhalt på 19.5 procent.

 

Kvällens bästa vin? Det är ju såklart en smakfråga, men rent känslomässigt blev det 2003 Grands Echézeaux Grand Cru från Domaine de la Romanée-Conti. Jag är galet svag i vinerna just härifrån, så det var väl kanske inte ett alltför svårtippat val.

Ett par kvällar till i Beaune

Nertrappningen från mitt ”misslyckande” att bara dricka generisk bourgogne påbörjades redan dagen efter. Besök hos ett par négociants fick mig att landa på vanlig nivå och mark, även om det var i god jord det skedde. Men jag kunde inte förmå mig att välja något av de okända vinhusens vita eller röda generiska bourgogne, inte minste sedan jag för en struntsumma av 51 euros fann ett alldeles exemplariskt läckert från den alldeles för sällan omtalade domänerna, Marc Colin et ses fils i Saint-Aubin. Det mina ögon och min gom fastnade för var den läckert mineraliska 2010 Saint-Aubin Premier Cru En Remilly, på andra sidan krönet av det rakade berget, Mont Rachet, ligger Chevalier-Montrachet, och jordarna är förvillande lika i dessa två vingårdar. Fel kommun dock, om man ska ta betalt för vinet, men helt rätt kommun om man själv ska betala för vinet. Som nu, 51 euros på restaurang. Inklusive glas och servering.

   Det var dock lite knuten till en början, men luften bidrog till att lyfta fruktfetman ur den mineralfeta kroppen, och med tiden blev vinet alltmer komplext. Det här är ett vin att leta efter, särskilt i klassiska årgångar som 2010 (eller 2008, 2004 och 2002), det har helt klart andra kvaliteter än de som prislappen indikerar.

Som svalt och nyöppnat, var vinet närmast chablislikt, och därför slog jag till på ett halvdussin ostron, som skulle visa sig vara de allra godaste, matigaste, friskaste och mest umamibombade jag har ätit i Frankrike (eller någon annanstans) i år. En veritabel fullträff. Även om ostronens umami tonade ner vinets frukt och gjorde det stumt för ett par sekunder, detta sker alltid när umamirika råvaror möter vin (tyvärr), skulle kombinationen bli riktigt fin. På något sätt verkade det som at umamikrocken lyfte fram mineralkänslan i vinet, då dess frukt föll för ett par sekunder, och därmed lyftes hela mineralkombinationen mellan vinet och ostronen. Bravo, fullträff. Vilken start!

Den här kvällen hade jag valt en rätt ny restaurang i Beaune, F and B Restaurant and Bar à Vins som ligger på 8 rue d’Alsace en halv tåfjutt från Place Carnot (mitt emot Hotel de Beaune). Snyggt, modernt, stilfullt och avskalat, bar och matsal (eller snarare matbar) i ett, väldigt bra vinlista med mycket att välja bland, en lagom stor meny med mycket gott att suktas av, därtill skön modern musik i högtalarna. Ett nytt Bourgogne, kom jag på mig med att tänka. Ett nytt Bourgogne som jag älskar lika mycket som gamla rustika, lantliga, outvecklade, okända, som jag helt ärligt inte tycker är lika bra som det moderna. Tack gode gud för förändring. Allt var inte bättre förr!

 

Till varmrätt fick det bli en suprême de volaille med luftig veloutésås avredd med ost som serverades med en riktigt god potatisgratäng. Tänk att fransk potatisgratäng inte bara smakar helt annorlunda än svensk, den är dessutom otroligt mycket godare. Mums!
   Både kycklingen, såsen och gratängen gjorde sig utmärkt till det vita vinet, som nu hade fått både en större doft och smak tack vare den lite högre temperaturen, utan även vuxit i bredd och djup tack vare luftningen. Det här är den unika fördelen med vit bourgogne, att man får två helt olika viner i samma flaska. Ett perfekt ostronvin då det är nyöppnat och ännu inte luftat tack vare sin mineraliska stringens och torrhet, dels ett fylligare vin passande till smakrikare fiskrätter och även kyckling- och kalvrätter med mer luft och därmed större bredd.

Att det dessutom här finns en fin samling mogen, unik och sällsynt klosterlikör från Chartreuse är inget som direkt påverkar mitt omdöme negativt. Alla restauranger med någon som helst självaktning, borde ha ett par autentiska chartreuseflaskor från förr (1970-talet och äldre) på sin spritlista. Såsom här!

Omdöme restaurangen: Hit borde alla gå!

 

La Ciboulette, på 69 rue de Lorraine alldeles vid infarten till stadskärnan norrifrån, är en restaurang jag har blivit rekommenderad under ett par års tid. Utan att ha lytt rådet. Jag har nog varit upptagen med annat, kan jag tro.

   Nu blev det läge att dinera där. Restaurangen är liten, två små rum med säkert inte fler än totalt 40 sittplatser, cirka. Vänligt mottagande precis som det ska vara, och vänlig och trevlig service genom hela middagen, precis som det ska vara.

   Vinlistan var medelstor, innehöll en hel del gott, men lika mycket okänt eller mindre lockande. Dessutom en hel del strykningar och manuella ändringar som var både svårlästa och knappast mer lockande än det andra. Det är sådant som får mig att få spader – hur svårt ska det vara 2012 att alltid ha en perfekt uppdaterad vinlista? Som restaurangchef och sommelier hade jag det för 20 år sedan, varje dag på året, eftersom jag hade min vinlista i datorn och kunde justera årgångar, priser och stryka och lägga till viner hur lätt som helst. Nej, här blev det bakläxa, big time.

 

Men jag hittade något jag längtade efter, ett vin från den fantastiska producenten Patrick Javillier i Meursault (föregående bild). Förvisso en lite varmare årgång, men den 2009 Savigny-lès-Beaune Les Montchenevoy jag beställde in bjöd, i tillägg till sin initialt lite solrikare frukt, med luft och lite högre temperatur på precis den elegans, mineraliska fetma och stilfullhet som är vinhusets signum. Gott, tänkte jag.

  För 40 euros för en flaska var det rena rama fyndet. På restaurang dessutom. Så billigt skulle man aldrig kunna komma undan i Sverige med ett här bra vin. Men så är det helt andra förutsättningar också, något som alltför många svenska bloggare aldrig har förstått som ideligen gör helt ologiska jämförelser med vad viner kostar i Sverige och vad de kostar i Danmark, Tyskland, Frankrike, etcetera. Såklart de inte begriper bättre, det lever ju inte i samma värld som du och jag gör, det tror att internet har gjort världen gränslös och att allt därmed är lika. Stackare, säger jag. De borde skaffa sig riktiga liv, liv i det verkliga livet, inte på internet.

  Själv blir jag mest glad över att det kan vara så billigt att dricka riktigt goda viner för kaffepengar i utlandet. Hemma i Sverige betalar jag lika gladeligen mer för gott vin än här i Frankrike, även om det blir dubbelt så hög nota. Eftersom jag begriper …

 

Jag tog en meny för 29 euros, även det billigare än vad som är rimligt i Sverige. Därmed inte sagt att vi svenskar ska klaga över svenska krogpriser. Det vore både korkat och outbildat. Återigen, totalt skiljda förutsättningar. En aptitretare i form av en terrin på gris på lite bröd med oliver blev det. Enkelt, och gott.

   Därefter tog jag en jambon persillée, den rätt jag beställer i Bourgogne för att ta tempen på respektive restaurang. Det är lite som att beställa köttbullar med gräddsås hemma i Sverige, en superenkel rätt att tillaga, men som de flesta av någon outgrundlig anledning inte lyckas särskilt väl med. Så också med denna klassiker här i Bourgogne. Den på Ma Cuisine får stå som modell, och därmed föll den jag fick här på grund av alldeles för mycket persilja så att den närmaste smakade beskt grönbete. Om jag överdriver lite. Godkänd, knappt, men inte mer. Men de cornichons man serverade till förstår jag mig inte på. Hur kommer det sig att fransmän så totalt har belönats med oförmågan att kombinera maträtter med sina goda viner? Vad är det som fattas hos dem?

 

Varmrätten var god, och väldigt passande till vinet som nu hade vunnit kropp och djup med lite luft, mer tid i karaffen och lite högre temperatur. Ett kaninlår, bakat vid 76 grader i sju timmar, uppförde sig som finaste confit och smakande ljuvligt lent och elegant. Det serverades med en velouté av ljus kaninfond med vitt vin, grädde och rostad vitlök. Även det gott. Och till detta en bunt legumes, bara lättkokta och milt smakande. Perfekt.

   Men så kom ett par frågetecken. Till att börja med noterade jag att kocken hade ”dekorerat” brämen på tallriken med lite av såsen. Hoppsan, tänkte jag, detta var absolut förbjudet på min tid som kock. I och för sig i Sverige på den tiden som tyska kökschefer var i majoritet i vårt land och bestämde hela inriktningen på det kulinariska. Och förvisso är det 67 år sedan en tysk fick bestämma något i Frankrike … men ändå.

 

Dessutom noterade jag att kocken hade lyckats lägga inte bara två morotsstavar i kors, utan också två strimlor av majrova i kors, och två strimlor zucchini i kors. Och jag som var helt på det klara med att korslagda grönsaker hörde till 1980-talets början, då det så kallade ” nya franska köket” gjorde entré i potatislandet Sverige. Lika nytt är det inte 2012.

Ostarna var goda. En Brillat-Savarin, denna gudabenådade ost som passar till alla viner och var helt perfekt till min vita bourgogne, en god komjölksost från Cîteaux som dessvärre var ett steg för smakrik för mitt vin, och en Epoisses du Marc de Bourgogne, som helt dödade vinet.  

   Det blev också dessert, en parfait med vanilj, hasselnötter och karamell som serverades med chokladsås. Allt detta för 29 euros är verkligen ett skämt!

 

Omdöme restaurangen: Trevlig restaurang med god mat, och visst kan man gå hit.

Tre kvällar i Beaune

Tillbaka ”hemma” i Beaune, näst efter Kalifornien och min mantalsadress det närmsta hem jag har kommit hittills här i livet. Och nog finns det gott om liv här, även om Bourgogne är tämligen mörklagt och ensligt i midvintern. Men vad gör det när man älskar Bourgogne så som jag (och många med mig) gör. Skit samma om marken är frostnupen, om gatorna är öde, om det är kallt om öronen. Hellre kallt om öronen i Bourgogne än kallt om öronen hemma i Stockholm. Så enkelt är det!

Besöken och alla hundratals viner jag provar under en vanlig arbetsvecka i vinkällarna tänker jag inte berätta om här, det hör till mitt jobb. Här skriver jag om det jag gör när det när dagen blir till kväll, när hungern och törsten blir för svår.
   Och att äta själv, som jag förvisso gör väldigt ofta, är inte alltid den fröjd det kan verka, ändå gör jag det. Äta bör man, annars dör man, tänker jag. Och att dra lite enkel vit och röd bourgogne till det, dör man ju heller inte av. Och det var precis så jag tänkte, att satsa fullt ut på att dricka generisk bourgogne till varje måltid. Här kommer ett axplock av det vardagliga livet, ett par dagar i ett svinkallt Beaune i början av december.

Restaurant Aux Vignes Rouges ligger två stenkast från Place Carnot i centrala Beaune och två från favoritrestaurangerna Caveau des Arches och Ma Cuisine. Här hade jag inte ätit förut, men kände att tiden var mogen för det. Söndag kväll är så dött det kan bli i Beaune, sånär som på den intilliggande och mycket mer moderna restaurangen Part des Anges, som den här kvällen hade diskoafton med både Boney M och Sister Sledge i högtalarna. Sådant älskar jag, men inte just nu när jag är hungrig och vill ha simpel röd bourgogne.
   Jag tog en meny för 28 euros, med pocherade ägg i burgundisk rödvinssås (kalvfond, sidfläsk, smålök och champinjoner) som ackompanjemang. Jag brukar alltid påtala att ägg inte går särskilt väl ihop med vin, vilket den bångstyriga och minst sagt överklassmärkta Gertrud säger är ett snobbigt och helt felaktig påstående. Gertrud må vara hur charmerande och välutbildad som helst, men just på den här punkten är Gertrud helt fel ute!

Även om rätten i sig var okej, inte mer än så, fick den min 2009 Bourgogne Cuvée Catherine från den lilla familjedomänen Catherine et Claude Maréchale att upplevas både ogin, bitter och metallisk eftersom ägget fick vinets frukt att kollapsa. Sug på den du, Gertrud, upp till bevis – en lyckad kombination med ägg och Château Haut-Brion, tack. Annars kan du hålla käft!
   Vinet som sådant var helt okej, i alla fall i doften som bjöd på en varmmogen körsbärsfrukt och ett uns av jordigt skogsgolv. Smaken var dock lite flackare, rundpolerad och något silkig, med fina tanniner och en mjuk och bara något uppfriskande syra. Visst var vinet okej i all sin enkelhet, men det saknade den extra parfymen, spänsten och längden jag hade hoppats på. Dagen efter provades både 2010 och 2011 av samma vin, och de var avgjort piggare och mer stringenta, även om jordigheten fanns även hos dessa.

Till köttet, en rumpstek av Charolais (fransmännens stolthet, som emellertid är ett högst medelmåttigt kött på grund av sin magra marmorering och försiktiga köttarom), stekt perfekt à point och serverad med en god sås av fond, grädde och den välluktande osten Epoisses, passade vinet helt okej. Dess jordiga toner dämpades lite av ostsåsen, och därför upplevdes vinet ett snäpp godare. Som vanligt på franska restauranger var maten rätt rustik, och tillbehören hade knappast platsat på en medelsvensk restaurang: en trist grilltomat, två överkokta sockerärter, lite hastigt stekt kål och morotsslantar som sånär är en smaksättning med spiskummin var helt smaklösa. Heja, smaklandet Frankrike, eller?

Nej, då var osten bra mycket bättre. En Epoisses som var tvättad i Marc de Bourgogne var förvisso lite väl doftrik och kryddig för vinet, däremot var biten av Brillat-Savarin alldeles perfekt, liksom den lokala färska komjölksosten De Vigneron från Gilly-lès-Cîteaux. Superbt!

Sammantaget kan man säga att det var ett högst medelmåttigt restaurangbesök. Nog för att det bara kostade 75 euros för en fyrarättersmeny (desserten beskrevs inte) med en flaska vin och lite vatten, beger jag mig inte till den obeskrivliga dumheten att börja tala om prisvärde. Inget blir bättre och godare för att det är billigt, jag betalar hellre kungligt för att saker och ting ska vara bra. Den här kvällen slutade med att jag blev mätt och krasst kunde konstatera att Restaurant Aux Vignes Rouges bara var ”en högst vanlig fransk restaurang”.

Omdöme restaurangen: Den här kan man stå över.

Det fanns helt enkelt ingen återvändo än att säkra kväll två med ett besök på kassaskåpssäkra Ma Cuisine, hjärtekrog nummer ett här i Beaune. Vinlistan är diger och lockar till helt andra vininköp än de förutbestämda. Jag ansträngde mig för att inte bläddra till sidan tre, där godsakerna finns, jag kastade motvilligt tillbaka sidorna och återgick till sida ett. Hittade direkt, efter lite ångest över vad jag skulle kunna dricka, en producent som jag ofta är sugen på att dricka från, Thibault Liger-Belair. Så fick det bli, och vinet ifråga var hans 2009 Hautes-Côtes de Beaune La Corvée de Villy, ett mörkfruktigt och för den höga bourgognehöjden och steniga jordarna precis ett sådant skönt tjurigt och mineraliskt vin jag var sugen på. Okej, helt ärligt var det inget vin som lockade mig direkt det skänktes ur flaskan, men med lite luft tog det sig betänkligt. Kalla ursprung som de högre vingårdarna i Bourgogne kräver varma årgångar som 2009 (eller 2005 och 2003), då får de den kropp strukturen behöver.

 

Till den krämiga champinjonsoppan med nybakat surdegsbröd kom vinets struktur att rundas av, och nu blev vinet helst plötsligt riktigt läckert. Gott, mjukt och skönt körsbärsfruktigt, samtidigt som dess jordiga nyanser speglades alldeles perfekt med svamptonerna i soppan. Oj, så gott det blev, och oj så enkelt det är att tämja unga viner med mat!

Och än godare blev vinet med mer luft, och med den supergoda rosastekta kalvkotletten som serverades i all enkelhet med smörstekt svamp som vänts i en riktigt god madeirasås. Och med vara symboliskt garnityr av stekt potatis och grönsaker. Optimalt!

Och eftersom det droppade in ett par vänner från Kalifornien, blev det ett blint vin också, som jag gick bet på ”big time”. Moget, javisst. Tobak, läder, torkad frukt, choklad, torkad svamp och skogsgolv, bara en antydan av sötmogen röd frukt. Helt klart moget, troligen början av 1970-tal eller snarare 1960-tal. Helt fel. I glaset en 1934 Clos de Vougeot Grand Cru från den idag längre inte négociantfirman De Mazières. Intressant, helt klart, men också för gammalt för min smak. Knappast generisk bourgogne, men åtminstone inte bättre än den jag drog i mig.

Omdöme restaurangen: Absolut värt att besöka!

Jaha, det tog inte mer än två kvällar i Beaune, innan jag och min idé som vanligt spårade ur helt. Jag är ta mig fan inte klok. Men vad jag gör man när man springer på vänner, både gamla och nya, från USA, som är här av precis samma anledning som jag. Att besöka domäner och prova vin en masse. Och dricka vin en masse.

   Efter ett barbesök med vår gemensamma kamrat David Croix (Domaine de Croix och Camille Giroud) med en bunt trevliga vita viner, däribland en alldeles utsökt stram och mineraliskt fet 2008 Pernand-Vergelesses Premier Cru från Deux Montille, blev det helkväll på Restaurant Le Comptoir des Tontons intill Place Madeleine, 50 meter utanför ringmuren. Ett rätt anspråkslöst och trevligt ställe med god mat och ännu bättre och väl prissatt vinlista. Och det var här det spårade ur, i alla fall utifrån min ursprungsplan att det bara skulle bli generisk bourgogne på kvällarna den här veckan …

Till den första rätten, som var en absolut fantastisk carpaccio på biff med inkokt potatis i en kryddig olivolja (bilden ovan), tog vi in en 2010 Chassagne-Montrachet Premier Cru Boudriotte från Domaine Ramonet. Den var ung, såklart, märkt av den mineraliska stringens som är årgångens signum, och det tog si sådär 20-30 minuter i glaset innan den mer typiska ursprungsfetman breddade ut sig och gav mineral och syra en rejäl match. Och säga vad man vill, jag har haft mina dubier om vinerna från Domaine Ramonet tidigare, inte minst efter de svåra oxidationsproblem de hade under 1990-talet och början av 2000-talet. Men idag verkar de vara tillbaka igen. På allvar.

Sedan blev det lite rött. Det första tog jag in, en av mina absoluta favoriter för röd bourgogne, Domaine G Roumier, där den ultrabegåvade Christophe Roumier regerar. Vinet ifråga var 2008 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Cras, ett vin som här kostade 120€ men oftare kostar en bra bit mer. Fortfarande ungt och stramt, mineraliskt och superelegant med den typiskt sirliga frukten som bra chambolle ska bjuda på.
   Nästa vin blev en bekant från förr, från tiden då bourgogne skulle var jordig och tjurig, lite ogin och rustik. Och med ålder, såsom de tidigare ägare till Camille Giroud resonerade, skulle vinna den charm de inte alls hade som unga. Jag var aldrig en anhängare av Camille Giroud på 1980- eller 1990-talet, idag ser jag mest dessa viner som en lottovinst. Vinsten fanns bara emellanåt, och alldeles för sällan för att jag skulle kunna använda ordet ”bra”. Denna 1997 Volnay Premier Cru Carelles var förvisso rätt god i sin riktigt rustika stil, men kropp, djup och genuin känsla för terroir saknade den, precis så som alla såkallade naturviner gör! Rätt gott, måste jag säga, men på inget sätt märkvärdigt.  
   Då var 2002 Vosne-Romanée Premier Cru Les Chaumes från Domaine Méo Camuzet ett mycket bättre, mer välhållet, komplext och nyanserat vin. Förvisso i den lite kraftigare skolan, men likväl elegant. Trots att det som ungt hade en mer uttalad ekfatskaraktär, som vi alla vet poleras av med tidens tand. Nu var eken nästan bara ett minne blott.

Min varmrätt bestod av långkokt kalv i en velouté som serverades med smörstekt svamp och kastanjer (som jag inte ger mycket för – det är helt enkelt inte min typ av smak). En elegant rätt som är helt designad för både eleganta men smakrika vit bourgogner, och eleganta röda diton. I min gom var det framför allt vinet från Roumier som passade bäst, så var det också kvällens mest eleganta och nyanserade vin. Svårare än så behöver det inte vara.

Och svårare än att beställa in ytterligare en god flaska när man väl har fått upp styrfarten, behöver det heller inte vara. Den här kvällen blev sista vinet en 2009 Chambolle-Musigny från Jacques-Frédéric Mugnier, inte riktigt lika aromatiskt och parfymerad som tappningen från Roumier, men fint jordig och rödfruktig med stor elegans och en fortfarande ungdomlig liten knutenhet i slutet.
   Det var bara ett av väldigt många viner man ville beställa från den fina vinlistan.

Omdöme restaurangen: Absolut värt att besöka!

Middag den 30 november

Efter flera underbara måltider på restaurangerna Michael Mina och RN74 i San Francisco, fick jag äntligen chans att bjuda igen när deras chefssommelier Rajat Parr kom till Café Rotsunda. Självklart samlas styrkorna som beundrar denna lågmälda men samtidigt oerhört betydelsefulla master sommelier, och att det skulle vankas viner i absolut världsklass kom knappast som en överraskning för någon av gästerna. I alla fall inte för mig.

En 1996 Comtes de Champagne från Taittinger fick inleda kalaset. Fortfarande ljus till utseendet och ungdomligt stram i smaken med en årgångtypisk syrastruktur, och det var just syran som drog oss 16 år tillbaka i tiden, inte doften.
   Då menyn var av modell större den här kvällen, gjorde jag det enkelt för mig genom att på krispiga potatischips toppa med crème fraiche och Kalixlöjrom. Inte för att jag tycker att löjrom och champagne är särskilt passande, men får man gäster från Kalifornien måste man ju ändå bjuda på något typiskt svenskt. Dessutom tar ju crème fraichen hand om det mesta av den oreda löjromen ställer till med för vinet. Slutsaldot helt okej utan att briljera.

I de första glasen två viner på samma tema, det blir ju ofta så när cafévärden får spela fritt ur källaren. Båda unga och stramt strukturerade och av både syra och kritmineral tydligt märkta. I vänster glas den något lättare av de två, friskt citrusfruktigt med en diskret eknyans och kritig struktur, 2008 Corton-Charlemagne Grand Cru från Vincent Girardin. Det högra vinet var först det mest knutna (ändå var båda vinerna dubbeldekanterade tre timmar i förväg), men med mer luft i glaset och framför allt lite högre temperatur, blommade denna 2008 Corton-Charlemagne Grand Cru från Domaine Bonneau du Martray ut och blev snabbt det mest komplexa av de två.

Båda vinerna passade väldigt bra till maten, i sig inte konstigt efter man på Café Rotsunda alltid designar maträtterna efter vinernas fyllighet, smak, struktur och doft. Då blir det perfekta matchningar. Till de två stramt mineraliska vinerna blev det en favorit i repris, en lätt och skummande ostronsoppa (schalottenlök, ostron, ostronspad, chablisvin och grädde som kokas upp, smaksätts, silas och skummas luftig) som garnerades med hastigt friterade ostron och toppades med osietra-kaviar.

   Fullträff kan man säga!

 

Rajat Parr är inte bara sommelier, han gör också egna viner i Santa Barbara County med den skickliga vinmakaren Sashi Moorman under firmanamnet Sandhi. Och det gör han med besked. Vinet 2010 Bent Rock Chardonnay från magra och nästan kritvita jordar av typen diatomaceous earth i svala Santa Rita Hills, har jag druckit förut och blivit förstummad över hur superelegant, mineraliskt, stramt och till och med bourgognelikt (men lite bredare kropp) det är. Det skämdes inte alls över att serveras efter två fina grand crus.

Om de två första vinerna var lättgissade, var det knivigare med nästa par, även om åtminstone Mr Z var i rätt marker och nosade. Själv var jag först inne på Sémillon från Australien, och idéer om Chenin Blanc dök också upp, innan vi kom överens om att vi var i Ungern. Mad-Nike, har inte bara en stor passion för och djup kunskap om Ungerns viner, hade godheten att ta med två rara flaskor (total produktion cirka 3 200 respektive 1 200 flaskor av dem) från samma berömda vingårdsläge. Först en torr, läckert vaxigt fet, gulfruktig och nötig 2006 Tokaji Furmint Szent Tamás från Szepsy, som nästan hade en sträv struktur, ett stort och ytterst komplext vin, därefter en lite mjukare och fruktigare, kanske inte lika komplex, men absolut lika torr 2009 Tokaji Furmint från Balassa Bor. Superkul, och gott!

Mr Z gästspelade som kock och bjöd på nästa rätt, en terrin av anklever och oxbringa som serverades med krispigt bröd, lite frisésallat med mild olivolja, samt en god lökkompott. Smakrikt, elegant och ypperligt till de två ungrarna. (Jag hade tänkt servera en halvsöt österrikare, men de ungerska vinerna var både roligare och dessutom helt perfekta).

Nytt pausvin från Sandhi, den här gången en 2010 Evening Land Tempest Pinot Noir, också den från svalt läge i Santa Rita Hills. Och också den här alldeles förtjusande läckert rödfruktig med underbar parfym, nästan lite blommig och med en komplex nyans av de stjälkar som följt med i jäskaret. Sandhi har på bara ett par år intagit positionen som en av de allra bästa producenterna på temat bourgognedruvor i Central Coast. Tidigare skörd, en stor fräschör, måttlig alkohol (omkring 13.5 procent) och en försiktig fathantering ligger bakom detta, samt, såklart, att vingårdslägena är förstklassiga.

Tre röda bourgogner stod på tur, den första från Mr Z. Den var lite rustikare och mer mörk och jordig till frukten än de andra, men hade också en liten mognadskomplexitet med nyanser av torkad frukt och skogsgolv. Jag hade svårt att placera den kommunmässigt, och av någon underlig anledning hade jag heller aldrig druckit något vin från denna Domaine Michel Gaunoux. Vinet var 1998 Pommard Premier Cru Grand Epenots.

Min servering byggde på två olika stilar från samma vingård och årgång, och även om båda vinerna var oerhört eleganta, fortfarande unga och något återhållna, var de parfymerade med nyanser av röda bär och en nästan rosenliknande blommighet. En aning mörkare i frukten och med en nyans av ekfat men än mer mineralitet, var 2007 Romanée-Saint-Vivant Grand Cru från Domaine Jean-Jacques Confuron, en av mina personliga favoritproducenter i Côte de Nuits.

   Det rådde dock inte på vinet i glaset intill, vars parfym var både djupare och mer intensiv och dessutom bjöd på en elegant örtighet från stjälkarna. Balansen var exemplariskt, trots en god syra och en ungdomlig struktur, upplevdes denna 2007 Romanée-Saint-Vivant Grand Cru från Domaine de la Romanée-Conti som en sammetslen smekning i munnen. Att det, när vi alla röstade på kvällens fem bästa viner, placerade sig i topp var inte på något sätt förvånande. Och då är årgången inte ens ben bästa för vare sig domänen eller det här vinet.

   Båda vinerna hade dekanterats för luftningens skull cirka en timma före servering, och skänktes upp i de stora bourgognekuporna vid cirka 15 grader. Perfekt hantering som båda vann på. I glasen fortsatte de att utvecklas under de trekvart vi satt och njöt av dem.

 

Vad äter man till härliga bourgogneviner? Enkel mat såklart, och gärna mat från jorden, så att säga. Alltså gjorde jag det enkelt för mig: potatisgnocchi, smörstekt karljohansvamp och smörstekt kalvbräss. Lite sticklök till det, och en reduktion av svamp, vitt vin och lite grädde. Inget finlir, bara gott, här på Café Rotsunda precis som på favoritkrogen Ma Cuisine i Beaune.

AJ Styles bjöd storstilat på två viner från den egna vinkällaren han fick i present på sin 20-årsdag. Det skulle bli moget, det var tanken, och vi skulle gå till det klassiska Kalifornien. Och vi skulle välja Cabernet Sauvignon. Så gick tankegångarna.

   I första glaset en förvånansvärt bra och välhållen 1991 Cabernet Sauvignon Martha's Vineyard från Heitz Cellars. Normalt sett tycker jag att vinerna från Heitz nuförtiden är för glesa, och de var helt klart bättre och djupare förr i tiden. Den här flaskan var vital, hade en god fruktkropp, fina tanniner och en fortfarande tydlig men något nyanserad arom från de eukalyptusträd som växer intill vingården (de flesta av dem har numera tagits bort).

   Även om jag var positivt inställd till vinet från Heitz, höll jag 1991 Napa Valley Cabernet Sauvignon från Dunn Vineyards som både bättre, något mer vitalt avseende tanniner och frukt, dessutom hade en djupare och längre, och mer komplex doft och smak. Det hade dock en liten släng av brettanomyces, vilket hörde till firmans 1990-talskaraktär.

 

Då en gissning på 1991 Estate Cabernet Sauvignon från Chateau Montelena dök upp, kändes det helt naturligt att hämta, korka upp och dekantera även en sådan för jämförelsens skull (det är fördelen med att ha vinkällaren på plats, inte utlokaliserad någonstans). Och som jag hade förväntat mig, var det en avsevärd skillnad mot de två andra vinerna. Här möttes vi av en fortfarande ung, tät och rik mörk frukt, en fastare struktur, och påtagligt längre smak. Det tog överlägset hem segern som det bästa vinet av de tre. Tack AJ Styles för dessa sköna viner. Vi uppskattade det väldigt mycket!

Drygt tre och en halvt kilo välmarmorerad entrecôte, brynt runt om och stekt under två timmar i 90 graders ugn tillsammans med vitlök, timjan, rosmarin och rött vin i botten på långpannan, till dess innetemperaturen nått 55 grader. Var det tänkt. Den gick strax över det - så kan det bli när man sitter till bords och njuter av så fantastiska viner att både tid och rum försvinner. Ändå var köttet rosa och otroligt saftigt. Och vilken smak!
   Gräddkokt pepparrot med bladpersilja i, och en kalvfond inkokt med torkad svamp (för att spegla de mogna vinernas jordiga aromer) var det enda som hörde till.

Mad-Nike kontrade med en ännu äldre och lite rustikare men fortfarande god 1980 Estate Cabernet Sauvignon från Chateau Montelena, som visar att vinerna från den här egendomen och den här varmare och ur ett geologiskt perspektiv mer vulkaniskt dominerade delen av Napa Valley.

   Tyvärr var 1990 Château Cos d'Estournel, som Platter tagit med, lätt skadad av korken, vilket alltid är lika irriterande. Åh, vad jag hade önskat att den hade fått vara med i matchen med alla andra stora viner vi njöt av den här kvällen.

 

Så fick jag en innerlig lust att ta oss tillbaka ännu längre i tiden i Napa Valleys historia, strax innan Robert Mondavi grundade sitt vineri och började sitt målmedvetna arbeta att placera Napa Valley och Kalifornien på världskartan. Det gjorde jag genom 1964 Cabernet Sauvignon Georges de Latour Private Reserve från den historiska firman Beaulieu Vineyard, grundad 1900 och ett av bara fem vinerier som överlevde förbudstiden 1920-1933.
   Och just det här vinet hade faktiskt också överlevt sina snart 50 år sedan skörd, även om det bjöd på en ordentlig mognad. Fast en läcker sådan. Tryffel, choklad, torkade plommon och cigarr, var några av de detaljer jag noterade.

På delad vinnarplats i vår omröstning kom nästa vin, 1998 Cuvée Marie Burrier från Henri Bonneau som är den allra bästa producenten i Châteauneuf-du-Pape. Det stack verkligen ut från kvällens tidigare viner. Mognaden fanns där, den stora komplexiteten också, men här möttes vi av ett helt annat aromspektra, ett större djup och en mer sensuell textur, tanninerna fanns där, men de var verkligen lena. Det var andra gången jag drack detta vin, hoppas innerligt att det inte var sista. Och jag önskar att alla som hyllar Châteauneuf-du-Pape för sina mer publikt fruktkoncentrerade viner fick prova det här, då skulle de få en referens på hur de mest komplexa vinerna härifrån kan smaka. Tack Mr Z för att du var så generös och delade denna raritet med oss.  

Äh, varför inte fortsätta med lite mogna viner. Under alla samtal med Rajat Parr har jag lärt mig att han är allra mest förtjust i Rhônedalens viner, särskilt av Syrah, trots att han mycket mer är känd för sin passion för Bourgogne och dess viner. Så jag tog tag i årgångstemat från tidigare på kvällen och dekanterade därför en 1991 Côte-Rôtie La Landonne från E Guigal. Och det finns hur mycket som helst att säga om det vinet, dess ungdomliga kraft, dess djupa frukt, fantastiskt välbalanserade textur, dess längd och stora nyansrikedom. Vinet plockades direkt av flera gäster kring bordet, och det skulle snart visa sig att det hölls som kvälles tredje bästa vin enligt vår interna omröstning.

   Det var tyvärr sista flaskan jag hade av denna legendar, men det gör mig inte. Viner ska antingen finnas i vinkällaren, i glasen eller i minnet. De är värda lika mycket var de än finns. Nu har jag ytterligare ett stort minne av detta underbara vin.

 

En rolig tradition på Café Rotsunda är att alla förstagångsgäster får välja en vinstil att få serverad. Sardo-M mindes en vinstil vi njöt av i Bourgogne under Grand Jours de Bourgogne i våras, och en sådan fick det bli genom den förtjusande sirligt texturerad och mineraliska 2007 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Cras från Domaine G Roumier. Jag har följt det här vinet ett par år nu, alltid tyckt om det och nu noterat att dess tidigare lite stramare struktur har rundats av. Och den aromatiska doften är precis så som den ska vara i vinerna från denna fantastiska by.

  Och Rajat ville såklart ha ett vin av Syrah, och därmed underförstått Rhône. Den önskan verkställdes genom en fortfarande alldeles för ung 2001 Hermitage från Domaine Jean-Louis Chave. Mörkt i färgen, tät i frukten, fortfarande tanninstrukturerad, nyanser av krossad sten, lite peppar och välhängt nötkött. Gott, innerligt gott. Men ungt. Hade jag vetat att han skulle önskat det här vinet, hade jag gärna gett det minst en timmas dekantering. Nu drack vi kanske bara hälften av vinet, den hälft som kunde skönjas vid denna unga och fortfarande knutna ålder. Resten, det som kommer med mognad eller ordentlig luftning, gick vi nog miste om.

 

Dessertvin hoppade jag över den här kvällen, det blev ju en del vin ändå. Däremot serverade jag en tequila- och chokladglass som serverades med hallon.

   Och så stängde vi caféet med en 1996 Dom Pérignon från Moët et Chandon, som jag nog tyckte var lite mognare än jag förväntat mig. Och särskilt om man jämför den med den champagne vi öppnade föreställningen med, den både yngre och bättre 1996 Comtes de Champagne.

Summering: 8 gäster, 21 viner och 48 Riedelglas