Middag den 15 augusti

Hastigt påkommet är alltid lika kul. Stämde av med vännerna eftermiddagen innan, bestämde på kvällen, sedan tidigt i ottan åka iväg och handla råvaror. Två rätter och dessert, mer hinns inte med vid spontanmiddagar.
För första gången på år och dag, gick jag på Systembolaget för att köpa vin till kvällen, känns ovanligt när man har så mycket vin i källaren. Kändes också lite typiskt svenskt över det hela, mer än 70 procent av allt vin som säljs på Systembolaget dricks ju upp samma kväll. Nu är jag en av dem!

Det jag köpte var kvällens aperitif, en ung champagne som är förvånansvärt tillgänglig och drickfärdig i sin rika frukt, mjuka textur, inställsamma dosage, men ändå uppfriskande syra som nästan drar åt det strama. Snygg balans är det som kännetecknar denna 2002 Grande Année från Bollinger. Den gick åt som smör i solsken till de vanliga potatischipsen och en läcker fänkålssalami. Salt och fett, perfekta egenskaper till champagne.

Medan jag långsamt kokade skaldjursrisotton med fänkål, schalottenlök, carnaroliris, vitt vin och buljong från havskräftor, serverades vinerna. Två blinda chardonnayviner, nu när Pete är i stan blir det gärna amerikanskt, det är sådant gott han samlar på. Det första vinet var förvånansvärt friskt och blommigt, i stil nästan som en vit bordeaux, vilket också en naturlig gissning blev. Faten lätt rostade, aningen vaniljiga, citrustonerna feta och oljiga och smaken lång, fet och ändå påtagligt frisk. Att vinet kom från Kalifornien framstod mer när det steg från cirka 10 grader till mer lämpliga 12, och då blev gissningen på Chardonnay mer rimlig. Så var det, vinet kom från Kistler Vineyards och var 2007 Chardonnay Vine Hill Vineyard.
I glaset intill var det betydligt mer tropisk frukt, kola och rundlagd kropp, en hel del fat som nyans snarare än utanpåliggande karaktär, därmed kom känslan av en seriös toppsatsning från en producent med prima frukt och modig vinmakning. Gissningen på Peter Michael Winery i Knights Valley, Sonoma, låg nära till hands och gav utdelning. Vinet var deras toppselektering 2007 Point Rouge, ett strikt faturval av de bästa chardonnayvinerna. Sex fat om året har jag för mig, mer än så blir det inte.

Risotton var nu färdig, krämig till konsistensen och med kärna i riset, blandad med riven Comté och spetsad med halstrade havskräftstjärtar, pilgrimsmusslor och även färska räkor. På det lite plockad dill och en torskryggfilé pocherad i vitt vin, smör och lök.

Innan varmrätten var redo, kalvryggfilén behövde ytterligare en stund i ugnen (100 grader), serverade jag ett mellanvin, svalt direkt från vinkällaren vid cirka 14 grader. Vackert rubinhög färg med en aning mognadsnyans i kanten, men fortfarande med djup kärna. Doften stor, rent fruktig med riktigt läckra röda bärnyanser, sval i stilen på samma gång som frukten var mogen, en liten antydan av ekfat och ett helhetsintryck som var fantastiskt läckert, närmast sensuellt. Smaken medelfyllig, ren, intensiv med fin fruktighet, en stram syra och moget silkeslena tanniner. Bourgognelikt men kaliforniskt på samma gång, en mästerlig producent i svalt läge med andra ord. Sonoma Coast, troligen, men eftersom gissningen snarast var årgång 2007 eller yngre (faktiskt) missades producenten, eftersom denna var något av pionjär att göra vin ute vid kusten. I glaset hade vi det utomordentligt läckra vinet 2001 Pinot Noir Hirsch Vineyard från toppfirman Williams Selyem.

Ett mellanspel som satte mig ordentligt på pottkanten hade tagits med av Gun och Lenny. Ungt, tätt, mörkt och djupfruktigt med en extremt ren, närmast sötmogen och kolalikt rund fruktighet som vittnade om en god mognad i varmare region, med en strikt sortering som har avlägsnat varje tillstymmelse till stjälkfragment eller omogen druva. Eken kändes också dyr, tanninerna myckna men mogna och därmed närmast lena. Stilmässigt fanns det likheter med vinerna från Blankiet Estate och Kapcsándy, ändå inte riktigt. Det skulle visa sig att jag kände producenten, Denner Vineyards i Paso Robles (som jag håller som nummer ett i detta nu så omtalade distrikt), men ett vin som jag aldrig hade hört talas om, 2008 Mother of Exiles. Det är en cuvée av 70 procent Cabernet och resten Petit Verdot och Cabernet Franc, högst oväntat i ett distrikt där rhônedruvor och Zinfandel dominerar.

Kalvryggen var nu rosastekt (cirka 60 grader, men jag slarvar alltid med temperaturen, känner på köttets stuns och motstånd istället), serverat med hårt stekt trumpetsvamp, trattkantarell, karljohansvamp och blodriska som kokats in med vitt vin, mörk kalvfond och lite brunoise av rökt sidfläsk till ett ordentlig smakdjup, till det haricots verts och morötter som slungats i smör. Vid sidan om en krämig potatisgratäng med Comté. Trots att kalv är ett ljust och milt kött, ville jag servera två djupfruktiga syrahviner från Kalifornien till, därför valde jag att ge rätten extra tyngd med svampfonden och den krämiga potatisgratängen. Ett enkelt sätt att skapa intensitetsmässig balans mellan maten och vinerna.

Första vinet var tätt och djupt mörkfruktigt, ytterst elegant och fortfarande ungt, ändå polerat och lent. Det hade precis börjat utveckla sina första mognadskryddiga toner, men alltjämt var det plommon, björnbär och viol som dominerade arombilden. Att vinet kom från Ojai Vineyards förvånande tydligen sällskapet, denna 2003 Syrah Melville Vineyards var hur som helst ett väldigt uppskattat vin, och det passade utmärkt till rätten. Inte minst tog gratängen vinet till sig med öppen famn.
Mitt andra vin var tyvärr korkdefekt - så typisk med tanke att jag bara hade en flaska av denna 2003 Walker Vine Hill Vineyard från svala Russian River Valley och den numera nerlagda firman Pax Cellars (den heter idag Donelan Cellars och är bättre).

 Det är kul med kompisar som har samma djupa passion för vin som man själv har, och som dessutom tycker om det lekfulla med vinprovning. Nästa vin, medhavt av Millie, var ett exempel på just detta. Färgen var tät, mörk och koncentrerad, faten lite kryddiga och frukten djuplodat tät i modern, exklusiv stil. I den rika mörka vinbärsfrukten fanns spår av gräs och vegetation, på inget sätt omoget, som fick oss alla att söka kalifornisk tappning dominerad av Cabernet Franc. Jag hade min gissning, vinet var så stort att det egentligen inte kunde komma från någon annan producent än Jonata i Santa Ynez Valley, från vilket jag själv tog med buteljeringen med Cabernet Sauvignon häromkvällen. Den här kvällen var det 2005 El Alma de Jonata som fick stå för underhållningen.

Då jag vet att Pete känner ägarna väl till en egendom i Napa Valley vars viner både är sällsynta och dyrbara, ville jag öppna en flaska från dem för att visa min uppskattning att han kommit och hälsat på. Trots att diskussionen under provningen gick i cirklar runt just det här vinet, hela beskrivningen av doft och smak och vem som gör den här typen av viner var så gott som fullträff, nämndes inte den här producenten. Kanske var det för osannolikt att jag har flaskor från dem?
Vinet var hur som helst väldigt bordeauxlikt, till och med stalligt med ett litet stråk av brettanomyces, men på den nivån då det fortfarande ger stor komplexitet. I övrigt hade vinet en god fruktighet, som i och för sig skulle kunna vara bordeauxlik men som nu placerades i Napa Valley (enkelt med tanke på vilka som satt runt bordet - slutsats efter som har hällt upp vinet är vanlig i blindprovningar). Syran var fin, tanninerna myckna och markerade men ändå mogna, frukten mogen men inte laddad med sötma som i de andra vinerna under kvällen, och alkoholen måttlig, i detta fall under 14 procent.
Till slut frågade Pete om vinet kom från Grace Family Vineyards, eftersom det smakade så, och det var helt riktigt. I glaset 2003 Cabernet Sauvignon.

Jordgubbar, hallon och lite blåbär, i all sin enkelhet, serverade med en skummande sabayonne med cognac och apelsin fick runda av kvällen. Till det ett sött vin som var svårplacerat av den anledningen att sent skördade viner av Sémillon och Sauvignon Blanc har en större likhet med varandra än direkt ursprungskaraktär. Den andra anledningen var att jag förutsatta att ingen hade provat det här vinet förut, knappt ens visste att det gjordes.

I glaset hade jag nämligen slagit upp det årgångslösa La Miel de Jonata från firman Jonata. Extra roligt med tanke på att vi nu hade provat två viner från Jonata de senaste dagarna. Och så värst ofta dricker man dem nämligen inte - de har redan från första årgång nått ett slags kultrykte och hamnar därför bara i privata samlares vinkällare. Och som nu, på bordet hos en vinsamlare.

Summering: 6 gäster, 9 viner, 24 Riedelglas

Bortamatch den 13 augusti

Grillparty brukar innebära tre saker, avskalat enkel och smakrik mat utan krusiduller (bra!), väldigt många viner av olika slag som provas och dricks hur som helst (också det bra!), och att man sitter utomhus och provar (svårt!).
Det började i och för sig hyggligt enkelt, nästan i alla fall, eftersom vi började med en champagne. Ljus till färgen, medelstor men intensiv i doften, en aning mognad, men samtidigt ungdomligt stram, gul citrus såväl som blodapelsin, en anstrykning av äpple och även brioche. Jag fick först känslan av att det var 1996 för stramhetens skull, men 1995 för mognadens och kroppens skulle, samtidigt fanns där något yngre. Jag har alltid tyckt det varit svårt att gissa på champagne, och inte blir det lättare av så mångfacetterade champagner som denna. Jag insåg senare att mina tankar om den här champagnen blev mer intressanta när vi fick reda på vilken champagnen var, eftersom det var en årgångsblandning, NV Blanc de Blancs Extra Brut (3.5 gram dosage) från Gosset. Vanligen gissar man nämligen först på druva/blandning, därefter år, därefter vinhus, i det här fallet fanns "alla årgångar där" utan att ens tanken på blandning dök upp. Därtill kände jag inte igen den som ett vin från Gosset, jag hade ett par andra vinhus på tungspetsen.

Till champagnen små ugnsbakade snittar med champinjonkräm, stekta champinjoner och Gruyère, som med sin sälta, jordiga svampton och feta textur från osten blev ett perfekt tilltugg till champagnens friska syra, jordiga mognad och goda kropp.

Chardonnayvinet som sedan serverades hade en fint intensiv gulaktig färg, en stor och generöst fruktig doft med en lätt blommighet som fick mig att misstänka att man använt sig lite av den aromatiska klonen Chardonnay Musqué. Faten fanns där, först något vaniljiga, sedan (och framför allt i smaken) snarare kryddpepparkryddiga, men med facit 75 procent nya fat i handen, måste jag medge att fatkaraktären var betydligt mer återhållen än förväntat. Stilen var definitivt Kalifornien, och snarare Sonoma än något annat, och producentmässigt fick jag känslan av Martinelli, men hade ingen vidare känsla för vilket av deras viner det kunde vara. I glaset hade Gun skänkt upp en 2005 Zio Tony Chardonnay, och den var riktigt god.

Nu stod det en duo pinotviner på tur. Det första var inledningsvis stum, vilket delvis kunde förklaras av vinets ålder, men troligen något mer på miljön - att prova vin utomhus är inte lätt eftersom både temperaturer, små vindilar som stjäl med sig dofter, och fuktigheten får vinets dofter att bli mer svårtydda. Frukten var rödbärig åt det mörkare och något koncentrerade hållet och det fanns också en lätt fatkryddighet, men tack vare den tilltagande stramheten i smaken, med både syra och sur jordmineral, föll min slutsats i Bourgogne, och årgång 2007. Årgången fick jag korrigering på, och lyckades fånga vinet exakt, 2009 Corton Clos de Roi Grand Cru från Domaine d'Ardhuy.
Nästa vin var betydligt mer charmigt, mer öppet och tilltalande med en något yppigare röd fruktighet och en silkigare textur, samtidigt med en frisk syra. Det var inte svårt att placera vinet i Kalifornien och i distriktet Santa Rita Hills, det var skolboksmässigt ur den synvinkeln. Min gissning på producent föll dock en aning fel, för den svagt örtiga ton vinet bjöd på lockade mig till Brewer-Clifton, vilket var fel. Rätt hade varit att leverera svaret 2007 Pinot Noir Rancho Santa Rosa från den lilla men naggande goda firman Flying Goat Cellars.

Mitt eget vin var stort, fylligt och djuplodat fruktigt, ändå med en elegans och silkighet. Av den söta vildhallontonen, svaga kryddigheten och höga alkoholen (strax över 15 procent), förstod jag gissningen på Grenache som levererades, men de flesta runt bordet höll sig på Pinot Noir. I vinet fanns en god kombination av både solmognad (mogen frukt, stor kropp och alkohol) och svalka från kustinfluenser och vindar. Summeringen av detta ledde en av provarna till Santa Lucia Highlands i Kalifornien, och det var rätt. Gissningen på firman Kosta-Browne hade redan levererats på grund av vinet storlek, och nu kneps slutpoängen med vinet 2005 Pinot Noir Rosella's Vineyard.

Gästerna arrangerade nu sina egna foliepaket av grönsaker, örter, olivolja, salt och annat gott, och satte dem på grillen att bakas. Det här är ett fantastiskt gott och enkelt sätt att laga mat på, och dofter och smaker fångas verkligen inne i paketet. Resultatet blir ett utsökt och explosivt smakande grönsakstillbehör. Först till en skönt grillad hängmörad entrecôte, sedan till en rosagrillad lammfilé. Ett par kalla såser att välja mellan skickades runt bordet. Grillmiddag när det är som bäst - individuellt anpassat, enkelt, smakrikt och gott!

Till köttet serverade Gun och Lenny två viner, båda av samma typ men med olika karaktär. Jag hade helst sett dem provas inomhus, nu när kvällssvalkan började smyga sig på blev alla viner stumma i doften. Det första av duon var särskilt svårflirtad, men tog sig med luften och var framför allt gott i smaken. Vildhallon, plommon och en liten kryddighet fick mig till södra Rhône och Châteauneuf-du-Pape, men det var ingen cuvée som jag först trott, utan ett vin gjort uteslutande av Grenache från stockar planterade på 1910-talet. Spontant kände jag inte igen vinet, vilket förklaras av utomhusmiljön och det faktum att jag aldrig tidigare hade provat det, 2009 Adastrée från firman Les Halos de Jupiter. Druvorna kommer egentligen från de äldsta lotterna hos Clos Saint Jean och går till deras vinmakare Philippe Cambie som betalning, för att sedan landa i just det här, hans egna vin. Jodå, det var gott utan att just i den här miljön upplevas exceptionellt.
Spontant var det andra vinet godast, till en början i alla fall. Av de två, var det i alla fall det mest uppenbara i sin yppigare frukt och större kropp, trots det fann man stråk av mineral i den fylliga kroppen. Även det här vinet uteslutande Grenache från nästan hundra år gamla stockar i Châteauneuf-du-Pape, 2008 Grenache de Pierre från Domaine Giraud.

Millie hade med sig ett vin som spelade på samma tema, även om det hade lite andra druvor i sig än bara Grenache. Det hade en mörkare, tätare och lite kryddigare fruktkropp, även en viss eldighet och med en stor struktur av mogna tanniner. Ett uns av modernism med nya kryddiga fat stämde väl överens med förväntat producentstil, Calvet Thunevin. Vinet, som hade ursprung Côtes de Roussillon Villages, hade jag dock inte stött på tidigare, 2004 Les Trois Marie från.

Mitt eget vin stod stolt och kraftfullt i glaset, mörkt fruktigt med en nästan opak färg, ungt fortfarande och tack och lov hade jag dubbeldekanterat det fem timmar tidigare. Gissningen på Napa Valley hade jag förväntat mig, en stor sådan också, men så enkelt var det inte. Istället var det Santa Ynez Valley i södra Kalifornien, firman Jonata och cabernetvinet 2005 El Desafio de Jonata som var rätt svar. Kanske inte världens bästa "drickvin" eftersom det i sitt nuvarande juvenila stadium är alldeles för stöddigt, tätt och kanske också onyanserat, men så är den här stilen på vin något för framtiden. Två till fem år till minst, till att börja med i alla fall. Sedan går det bra att hålla kvar vinet i källaren i minst 15 år till, om man vill.

Nästa vin tog jag (nästan) innan bordsgrannen hade fått sitt glas serverat - så typiskt för sitt producent Sine Qua Non var det. Ungt, tätt, djupt mörkfruktigt med nyanser av björnbär och plommon, kryddat med lakrits, Läkerol, en släng tjära och svindyra nya franska ekfat, massiv kropp snyggt uppstramad av tanniner, men utan hårda kanter. Syrah definitivt, men så tog jag fel på året, det var inte 2005 Atlantis som jag först trodde, utan årgången dessförinnan, 2004 Poker Face. Inte heller det här är ett vin för fegisar som vill ha lättsamma viner, men gillar man absolut kraft fångad mitt i ett danssteg, så är Sine Qua Nona producenten per se.

Meringue hade tagit med sig en läcker champagne, som jag i det skumma kvällsljuset inte kunde se om det hade ordentlig mognad, eller var en rosé. Doften, med sina fina toner av röda vinteräpplen och späda nyanser av smulton, röjde att det rörde sig om en rosé, men det fanns också så fina mognadsnyanser som av torkad svamp att jag misstänkte en ålder på minst 15 år, troligen till och med slutet av 1980-talet. Stilmässigt fick jag en känsla av Pol Roger, och det var det också (man måste ha en god portion tur i sällskapsspelet blindprovning), och vinet var 1990 Brut Rosé. Det är alltid skönt med en uppfriskande champagne mitt i middagar med stora täta röda viner.

Lenny hade bakat en skön paj med mandel och lokalplockade äpplen, och till den gjort en god vaniljkräm. Svenskt i all sin prakt, sensomrigt och väldigt gott. Till den slank det visst ner ett stort glas 1999 Nummer 7 Chardonnay Trockenbeerenauslese Nouvelle Vague från Kracher, ett vin som nu har nått en god mognad med massor av torkad frukt, karamell och honung och som - inte helt oväntat - passade väldigt bra till desserten ...

Middag den 10 augusti

Jaha, det blev en sån där kväll då gästerna tar över och då man själv nästan tappar kontrollen. Skönt, kul, inspirerande, särskilt när gästlistan bestod av en bunt mästarsommelierer och en bunt andra vingalningar. Då blir det alltid högt till tak.

Åldern tog alla nästan helt rätt på, men som vanligt blev det fel på producent och ursprung, vilket inte är så konstigt med tanke på att det är en av de allra mest champagneliknande vinerna i världen (utanför Champagne). Fin mognad, läcker komplexitet med nyanser av söt citrus, röda vinteräpplen och nybakad brioche, god fyllighet och torr eftersmak. Däremot var syran inte lika stram som i champagne, i alla fall inte i den här mogna flaskan från Roederer Estate i Anderson Valley, Kalifornien. Denna 1996 l'Ermitage Brut är firman prestige, och en otroligt god sådan, och för knappt 50 dollar ett riktigt kap!

Till det lövtunt skivad San Daniele, som med sin delikata sälta och nötiga smak är ett helt perfekt tilltugg till champagne och motsvarande vinet, därtill fänkålssalami och lite vinmarinerad extralagrad salami. Och vanliga potatischips såklart.
Fullt på chefs table innebär att man själv inte alltid hinner med djuplodad provningsskärpa, maten och övrig servering måste ju fungera också. Mina två första vita viner var intressanta, då den ena placerades i Chablis (helt förståeligt) och den andra från ett varmt år i Côte de Beaune. Nej, riktigt så var det faktiskt inte. Båda vinerna kom nämligen från Mâconnais.

Det första var 2009 Viré Clessé Thurissey från en mycket duktig odlare, Domaine Sainte Barbe. Vinet kommer från omkring 95 år gamla stockar i mager kalkjord, vilket både förklarar intensiteten och den chablisliknande mineraltonen. Snygg skärpa i den långa, klingande rena eftersmaken.
Det andra vinet var mycket rikare och fylligare, hade också en mer karaktär av eken utan att vara påtagligt ekig. Innan det smakades lanserades en teori om sval vingård i Kalifornien, men den byttes ut mot Bourgogne när mineraltonen klev fram i smaken. Det som serverats kom från den utmärkta producenten Daniel et Martine Barraud och var 2009 Pouilly-Fuissé En Buland Vieille Vignes. Första rätten hade skapats utifrån just det här vinets rikare frukt.

JJ Team Jones var inte helt nöjd med sitt vin, som han och vi andra tyckte var lite brådmoget och en aning onyanserat i sin feta, nötiga och fatkryddiga stil. Nej, denna 2005 Chardonnay Durell Vineyard från Sonoma Coast och Kistler Vineyards var tyvärr lite av en besvikelse för att det kändes så fatkryddigt och moget.
Det var däremot inte det vin som Sir Ausonius hade tagit med. Trots en djupt halmgul färg, som fick oss att tro på en viss mognad, uppförde sig vinet inte alls så moget i doft och smak som vi kunnat förvänta oss. De flesta var i Bourgogne på gissningen, stramheten och elegansen såväl som den försiktiga fathanteringen vittnade om det, men jag fick snarare en känsla av elegant chardonnay från Kaliforniens centrala kustdistrikt. Egentligen blev jag inte förvånad när det visade sig kommer från Chateau Montelena, däremot åldern på vinet, 1999 Chardonnay. Att vinet var så fräscht och ungdomligt, till och med lite blommigt, berodde till viss del på att de var en magnumbutelj, men firman är också välkänd för sina lagringsviner.

De vita vinerna dracks till en luftig och len kräftsoppa - det är ju kräfttider - med garnityr av kräftor och en friterad tartar av kräftor, prästost och dill. Den milda sötman i soppan gjorde att de smakrikare vinerna passade bättre till än det första, mer chablisliknande.

Jag hade gjort en mellanrätt speciellt designad för pinotviner, en kräm av gulbeta och morot med rödbetor, gulbetor och morötter som sauterats i ankfett, därtill confit på ankmage, och till det en ankfond med brunoise av confiterat anklår i.

Det första pinotvinet hade en alldeles magnifik parfym med körsbär, slånbär, vildhallon och tunga röda rosor, en frisk smak med silkeslena tanniner och bara en lätt anstrykning av ek. Hade jag inte vetat vinets ursprung, hade jag nog gissa bourgogne från toppläge, men det här vinet, 2007 Pinot Noir Coastlands Vineyard är typiskt för den lilla familjefirman Cobb i Sonoma Coast. Det är en av de bästa pinotproducenterna i Kalifornien.
Nästa vin vara ännu mer intensivt, men också mörkare och djupare och hade inte riktigt samma förtjusande elegans som det intill, även om det var lika gott. Det kom från Anthill Farms, en ung och bländande bra pinotproducent, och köpta druvor från Mendocino County, 2007 Pinot Noir Comptche Ridge Vineyard. Strålande gott och alldeles perfekt smak- och arombalanserat till maten tack vare de söta nyanserna i rotsakerna, som speglade vinernas fruktsötma. En röd bourgogne hade inte varit lite perfekt balanserad till...

Första extravinet var en lika märklig som tråkig historia, smutsgult i färgen med stum och helt atypisk druvarom, och med platt syra och ingen eftersmak. Sauvignon Blanc och Chardonnay enligt uppgift, och enligt mig ett totalt misslyckat vin, 2007 Ponka från Paraschos di Paraschos Evangelos i Venezia Giulia. Men Terroir Trader tog rejäl revansch med sitt andra vin, rött och serverat aningen svalt en stund senare. Det hade en underbart klassisk doft, pinotlik med fin rödfrukt som tangerade blå nyanser, och med en tydlig men på inget sätt överörtig känsla av de stjälkar som följt med i jäskaret. Vinets strama kropp fick mig att gå fel, men borde inte ha gjort det eftersom jag inte kände någon kalkmineral. Alltså borde jag ha gissat granitjord, Gamay och Beaujolais, vilket också hade varit rätt - det som skänktes upp var en riktigt god men egentligen lite för ung 2009 Morgon Côte du Py från Jean Foillard. Vilket härligt vin, vad glad man blir när man får dricka en så god beaujolais som denna.

Och nästa vin var korkat - synd på en 2000 Unico från Bodegas Vega Sicilia. Tack och lov var nästa vin som Spiritus tagit med i gott skick och bjöd på både nobel mognad med tydliga bordeauxtecken som cigarr, läder och multen skogsbotten. Tanninerna hade mer åren lagt sig och idag är denna 1985 Château Mouton Rothschild väldigt god och njutbar, även om den inte lever upp till storheten och rykte. Dock är den väl så årgångstypisk - åttiofemmorna har alltid varit elegant strukturerad och goda.

Bensträckare, tillsnyggning av bordet, och kvällens pausvin. Vi hade talat om den kaliforniska vinmakaren Mark Aubert tidigare, så jag öppnade en 2008 Larry Hyde & Sons Chardonnay från Carneros och Marks egen firma Aubert Wines. I all sin typiska kraft och intensitet är det ett elegant vin med frisk syra, och även om faten finns där är de väl underbyggda av frukt och djup. Idag är Aubert en av de främsta producenterna av stor amerikansk chardonnay, och jag vill helst njuta hans viner vid fyra till ser års ålder.

Kalvkotlettraden hade brynts i ankfett, sedan gått långsamt i 80 grader i omkring tre timmar. När den skars upp var den perfekt rosa rakt igenom och härligt saftig. Till den ett lass smörstekta kantareller och slungade sockerärter. Enkelt, gott, snyggt.

 Maträtten var kraft- och smakmässigt designad till de tre viner på tema jag hade valt. De var alla något mogna, alltså elegant maträtt med inslag av råvaror från jorden (svamp), och med svagt gräsiga nyanser, därför en grön grönsak. Eftersom vinernas tanniner hade polerats under åren i vinkällaren, behövdes inget fett för att fånga upp dem. Den rätt jag hade lagat var därför alldeles perfekt. Mat och dryck i kombination är aldrig svårare än så.

Sommeliererna runt bordet var rakt på! Första glaset absolut bordeaux, gjord i en modern stil i Médoc men med mognad och därmed komplexitet. I glaset 1998 Château Sociando Mallet från Haut-Médoc. Andra glaset helt klart soligare, men inte USA, utan Italien och därmed borde det vara Sassicaia snarare än Ornellaia, detta eftersom vinet ifråga var lite mer klassiskt, något lättare och även lite gräsigare. Bra där, 1998 Sassicaia från Tenuta San Guido var det, och vi alla var överens om att vinet var betydligt bättre än vad vi hade förväntat oss. Även om Sassicaia idag ses som ett vanligt vin, alla har provat det i kors och tvärs, ska man inte glömma bort hur bra det kan vara!
Trots att lagringen hade gjort vinet mer avrundat och elegant och de yppigt söta tonern hade lugnat ner sig, innehöll tredje glaset definitivt ett vin från Australien, och det kom från ett svalare område och en producent som gjort sig kända för sin kvalitet, Wynns Coonawarra Estate. Att vinet var 1998 John Riddoch Cabernet Sauvignon hade alla runt bordet redan förstått. Jag gillade alla tre vinerna, fann dock Sassicaia som det bästa, och tyckte att jämförelsen var högintressant.

Tema Cabernet Sauvignon höll i sig, men nu med gästernas medhavda. Kleine Frodo körde som väntat bordeaux, och hans vin var klassiskt, nyanserat, stramt men ändå förhållandevis moget, men med facit i hand blev jag förvånad över att denna 2005 Château Talbot från Saint-Julien var så långt gången. Den var hur god som helst nu, men jag skulle nog inte lagra den mer än tio år till, vilket kändes lite märkligt med tanken på årgången. För bara tre år sedan, var de flesta nollfemmor knutna.

JJ Team Jones fick revansch från sin lite brådmogna Kistler med en väldigt god 2004 Paradise Hills Vineyard Cabernet Sauvignon från Blankiet Estate. Jag har haft förmånen att följa den här egendomen på nära håll sedan första årgång 1999, och varje gång jag har besökt egendomen och provat ur faten med Claude Blankiet, har jag älskat vinerna för deras pur rena frukt och stora elegans. Buteljerade blev vinerna sedan klumpfotade, söta och alkoholstärkta (samma märkliga erfarenhet har jag av pinotvinerna från Kosta-Browne). Jag drack den här nollfyran för ett par månader sedan, och blev då liksom den här kvällen överraskad över hur oväntat elegant och komplex, till och med nyklassiskt kalifornisk den var. Vi var nog alla förvånade även den här kvällen.
Jag blev också lite förvånad över den stora elegansen i nästa vin, som Mr Z hade tagit med sig. Det hade ett par nyanserade dimensioner till i förhållande till det nyss provade vinet, även det här Napa Valley, men tätare utan att förlora i komplexitet. Jag har druckit vinerna från Hundred Acre i alla år sedan de lanserade sitt första vin 2000, och har alltid tyckt att de är stora, täta och kraftfulla pjäser i stil med vinerna från Lokoya och Harlan Estate. Nu fann denna 2005 Cabernet Sauvignon Kayli Morgan ha en lite mer förfinad bordeauxliknande ton i sig. Snyggt!
Fjärde vinet kom från Diamond Lager, och kom även det från Napa Valley. Det var tätt, djupt mörktfruktigt och bergsstrukturerat, och hade också en svagt gräsig nyans i sig som fick mig att tänka på Forman eller Togni, men så var det inte. Vinet kom från Ovid, och var deras allra första, 2004 Experiment E0.4, en cuvée dominerad av Cabernet Sauvignon med ungefär lika delar vardera av Petit Verdot, Merlot och Cabernet Franc.

Till de röda viner blev det visst lite Comté med 30 månaders lagring, en stapelvara här på caféet.

Gästernas önskemål blev den här kvällen först ett moget vin, men det jag tog fram var förvisso gott och absolut drickbart, men eftersom årgången var något svag hade denna 1983 Estate Cabernet Sauvignon från Chateau Montelena i Napa Valley nått full mognad och lite därtill, och saknade lite av den skärpa och struktur det annars är känt för.

Nästa vin blev dock, helt förväntat, ett vin som gillades av alla, och som nog var kvällens mest eleganta vin. Att vi var i Bourgogne stod utom allt tvivel, att vi var på nivån grand cru eller möjligen exceptionell premier cru insåg alla. Parfymen var enastående, röda bär och blommor, den typiska kryddigheten och fuktig kalkjord, därtill en fint åtstramande syra och en sammetslen textur med en vidunderligt lång, sensuell och elegant eftersmak. Efter ett par förslag på toppdomäner i Gevrey-Chambertin och Vosne-Romanée, föll gissningen till slut på rätt plats, Domaine de la Romanée-Conti (den ligger sällan längst fram på tungan att föreslå exceptionella producenter och superlyxviner dom detta). Tidsmässigt fick sommeliergänget också in vinet, 1996 La Tâche Grand Cru. Det var svårt att låta vinet ligga kvar i glaset för att utvecklas ... det var ju så förtvivlat gott!

Blandade chokladtryfflar, goda hantverksmässiga sådana, fick sätta punkt på den 6 timmar långa middagen (sådana middagar älskar jag, om det nu inte har framgått på rapporteringen från caféet de senaste åren). Till dem ett gott glas 1999 Tokaji Aszú 6 puttonyos från den utmärkta firman Királyudvar, som någon vänlig själ hade tagit med. Jag tror minsann att vinet snarare spädde ut promillehalten i blodet än fyllde på av den goda alkoholen, det hade blott tio procents alkoholstyrka.

Medan Spiritus, helt enligt planen, botaniserade i den 200+ stora samlingen av spritflaskor, tog resten av församlingen en sista skål i en källarsval, frisk och elegant 2004 Nonnenberg från Georg Breuer i Rheingau. Det känns alltid med något friskt och stramt som nattfösare.

Summering: 8 gäster, 22 viner och 48 Riedelglas

Bortamatch den 6 augusti

Det bästa med en riktigt bra bortamatch är dels när man känner att man är hemma, då blir det allt helt naturlig och avslappnat, dels då det smakar både fenomenalt, exceptionellt och dyrbart utan att de ens finns tillstymmelse till skryt. Bara ren passion och värme...

Hos Millie och Hansa är det precis så, därför trivs man extra bra. Vi började i köket med en god blindchampagne, torr och stramt strukturerad från en syradriven årgång, med toner av kanderade citronskal och gul stenfrukt, men också med en liten hint av mognad. Helt klart en blanc de blancs, några röda vinteräpplen eller motsvarande rödaktiga fruktnyanser fanns inte, och troligen 1996 - fast egentligen bättre och mer vital. Det vi hade fått var en 1989 Grand Cru Blanc de Blancs Special Club från Bonnaire i Cramant, ruskigt god i det att den just nu är i en perfekt balans mellan ungdom och mognad. Vi njöt av den till lufttorkad skinka medan sista handen lades vid förrätten.

Doften var stor, elegant och fet på samma gång, toner av citrus blandades med fet kalkjord och akacia, och liksom i champagnen fanns en viss mognadston men ändå en ungdomlig vitalitet. Det var ett väldigt gott vin som pekade åt Bourgogne, och förmodligen en riktigt bra premier cru i Meursault just för sin intensitet och fetma, men ändå stora elegans. När jag fick reda på att det var en 1996 Montrachet Grand Cru från Bouchard Père & fils, förstod jag karaktären, men tyckte nog också att vinet saknade lite djup och längd för att leva upp till sitt rykte. Positiva var dock att denna 15-åring inte har drabbats av oxidation, utan var livfull och fräsch.

Alltför ofta överanstränger man sig när det gäller matlagningen då man har gäster. Att försöka glänsa vid spisen när resultatet sällan når hela vägen, ger ingen stjärna i gästboken. Det viktiga är att maten är god och att den passar bra till vinet och enkelhet ger alltid flest fullträffar. Så är det alltid hos Millie och Hansa.
En i generös smörklick stekt toast med gräddstekta kantareller, utan tjafs, onödiga kryddor och garnityr, blev ett alldeles perfekt sällskap till vinet. Spegling är viktigt för perfektion och här möttes vinets kropp av smörigheten i rätten, och mognaden av den smörrostade toasten. Enkelt, fullträff.

Ännu en vit bourgogne, och jag kände mig nog som en vilt fäktande amatör som till det här vinet levererade samma analys som till förra. Vit bourgogne, högklassig, viss mognad, Meursault, premier cru, och firman J-F Coche-Dury. Ungefär som att om man gissar samma sak tillräckligt länge får man väl rätt till slut. Den här gången "visste" jag att det förhöll sig precis så här, vinerna från denna mästerliga vinkonstnär har ett särskilt signum. I glaset en 1996 Meursault Perrières Premier Cru. Fortfarande ungdomlig med en läcker blommighet, frisk syra och en något nötig fatnyans.

Den stora piggvaren hade bara bakats ugnen ungefär en och en halv timma, tagits av benen och serverades med lite riven pepparrot och lättbrynt smör. Att tillaga fisken hel på benen ger inte bara köttet en högre smak, smaken från benen speglar också vinernas mineralitet på ett läckert sätt. Även det här kombinationen var, i all sin enkelhet, alldeles perfekt.

Nu stod röda viner på tur, och först ut var ett par viner jag direkt fick in Spanien, i Rioja Alavesa respektive Priorat. Första vinet var otroligt elegant, fint utvecklat med en liten stallighet i den fortfarande mörka bärfrukten, och med en liten känsla av kalkstensjord. Med en nästan burgundisk elegans, en god men inte markerad tanninstruktur och det typiska arompaketet var det inte svårt att placera vinet rätt, däremot var det några år äldre än jag trodde. Vid avteckning röjdes 1996 Viña el Pison från Artadi, som vanligen är ett av de allra finaste vinerna i Rioja.
Nästa vin var mörkare i färgen, djupare i frukten, hade en antydan av sötmognad, därtill en liten kryddighet och ett djup och längd som skärptes av frisk syra, fortfarande tydliga tanniner och en hel del stenmineral. Priorat, tveklöst, med största sannolikhet från vingårdar kring Gratallops. Stilmässigt var det så djupfruktigt och elegant att det borde vara Clos Mogador eller Clos Erasmus, men där gick jag bet. Jag borde ha gissat 1996 l'Ermita från Alvaro Palacios istället, men det gjorde jag inte eftersom just det vinet vanligen upplevs lite sirligare. Skön "nästan-rätt-gissning" på ett riktigt, riktigt gott vin!

Mitt eget vin var större, tätare och något yngre, dock med en väldigt fin första mognadsnyans. Björnbär, söta vinbär, ett stråk av valnötter, god struktur av tanniner och fin syra, men ändå len textur, därtill en lång och begynnande komplex eftersmak. Under den timma det fanns lite kvar i karaffen, blommade vinet ut till ännu större komplexitet. Vinet kom från toppfirman Verité, den kalifornier som har fått flest hundrapoängare av Parker, och var deras ljuvliga tolkning av vinerna från Pauillac, 2001 La Joie.

Majskycklingen, fylld med lök, citron och örtkryddor, och långstamt stekt i ugnen, var nu färdig och trancherades av Hansa medan Millie skötte fritösen. Återigen enkelt, helstekt majskyckling med pommes frites, men så fantastiskt gott. Och till vinerna alldeles utmärkt.

Gun och Lenny dekanterade sina viner, båda av Pinot Noir och både helt perfekt svalt tempererade av den ljumma kvällsluften. Därmed skärpes deras elegans ytterligare.
Jag gick helt fel på ursprung och producent på båda, men fann lyckan i de goda smakerna i vinerna, som dansade på tungan tillsammans med det saftiga kycklingköttet. Det första vinet var ljusare, hade en lättare kropp, mer elegant aromatisk röd bärfruktighet, en fin syra och silkeslen struktur, och till kycklingrätten det godaste. Min problem att pricka in det kan vi lämna därhän, det kom hur som helst från den nyuppvaknade Domaine d'Ardhuy, 2007 Clos de Langres, en monopole som utgör den sydligaste vingården i Côte de Nuits.

Nästa pinot var mörkare och fylligare, fortfarande elegant men med en tätare fruktighet med toner av mörka körsbär och fullmogna slånbär, dessutom en liten nyans av blodapelsin. Det var ett lurigt vin, som på ett par sätt "försökte" vara en bourgogne, men hade en helt annan textur. Gissningen gick därför till södra Willamette Valley i Oregon och producenten Antica Terra, eller möjligen till Ken Wright, vilkas pinotviner kan uppföra sig som det här. Och det var såklart fel. Gissningen skulle ha varit kvar i USA, men långt söderut, och jag borde ha sagt Ojai, en producent som de senaste åren gör allt mer eleganta viner med högre parfym och mindre ek. Det vi hade fått i glasen var 2007 Pinot Noir Solomon Hills Vineyard från Santa Maria Valley.

Pinot smittar av sig, alltså ner i källarimperiet i jakt på en god bourgogne. Vi hittade inte den vi initialt letade efter, men blev så glada över den 1995 Clos de Vougeot Grand Cru från Domaine René Engel vi hittade. Den dekanterades och skulle snart börja utvecklas i karaffen. Den här firman, som inte finns längre utan såldes till Château Latour 2004, var kända för att göra ypperliga och sensuellt parfymerade viner med fin syra- och mineralstruktur och silkeslena kropp. Precis så uppförde sig det här vinet, och hur gott det än var idag, kändes det som att det var på väg mot ännu större komplexitet med fem till tio års vidare lagring.

Till osten blev det vitt, och den här gången var det skolboksmässig amerikansk chardonnay som hade landat i glasen. Vilket passar alldeles utmärkt till feta, lagrade och välsmakande ostar. Denna 2005 McCrea Vineyard från Kistler Vineyards hade ett par år på nacken och hade därför börjat anta lite stramare och elegantare drag, men det fanns fortfarande kvar nyanser av söt citrus, vanilj och blommor.

Till dessert blev det chokladglass och färska hallon, och därtill en vintyp som jag älskar men sällan dricker. Det är simmigt sött, russin- och chokladaromatiskt med toner av hasselnötter och kanderade apelsinskal, och mitt i all sötma finns där en syra som ger en viss spänst. Vinet hade också tydliga mognadstoner, vilket lägger till en klädsam komplexitet i doft och smak. Det vi hade fått serverat var den 30-åriga Noe Pedro Ximenéz Muy Viejo från Gonzalez Byass.

Sedan återstod bara ett gott glas traditionell av fatlagring svagt bärnstensfärga grappa från den sedan några år tillbaka hädangångne Romano Levi. Det är en ynnest att få möjlighet att prova grappa från denna legendariska producent.