Middag den 22 januari

Blog’n’Roll!
Så blev det den här fredagskvällen då de (i mitt tycke) allra bästa vinbloggarna kom. Big time!

(Vingrodan kunde tyvärr inte komma – grodan satt nog och rättade skoluppsatser och läxade upp små okunnig skolbarn hela fredagen)

Vi träffades över ett glas sval champagne, 2002 Cuvée Edmond från den 14 hektar lilla odlarfirman Champagne Barnaut i Bouzy, en ren och frisk och rätt fin men inte stor champagne med både citrus- och äppeltoner, och en torr finish. Att från en god och klassisk champagne gå till ett annat mousserande vin är inte alltid det lättaste, och så var det nu också. Den duktiga gästlistan hade sjå med att hitta rätt på nästa vin, från cava till ett bubblande vin från Loire, och så tillbaka till Champagne men i en varm årgång, eller fatjäst stil. Helt lätt var det alltså inte, och det var därför jag bjöd på 2003 Les Trois Saints, en blanc de blancs från Bourgogne och den utmärkta specialiserade bubbelfirman Louis Bouillot. Vinet var rent och friskt, torr och mycket elegant, men lite mer gulfruktigt för att vara en champagne. Gott var det hur som helst.

Till bords bjöds två vita viner, det första en något viognierblommig och fruktaromatisk 2008 Palladius från odlaren och vinmakaren Eben Sadie och hans firma The Sadie Family. Trots den lite yppiga frukten och de tropiska övertonerna, var vinet framför allt präglat av elegans. Samtidigt fanns här både en god syra och en (för ursprunget) något oväntad ton av mineral. Ett steg upp från föregående årgång. Bravo!
I nästa glas stod en blyg rackare som behövde betydlig mer luft än vad jag hade gett den. Att det var en vit bourgogne av rang stod klart, men först efter en kvart eller så framträdde den feta kropp som kompletterade den massiva strukturen av syra och mineral. Helt klart var det riktigt strama vinet 2007 Corton-Charlemagne Grand Cru från Domaine Bonneau de Martray för ungt, men gott som synden.
Världsmästaren dekanterade nästa vin. Både till den gyllene halmgula färgen och den nästan äppliga och honungsaktiga doften kändes det mer moget än det var. Med sin torra och feta smak, mjuka syra och steniga mineralitet, kändes det som en vit hermitage, vilket det också var: 2005 Le Méal Ermitage från Chapoutier. Trots min ofta uttalade kritik att vinerna från Chapoutier är lite stökiga, måste jag medge att det här var ett utmärkt och klassiskt vin.
De tre vita serverades till en terrin av duva, anklever och soltorkade körsbär, med en späd sallad och rostad brioche. Tack vare vinernas kropp, matchades terrinens feta textur på ett perfekt sätt.

En fredag utan röd bourgogne är en bortkastad fredag. Rätten därtill var perfekt designad. En krämig jordärtskockssoppa med tryffel, confit på anka och brunoise av morötter samt en doft av finskuren bladpersilja, lyckades fånga upp varje aspekt på pinotvinerna.
Först ut av dem en riktigt läcker, mer lättsam och silkig än djup och tät 2005 Gevrey-Chambertin Premier Cru Cherbaudes från den unga firman Louis Boillot & fils. Men mot 2005 Vosne-Romanée Premier Cru Aux Malconsorts från toppodlaren Sylvain Cathiard hade den egentligen ingen chans. Det här är en stor terroir, där både höjden och djupet i doft och smak gör vinet alldeles enastående. I den stora bourgognekupan växte och utvecklades vinet under den halvtimma jag lyckades behålla min beskärda del av flaskan. Otroligt gott – ett av kvällens allra bästa viner.
Nästa bourgogne kom med Finare Vinare. Jag blev positivt överraskad av den balans som jag tidigare har uttalat mig en aning tveksamt om, vinerna från firman Perrot-Minot kan emellanåt ha en lite för uttalad ekfatskaraktär för den i sig utmärkta fruktkvaliteten. Kvällens 2007 Chambolle-Musigny Premier Cru La Combe d’Orveau var läckert fruktigt i en sirligt bärig och mineralmärkt stil med bara en fin nyans av ekfaten.
Ytterligare en bourgogne. Den var både klassiskt med underbart komplexa toner av sous bois, och med en första skymt av mognad. Vilken årgång? Kunde det vara 2001, eller 1999? Pannor i djupa veck, bynamn och producenter flög som fiskmåsar över bordet – bara för att upptäcka att Mis En Bouteille hade tagit med sig en tysk, 2007 Pinot Noir från Weingut Friedrich Becker i Pfalz. Jösses vad spännande! Där fick man …

Det blinda temat Syrah bjöd på märkliga överraskningar. Det första vinet hade en sötjolmig frukt med tydligt brända toner som förde både bourbon, Sydafrika och Lagavullin på tal. Det här blev kvällens kalkonvin, det visade sig komma från distriktet Nashik i Indien och producenten Sula Vineyards (som gör bättre vitt än rött), 2007 Dindori Shiraz. Nej tack!
Andra flaskan bjöd betydligt bättre njutning, om än ungt och knutet trots dekantering 3 timmar tidigare. Frukten var mörk, söt och mogen, och tanninerna markerade men ändå på ett skickligt sätt polerade, men när etiketten röjdes tyckte de flesta runt bordet att vinet inte var så klassiskt elegant det brukar vara, snarare mer fruktyppigt. Vinet var 2007 Columella från The Sadie Family i Swartland, Sydafrika.

Koncentration och årgång 2001 var temat på nästa flight. I första glaset en något klassisk men intensiv mörkfruktig och tydligt tanninstrukturerad 2001 Château Bouscassé Vieilles Vignes från Montus Bouscassé, som trots en del tveksamma kommentarer utsågs till omgångens bästa vin. Nästa vin var ännu mer fruktyppig, sötare och till och med lite kokt i stilen, men samtidigt med ordentliga tanniner. Vinet kom från Gérard Bertrand och var 2001 Le Viala (60% Mourvèdre, plus Grenache och Carignan) från distriktet Minervois. Sist, men på inget sätt minst, stod en fruktbomb av stiltypiskt slag i den björnbärssöta och något kryddiga 2001 Zinfandel Tofanelli Vineyard från Calistoga och firman Turley Cellars i Napa Valley. Det blev inte en enda applåd för det sista vinet.

Världsmästaren hade (på egen begäran) fått i uppdrag att ta med sig viner till kvällens huvudrätt, lammkotlettrad med haricots verts, zucchini och körsbärstomater, med en reducerad örtkryddad lammfond med rött vin, och med en klassisk fransk potatisgratäng med en generös dosering av riven alpost. Underbart gott, om man får berömma sig själv. Det blev tre klassiska viner, alla från Bordeaux och den underskattade årgången 2004. Först ut en mycket elegant, till och med slank, och utmärkt nyanserad 2004 Château Margaux, som vann stilpoäng i min gom. Nästa vin var mer burdust, drivet av sötare mörk bärfrukt och inte alls lika elegant som de två andra. Vi var nog alla lite förvånade när flaskan avtäcktes, 2004 Château Cos d’Estournel från St-Estèphe. Vi var till och med lite besvikna över avsaknaden av komplexitet. Fast till maten var det väldigt gott!
I det tredje glaset kom kvällens fynd, tror det kostar 15 euros, som på ett imponerande sätt stod upp mot de andra vinerna och var flightens bästa. Lite mer djup, lite mer ceder, lite mer frukt men samtidigt också större elegans, 2004 Château Rollan de By i Médoc är trots sin status som cru bourgeois ett ypperligt vin!

Winepunker stänkte in ett alldeles otroligt fint vin på samma tema – trodde vi alla. Men hur mycket vi än kände bordeaux i doft, smaken och strukturen, skakade punkaren på huvudet. Och tog till slut fram 2000 Tom, en utmärkt komplex cuvée av Merlot och Cabernet Sauvignon från Montana Wines i Hawke’s Bay. Nya Zeeland, alltså! Tack för den.

Därefter en blind åkning på temat en flod på Iberiska Halvön och årgång 2005. Fast det visste ju såklart ingen. Glas ett höll det finaste vinet, en tät fruktig men samtidigt stenstrukturerad 2005 Rótulo från Niepoort i Duoro. Det här är en specialtappning för Viking Line, som innehåller över 20 olika druvsorter från en gammal vingård.
Från distriktet Ribera del Duero och producenten Bodegas Aalto, kom de två nästföljande vinerna. Av dem var (något överraskande) det första av dem allra bäst, 2005 Aalto. En mörk och koncentrerad med samtidigt fint sträv och måttligt fatkryddig doft och smak, gav det en mycket bättre balans än den söta, mäktigt täta och lite väl överekade personligheten som toppvinet 2005 Aalto PS bjöd på. Kanske är vinet just nu bara inne i en besvärlig fas, kanske behöver vinet ett par års flasklagring till, men just var vinet faktiskt något av en besvikelse.

Frankofilen gjorde mig riktigt glad när han visade det vin han hade tagit med, 2005 Howell Mountain Cabernet Sauvignon från den utmärkta, unga firman O’Shaughnessy. Blint hade vi snabbt kommit in på cabernetdominerat vin från Kalifornien, och vingårdar belägna uppe i de vulkaniska bergsjordarna. Så långt allt gott, men att hitta exakt rätt vin var inte lätt – just det här hyllade vinet är inte särskilt lätt att finna.
Från Nettare e Goia kom en klassiskt elegant och fint mogen 1990 Barolo Brunate från Vietti, som trots att jag sällan går igång på Nebbiolo gjorde mig glad i själen. Winepunker fick sedan önska en vinstil ur min vinkällare, och det verkade som att jag träffade fullkomligt rätt på hans önskan om ett ”köttigt och kraftigt klassiskt vin av Syrah”. Med viss mognad, det önskade köttet, en läcker rostad och till och med tropiskt gulfruktig nyans, var 1998 Côte-Rôtie från Jamet ett härligt vin.
En fin Comté med lite tryffelhonung och ett citronsurdegsbröd fick följe av de två röda vinerna, och en frisk och god men faktiskt inte imponerande 2005 Meursault Premier Cru Les Bouchères från négociantfirman Deux Montille.

Och till chokladdesserten, som AJ Styles hade varit med och gjort på Lux Dessert & Choklad, drack vi ett sött och moget gult vin med oxidationsnyanser och en hyggligt frisk syra. Här gick gissningarna isär, från starkviner (trots att vinet inte hade någon uttalad alkoholvärme) till vin santo (på grund av syran och oxidationen), tills vi slutligen hamnade i Loire, och sent skördad Chenin Blanc. Vinet var 1959 Moulin Touchais från Vignobles Touchais.

Så kan de gå när man släpar massor av vinhedonister till Café Rotsunda.

Summering: 8 gäster, 25 viner och 56 Riedelglas.

Edsbacka Krog den 19 januari

Så var det då dags att för sista gången förlusta sig på Edsbacka Krog. Den 27 februari stänger krogen för gott, och därmed går en del av svensk restauranghistoria i graven. Tråkigt. Med en kombination av glädje och stundens allvar, bestämde jag och AJ Styles (som jobbade i köket här i höstas) för att satsa på den stora avsmakningsmenyn med tillhörande vinpaket, för ungefär 2 000 kronor per person totalt.

Som uppvärmning ställdes det fram små skålar med godsaker; nybakat dinkelbröd, ett underbart mjölksött och salt smör från Normandie, yoghurt från Väddö Gårdsmejeri, rotfruktschips, friterad fläsksvål och små havrekuddar fyllda med svamp. Därefter kom en liten gjutjärnsgryta med en smakrikt reducerad hummersoppa med tydligt skalrostad ton, som var utsökt. Vi njöt av den till kvällens första vin, en NV Grande Réserve från Gosset i Champagne. Den bjöd på en viss mognad, trevligt äppliga toner med en viss brödighet – som passade utmärkt till den smakrika soppan.

Första servering var en komposition av havskräfta (nästan rå, men kryddad), kungskrabba, hummer och ett pocherat ostron, till vilka en saffransgelé och en riktigt god baconpastej hörde. Det låter nog mer exklusivt än vad det var – det kändes mest som ett ”litet smörgåsbord”, och smakerna var på inget sätt märkvärdiga. Däremot passade champagnen fin till.

Vi gick vidare med en tryffelfärserad piggvar (i form av en liten tårtbit) toppad med löjrom på en tunn skiva kronärtskocka, och serverad med en citronsmörsås och fint plockad krispig blomkål. Inte heller den här rätten var särskilt märkvärdig, vare sig smakmässigt eller till syns. Tvärtom var den rätt vardaglig, och faktiskt lite tråkig. Vinet därtill var dock gott, om än inte stort, en 2006 Le Vaglie Verdicchio dei Castelli di Jesi från Santa Barbara. Det hade en hygglig kropp med en försiktig rostad nyans, en god gul stenfrukt och fin syra.

Salladen på Knäredkyckling (perfekt stekt) med en kycklingfond, en liten sked av hollandaise av kycklingfettet, därtill lite krasse och gurka, var god och fick följe av 2007 Bourgogne Blanc från Rémi Jobard i Meursault. Jag gillar vinerna från Jobard, men det här var i glesaste slaget till maten, och borde nog inte ingå i ett vinpaket på en stjärnkrog när det finns så mycket bättre generiska vita bourgogne till samma pris. Tyvärr är det vanligt att vinpaketen inte håller måttet på de svenska "toppkrogarna".

Vinet 2000 Mambourg Grand Cru från Domaine Marcel Deiss hade en intressant rostad nyans av terroir kopplad till vinets mognad, och fruktsötman hade vikt ner sig något. Det utgjorde dock kvällens bästa kombination till en halstrade färska anklevern som serverades med en äppel- och hasselnötspuré i en tryfferad kålbuljong. Det var en av kvällens allra bästa och godaste rätter.

Nästa vin var dock det godaste, 2006 Château La Croix Bonneau från Montagne-Saint-Émilion, baserad av Merlot och Cabernet Franc. Doften var rätt fin, klassisk med en liten mörkknäckig fruktnyans, men också med en något jordig nyans. TYvärr var smaken lite urholkad och gles, men rätt god. Till det här vinet åt vi en variation av rådjur (filé, ett långkok och en wallenbergare) med ett antal versioner av rödbetor i olika form, en getostkräm och en svartvinbärssås. Det var ordentligt mycket tidigt 90-tal över den här rätten – och egentligen det mesta av rätterna i menyn – på ett sätt som jag som kökschef i mitt tidigare liv lagade finmaten. Men idag känns det inte särskilt spännande.

Därefter kom en märklig mellanrätt, en peppargelé (den var inte särskilt god) med en riktigt god, frisk och lätt söt vinbärssorbet.

I glaset hälldes det sedan upp en mogna, mjuk och något komplex 1984 Rivesaltes Grenache Noir från Gérard Bertrand. Jag hade nog föredragit en något yngre modell – men så är ju min personliga smak lagd. Men när kompositionen av dessertostar kom in, fann sig vinet alldeles perfekt, tack var sin fin men inte yppiga sötma, och sin av mognad mer återhållna personlighet. På tallriken hade vi bland annat en terrin av grönmögelost (minns faktiskt inte vilken), ett nötbröd, en pannkakstunn omelett och en riktigt god glass av bacon. Det här var en av kvällens smakupplevelser!

I en liten glasburk kom en utsökt apelsinsorbet i en lag med kanel från Sri Lanka, med en fin mandelmuffin, som jag inte kunde låta bli att doppa i lagen. Därefter blev det dessert i form av en äppelmousse (perfekt), vaniljmunk (torr och tråkig) och en pralinéglass med ett rombakat äpple och en chokladkräm som fick följe av en fint sötsyrligt balanserad 2007 Weisser Riesling Noble Late Harvest från Paul Cluver i Elgin, Sydafrika. Det är ett helt okej vin som gav ett trevligt följe till dessertens smaker.

Slutligen fick vi in ett glas av de dekadenta 2009 Brachetto Spumante från Cascina Galetto i Piemonte, ett sött rött lätt mousserande vin av den jordgubbs- och vinbärsaromatiska druvan Brachetto. Ett rätt kul vin som landade hyggligt väl till en god smörstekt brioche med en gelé av grönt te, en god kokossorbet, maräng av svarta vinbär och en mousse av torkade rödbetor.
Sedan kom det stora faten med chokladgodis in, till vilken jag tog en riktigt god 40-årig cognac från A E Dor.

Visst var det här en riktigt trevlig och god kväll, inte minst tack vare sällskapet av AJ Styles, som nu också fick uppleva Edsbacka Krog från gästens perspektiv. Men känslan av storstilad sorti uteblev. Det här är inte tvåstjärnig elegans, smakerna håller inte ihop fullt ut, och den sista finessen och prakten uteblir i nästan varje rätt, även om grundidéerna oftast är bra. Det handlar inte om att maten är traditionell (jag är stor anhängare av klassiska smaker), det blev aldrig riktigt spännande. Tyvärr!
Det var alltså med blandade känslor vi tog oss hem i vinternatten. Mätta och belåtna, men inte uppfyllda på det sätt vi har blivit på andra hyllade restauranger.

Bortamatch den 15 januari

En vanlig fredagskväll? Nej, inte riktigt, men heller inte helt ovanlig. Förutom att kvällens tema hos Millie och Hansa var 2000. Årgång, alltså.

Vi började i och för sig med en magnum 1990 Blanc de Blancs Brut från formidabla och underprisade Pierre Peters i Le Mesnil-sur-Oger. Till det lite lövtunt skivad lufttorkad skinka, ett utomordentligt intelligent tilltugg tack vare den för vinets syra så balanserande sältan.

Därefter skulle en lång blindprovning följa, i flighter om tre viner vardera. Först ut var en uppvärmningsrunda av mogna årgångar, med en först lite gles och avmattad 1982 Château Rauzan-Ségla från Margaux, som efterhand under kvällen skulle växa till sig och ge den järniga och lite torra strukturen en mer polerad kropp. Men stort blev vinet aldrig. Det var däremot den mycket rikare och påtagligt yngre (i stilen, eftersom vi provade blint) och lite fruktigare men samtidigt mycket bordeauxliknande 1991 Dominus Estate från Napa Valley. Och det vinet var ofantligt gott! Ett vin som först var surt, glest, grinigt, snipigt och faktiskt lite tunt, men som efter ett par timmar blommade ut i rikare och silkigare kropp med en mer accentuerad ton av blodapelsin, var den alldeles underbara om än inte storslagna 1947 Château Cos d’Estournel. Det var otroligt spännande, och förvånande, att notera hur denna pensionär växte till sig i doft och kropp med flera timmars luftning. Gott, ja, det är ett understatement.

Nu var vi redo för uppgiften – att prova, gissa och njuta av 2000 års frukt från Bordeaux. I första glaset en delikat cederrostad och fint intensiv 2000 Château Talbot från St Julien, som har de typiska tonerna av blyerts. Den tonen gick också igenom i 2000 Château Beychevelle, som visade sig vara fantastiskt god, ung och lite knuten förvisso (det var ju nästan alla av kvällens viner), med en nästan vegetal krydda som faktiskt inte är så dum. (Jag trodde först att vinet kom från Pauillac – jag är en loser på att gissa appellationer i Bordeaux). Så hade vi också en 2000 Château Cos d’Estournel från St-Éstephe, som om inte ultratypisk i sin knutna ungdom, i alla fall fick mig till rätt plats. Här fanns lite mer yppig ung vinbärsarom, en grillad fatkaraktär och en lite småskitigt klassisk bordeauxkänsla som var läcker, och god.

Ett vin som gladeligen imponerade (på hela gänget) var den otroligt uppskattade 2000 Château Trotanoy från Pomerol, där både söt och yppig mörk bärfrukt trängdes med mer återhållet klassiska toner, en god syra, rostade på gränsen till chokladbrända ekfat. Gott, tyckte vi alla, men helst vill man komma tillbaka till vinet om fem till åtta år. Och det gällde egentligen alla unga viner i denna primörprovning.

Och så kom 2000 Château Troplong-Mondot från St-Emilion som gjorde ett stort intryck på oss alla. Det hade en nästan amerikansk kropp med en rik fruktsötma, men samtidigt med en kalkigt mineralisk ton och en fatkaraktär som närmast kan beskrivas (i sitt unga skick) som en hård körning på svarven. Med luft blev vinet riktigt, riktigt gott! Men mot 2000 Château Angélus, också det från St-Emilion, hade det faktiskt ingen chans – trots att jag gav dem nästan identiska kvalitetspoäng. Det senare vinet hade en mer komplex sammansättning, även om det initialt hade en mer vegetal aromprofil. Till saken hör att alla viner hade luftats i karaff och tillbaka i flaskan cirka tio timmar före tillställningen.

Blyerts, stenigt stram struktur och påfallande Pauillac, skrev jag om 2000 Château Ducru-Beaucaillou från Saint-Julien, och för andra gången under kvällen ta på mig dumstruten och lova att hålla käften med mina dåliga gissningar. Men vem bryr sig när det är så gott och man skickar upp siffrorna 93-94 på sin poängspade? Vin ska vara kul, och gott, men inte prestige i stil med att ”jag, minsann, gissade rätt, medan du, din socialbidragstagare, inte vet ett skit om bra viner”. Fuck’em!

Båda föregående vinerna var ett hack bättre och mer komplexa än 2000 Château Léoville-Poyferré från Saint-Julien, som trots en mycket god fruktighet och intressant krydda som förde tankarna till Läkerol Original, och ungdomligt markerade tanniner, inte nådde upp till exakt samma kvalitetspoäng. Dock fullt godkänt, med råge!

Ska man följa den allsmäktiga Robert Parker, ska man tycka att 2000 Château Montrose från St-Éstephe ska vara bättre, men jag (och några med mig) stördes av de vegetala och vresigt omoget gröna nyanserna i doften, och den ogina, faktiskt omogna smaken. Är du asket, kommet du älska detta vin, annars inte. Jag gör det inte – men håller ändå med om att det finns en viss grundkvalitet i doften och smaken. Men var är den älskvärda kroppen?

Jag har svårt att förstå viner som är otillgängligt ogina som unga, och som sägs ”behöva tid för att bli bättre”. För att ett vin ska vara stort, ska det vara begripligt, välbalanserat och gott redan från början. Som 2000 Château Palmer, som är strålande klassiskt och till och med djupt mitt i den finstämda elegansen. Här finns både god kropp, syra och mineral, och fatkaraktären är tydlig men ändå väl integrerad. Det här var en av de flaskor som blev urdrucken snabbast under middagen.

Vi åt en härlig, långkokt boeuf bourguignonne, matig och värmande med en ljuvlig rödvinssmak och en perfekt sälta från sidfläsket – vilket behövdes för att polera de unga markerade tanninerna.

Jag passade på att skicka in en utmanare, som förvånande mig ordentligt. När jag öppnade flaskan på eftermiddagen, var vinet mörkt fruktigt och djupt, massivt men samtidigt knutet med en markerad tanninstruktur och tydlig mineralton – precis som väntat. Men sida vid sida med de andra vinerna, framstod det några timmar sedan nästan som australiskt i sin yppiga, till och med mintiga doft. Men det var hur gott som helst – men inte alls så som jag förväntade mig 2000 Chateau Montelena från norra Napa Valley. Men så var utmaningen för stor för amerikanen – en briljant 2000 Château Pichon-Longueville Baron från Pauillac stod i nästa glas. Vilket underbart djupt, vilken kraft – och ändå så elegant. Så här vill jag att det ska smaka om en ung stor bordeaux från en toppårgång som 2000. Ett av kvällens finaste viner, helt klart.

Nästa vin var först oväntat aromatiskt med urläckra toner av körsbär och rosor, men med en stunds ytterligare luftning i glaset, växte det fram djupare och mörkare nyanser, och den fina tonen av ceder, grafit och mörk choklad (från faten). Gissningen gick åt St-Julien, och vinet visade sig vara 2000 Château Léoville-las-Cases.

I sista flighten skärptes tonen ytterligare, och även om det första vinet initialt var lite blygt på gränsen till glest, växte det betydligt med luft och bjöd på en mycket elegant och finstilt doft och smak med djup. Men när etiketten röjdes, blev jag ändå förvånad, jag hade faktiskt väntat lite med tryck i frukten, lite mörkare frukttoner, och lite fastare struktur av 2000 Château Latour, ett vin som jag normalt sett håller som det kanske bästa i Bordeaux. Det var också första gången jag satte Château Margaux högre, men 2000 Château Margaux är ett i stort sett helt fulländat vin, åtminstone kommer det att vara det när tiden får frigöra den idag något knutna kroppen, och ge den både den bredd och djup som förväntas av ett exceptionellt vin. Det var mer sirligt och nyanserat än den mycket större, mer fruktdrivna, lite mer orientaliskt kryddiga 2000 Château Lafite-Rothschild som avslutade sviten av tvåtusenviner.

Vi fortsatte med rundgång i flaskuppställningen till de goda vällagrade hårdostarna, där en läcker Comté föll mig allra mest i smaken. Kategorin hårdostar är den mest användbara till vin – i stort sett alla vintyper passar till dem. Till dessert hade Millie gjort små crème brulée, till vilka vi njöt av en gyllene, sammetslen, honungsaromatisk och superelegant 1975 Crème de Tête från Château Climens i Sauternes.

Ja, så kan det gå, en nästan helt vanligt fredagskväll i januari. Att middagsbordet lockade mer än att se Gudrun Schyman svassa omkring på dansgolvet i Let’s Dance, behöver jag väl knappast förklara.

TB Grill Room den 7 och 8 januari

Tionde året gillt för mig på Högfjällshotellet i Sälen, en gigantisk skid- och hotellanläggning som under åren har visat sig vara en träffsäker högborg för god mat och goda drycker. I tidens anda har man till årets säsong förminskat sin exklusivaste restaurang Oncle Jean till för förmån för fler platser på den mer tidsenligt framgångsrika grillrestaurangen TB Grill Room. Konceptet är lika enkelt som uppskattat – rejäl och väl tilltagen rustik grillmat enligt svenskamerikansk hybridmodell. Servispersonalen är ung och kanske något orutinerad, men påfallande tjänstvillig, varm och tjänstvillig! Menyn är inte särskilt stor, men man hittar en hel del godsaker på den, som exempelvis löjrom, ostron, nykokt hummer eller havskräftor till dagspris, skaldjursplatå, råbiff, charkuterier – och så massor av grillat kött (amerikanskt, välhängt och snyggt marmorerat) med tillhörande side orders.

Kväll ett började i Pianobaren en trappa upp, där det blev ett par flöjtar NV Brut Beaumont de Crayères från kooperativet Beaumont, en torr och frisk champagne med försiktig brödighet och nyanser av gula äpplen. God, men inte särskilt märkvärdig – men en helt okej start på kvällen.

Väl nere i grillrestaurangen TB Grill Room beställde jag in en alldeles fantastiskt god grillad hummer, som serverades med citron, majonnäs och ugnsrostad gott bröd – det var verkligen utsökt med den fina kombinationen av hummersötma, citrussyra och de rökiga aromerna från träkolsgrillen. Magnifikt! Här ville jag ha amerikansk chardonnay, men vi körde på i enklare och mer vardaglig stil. I första glaset en 2006 Irony Chardonnay från Delicato Family Vineyards och en av deras vingårdar i Napa Valley. Det här är egentligen inte alls min typ av chardonnay – en aning smörig och tropiskt fruktig med en lite för mjuk syra och lätt brända vaniljtoner från ekfaten – men då jag nyss var hos firman i Monterey och missade att prova detta vin, fick det en chans här.
Nästa chardonnay var helt klart bättre utan att för den sakens skull vara imponerande, 2007 Carneros Chardonnay från anrika Buena Vista Winery. Tack vare deras svala vingårdar i södra Carneros, har vinet en frisk syra och finstämd fruktighet, men även detta hade en lite för uttalad rostad ekfatskaraktär för att vara verkligt komplex – men fatrökigheten mattades av något i mötet med grillaromerna, och därför blev kombinationen utmärkt.

Vi tog också in två pinotviner, det första av dem 2006 Carneros Pinot Noir från samma vingårdar och firma, Buena Vista Winery. Doften var sötaktigt rödfruktig med en lätt kryddig fatton, en mjuk och silkig och lite publik smak med måttliga tanniner och mjuk syra. Nästa vin var lite bättre, 2006 Russian River Selection Pinot Noir från Gary Farrell. Även om frukten var lite ljusare, saknade även detta vin den stringens, friska syra och högre aromer som jag förväntar mig av druva och ursprung. Det bör noteras att de provade vinerna från Buena Vista Winery och Gary Farrell är instegsserierna – båda vinerier gör riktigt fina viner i lite högre prislägen.

Dags för kött. Suget efter en skön 300 grams Rib Eye eller dito stor New York Strip var överhängande, och såklart bligade jag mot en halvkilospjäs i form av T-Bone? Nu bestämde jag mig istället en grillad gödkalvkotlett, och det visade sig vara ett utmärkt val. En drös med goda side orders vällde in; potatisgratäng, bakad potatis, frites, ugnsbakad tomat, haricots verts, sauterade champinjoner, cole slaw, rödvinssås, barbequesås, pepparsås och bearnaise. Varför välja när man kan ta allt?
Mer rött vin stod på dagordningen. I det första glaset blev det en riktigt god, elegant fruktig och stenigt mineralkomplex 2005 Merlot från firman Geyser Peak i Alexander Valley. Den var riktigt stilig, närmast klassisk och faktiskt även nyanserad och passade fint till det goda, eleganta köttet. Men det var nästa vin som blev kvällens godaste, 2004 Napa Valley Cabernet Sauvignon från Atlas Peak Vineyards. Även den var klassiskt elegant, märkt av vingårdarnas steniga jord, fint strukturerad och till något komplex med en fin mörkbärig fruktighet och medellång eftersmak.
Spanien representerades av 2007 Mas d’En Catalá, som jag misstänker görs av köpta druvor på ett kooperativ i Gratallops för något som heter Cofama Wine Exports. Visst fanns den typiskt mörka och lite söta grenachefrukten här, men vinet saknade den struktur och fina mineralton som jag vill ha i vinerna från Priorat. Inte särskilt upplyftande med andra ord.
Sötknarkare som jag är tog jag en snabb dessert, carpaccio på ananas med ananasmousse och choklad. Och det var såklart gott.
Baren nästa, och en bunt goda öl från fantastiska Oppigårds Bryggeri i Hedemora, fick avsluta kvällen.

På Högfjällshotellet har man ofta gästspel, och den här fredagen var Joakim Lundblad från Svartsjö Slott (han var tidigare kökschef på Yasuragi) som stod i köket på TB Grill Room, och sakégurun Åke Akebono i matsalen. Sådant missar man ju såklart inte!
Till förrätt en hummer tempura med en fint sötkryddig dipsås med ingefära och vitlök och ett stänk soja, och en fint strimlad och lätt syrligt marinerad grönsakssallad. I glaset en mjölkvit och lite grumlig Ori Nigori Sake från bryggeriet Heywa som ligger två timmars bilresa söder om Osaka. Dess diskreta rissötma och fint fruktiga jäsningsarom passade perfekt till hummerns milda umamisötma och den goda dipsåsen.

Som mellanspel tog jag in lite frasigt tempurafriterade grönsaker som dippades i en buljong av havsalger som spetsats med lite soja och ingefära. Jag körde vidare på typen nigori saké, som är en grovfiltrerad variant av saké, som i grunden kan vara vilken typ av saké som helst. Den jag tog kom från bryggeriet Kiuchi, en dryg timmas bilfärd norr om Tokyo, och heter Kurashizuku Usu Nigori och i grunden är det en saké av typen junmai ginjo. Det här är en mycket elegant nigori saké, som egentligen är självavrunnen genom ett fint filter, vilket har gett sakén ett betydligt klarare utseende än den föregående, och den är också mer elegant. Här bjuds en fint fruktig arom och en fint kryddig ton av lakritsrot och fin tång, och eftersom man har låtit pastörisera sakén hastigt i flaska (annars sker det i tankarna) har man fått en liten spritsighet i smaken – som är klädsam.

Helt ny stil på saké kom i tredje glaset, och det är en ytterst komplex variant som har lagrats under tre veckor i helt nya cederfat från svala skogar i norra Japan. Sakén kom från samma bryggeri som den första, Heywa, och heter Sugi Tarusake. Den typiskt rissötman och mjuka fruktigheten finns här, men också en läcker vitpepprig kryddighet och en fin ton av cederträ. Den här typen av saké brukar passa riktigt bra till stekt och grillad mat, och den satt också perfekt till den halstrade fjällrödingen som serverades med brytbönor, sockerärter och vaxbönor som hastigt stekts tillsammans med shizo, en fint kryddig ört som är vanlig i flera japanska maträtter. Friterat ris och sauterade nudlar med en försiktig hetta gick som goda tillbehör.

Lite dessert blev det också, en len mousse av ananas och mango som toppades med en fin kompott av samma frukter, och ett frasigt flarn med sesam. Och så världens allra godaste sötsak i glaset – Nikkori Umeshu från bryggeriet Kino Tsukasa. Det här är en alldeles fantastisk dryck, gjord enligt gammal japansk tradition. Basen är en saké som destilleras en gång till 35 procents styrka, sedan tillsätts socker och finaste färska plommon för att macereras under tolv månader. Därefter späds plommonspriten ner med vatten till 11 procents alkoholhalt och en sötma kring 90-100 gram per liter, och detta plommonvin (som på japanska benämns som umeshu) får sedan mogna i ståltankar under ytterligare två år. Här möts en ljuvlig plommonfruktighet med en utsökt sötma och fina mandelaromer – ja, jösses vad det är gott. Det blev påfyllning … två gånger till och med. Och så gav jag blanka fanken i att borsta tänderna. Att förstöra en så fin eftersmak med Pepsodent känns otroligt korkat!

Middag den 2 januari

Årets första middag var liten, fem man stark, och något mer spontan och improviserad än vanligt. Efter jul- och nyårshelgernas ”måsten” är det skönt att bara göra precis som man vill, bortom traditionerna. Sour tyckte vi skulle fira det nya året med en legendarisk femtioåring, 1959 Brut från Champagne Henriot (enligt Skumpa-Julle en av de bästa champagnerna någonsin). Idag är vinet bärnstensfärgat, knäckigt och moget kolalikt med rondör, en liten jordighet, torkad svamp och tryffel som bygger på vinets komplexitet, men det är lite väl slappt för att rocka min värld. Därför tog vi till ett klassiskt trick, att toppa upp lite av det gamla trötta vinet med en spänstigt vital ungdom – och vips så fick vinet nytt liv, och blev genast mer elegant och syrafriskt. Det unga vinet var en utmärkt ren 1998 Cuvée William Deutz Brut från Deutz, elegant och frisk med en fint äpplig nyans och lätt brödiga toner av jästen. I förhållande till åldringen fanns här inte ens ett embryo till mognadstoner – men nog finns det en första hint av sekundäraromer i vinet. Gott var det hur som helst, till chipsen och den tunt skivade tryffelsalamin.

Två vita viner inledde den spartanska middagen, där första rätten var tagliatelle med hummer och halstrad torskfilé. Att det var två chardonnayviner stod klart, men då de var tydligt olika gick gissningarna först åt två håll. Mest tydligt amerikansk var det högra glaset, som Mr Z snabbt fastställde komma från Peter Michael Winery. Så var det också, det generöst och nästan visköst tropiskt men ändå friskt fruktiga och muskotkryddigt fatnyanserade vinet var 2005 Belle Côte. Det första glaset var mer stramt och syrabetonat, och hade också en fin mineralton och bara en försiktig och mycket väl placerad fatkaraktär – och det var av de två inte bara det mest stilfulla, och också betydligt billigare. Etiketten avslöjade att vinet kom från en av de högst belägna vingårdarna i Kalifornien, 2007 Coast View Vineyard Chardonnay från firman De Tierra Vineyards i Monterey.

En riktig middag kräver en god bourgogne, så är det bara! Och här kom de vackert klotrunda bourgognekuporna väl till pass för att fånga upp, intensifiera, och leverera den kanonad av röda sommarbär, mosade trädgårdshallon, körsbär, nypon och fint utslagna Mercedes-rosor. Syran är frisk, tanninerna där men silkeslent inbäddade, och tonen av mineral ligger kvar länge och slutar i en känsla av sommarregn över Gotlands kalkstenslandskap. Just det här vinet är ett av mina absoluta favoritviner i Bourgogne nästan oavsett årgång, 2006 Gevrey-Chambertin Premier Cru Clos St-Jacques från Domaine Fourrier. Jösses i gatan vad gott!

Tanken var sedan en studie i Grenache från magikern Manfred Krankl och Sine-Qua-Non i Ventura County norr om Los Angeles. Så blev det inte, en illasinnad terroristattack av TCA hade ödelagt den ena av två flaskor, 2004 Into the Dark, och den formligen stank av precis allt annat än önskat. Därför byttes temat till en studie i årgång 2001 från Sine-Qua-Non. Det första vinet var 2001 Ventroliquist, som i doften var lite med diskret än väntat. Då flaskan öppnades var doften nästan stum, men efter en timma i karaffen började saker och ting hända. Frukten väcktes till liv, och växte i storlek, och även smaken breddades och förlängdes och bjöd på en intensiv och silkig körsbärs- och hallonfrukt med en stiltypisk touche av lakrits, och tanninerna var silkigt väl integrerade. Nu, såhär åtta år efter att vinet jästs färdigt, har också ekfaten trollats bort i den slösande rika men ändå elegant polerade frukten.
Nästa vin fick bli 2001 Midnight Oil, en alldeles förträfflig och skolboksmässig syrah som har en tät och mörkt bärfrukt, en god kryddighet med inslag av lakrits och brända raggardäck, en fortfarande ung och tydlig tanninstrukturerad smak. Det här är, som förväntat i förhållande Syrah mot Grenache, ett vin som har rört sig betydligt mindre på mognadsskalan, och min erfarenhet av Sine-Qua-Non säger att vinet har ett liv om minst 10-12 år till. Med luft växte vinet i intensitet och djup på ett sätt som är så typiskt för Sine-Qua-Non – som gör några av de mest monumentala vinerna av Syrah i världen.
Båda vinerna matchade maten perfekt, en smakrik couscous med brunoise av grönsaker och kryddad med kanel och spiskummin, till vilken helstekta majskycklingar hörde. Dessa var marinerade i olivolja, vitt vin, kaffe, chili av typerna Ancho och Chipotle, spiskummin, korianderfrön, rosenpaprika, kardemumma och färskpressas apelsin. Det är precis den typ av smakrik mat som vinerna från Sine-Qua-Non kräver. Och det blev ju såklart riktigt, riktigt bra!

Mr Z bjöd på storslagen modern nymodighet från Napa Valley, 2006 Materium från den unga firman Maybach (samma familj som gör de fantastiska bilarna) och deras vingård alldeles intill toppfirman Dalla Valle. Det här är ett mörkfruktigt, tätt och ännu fatdoftande stort vin av Cabernet Sauvignon som har den där fina tonen av röd vulkanisk jord som man också finner i vinerna från de intilliggande vingårdarna Dalla Valle och Screaming Eagle. Helt klart vann den här ungdomen på en ordentlig behandling i karaff, och under kvällen såg vi hur det i allt större takt blommade ut.
Platter hade tittat åt helt annat håll i sin fina vinkällare när hans vinval gjordes. Han gick old school, och valde en så typisk skolboksbordeaux man kan tänka sig. Jag tyckte först vinet påminde om Mouton-Rothschild från mitten av 1980-talet, men det hade inte det djup jag hittar i de misstänkta årgångarna 1986 eller 1988, och särskilt mycket yngre trodde jag inte det var. Klassiskt stallig och grusig med nyanser av blyerts och ceder, och så där lagom skitig med toner av brettanomyces, och med en helt mogen tanninstruktur och en avsmalnande lätt intorkad kropp. Vinet visade sig vara 1990 Château Cos d’Estournel från Saint-Estephe.

Två extraviner stod på menyn, och det första av dem på önskan av Sour som ville ha mer av Syrah eller Grenache. Då vi tidigare under kvällen hade talat om en gemensam bekant i Napa Valley som vi hade besökt, Michael Havens, kändes det rätt att plocka fram en nu förträffligt kryddig och läckert komplex 2004 Napa Valley Syrah från Havens Wine Cellars. Det andra vinet var en gåva från underbart vackra Vanessa Robledo, en annan av våra gemensamma bekanta i Kalifornien. Från hennes familjeegendom Robledo Family Winery hade jag fått en specialtappning, 2007 Napa Valley Cabernet Sauvignon Sixth Edition, som bjöd på en mörkt och för firman oväntat djup och koncentrerad frukt och ungdomligt stadig struktur. Jag blev helt överrumplad över hur otroligt gott vinet var, och hade det inte haft en lite för vaniljssöt ton av de amerikanska ekfaten hade jag gett vinet än högre poäng. Men ikväll drack vi bara, i stora klunkar.

Till doften och smaken av alla härliga slattar njöt vi mogen hård komjölkost från Alperna, toppad med tryffelhonung.
Ja, svårare än så här behöver det inte vara att sådär helt plötsligt förgylla en dag i början av året.

Summering: 5 gäster, 12 viner och 20 Riedelglas

Årets Bästa 2009
Så har ännu ett år gått, och året har som vanligt inneburit ett par hundra vingårdsbesök, ett par tusen provade viner, och en hel del luncher och middagar på både restauranger och vid privata bord. Att sammanställa en rättvis och noga genomtänkt ”Årets Bästa Lista” är både alltför svårt och tidskrävande, och som vanligt nöjer jag mig med att plocka direkt ur hjärtat och akutminnet. Det känns bättre.

Årets största vita viner
2007 Meursault Premier Cru Perrières
från Comte Lafon
Meursault när den är som bäst, kristallklart i frukt och mineral, med djup och intensitet – men över allt detta en fantastisk finess och balans. Att det dessutom är så oerhört svårt att få till ett besök med Dominique Lafon gjorde den fantastiska och omfattande provningen så speciell att det helt klart var ett av årets mest minnesvärda vinkällarbesök.

2007 Le Montrachet Grand Cru
från Domaine de la Romanée-Conti
Aubert de Villaine sa till mig att han trodde det skulle ta över 10 år innan vinet visar upp sina mest komplexa toner. Sällan har lagring känts så onödig (i mitt tycke), jag gav vinet 98-99 poäng nu – just för sin formidabla excellens. Det är utan jämförelse den bästa Le Montrachet från DRC jag har provat vid så ung ålder, och jag längtar inte ens efter att smaka detta stilfulla, enastående välkalibrerade och komplexa vin om ens fem år, än mindre 10 år. Jag vill ha mer … NU!

2005 l’Ermite Ermitage Blanc
från Chapoutier
Jag har alltid känt en viss tvekan för den påstådda storheten i domänvinerna från Chapoutier, åtminstone när det kommer till hans vita viner från Hermitage. De är kanske vinvärldens mest opålitliga viner – antingen är de oxiderade (oavsett ålder) och rustika, eller alldeles fantastiska. Det här vinet hörde till de senare, och var tveklöst ett av årets allra bästa viner – och ett av tre vita hundrapoängsviner i år. Det är minst sagt ett magiskt vin!

2004 Marcassin Vineyard Chardonnay
från Marcassin
Det finns gott om toppfirmor för Chardonnay i Kalifornien; Kistler, Peter Michael, David Ramey, Kongsgaard och Aubert, för att nämna några. Helt klart hör Marcassin dit, och just det här är ett vin som med tydlighet visar på det. Massiv, intensiv och fet kropp av samma storslagenhet man finner i vinerna från Le Montrachet, och med en stramhet och syra som också påminner om den i dessa – dock med en lite mer kryddig fatton och avsaknad av kalkig mineralitet. Men det är fullkomligt lysande vin som stod sig oförskämt väl i glaset vid 20 grader! Det bästa vita från Marcassin jag har provat!

Årets bästa röda viner
2008 Romanée-Saint-Vivant Grand Cru
från Domaine Sylvain Cathiard
Fortfarande i fat, och därmed egentligen utanför min vanliga strikta ram för att bedöma viner. Men det går inte att hålla detta vin borta från årets toppkvartett. Mitt vinälskande hjärta klarar helt enkelt inte av det. Sånär som på La Tâche och självaste Romanée-Conti (i de flesta årgångar), trodde jag inte att ett bara ett år gammalt fatprov röd bourgogne kunde vara så obeskrivbart sinnligt, silkigt och sensuellt. Jösses vilken precision!

2005 Romanée-Conti Grand Cru
från Domaine de la Romanée-Conti
Känns nästan fånigt självklart att sätta upp detta fulländande vin på den här listan – det är som att slå in en dörr till en friggebod med en tysk Tigertank. Finmekaniken i en röd bourgogne blir aldrig bättre än så här, och det går nog heller inte att pressa ihop lika många rödfruktiga, blommiga, jordiga, animaliska och förföriska doftmolekyler i ett vins doftregistret än vad detta bjuder på. Skulle tro att en gaskromatograf skulle explodera av överhettning om någon körde vinet genom en. Ändå är vinet som mjukaste siden!

2001 Harlan Estate
från Harlan Estate
Igen! Och så kommer det alltid att vara – Harlan Estate är ett av världens mest magiska cabernetviner, och när det vankas toppårgångar som 1994, 1997, 2001, 2004 och 2005 vidgas tårkanalerna. Vinet är fortfarande ungt, men det har nu släppt greppet om sin första fruktchock, och är istället märkvärdigt sensuellt och finpolerat trots sin som vanligt stora kraft. Det här blir bara läckrare och läckrare. I år har det slunkit ner fyra gånger, och totalt kanske tio. Mitt kvalitetspoäng har vandrat från 98-100 poäng varje gång (blint), men smaken har nu nått otroliga 105 poäng!

2005 Ovid
från Ovid
”För att tjäna en liten förmögenhet på vin, krävs att man börjar med en stor”. Så lyder den både vanligt citerade och fullkomligt sanna devisen bakom stora viner. Men det krävs så ofantligt mycket mer än så – det krävs terroir, och ett team som förstår att tolka och respektera denna. Det är precis vad man på nya toppfirman Ovid högt uppe i bergen i Napa Valley har förstått. Andy Erickson (bland annat Screaming Eagle och Dalla Valle) är mind behind, och han ägnar sig inte åt misstag. Det här är idag ett av de allra mest imponerande vinerna i Kalifornien, och det är faktiskt bara första årgången. Snacka om terroir!

Årets stora budgetvin
2005 San Vicente
från Señorio de San Vicente
Allt guld som glimmar, behöver inte vara galet dyrt. Det här är en alldeles fantastisk modern och terroirdriven rioja av 100 procent Tempranillo från familjen Eguren och deras egendom Señorio de San Vicente. Omkring 300 kronor kostar det – och det är lika djupt, elegant och komplext som sina dubbelt så dyra vänner i Rioja.

Årets mest sällsynta
2005, 2001 och 1997 Napa Valley Reserve
från The Napa Valley Reserve
Visst händer det ofta (åtminstone varje vecka) att jag provar exceptionella och även extremt sällsynta viner – det är ju faktiskt en del av arbetet. Men att inom loppet av tre dagar prova tre årgångar av ett av de mest sällsynta viner jag någonsin har hört talas om (sånär som på rara gamla flaskor), det berör även en luttrad vinprovare som mig.
Det här vinet säljs enbart till det fåtalet medlemmar i den superexklusiva klubben The Napa Valley Reserve, där inträdesavgiften ligger på 160 000 dollar! Det här är en cabernet i samma anda som Harlan Estate, inte att förvånas över eftersom Bill Harlan också äger The Napa Valley Reserve, men det har är byggt i en aning lättare och mer strukturerad stil. Och det är förtvivlat gott och komplext! Det är lite av Napa Valleys svar på Château Latour.

Årets omvärdering
Kalifornien 1998
Jaha, så blev då äntligen dags att omvärdera lite gamla fördomar om den svala och generellt sett nerskrivna och därmed svårsålda årgången 1998 i Kalifornien. Nu med drygt tio års mognad börjar vinerna istället för omogen fruktighet, bjuda på viss mogen elegans. Château Montelena, Shafer Hillside Select, Harlan Estate, Mondavi Reserve, Schrader är några av de alldeles utmärkta 1998:or som har runnit ner med stort behag under året.

Årets vinkällarbesök
Domaine Sylvain Cathiard
Bourgogne / Frankrike
Att plocka ut ett av flera hundra besök är svårt, för att inte säga omöjligt, men detta kommer direkt från hjärtat! Tre gånger har jag knackat på dörren – med inbokat besök i agendan – utan att komma in. Denna gång gick allt som det skulle, med råge. Besöket i den helt nybyggda vackra stenvalvskällaren i Vosne-Romanée varade i ett par timmar, och det som sögs upp ur faten var ren magi! Sylvain var på strålande humör, och hela långa vinlistan provades igenom, med Sylvain som en lika detaljerad som ödmjuk kommentator. Jag kommer aldrig glömma det här besöket – och från och med nu är det ett årligt event. Det har vi skakat hand på!

Årets upptäckter
Domaine Bachelet
Bourgogne / Frankrike
Tystlåten på gränsen till blyg tar Denis Bachelet och hans son emot i källaren och visar sina finstämda, delikat fruktaromatiska och av terroir trogna viner från Gevrey-Chambertin. Utan någon tidigare erfarenhet av dem, inser jag att det är bland de mest förtjusande viner jag provade i Bourgogne i år.

Domaine des Croix
Bourgogne / Frankrike
Ung och framåt, och lika detaljfokuserad som dynamisk har David Croix visat att han inte bara hör till den nya generationens stjärnor i Bourgogne. Han har också visat att tiden är mogen att satsa på enskilda premier crus i kring Beaune, något som i stort sett bara de större firmorna har gjort förut – utan att verkligen lyckas lyfta fram den stora kvalitet som såklart finns här såväl som i andra byar i Bourgogne. Tack för David – du har blivit en av mina nya måttstockar i Bourgogne!

De Tierra Vineyards
Monterey / Kalifornien
Upplyftande filosofisk hållning till vinodling och vinmakning, och klassiskt strukturerade viner med markerad ursprungskaraktär och tydlig druva. Och mitt i alltihopa med en lekfull och livsbejakande syn på vad vin egentligen är. Lägger man till de märkvärdigt måttliga priserna ter sig vinerna från De Tierra Vineyards självklara måsten.

Årets mest upplyftande restaurangbesök
Ubuntu
Napa / Kalifornien
Grön magi i Napa Valley! Vilken förbluffande bra och intressant restaurang, och vilka ljuvliga smaker och kompositioner. Mer detaljerad beskrivning under etiketten ”Restauranger USA” härintill.

Yank Sink
San Francisco / Kalifornien
Snabbmat har aldrig varit snabbare. Och riktigt god kinesisk mat har heller aldrig varit godare. Det var inte första gången jag var här, och definitivt inte sista. Mer detaljerad beskrivning under etiketten ”Restauranger USA” härintill.

In Memorium
Michael Jackson (29 augusti 1958 – 25 juni 2009)
Inte mycket till vinpersonlighet, dock en av de allra största i musikhistorien – och den allra största scenpersonligheten som ännu har beträtt en musikscen. Jag är bara en av hundratals miljoner som har stått framför spegeln och försökt mig på moon-walk och mimat till hans mångtaliga hitlåtar. Som ingen annan inom showbiz har Michael Jackson gett drömmar och hopp till unga inom musik- och dansbranschen, och inspirerat till framsteg inom både dans, musik, musikvideos och show. Han var en av de ledande inom alla dessa discipliner, och sammantaget den största av dem alla.

King of Pop – I love U, and I miss U!

Tack för allt du gav!

Bortamatch den 29 december

Jaha, så var man ”på flaskan igen”, den här kvällen lite långsammare i stegen än i förrgår, men som vanligt med fanan i topp och sinnena på helspänn. Idel vänner och kolleger slöt upp när Tom Nicola fyllde år och bjöd in på skön middag med en diger samling tillhörande viner som han grävt fram ur sin storslagna vinkällare!

Champagne stod som vanligt på första parkett, och allra först ut var en magnum 2002 Brut Millésime från Champagne Jacquart, en förbluffande bra och aptitretande champagne för sitt modesta pris. Den följdes av en diskret rosaskimrande 2000 Brut Rosé från Louis Roederer, ytterst delikat och blygsamt hallon- och smultronsmakande med pigg syra och skön mineralton.
Nästa champagne förbryllade mig, en hel del! Färgen var blekt rosa, men med en svag nyans av orange. Kanske en välmogen sak? Doften stämde in på det, här fanns oxidnyanser och en liten ton av torkad svamp, men ändå en ungdomlig rödfrukt i form av hallon och röda vinteräpplen. Jag fick helt enkelt inte ihop det … förrän vi började tala om att vinet troligen var fatjäst. Men Gud så enkelt (suck), och då blev ju tanken på Selosse snarare än Krug (den är annorlunda) helt naturlig, och visst var det just NV Rosé från Jacques Selosse vi hade i glasen. Hur kul och komplex som helst, om man trivs med mogna eller fatiga oxidnyanser, och så vitt jag kan minnas har jag aldrig provat denna tappning tidigare. Inte så konstigt, 6 000 flaskor om året görs av denna rätt sällsynta champagne.
Vi njöt av champagnerna till skedar med Skagenröra och löjrom, till tunt lufttorkad skinka och till de sedvanliga lantchipsen.

Jon Hill bjöd tre bubbel från den biodynamiska producenten Larmandier-Bernier, som jag tidigare inte har varit särskilt förtjust i. (Jag tyckte de var lite jordiga, och grovhuggna.) Den första av dem var 2004 Vieilles Vignes de Cramant, en blanc de blancs som är torr och stram med distinkt ton av citrus, gröna äpplen och mineral. Den vanliga versionen, NV Terre de Vertus (det är egentligen en årgångschampagne, i detta fall 2006, men bara lagrad 6 månader på jästen, därför ingen regelriktigt årgångstappning) är bättre än tidigare tycker jag, men det är inte min favorit hos det här huset. Istället fann jag 1999 Millésime Special Club vara riktigt trevlig i sin enormt fokuserade, mineralmarkerade, strama och puritanska chardonnaystil, som i nuläget dessutom har börjat visa en första hint av mognad.

Till bords serverades (blint, som alltid vid gängets sammankomster) tre rieslingviner. Om det ingen tvekan, även om vin nummer två först var återhållet och svårgissat. Det första glaset formligen skrek Mosel-Saar-Ruwer med viss mognad – dock var vinet något yngre än jag trodde, 2001 Eitelsbacher Karthäuserhofberg Riesling Auslese från Karthäuserhof. Vinet bjöd på en komplex doft och smak och fin sötma, men inte särskilt markerad syra. Då var syran betydligt stramare i nästa vin, som helt klart upplevdes yngre och mer knutet. Dessutom både torrare och mycket kraftigare. Här stod 2001 Riesling Berg Schlossberg från Georg Breuer som en monolit i glaset, orubblig i sin unga och nästan oförlösta strama stil, men med luft växte vinets doft och visade efterhand mer av den storhet som ska komma ur vinet, i framtiden. Det tredje vinet var det allra mest yppiga och kristallklart gulfruktigt eleganta med både stenig mineralton, rik frukt, frisk och läskande syra samt en lätt kryddighet som röjde ursprung och kvalitetsklass direkt – Wachau i Österrike, och klassen smaragd. Jag trodde först vinet kom från någon av toppfirmorna Prager eller Leo Alzinger, men med den eleganta årgången röjde till slut vinhuset, F X Pichler. Vinet var 2007 Riesling Smaragd Loibner Oberhäuser. Urgott!

Till rieslingvinerna blev det en lite chilikryddig nudelsallad med halstrade pilgrimsmusslor i en sydostasiatisk stil – en typ av mat där rieslingvinernas fina balans mellan fruktsötma och syra på ett fulländat sätt plockar upp lime, chili och spännande kryddning.

Mer vitt i glasen, men nu av annat ursprung. Det första av dem var skolboksmässigt och min gissning föll närmast rakt i cirkelns mitt – 2004 Puligny-Montrachet Premier Cru Champ Gains från Domaine Etienne Sauzet. Stram, mineralisk, årgångstypiskt örtig och kalkstensbetonad med den typiska ton av eukalyptusmjölk som hör byarna kring Montrachet till. Nästa vin var av samma ursprung, men från annan producent och årgång – dock i samma kristallklara ton som det från Sauzet, och mycket positivt välbevarat; 1999 Puligny-Montrachet Premier Cru Les Caillerets från Domaine de Montille, ett vin som Diamond Lager hade grävt ur sina gömmor. Även vin nummer tre kom från samma by, men tack vare en rejäl ökning i kraft och ekfat, trodde jag faktiskt vi hade nått nivån grand cru. Icke sa Nicke! Det var tvärtom en village, 2007 Puligny-Montrachet Vieilles Vignes från négociantfirman Nicolas Potel (som sedan ett par år tillbaka har ny ägare, och ny bättre stil). Ungefär hälften av druvorna kommer från premier crus, vilket förklarade vinet djup.
Nykokt grön sparris med en generös skopa tryffel- och hummerhollandaise samt hummer satt perfekt till de nu tempererade, utmärkta vita bourgognerna.

Första röda var underbart moget kaliforniskt på näsan, men eländigt ”nebbiolo-elak” i gommen. Jag stannade dock kvar i Kalifornien, på bordeauxdruvor och bergsodlad frukt, men blev faktiskt förvånad över att vinet var så ungt som det var, 1997 Alluvium Red från Beringer och deras vingårdar i Knights Valley. Helt okej, men väldigt långt från årsbästalistan.
Då var nästa vin ofantligt mycket bättre och större, om än äldre och i en typiskt klassisk kalifornisk stil med fortfarande sötaktig frukt, en lätt järnig nyans och tydliga toner av söta vaniljiga ekfat. Det kunde knappt vara något annat än en klassiker från Beaulieu Vineyards, och så var det också, 1981 Cabernet Sauvignon Georges de Latour Private Reserve. Le Soul Jones har en och annan gammal skatt i sin källare, och det är alltid lika glädjande att få ta del av dem. Tack!
På temat moget stod också en oväntat silkeslen och läckert murrig 1975 Château Soutard, en grand cru belägen på platån strax norr om staden St-Emilion. Intressant och välhållen snarare än verkligt god, och ingen man sätter upp på inköpslistan eller brev till sin mor om. Men jag tackar Cat Woman för bidraget, och bockade av ännu en anständig buteljering från detta bedrövliga år i Bordeaux.
Min favorit i denna flight var mitt eget vin, en tonårsaktigt förföriskt sötyppigt och rosendoftande 2006 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Haut-Doix från den lilla fina familjefirman Domaine Groffier. Åh, kombinationen av denna läckra fruktkropp, de höga övertonerna, och den ändå så stringenta syran och mineraltonen. Det är lätt att älska det här!
Nästa pinot var inte min tekopp – den var lite mer jordig och rökig i en stil som snabbt förde in nästan alla gästerna på Sydafrika. Tänk att ett vinland så kapitalt har satt sig på vinkartan för en så frekvent förekommande oren doft i sina viner. Ändå fanns här element av riktigt fin frukt och till och med rosor, men det räckte inte – 2006 Pinot Noir från Whale Haven i
Hermanus vid den sydafrikanska kusten nådde hos mig bara betyget godkänt även om andra gäster höll den som mycket bättre än så.

Lite ost fick det också bli, en underbart mogen Langres, en krämig Chaourche (en av mina favoriter), såklart också Comté (annars ingen riktig ostbricka!), en vällagrad Parmigiano och en försiktig salt och mjölksöt Camembert med perfekt mognad. Till det riktigt gott surdegsbröd som Tom Nicola är så duktig att baka!

Sedan blev det de röda kraftpaketens tur att öppnas. Att det första av dem kom från Penfolds kände alla på sig, här möttes vi av en auktoritär och maffig doft av koncentrerad mörk frukt med en sötyppig ton av svarta vinbär, dessutom en lätt bränd fatton som jag trodde kom från amerikanska fat, vilket var fel, eftersom det enbart hade använts franska ekfat. Alltså kände jag vilket vin det var, dock inte årgången – och dessa toppviner utvecklas långsamt. Det var en 1999 RWT Shiraz som Meringue hade tagit med. Den skulle senare jämföras med en 2004 RWT Shiraz, som var ännu mer fruktintensiv, därför också lite renare i stilen eftersom faten knappt kändes. Av de tre vinerna från Penfolds, föredrog jag den supertrevliga 2002 Bin 707 Cabernet Sauvignon, som mitt i all kraft och fatkryddighet också bjöd på en silkighet. Även det vinet var för ungt för att visa sina mest komplexa sidor. Men gott var det.

Men resten av vinerna stod i en klass för sig, däribland ett vin från Châteauneuf-du-Pape som visade sig vara betydligt mer förtjusande och välnyanserat än vad jag normalt sett tycker att denna stora appellation förmår att prestera. I 2005 Clos du Caillou Réserve från Domaine Caillou finns precis den finstämda balans mellan intensiv frukt (söta körsbär), blommighet, djup, krydda och struktur som jag allför sällan hittar i den lite väl upphaussade vinstilen. Men det här var fenomenalt!

Men så kom de en duo som jag tyckte ännu bättre om. Dels den stora, täta och ganska massiva 2001 Madrona Ranch från Abreu Vineyards, en ren cabernet från David Abreu och hans fina vingård vid foten av Spring Mountain, som trots kraften i sin nuvarande fas mer bjuder på finess och polerade tanniner än för bara 1-2 år sedan. Eken är alltjämt tydlig, men så är vinet också alldeles för ungt. Jag skulle ge det 2-4 år till, till att börja med, om jag hade några flaskor kvar. Min sista fick emellertid sätta livet till tidigare i år.
Och så kvällens vin, 2002 Melbury från Bond, denna exceptionella firma som är skapad av Bill Harlan och teamet bakom Harlan Estate i Napa Valley, och som numera är lika bra. Det här är ett magnifikt tätt och samtidigt aromatiskt mörkfruktig vin som fortfarande har en viss ekfatssötma, men som överlag är oerhört väl sammansatt och bjuder på en längd som är förunderlig. Vilket vin!

Men det vin som skulle stänga kvällen var dagens 70-åring, en 1939 PX från firman Toro Albalá i Montilla-Moriles. Mörkbrunt med tydlig fatoxidnyans, stor och russinsöt doft med inslag av valnötter, choklad och katrinplommon och med en mycket komplex oxidationston, och med en fyllig, silkig och övergenerös sötma (över 500 gram per liter) som fullkomligt tapetserade gommen, och själen. Eftersmaken satt i till dagen efter…
Vi njöt denna delikata PX till en ljuvlig choklad- och kolatårta med hallon. Och så sjöng vi både vinets och värdens lov. Vilket kalas!

Middag den 27 december 2009

Säsongens sista hedonistiska middag på Café Rotsunda inträffar alltid i mellandagarna. Någon måttlig tillställning rör det sig aldrig om – den här kvällen är det svängdörrar in till vinkällaren.
Det hela började med champagne, som det sig bör. Först en generöst rosafärgad 2004 Brut Rosé Special Club från Paul Bara i Bouzy, en oväntat fruktgivmild champagne med idel röda sommarbär som trots en frisk syra bjöd på en nästan sötaktig känsla. Nästa roséchampagne hölls högre, 1998 Rosé Millésime från Champagne Henriot, och den var både stilfullt elegant och begynnande mognadsnyanserad. Helt enkelt vansinnigt god!
Tredje champagnen blev 2000 Millésime Grand Cru från den lilla odlaren Barnaut i Bouzy, som togs med av Dan the Man. Det var ingen rosé, förvisso väldigt god, lätt brödig med en liten ton av vinteräpplen och frisk, men den hade inte riktigt samma komplexitet som rosén från Henriot. Hur som helst slank den ner som Guds ord i en salig. Till två sorters potatischips – den stående partnern till champagne här på Café Rotsunda. (Är det fest, så är det!)

Väl till bords blev det dags att spänna fast säkerhetsbältena. Nu dj-ar skulle det bli åka av! Två viner i första flighten, samma årgång och samma ursprung men ack så olika. Jag har en fäbless för Sauvignon Blanc om den vinifieras (helt eller delvis) i ekfat, och om den inte kommer från Loire eller Nya Zeeland. Det första vinet kom från Château Sudiuraut i Sauternes, men då reglerna inte medger torra viner i appellationen, har 2004 S de Suduiraut betecknats som AOC Bordeaux. Vinet är till en tredjedel jäst i ståltank och resten i delvis ny ekfat. Det är torrt och stramt, rätt elegant och nästan lite ståligt, med bara en liten hint av ekfat och tropisk gul frukt. Men hur välgjort och utsökt det än är, kunde det inte mäta sig mot den magnifika 2004 Smith Haut Lafite Blanc från Château Smith Haut Lafite i Péssac-Léognan. Här är det kraft och djup, frisk syra och rik frukt med inslag av passion, grapefrukt och vita liljor som gäller, och eftersom vinet helt och hållet är jäst i en god portion nya ekfat har vinet fått en rätt tydlig ton av vanilj. Vinerna satt som hand i handske till tartaren av krabba, avokado och löjrom på kavring, med en tillhörande späd sallad.

Diamond Lager bjöd på kvällens första pausdricka, ett vin som helt klart hade sett sina bästa dagar … för länge sedan (till skillnad från honom själv, som är att räkna som primör!). Men det var kul att än en gång få det bekräftat att Viognier aldrig ger viner med lagringspotential, vad som än sägs från topproducenterna. Blommorna var i stort sett helt borta, istället bjöds vi på äpplen och honung, ackompanjerat av en slapp syra. Låter det gott? Vinet var 1994 Condrieu La Doriane från Guigal. Inte ens toppnivån håller över tiden.

Väl tillbaka till bords serveras en skummande hummersoppa, med grillade pilgrimsmusslor och julienne av sockerärter. Till det tre viner, alla från Kalifornien men som vanligt här på Café Rotsunda helt blint serverat. Först ut blev 2006 Ma Douce Chardonnay från Sonoma Coast och Morlet Family Vineyards, en ganska rik och aningen fatkryddig chardonnay med både den strama syra som är så vanlig i vinerna från det svala kustområdet, och en nästan kolalik fruktkropp. Gott, och mycket välanpassat till den smakrika hummersoppan, men nästa vin fick nog mest gehör från den kräsna och erfarna gästlistan (flera av landets allra mest rutinerade provare med hundratusentals provade viner på sina samveten). Helt klart var detta också en chardonnay, men något stramare och utan kolatoner – istället kanderad citrus och gråpäron (vilket jag ofta finner i vinerna från Bourgogne), och med en lite kryddigare snarare än sötaktig fatkaraktär. Vinet var en 2007 Chardonnay Ritchie Vineyard från Aubert, även den med ursprung Sonoma Coast.
Tredje vinet var med svårflirtat – det upplevdes tungfotat i jämförelse och Tom Niccola skojade och undrade om det var en vit amarone jag hade hällt upp. Så var det inte – även om det faktiskt har hänt att jag har gjort det tidigare! I jämförelse med de yngre och svalvuxna chardonnayvinerna, var detta vin mycket fylligare, fetare och tyngre, och det hade mer toner av honung och akacia, och behövde dessutom mycket mer luft än de andra. Det fanns en liten hint av blommighet i den rika frukten (37% Roussanne och 19% Viognier), men bara en liten ton av ekfaten (16 månader i 50% nya franska ekfat), och det var förvisso väldigt gott och spännande, men stack inte ut like mycket som väntat. När flaskan avtäcktes visades 2003 Sublime Isolation från Sine-Qua-Non. Som en parantes kan nämnas att den lilla återstående slatten var rätt god … i morse, två dagar senare!

Dags för gästernas åkning – då medhavda flaskor sätter livet till i en ordning som inte på något sätt är logisk, eftersom ingen vet vad den andra har med sig. Första vinet blev därför det allra kraftigaste, mörktfruktigt och massivt tätt med en oväntat silkig struktur och en del nya svindyra ekfat. Jag hade tur och gissade faktiskt rätt när jag sa att vinet borde komma från Santa Ynez Valley i Santa Barbara, och producenten Jonata (som ägs av teamet bakom Screaming Eagle). Det var deras nästintill rena Cabernet Sauvignon som heter 2006 El Desafio de Jonata. Tack för den Starman!
Vin nummer två var betydligt mer rustikt och klassiskt, och hade en betydande ton av brettanomyces. Jag tänkte först gammal bordeaux, men kände mig ändå inte nöjd med det, och kom till sist in på Château Beaucastel, i alla fall när någon gissade på Châteauneuf-du-Pape. Fel igen, det var dock ett av de viner jag drack mycket av för flera år sedan, 1998 Châteauneuf-du-Pape från négociantfirman Tardieu-Laurent. Tom Niccola hade tagit med vinet. Tredje vinet serverades, på inrådan av som alltid så busigt skojfriska Dan the Man i ett bordeauxglas – vilket hade avsedd vilseledande effekt på gästerna. Till en början i alla fall. Det dröjde nämligen inte lång tid innan alla var inne på rätt spår – röd bourgogne. Fint rödsaftig frukt, god men inte stram syra, återhållen ekfatshantering, medellång och mycket elegant eftersmak med en fin kalkstensnyans. Det lustiga var att Dan the Man hade fått det här vinet, 2006 Clos de Vougeot Grand Cru från Domaine Louis Jadot, i julklapp av en av gästerna. God jul!

Själv slog jag i en bourgognekupa upp en 2004 Vosne-Romanée Les Beaumonts från Emmanuel Rouget (lärjunge och senare arvinge till den legendariska Henri Jayer). Visst fanns här en rätt typisk årgångsörtig ton, men också en ganska djup och komplex och lite jordig ton med nyanser av tryffel. Smaken var medelfyllig, rik men samtidigt stram och rätt god. Dock inget att spara.

Cat Woman bjöd på kvällens andra pausvin, en fint mogen och brödigt komplex specialtappning 1988 Brut från Pol Roger, som liksom alltid är utsökt – i detta fall upplevdes den också något yngre än väntat.

La Pièce de Resistance stod på lut, en tre timmar långsamt helstekt entrecôte som serverades med gräddkokt pepparrot, bräserad fänkål och morötter. Till en så smakrik rätt krävs rejäla tungviktare från vinkällare. Så fick det bli. Först en riktigt god, nu silkeslen och oväntat elegant 2002 Merlot Paradise Hills Vineyard från Blankiet Estate. Från fat är vinerna från Blankiet några av de mest eleganta i Napa Valley, men väl i flaska brukar de upplevs riktigt fruktsöta, därmed mindre eleganta. Min tes att lagra bort babyhullet med några års lagring gav full utdelning denna kväll. Dock utan chans att rå på vin två, som var den fullkomligt bländande 2002 Kayli Morgan Vineyard Cabernet Sauvignon från den nästan kultiga lilla toppfirman Hundred Acre. Det här är ett vin som varje gång jag serverar det (det är så sällsynt, att det bara blir någon gång per år) väcker känslor, och stön! Wow, vilket vin.
Men så kom dräparen, en av mina egna personliga favoriter bland skrytvinerna i Napa Valley, 2002 Howell Mountain Cabernet Sauvignon från Lokoya. Här visar Jess Jackson att han är en av de allra största i Kalifornien. Sällan lyser kompromisslöshet så tydligt som i vinerna från Lokoya. Här förenas hedonistiskt tät och djup frukt med en stringen mineral- och tanninstruktur på ett magiskt sätt. Helt sanslöst – och kvällens bästa vin.

Vi kom att prata om Kosta Browne, var viner följer ungefär samma mönster som de hos Blankiet. Från fat är de magiskt, i flaskorna sedan fylliga och alltför generösa. Även här rekommenderas ett par års lagring. Jag blev med en nyfiken. Därför fick en flaska 2005 Pinot Noir Rosella’s Vineyard från Santa Lucia Highlands sätta livet till. Och det var faktiskt lite mer finstämd än för ett år sedan, dock med en yppig och väl tilltagen frukt. (Får du möjlighet någon gång att besöka Kosta Browne i Sebastopol i Sonoma, är det väl värt – med över 1000 gjorda vingårdsbesök är det här en av mina absoluta favoriter att besöka!).

Nästa punkt på kvällsordningen blev gästernas önskelista. Tom Niccola ville ha något vitt, helt bourgogne. Ur vinkällaren for en 2004 Meursault-Perrières Premier Cru från Domaine Matrot, som tyvärr inte levde upp till förväntningarna – den var helt enkelt lite för djup och murrig. Istället tog jag fram en 2006 Meursault Les Tessons Clos de Mon Plaisir från den enastående firman Domaine Roulot. Här fick vi den kick av mineral vi behövde, det djup den kraft vi sökte, men med en vansinnig finess. Så här ska det smaka.

Starman tyckte vi hade haft för lite Syrah och Grenache, och därför sprang jag raskt in i vinkällaren och lyfta fram ett störtskönt kraftpaket i form av 2004 Cuvée Moriah från den numera havererade toppfirman Pax Wine Cellars (Pax Mahle har lämnat skeppet, och gör nu viner under etiketten Wind Gap Wines). Det här är en cuvée av 73% Grenache, 14% Mourvèdre och resten Syrah, Counoise och Roussanne från svala vingårdar i Sonoma. Helt klart är det en tolkning av vinerna från Châteauneuf-du-Pape, men i mitt tycke långt bättre än det allra mesta av dessa eftersom det har en mycket renare och mer aromatisk frukt, dessutom en friskare syra som skapar en bättre balans.

Platter, som till vardags är en kompromisslös detaljfokuserad hantverkare, ville ha något som bygger på samma känsla som han lever med i sitt värv. Vad kan då vara bättre än att plocka fram ett vin från Peter Michael Winery, en firma där man till och med lägger ner stod möda på att kantklippa gräset på handikappsrutan på parkeringen – trots att man inte tar emot besökare och därför inte ens behöver ha en gästparkering! Temat från varmrätten stod kvar, och 2002 Les Pavots är en utmärkt, ännu alldeles för ung och mäktigt koncentrerad men ändå silkeslen och detaljorienterad bordeauxblend som lär behöva 10 år till innan dess inneboende komplexitet spricker upp i dagen.

Tredje pausdrickat stod Meringue för, och såklart blev det mer champagne. Tyvärr verkar jag ha missat att ta del av denna 1989 Diamant Bleu från Heidsieck & Monopole – jag stod väl och diskade eller något åt det hållet, eller så var jag upptagen med att tjuvdricka lite av alla goda slattar som fanns kvar.

Som alltid brukar jag i mellandagarna servera en klassisk Sachertårta, som budas från anrika Hotel Sacher i Wien lagom till tillställningen – i år gick något fel och vi stod utan tårta. Istället fick det bli chokladgodis från Elit Choklad i Karlskrona. Som dryck därtill blev det en viskös, intensiv, aprikosfruktig och sinnligt god 2005 Mr K The Noble Man från Sine-Qua-Non, ett sent skördad vin av Chardonnay som slår det mesta av de söta utanför Europa.

Sedan återstod bara en sista nattfösare, en stor sådan i form av den magnifika 2002 The Maiden från Harlan Estate. Att kalla det för ett andravin är en skymf, det är ett av de allra bästa vinerna i Napa Valley, och egentligen något mer elegant än själva Harlan Estate, och det är en ynnest varje gång man får tillfälle att dricka det. Med detta vin öppnades årets sista lucka på adventskalendern. Minnesluckan!

Summering: 9 gäster, 25 viner och 45 Riedelglas

Långluncher den 21 och 22 december

Hektiska tider så här inför jul. Många vänner ska träffas, många luncher ska njutas och avverkas, och ännu flera goda flaskor ska få sätta livet till.

Det som först skulle ha varit bara en långlunch med de närmaste, visade sig bli två dagar med långluncher. I Café Rotsundas ordlista står det att läsa att långlunch är ”en måltid med multipla vinserveringar som påbörjas mitt på dagen och avslutas först 10 timmar senare, efter improviserad middag följt av vickning, och inte sällan med nattklubbsbesök därefter”.

Under gårdagens helt improviserade långlunch (12.00 till 22.30) på Sturehof, en lägenhet vid Stureplan och därpå supé på Teatergrillen, blev det idel gomgodis. Det hela började med en friskt stram men samtidigt gräddig 2002 Cristal på magnum från Louis Roederer, till vilken en platta ostron med Belon, Fine de Claire och Utah Beach slank ner utan att man egentligen hann blinka. Det blev en radda goda viner därefter, men det som stack ut var en magnifik, fortfarande ung och vital men djup och stadigt men välbalanserat strukturerad 1994 Cabernet Sauvignon Hillside Select från Shafer, ett vin som hör till de bästa i den nu 25 år långa traditionen hos Shafer. Det blev också en ung, tät och massiv cabernet från Napa Valley, som visade sig vara en långt från utvecklade, men fabulöst goda 2004 St Eden från Bond. Till dessa två viner njöt jag av en fantastiskt god, stor bit piggvar som grillats och serverats med tryffelhollandaise och sockerärter. Gott-gott-i-gott-gott!

Därefter blev den ett mellanspel med 6-7 champagner, lite röd bourgogne (bland annat en 2007 Richebourg från Gros Frères et Soeur som var god, men tyvärr inte så magnifik som väntat), och ett par spännande viner från Côte-Rôtie. Det hade nu blivit hög tid för något att äta, och därför drogs vi till Teatergrillen, en given klassiker som håller på att få en vinmässig ansiktslyftning. Ett glas champagne i väntan på hummern, och sedan det blinda vinet. Markerad mineralton i en sådan stram stil man bara finner i Corton-Charlemagne, ändå med en fet kropp och tydlig fatkaraktär. Jag missade producent, men hittade vinet, 2005 Corton-Charlemagne Grand Cru från Maison Louis Jadot. Gott till hummer, minst sagt. Efter ett glas Un de Mil, en läckert fatrökig och komplex brandy från utmärka Sanchez Romate i Jerez, blev de så dags att släntra hem i nattmörkret.

Det var dock måndagens lunch det skulle handla om. Den började med 1990 Brut från DeVenoge, en oväntat ung och stram champagne som bara bjöd på en diskret mognadston, och en lika torr och stram 1998 Clos de Notre-Dame från champagnehuset Veuve Forny, som hade en mer kolalik rondör och en lätt mandelnyans i den syradominerade kroppen. Lite fint salt pata negra balanserade vinets syror på ett utmärkt sätt.
Jag hade med mig en 2008 Tin Man Chardonnay från den lilla oerhört spännande firman De Tierra Vineyards i Monterey, jäst i steel drums och äldre franska ekfat, och därefter lagrad i nio månader i neutrala franska ekfat. Vinet har en ung och mycket frisk, elegant och mineralnoterad smak med bara en känsla av eken, och det har en nästan bourgognelik personlig. I alla fall till dess det ställs mot en förstklassig bourgogne. Och så skedde.

I glaset intill stod nämligen ett av långlunchens viner, en monumental, stram, mineralbombarderad och superkomplex 2007 Meursault-Perrières Premier Cru från toppfirman Domaine Roulot. Det här vingårdsläget är ett av de allra bästa för vit bourgogne, alla kategorier, och kombinationen kraft, djup, höga övertoner och mineral i kubik gör vinet så märkvärdigt.

Som vanligt var jag konfunderad över 2004 Le Méal Ermitage från Chapoutier, ett vin som trots sin ungdom har en mörk och mogen färg, något som inte alls är ovanligt för Marsanne och Roussanne. Även doften var oväntat utvecklad, till och med oren, men vår erfarenhet sade oss att låta vinet stå i glaset ett par timmar – och visst blev vinet betydligt bättre ju mer luft det fick. Men fortfarande har jag svårt att fullt ut förlika mig med de vita vinerna från Chapoutier' även om ett av årets allra bästa viner kommer just från Chapoutier!

Vi gick över till rött. Moget, klassiskt, lite jordigt och toner av tryffel och blyerts gav den moget lena kroppen en fin komplexitet, men den var nog lite gles i avslutningen. Vinet visade sig vara 1979 Château Trotanoy från Pomerol. Nästa vin var flera resor mer imponerande, rikt och djupt med en tät mörk frukt som växte med tiden i glaset, och som fick en mer polerad tanninstruktur med luftningen. Detta vin, 1995 Cabernet Sauvignon från Dalla Valle (en av de allra bästa firmorna i Napa Valley), var helt klart ett av dagens allra bästa viner.

Men det klart – men den sagolikt doftintensiva, ytterst elegant körsbärsaromatiska 2006 Charmes-Chambertin Grand Cru från den lilla gemytliga (och kompetenta) familjefirman Denis Bachelet, har man ju ett helt annat och minst lika älskvärt vin att sätta upp på topplistan.
En i rött vin och kryddor långkokt oxkind som serverades med en krämig potatispuré satt som gjuten till de röda vinerna. Och här var det inget tjafs med grönsaker – det här är en rätt med två färger, brunt kött och beige potatispuré. Svårare behöver det inte vara!
Nästa röda vin var något av en besvikelse, faktiskt, för jag brukar hålla det mycket högt. Men den här flaskan av 2002 Columella från The Sadie Family var faktiskt lite flyktig och hade inte den uttalade mineralton som jag väntade mig. Men med lite luft blev vinet trevligare.

Kvällens mest udda vin var den lite jordiga och lätt rödfruktiga 1996 La Cote aux Enfants från Bollinger, ett stilla rött vin (Aÿ Rouge) av Pinot Noir som har en årgångstypisk struktur och lite tunn eftersmak. Jag var inte heller särskilt imponerad av 1998 Clos des Vougeot Grand Cru från Domaine Méo-Camuzet, en firma som alltför sällan lever upp till sitt fina rykte.

Dags att lämna själva lunchserveringen – klockan hade ju hunnit bli närmare halv åtta. Vinbaren Gondolen nästa, med andra ord. Där ställdes glasen upp blint för mönstring, i första ledet en 2006 Promis från Ca'Marcanda (Gaja) i Toscana, som är ung och sötfruktig och i det lilla glas det serverades i inte alls visade sig upp sig på fina sidan just nu. Det gjorde inte heller 2006 Selección Especial från den nya toppsatsningen Ferrer-Bobet i Priorat. Jag fann den vara ganska ogin och alltför ekig, förmodligen ett ungdomens tecken, medan jag håller deras vanliga tappning Ferrer-Bobet som bättre (särskilt den 2005 som såldes på Systembolaget tills helt nyligen).
Därefter tog jag blint in 2004 Barolo Santo Stefano di Perno från Mascarello, som jag själv tycker är läckert rödblommig och fruktyppig (massor av röda vinbär) med en ungdomligt fast struktur av syra och tanniner, men också med en lätt ekfatskrydda. Det verkade bara vara jag som tyckte den var god – de andra höll den som ”kladdig” och ”överekad”. Så kan det gå när man väljer fel vin, eller fel vänner!

Nästa vin var mycket mer mörkkryddigt, tätt och lakritskryddigt med nyanser av violpastill, och jag fann det vara mycket gott och druvtypiskt i en solmogen men ändå lite sval kalifornisk stil. På etiketten stod det 2005 Syrah Sawi Vineyard, ursprunget var Sonoma Valley och producenten Saintsbury.

Hungern tog vid, och då begav vi oss till Sturehof, denna oas för fortfarande törstiga och hungriga människor i stadsnatten. Rimmad lax med dillstuvad potatis och lite vitt. Mums. Efter lite velande i den stora och mångfacetterade vinlistan, enades vi om en utsökt 2006 Riesling Steinrigel Smaragd från den alltid så exemplariska firman Prager i österrikiska Wachau. Gissa om den satt fint!

Sedan var timmen slagen att bege sig hemåt. Och öppna den allra sista luckan i årets dryckeskalender, minnesluckan.

Bortamatch uppe hos SAS

Precis lika lite som en person med valmöjlighet stegar in på en vägkrog, finns det ingen människa vid sina sinnens fulla bruk som sätter sig på ett flygplan för matens skull. Om det nu finns något som är sorgligare än maten på våra skolor och ålderdomshem, så torde det nämligen vara flytplansmaten. Och ju längre ner i hierarkin man kommer (flygbolag och biljettyp), desto större är katastrofen.

Att maten smakar erbarmligt illa, är lika pinsamt som det faktum att det faktiskt är väldigt enkelt att rätta till problemet och göra maten mycket bättre! Detta ska jag inte ta upp här, men om någon med beslutsrätt råkar läsa det här, borde vederbörande kanske fundera över varför densamma inte har förstått att doft- och smakupplevelser är reducerade till ungefär 70 procent av den nivå våra sinnen förmår att känna nere på marken.

Nåväl, det finns glädjeämnen även däruppe (utan att för den sakens skull skaffa sig medlemskap i 10 000-metersklubben). Förvisso dyrköpta glädjeämnen, men likväl goda upplevelser. Och de kommer alltid från bra flygbolag och bästa biljettyp.

Med allt kringflackade runt jorden, har jag såklart fått i mig en och annan luftburen måltid. Under året har det blivit en hel del sådana i finmatsalen på en och annan Airbus A330 och A340 hos SAS. Och det har faktiskt varit allt från gott till riktigt gott!

Det börjar alltid med en eller till och med två glas 2000 Brut Millésime från det fina huset Champagne Henriot, en cuvée av 58% PN och 42% Chardonnay som har en tilltalande doft med fint utvecklad brödighet, en nyans av citrusskal och en trevlig mineralton. Medelfyllig, mycket torr och stram med en frisk syra, lätt brödighet, en hint av röda vinteräpplen och en lång eftersmak. Det smakar faktiskt riktigt bra, även ovan molnen. På vissa flighter har det skänkts till marinerade oliver och salami, vars sälta passar utmärkt till vinets syra, medan det andra gånger har stött på patrull tillsammans med söta grillade grönsaker och frukter (som i och för sig är goda som de är). Bubblet passar också bra till de saltrostade bönorna som kommer i små irriterande svåröppnade portionspåsar.

När så väl maten serveras – först välstärkta linnedukar med värdighet har placerats på det lilla fällbordet – har man två vita och två röda viner att välja mellan (såvida man inte tar det hantverksbryggeriet Skands).

Bäst är att börja med det lite enklare 2007 Sancerre Les Grandmontains från Domaine Laporte, ett stiltypiskt och friskt fruktigt vin med viss mineralton i en (faktiskt) rätt hygglig och smakrik stil – vilket inte alltid är fallet i Sancerre. Även om det är helt okej, brukar det vita bordeauxvinet passa bättre till maten – ja, så tycker jag förstås att vit bordeaux generellt sett är ett betydligt mer intressant vin än det från Sancerre.
På de två senaste turerna över Atlanten har också förrätterna varit alltför smakrika för det tunnare loirevinet. Exempelvis en fin varmrökt röding – som gör sig bra till smakrikare och syrafriska vita viner – som serverades med en mild dillmajonnäs och lite surdegsbröd, eller de grillade tigerräkor på en bädd av en aning chilispetsad salsa. I båda fall passade bordeauxvinet bra.
Det vita bordeauxvinet har sedan i somras varit 2006 Château Haut Bertinerie från Premières Côtes de Blaye, gjort till 100% av Sauvignon Blanc som har fatjästs. Faten ger sig direkt tillkänna med toner av vanilj, vita liljor och en svag gummiton, och vinet har en trevlig kropp med inslag av citrusskal, passionsfrukt och vanilj från faten. Det passade bra till rödingen, men ännu bättre till en (faktiskt, tro det eller inte) riktigt god ugnsbakad slätvar med brytbönor, rostad körsbärstoner, sparrispotatis och en örtsmör.

På rödvinssidan är det större variation – två helt skilda druvor, dessutom från olika världsdelar. Det är inte min favoritdruva eller mitt favoritland, men när det duktiga chilenska vinhuset Casa Silva ger sig på landets national- och tillika problemdruva, blir det faktiskt rätt bra. Jag talar om 2006 Los Lingues Gran Reserva Carmenère, gjort uteslutande av Carmenère och lagrad i franska ekfat. Visst har vinet den gröna nyansen, men så ska det också vara – det är en del av druvans personlighet, och visst finns här den chilenskt yppiga vinbärsfrukten, men också en frisk syra, måttliga tanniner (vilket betyder god kvalitet, och mogna druvor vid skörd) och en rätt hygglig eftersmak. Det är tack vare sin intensitet ett lyckat flygplansvin, vilket man inte alltid kan säga om de tafatta försök till frankofila statuslyft som vissa flygbolag gör när de tar en snipig bordeaux eller bourgogne - som på marschhöjd förlorar 20-30 procent av sin redan glesa budgetfrukt. Tvi!
Ett annat bra flygplansvin, om än inte så upphetsande eftersom det dricks i parti och minut på landbacken, är den utmärkta toppårgången 2007 Petite Ruche Crozes-Hermitage från Chapoutier. Här möts affärspassageraren av en mörkt fruktigt och ovanligt tät doft, som har en antydan av mineral och kryddighet. Det här tycker jag är gott, och smaken bjuder på en ren mörkfrukt med fint balanserade tanniner, nästan silkiga vilket mer är årgångens än appellationens typicitet. Även eftersmaken är fin, förhållandevis lång med en läcker ton av vinbär, björnbär och Läkerol. Det har blivit ett par små glas av detta varje gång. Det sover man gott på!
Just ja, köttet! Det fick bli en tournedos med rostad potatis, sparris och rödvinssås. Kanske något välstekt, men för bövelen – kocken var ju minst 11 500 meter bort! Och det var lite bättre än den i och för sig helt godkända baconlindande kalkonmedaljongen som serverades med broccoli, polenta och portvinssås.

Kära flygplanskock, jag förstår mycket väl att det inte går at fylla ett plan med hundratals passagerare och traktera dem på det här viset – det klarar ju knappt ens väletablerade restauranger med fastgjuten grund av. Men det är själva i smakrikedomen i maten som hemligheten ligger.

Ibland skojas det till med en trevlig ostbricka, som den gången det blev Münster, Cantal och Fourme d’Ambert som serverades med lite fikonmarmelad, andra gånger får det räcka med en bit Camembert. Och lika säkert som Amen i kyrkan dukas det fram portvin – ett av alla viner som säkert passar till ost, men som osten nästan aldrig passar till eftersom vinet är för starkt och sött. Vinet har sedan i somras varit 2003 Late Bottled Vintage Port från Cockburns. Och vad ska man vänta sig av det? Söt frukt, kokta körsbär, lite plommontoner. Eldig, varm, måttlig tanniner och en fin sötma som balanserad tonen av ek (försiktig) och syran. Medellång, god men knappast upphetsande smak. Här borde SAS uppgradera sig till ett mer spännande vinval, men jag antar att affärsresenären är rätt konservativ och bara måttlig bevandrad i vinvärlden. Så ser det ju nästan alltid ut när jag åker business. Jag är nästan alltid den enda i cool T-shirt och tatueringar.

Desserten består av någon sorts kaka eller paj, har man tur blir det god citronpaj med färska frukter och till den 2002 Château Romer du Hayot från Sauternes. Typiskt gyllengul, tydlig botrytis med en ton bittermandel, gul tropisk frukt, mycket ananas. Söt men samtidigt ung och lite bitter smak med en god syra som ger vinet en torrare framtoning.

Som om detta inte vore nog, kommer de trevliga SAS-damerna och SAS-herrarna (med modellen ”först in, aldrig ut” är det alltid rutinerat folk som jobbar här) med den lilla avecvagnen. Tråkmånsarna tar Jack Daniels, Xanté eller Baileys – finsmakarna går på cognacen. Oj djävlar vilken cognac de serverar – Moyet XO. Kan det vara det mest explosiva som serveras i den övre atmosfären – flygbränslet själv undantaget då förstås! Det här är en noga utvald hantverkssprit, fyllig och karamellsöt men ändå fatstrukturerad, med en längd som sträcker sig från den östra kusten av Grönland till den västra.

Tänk att sprit kan vara så förtvivlat gott. Änglarnas Andel ... WOW! I’m in heaven, I’m love!