Att Taillevent
vilar på en tung historia märker man direkt man kommer hit. Redan i entrén möts
man upp på klassiskt vis av en uniformerad dörrvaktmästare och så fort man
stiger in en hovmästare som leder en in till det bord man har bokat. Det sitter
mycket restauranghistoria och matminnen i de tunga träpanelerna här, och minnet
om en svunnen storhetstid lever kvar i den klassiska dukningen med bländvita strukna
vita dukar och vackra undertallrikar. Som gammal restaurangmänniska mår jag
väldigt bra i den här miljön, även om den i jämförelse med alla moderna restauranger
känns en liten gnutta gammaldags.
Champagnen var NV Les Vignes des Montgueux Blanc de Blancs
Extra Brut, serverad ur magnum som en gåva från restaurangens manager,
Antoine Petrus, en av Frankrikes bästa sommelierer som jag lärde känna för
några år sedan. Det var en god champagne, ung och spänstig med en knappt
medelfyllig och absolut torr smak med en uppfriskande syra som gav ett gott
grepp mot slutet av smaken. Doftmässigt noterade jag lite citrus och en
äppelliknande frukt som låg någonstans mitt emellan stramt syrliga gröna äpplen
och lite mer mogna gula.
Jag dricker så gott som alltid lokala viner när jag är ute och reser och när jag är i Frankrike tenderar det till att bli väldigt stort fokus på Bourgogne och Rhône. Därför bad jag sommelieren om en trevlig och bra rekommendation från Loire, vilket ledde till att vi beställde in ett par flaskor 2011 Sancerre Clos la Néore från Edmond et Anne Vatan, som har sin egendom i Chavignol. Det här är en liten
firma, de gör nätt och jämnt mer än 6 000 flaskor om året, och just det här vinet kommer från en del av den rejält branta vingården Mont Damné, som anses vara den allra bästa vingården i hela Sancerre. Flera toppodlare har ägor här, bland dem Henri Bourgeoise och Pascal Cotat.
I kraft av viss
ålder, skulle jag tro, hade vinet en djupare halmgul färg än man vanligen ser i
vinerna från Sancerre, men så dricker vi ju oftast den här vintypen mycket
yngre. Jag noterade dock ingen påtaglig mognadston i doften, annat än en liten
fet kalkig jordrostad nyans, men doften bjöd snarare på en gulaktig och mandelaromatisk
doft än typiskt gräsig, även om det fanns ett par små gröna stråk och en
trevlig ton av fänkål under frukten. Jag fick uppfattningen att de flesta av
mina vänner inte skulle känna igen det här vinet som ett av Sauvignon Blanc om
det hade serverats blint, det kan jag förstå, men den här stilen förekommer
både hos vissa biodynamiska odlare, i viner med riktigt gamla stockar, eller
viner från just Mont Damné, och även i viner med en viss ålder. Jag ser stilen
som mer god i ett gastronomiskt sammanhang än som ett uppfriskande drickvin.
Till den här hummerserveringen hörde också en liten sidorätt, serverad i ett glas. Det var fint skuret hummerkött i en lätt gelé av tomat och mild hummerbuljong som toppades med ett krämigt skum av hummer. Den här detaljen i rätten var väldigt mild i sina smaken, kanske lite för mild för att vara verkligt intressant, men bortsett från det var den god.
Domaine Roulot i Meursault är inte bara en av byns allra bästa firmor, jag håller dem i det absoluta toppskiktet av producenter av vita viner i hela Bourgogne. Intressant med den här domänen är att Guy Roulot redan för 50 år sedan började buteljera ett antal inte klassificerade vingårdar på sluttningen ovanför alla premier crus och byn separat istället för att blanda dem samman till en generisk Meursault. Guy ansåg nämligen att varje vingård hade sin egen karaktär och att den skulle gå förlorad om vingårdslotternas viner blandades samman till ett. Den idén skulle senare bli en trend och idag är det en självklarhet hos de flesta kvalitetsproducenter.
Vinet 2008 Meursault Les Tessons Clos de Mon
Plaisir (176 euros på listan) är just ett sådant. Det kommer från vingården
Les Tessons som ligger strax ovanför byn, intill den utmärkta Les Rougeots (som
J-F Coche-Dury gör ett riktigt bra vin från) och nedanför Les Clous och Les
Vireuils, också det väldigt fina vingårdar. I just Les Tessons äger familjen
Roulot en 0.85 hektar stor lott planterad 1951 i en del av vingården som kallas
Clos de Mon Plaisir som man är ensamägare till. Vinet är fortfarande
förhållandevis ungt, vilket är värt att poängtera med tanke på hur många vita
bourgogner som oxiderar och blir gamla och tråkiga alldeles för tidigt, ibland
börjar dessa tecken dyka upp redan efter fem sex år. Vinerna från Domaine
Roulot klarar sig betydligt bättre från detta gissel och jag har aldrig druckit
ett vin från dem som är yngre är 20 år som har visat sig vara övermoget eller
oxiderat. Just det här vinet var ljuvligt, friskt citrusfruktigt och kalkigt
med en lätt jordrökig och komplex nyans, en medelfyllig och fortfarande lite
återhållen smak med en god syra och fin längd. Vinet serverades vid perfekt
temperatur, cirk 12 grader, och växte sedan i glaset vid tilltagande temperatur
och med luftens hjälp, men jag hade gärna sett att man hade dekanterat vinet –
det gör jag alltid med vit bourgogne.
Nästa rätt var också fin, en variant av bouillabaisse och den fiskrätt man i Frankrike kallar aïoli. En ganska lätt bakad snarare än halstrad filé av röd mulle, en fin Medelhavsfisk som går under många olika namn (bland annat rouget på franska). Den serverades på en bädd av zucchini med en puré av rökt aubergine, lite aïoli med saffran, små plättar av ärter och en fond av samma typ som såsen i en klassisk bouillabaisse.
Till den här
rätten skulle vi dricka rött vin och det valda röda fungerade väldigt fint, men
jag hade också kvar lite av de båda vita vinerna som nu vid lite högre
temperaturer hade vunnit kraft och med det också stod bra upp mot de lite
smakrikare tillbehören.
Det är oftast,
tillsammans med vinet Clos des Ducs, firmans bästa och mest kompletta vin och
man gör ett fullgott år ungefär 4 500 flaskor av det, men just 2008
snarare 3 000 flaskor. Vid ett av mina besök på egendomen berättade
Guillaume d’Angerville att han hade stora problem med röta mot slutet av
växtsäsongen och att han var orolig för att vinerna, trots den rigorösa
sorteringen av druvorna, skulle få en något oren doft. Tio år senare kan man
lugnt konstatera att det inte alls finns några problem i vinet, det här var
nämligen ett helt fantastiskt vin med en fin parfym av ljusröda bär (mest
körsbär) och den kalkiga och läckra komplexitet som jordarna här tillför
vinerna. Den lite kärva kantighet som vinet hade i sin ungdom är nu borta, istället
är det en sensuellt len och fin kropp vinet bjuder på.
Istället bjöd
vinet på en superläcker och parfymerad rödfruktig doft, till och med en
blommighet som drog åt mörka rosor. Den typiska hallonliknande och lätt
lakritskryddiga doften fanns här, precis som väntat av Grenache, och mer
alkoholkänsla än vanligt stod heller inte att finna. Det mest kritiska i varma
årgångar är syran, men tack vare de gamla stockarna och deras djupa och trygga
rotsystem (som alltid hittar vatten och därmed förhindrar en negativ
vattenstress för rankorna), har den varma sensommaren inte alls påverkat
druvorna och med det dämpat syran i dem. Tvärtom är det här ett alldeles
underbart vin, med läcker och len frukt, en fin krydda och även en hygglig
fräschör.
Det är något speciellt med de grandiosa vagnar med ost som högklassiga restauranger arbetar med, och än mer imponerande med den kunskap som dess traktörer i matsalen har. Jag valde fyra ostar, den härligt smakrika tvättade komjölkosten St-Nectaire från regionen Auvergne, den krämiga och lätt salta korsikanska fårmjölkosten Brin d’Amour som har rullats i torkade örtkryddor, en annan korsikansk ost som heter A Filetta (en tvättad ost) som var läckert kryddig, samt en belgisk i öl tvättad krämig ost som jag inte uppfattade namnet på. Det var ju en hel del ostar som presenterades för mig … sent på kvällen, efter massor av gott vin.
Till ostarna ville jag ha ett vitt vin och gärna ett lite mer ovanligt från Bourgogne. Tillsammans med sommelieren bestämde vi oss för att servera ett vin från Côtes-de-Nuits, där den omkring 3 750 hektar stora arealen endast till knappt två procent är planterad med Chardonnay och Aligoté. Den 2010 Nuits-Saint-Georges Premier Cru La Perrière från Domaine Henri Gouges som nu drack kan därför sägas vara ett ganska unikt vin, men egentligen är det än mer unikt än det ter sig vid första anblicken. År 1934 uppräckte nämligen Henri Gouges en ranka av Pinot Noir som hade muterat till en grön druva, på det sätt som den gjort tidigare till Pinot Blanc genom Pinot Gris. Han tog då sticklingar av denna och lät driva upp dem för att sedermera plantera en parcell på en tredjedels hektar i vingården La Perrière.
Vinet är jäst i
ståltankar men därefter lagrat i 500 liters fat. Det är till viss del nu definierat
av mognad med en lätt rostad och något nötig ton och det en annan typ av
mineralitet än den man vanligen finner i vit bourgogne från Côte de Beaune. Men
tack vare den lite mogna och något honungsliknande och vaxiga tonen kom vinet
att fungera rätt bra till de lite smakrikare ostarna.
Det halvsöta vinet passade helt perfekt till fördesserten, som hade precis samma nivå av sötma som vinet. Just den smakbalansen är den avgörande nyckeln till framgång när man kombinerar desserter och vin. Den stora risken är annars att dessertens sötma tar överhand och får vinet att upplevas för torrt och syrligt. Den här desserten var en mild panna cotta av aprikos med en viss citronsyrlig smak, och en härlig doft av citronverbena.
Desserten gick i den vita chokladens tecken, något som också gjorde att det söta vinet från Loire passade fint. Särskilt med tanke på inslaget av syrafrisk och fint söt passionsfrukt. En vit chokladkräm i botten av en spröd ring av vit choklad, toppad med en kräm av passionsfrukt, en vit chokladsorbet och en chokladkula av vit och ljus choklad.
Slutligen blev det lite chokladtryfflar, canelés (små sega och söta kakor av ägg med vanilj och lite rom) och andra små godsaker. Till det drack jag en cognac, Pale and Dry Grande Champagne XO, från en av de cognacsfirmor jag håller bland de allra bästa, Delamain. Medelstor och len doft med en ljuvlig nyans av vanilj från faten, en fint sötaktig frukt med nyanser av bakade aprikoser och vita russin samt en lätt karamellig sötma av ålder. Smakmässigt precis lika väl sammansatt och elegant, lägg därtill en lång och underbart välbalanserad eftersmak.
Taillevent är
ett rätt skönt ställe, totalt befriat från alla de koncept och idéer som
präglar många av dagens restauranger. I mångt och mycket känns det som att
tiden har stått stilla här sedan restaurangen etablerades, det är lite som ett
minne av svunnen tid när fina restauranger var fina, mottagandet var respektfullt,
inramningen lika storslagen som sober, uttrycket fint men ändå lite lågmält, hantverket
gediget och seriöst – och maten klassisk in i minsta detalj. Idén idag, med
längre menyer, kallas fine dining,
men det är lite mer gediget än så här. Jag tyckte om Taillevent, men jag förstår
att man idag inte längre har tre stjärnor – men jag förstår också att man har
två stjärnor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar