Vi hade sett hundratals inlägg på Facebook och Instagram, och vi känner såklart en del väldigt ambitiösa och duktiga kolleger som har skapat restaurangen och också är de drivande krafterna bakom den. Vi talar om L’Avventura, den snart tre månader unga storsatsningen i den tidigare minst sagt skandalomsusade restaurangen Metropol Palais på Sveavägen i Stockholm.
I ny regi och under ledning av skickliga
Karl Jung har etablissemanget fått en ordentlig ansiktslyftning. Den före detta
matsalen i fronten av huset har gjorts om till bar och lounge, baren en trappa
upp är sig lik från förr, den stora förändringen har skett i den tidigare
teater- och eventlokalen. Här har man rivit scenen och byggt det öppna köket,
man har slipat golvet och på så sätt lyft fram det vackra träet, väggarna med
sina originalmålningar har bevarats men i den nya miljön blivit än mer passande
och aktuella, man har byggt en vinbar utefter ena väggen och man har såklart
skapat en stor och luftig matsalsmiljö. Det är rätt läckert, det känns på något
sätt lite storslaget, ungefär som en ambitiös och lite elegantare italienare i
New York. Musiken flödar, men är inte för hög, belysningen är sober och bidrar
till den mysiga stämningen, men i min smak (och för bildernas skull) är den
något för dunkel.
Innan vi hinner titta igenom menyn rullas
vagnen med den stora parmesanosten fram och servitören gröper loss några bitar
som vi serveras på ett litet fat tillsammans med spröda grissinis, mjukt bröd
och god olivolja. En detalj vi verkligen uppskattar är matsalsarbetet – det är
så mycket roligare att njuta av restaurangbesöket när personalen också utför en
del av arbetet framför gästens ögon. Ambitionen är att lyfta serveringsarbete
och visa att yrket minsann kräver skicklighet. Bravo!
Vi hittade en 2016 Dives Langhe Sauvignon (750 kronor på listan) från en av mina
favoritfirmor i Barolo i Piemonte, den 12.15 hektar stora familjefirman Comm.
G.B. Burlotto i Verduno. Det här ett fatjäst vin av Sauvignon Blanc,
gjort i en stil man mer känner igen från Bordeaux och Kalifornien än från Loire
eller Nya Zeeland. Mjukt fruktigt med nyanser av citrus, grapefrukt,
passionsfrukt och vanilj och med bara en svag blommighet och nyans av fläder.
Smaken är medelfyllig, avrundad och frisk men snarare fint balanserad än stramt
syrlig, här finns en fin fruktkropp och en god längd och precis den här smaken
matchade våra första rätter helt perfekt.
Förrätten blev en vitello tonnato, den klassiska italienska kalla rätten med kalv och tonfisk. I det här fallet två stora skivor av helstekt kalvrostbiff med en typiska kalla tonfisksåsen och på det garnityr av stora kaprisbär och kokta kronärtskockor, samt parmesan som servitören revs över rätten vid bordet. Rätten var god, den passade för oss två att dela på, men den var lite väl stor som förrätt för en person.
Det finns som sagt gott och goda italienska röda viner i vinlistan och vi var sugna på ett elegant vin av Barbera snarare än ett vin från Barolo, Barbaresco eller Toscana, som är väl representerat. Det jag fastnade för var en 2015 Barbera d’Alba Vigna Franca (1 600 kronor på listan) från Giacomo Conterno, en av de allra bästa producenterna i Piemonte. Allra mest kända är man för sin storartade Barolo Monfortino, ett vin som behöver lång tid i flaska för att utvecklas till fullo. Man har också 4.33 hektar planterat 1974 med Barbera till det här vinet, som man gjorde första gången 1978, och i det här vinet visar man att Barbera också kan ge viner med både djup, struktur och komplexitet. Här är det mörka körsbär som gäller, men också en fin nyans av svarta oliver och även en slags jordighet som bidrar till nyansrikedomen. Till smaken är vinet medelfylligt, oväntat djupt och fint sammansatt, och det har också en struktur som är mer seriös än vad man normalt sett finner i viner av Barbera. Vinet har lagrats 24 månader i medelstora botti, således finns här ingen ekfatskaraktär. Vi gillade vinet skarpt och det blev en god följeslagare till både pastan och kötträtten.
Pastan kände vi oss närmast tvungna att beställa, även om vi själva kan göra en lika god hemma. Det var papardelle, kokt al dente såklart, med karljohansvamp, persilja och parmesan, samt italiensk vintertryffel, som nu sjunger på sista versen innan den är slut för säsongen. Och det var precis därför vi passade på.
Visst kände vi oss lite lockade att beställa något från vagnen och få det trancherat vid bordet – matsalsarbete är något vi uppskattar och något man här på L’Avventura har gjort till något av sin sak. Men vi var varken sugna på kycklingen eller en stor entrecôte, istället beställde in en osso buco som man här lagar av hjortlägg för att sätta en egen och mer svensk touch på. Det var ett ganska stort lägg, kokt länge så att köttet formligen föll av benet, serverat med sin goda buljong med morötter, blekselleri och persilja. Riktigt gott.
Vi avslutade kvällen vid vinbaren utefter långsidan i matsalen, där vi beställde in en flaska 2014 Barbera d’Asti Storica från en av de främsta specialisterna på Barbera, Alfiero Boffa i byn San Marzano Oliveto mitt i distriktet Asti. Man har 15 olika vingårdslägen som delvis har planterats för omkring 70–80 år sedan och vissa av dessa vingårdslägen ger små volymer av unika vingårdsspecifika viner. Fokus ligger på Barbera och man har verkligen gjort ett stortartar arbete med att visa potentialen på denna ofta underskattade druvsort. Just det här vinet är deras enklare och lite lättare, mer traditionella vin som både jäses och lagras under åtta månader i rostfria ståltankar. Här är det mer den syrliga körsbärsfrukten som styr vinets karaktär, någon vidare komplexitet finns inte, men det är ett gott och lättdrucket vin i frisk och fräsch stil, precis det vi behövde för att runda en lång dags njutning.
Visst är det här en härlig restaurang med läcker
atmosfär, med vällagad och god mat, bra fokus på vin (och än bättre ska det
tydligt bli, det tar ju tid att bygga ett vinprogram) och väldigt fin och
kunnig service. Ett par saker kändes dock inte fullt ut lika genomtänkta och
bra, som att man inte har någon garderob utan låter gästerna gå igenom den
pampiga matsalen med ytterkläderna – vilket förtar lite av det stiliga i matsalskänslan.
En annan sak vi inte förstår är varför man inte öppnar och dekanterar alla
viner vid bordet, framför gästerna, när man lägger så mycket fokus på annat
hantverk i matsalen, som tranchering och flambering och att bränna
marängdesserten vid bordet. Här borde man nog tänka om.
Eftersom det var en vinprovningslunch provades många viner från Domaine Pierres Gaillard och de andra egendomar och totalt 77 hektar vingård som ägs inom familjen (25 hektar för Domaine Pierre Gaillard i Rhône), men här återger jag bara ett par.
Vi hade bland annat en ytterst elegant och
på sitt sätt förvånansvärt len och lättdrucken 2016 Cornas, som kommer från en bara en hektar liten vingårdslott
med 70 år gamla stockar långt ner på sluttningen i den södra delen av
appellationen. Vingårdens läge förklarar en del av vinets mjukhet, årgången
ännu mer – 2016 är en bra årgång, men en årgång som har gett viner som mycket
tidigare än 2015 och 2014 har blivit drickfärdig. Man hittar dock en fin mörk
fruktighet, en läcker pepprig nyans och god mineralitet, men kroppen är lite
lättare än i andra årgångar.
Samma sak med 2016 Côte-Rôtie, som kommer från ett flertal vingårdar om totalt
fem hektar med varierade jordar på olika ställen i appellationen. Vinet är
gjort av 90 procent Syrah och tio procent Viognier och man skönjer en fin liten
nyans av violpastill och aprikos från inslaget av Viognier, dessutom en liten
vaniljsötma från ekfaten, som till 50 procent var nya. Det är kanske inte ett
imponerande vin, man är van vid större djup och struktur i vinerna från
Côte-Rôtie, men det är väldigt gott och det passade också utmärkt till min
vegetariska rätt.
Det vin jag tyckte bäst om i trion var 2016 Saint-Joseph Clos du Cuminaille, ett
druvrent vin av Syrah som kommer från familjens första vingård, Clos du Cuminaille,
som täcker tre hektar, planterades 1981 och ligger på en östlig sluttningen i
den stora appellationens norra del. Här är frukten något mörkare än de andra
vinerna, mineraliteten och stenigheten något mer uttalad och kryddigheten också
mer framträdande. Samtidigt har smaken den lite mjukare känslan, något som
också gjorde vinet riktigt gott att dricka redan idag, och passande till min
maträtt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar